Intuitivt ätande

[Midsommarblomster]

Jag försöker själv att praktisera intuitivt ätande och det går ganska bra. Jag märker att jag börjar bryta mig loss från alla uppfattningar och åsikter om mat som florerat och format mig. Både vad man "ska" äta, vilken mat som är "bra" respektive "dålig" men också hur ofta och när man ska äta. Jag märker att jag sällan är hungrig till frukost utan äter hellre en tidig lunch eller ett mellis under förmiddagen. Om jag får välja äter jag hellre kallt än varmt, och gärna frukostmat i olika former. Jag känner att jag mår bättre i både kropp och själ.

Vi försöker såklart att även låta barnen styra över sina val, i den mån det går. De får vara med och välja vad vi ska äta och vi tvingar såklart aldrig någon att äta upp. Men.. så krockar ju givetvis allas viljor och behov. Själv vill jag sällan äta frukost men jag vet också om att jag kan köpa en macka på kontoret kl. 9.30 om det behövs. Det kan inte barnen, så för dem är det viktigt att äta på morgonen och därför gör jag det ofta också. Dottern petar ofta i maten till middagen men sen vaknar hon hungrig kl. 5. Det har hänt ofta på sistone. Det enda hon äter mycket av är pannkakor.

Jag har ingen tydlig frågeställning i den här tråden, jag vill mest bolla det här med att lära sig att låta kroppen styra samtidigt som det krockar med familjelivet och logistiken. Hur fungerar det för er, känner ni att ni kan äta som ni vill i tillräckligt stor utsträckning eller får ni foga er i ledet? Hur jobbar ni med att få barnen att lyssna på sina egna kroppar samtidigt som man har tider när mat serveras att förhålla sig till, och barnkroppar som helst bara vill äta syltburken i kylen?

Jag förstår att det inte finns något som heter "perfekt" i det här utan man får väl navigera sig fram så gott det går. 100% intuitivt ätande känns lite som en utopi och enbart möjligt att närma sig om man lever helt ensam. Själv fogar jag mig i ledet med frukost ibland och korvstroganoff till middag trots att jag inte är sugen. Men försöker välja vad jag själv vill när jag äter på jobbet eller jobbar hemma. Vi värderar aldrig mat som "dålig" eller "bra" hemma, men kan absolut säga att godis är gott och man blir glad av det men man blir inte så mätt i magen. Eller att det är jättebra att äta upp sitt ägg om man vill bli stor och stark, typ.

 

[animalasia]

Jag försöker själv att praktisera intuitivt ätande och det går ganska bra. Jag märker att jag börjar bryta mig loss från alla uppfattningar och åsikter om mat som florerat och format mig. Både vad man "ska" äta, vilken mat som är "bra" respektive "dålig" men också hur ofta och när man ska äta. Jag märker att jag sällan är hungrig till frukost utan äter hellre en tidig lunch eller ett mellis under förmiddagen. Om jag får välja äter jag hellre kallt än varmt, och gärna frukostmat i olika former. Jag känner att jag mår bättre i både kropp och själ.

Vi försöker såklart att även låta barnen styra över sina val, i den mån det går. De får vara med och välja vad vi ska äta och vi tvingar såklart aldrig någon att äta upp. Men.. så krockar ju givetvis allas viljor och behov. Själv vill jag sällan äta frukost men jag vet också om att jag kan köpa en macka på kontoret kl. 9.30 om det behövs. Det kan inte barnen, så för dem är det viktigt att äta på morgonen och därför gör jag det ofta också. Dottern petar ofta i maten till middagen men sen vaknar hon hungrig kl. 5. Det har hänt ofta på sistone. Det enda hon äter mycket av är pannkakor.

Jag har ingen tydlig frågeställning i den här tråden, jag vill mest bolla det här med att lära sig att låta kroppen styra samtidigt som det krockar med familjelivet och logistiken. Hur fungerar det för er, känner ni att ni kan äta som ni vill i tillräckligt stor utsträckning eller får ni foga er i ledet? Hur jobbar ni med att få barnen att lyssna på sina egna kroppar samtidigt som man har tider när mat serveras att förhålla sig till, och barnkroppar som helst bara vill äta syltburken i kylen?

Jag förstår att det inte finns något som heter "perfekt" i det här utan man får väl navigera sig fram så gott det går. 100% intuitivt ätande känns lite som en utopi och enbart möjligt att närma sig om man lever helt ensam. Själv fogar jag mig i ledet med frukost ibland och korvstroganoff till middag trots att jag inte är sugen. Men försöker välja vad jag själv vill när jag äter på jobbet eller jobbar hemma. Vi värderar aldrig mat som "dålig" eller "bra" hemma, men kan absolut säga att godis är gott och man blir glad av det men man blir inte så mätt i magen. Eller att det är jättebra att äta upp sitt ägg om man vill bli stor och stark, typ.

Har aldrig hört begreppet så har inte mycket kunskap om vad det betyder. Allmänt så tänker jag hur bra det var när jag arbetade på förskolor med eget kök. Då var vi ute på gården på förmiddagen och kunde bli nyfikna på lukten och spekulera om vad det var för mat som luktade så gott.

Med mina egna barn har jag kanske tänkt mest på att aldrig berömma matätande och lärt dem att sluta äta när man är mätt. Dvs lyssna på kroppen.

 

[Midsommarblomster]

Har aldrig hört begreppet så har inte mycket kunskap om vad det betyder. Allmänt så tänker jag hur bra det var när jag arbetade på förskolor med eget kök. Då var vi ute på gården på förmiddagen och kunde bli nyfikna på lukten och spekulera om vad det var för mat som luktade så gott.

Med mina egna barn har jag kanske tänkt mest på att aldrig berömma matätande och lärt dem att sluta äta när man är mätt. Dvs lyssna på kroppen.

Inte? Det kanske bara är mina algoritmer som tjötar om detta. Men jag tycker även att det skrivits om en hel del här på Buke.

I grunden kan man väl sammanfatta det med att det handlar om att lyssna på kroppens egna signaler framför att följa dieter, förbud eller regler. Nu får ni slå mig på fingrarna om jag har fel men jag har förstått att begreppet används mycket i samband med att bli fri från ätstörningsproblematik, men också att barn ska ha ett naturligt intuitivt ätande som vi vuxna sedan förstör genom värderingar och regler.

Jag tycker bara att det är otroligt komplicerat. En del menar att man inte ska begränsa till lördagsgodis för att det stigmatiserar sockret och leder till överätande när det väl serveras. Själv kan jag lova att ett av mina två barn skulle göra det även om det serverades varje dag. Man är en familj som måste få logistiken att fungera kring matlagning osv.

Själv har jag som sagt blivit mer flexibel i vad och när jag äter, och låter hungern styra mer än att man ”ska” äta x antal gånger om dagen eller inte sent på kvällen eller vad folk nu haft för regler. Jag märker att jag mår bättre och framför allt att det är en mental lättnad. Men som sagt, tyvärr kan ju inte en familj på 4 personer gå på helt egna scheman och barn behöver ju också ramar. Så jag fattar inte riktigt hur det är tänkt att det ska gå ihop, allt det här.

 

[farin]

Jag försöker själv att praktisera intuitivt ätande och det går ganska bra. Jag märker att jag börjar bryta mig loss från alla uppfattningar och åsikter om mat som florerat och format mig. Både vad man "ska" äta, vilken mat som är "bra" respektive "dålig" men också hur ofta och när man ska äta. Jag märker att jag sällan är hungrig till frukost utan äter hellre en tidig lunch eller ett mellis under förmiddagen. Om jag får välja äter jag hellre kallt än varmt, och gärna frukostmat i olika former. Jag känner att jag mår bättre i både kropp och själ.

Vi försöker såklart att även låta barnen styra över sina val, i den mån det går. De får vara med och välja vad vi ska äta och vi tvingar såklart aldrig någon att äta upp. Men.. så krockar ju givetvis allas viljor och behov. Själv vill jag sällan äta frukost men jag vet också om att jag kan köpa en macka på kontoret kl. 9.30 om det behövs. Det kan inte barnen, så för dem är det viktigt att äta på morgonen och därför gör jag det ofta också. Dottern petar ofta i maten till middagen men sen vaknar hon hungrig kl. 5. Det har hänt ofta på sistone. Det enda hon äter mycket av är pannkakor.

Jag har ingen tydlig frågeställning i den här tråden, jag vill mest bolla det här med att lära sig att låta kroppen styra samtidigt som det krockar med familjelivet och logistiken. Hur fungerar det för er, känner ni att ni kan äta som ni vill i tillräckligt stor utsträckning eller får ni foga er i ledet? Hur jobbar ni med att få barnen att lyssna på sina egna kroppar samtidigt som man har tider när mat serveras att förhålla sig till, och barnkroppar som helst bara vill äta syltburken i kylen?

Jag förstår att det inte finns något som heter "perfekt" i det här utan man får väl navigera sig fram så gott det går. 100% intuitivt ätande känns lite som en utopi och enbart möjligt att närma sig om man lever helt ensam. Själv fogar jag mig i ledet med frukost ibland och korvstroganoff till middag trots att jag inte är sugen. Men försöker välja vad jag själv vill när jag äter på jobbet eller jobbar hemma. Vi värderar aldrig mat som "dålig" eller "bra" hemma, men kan absolut säga att godis är gott och man blir glad av det men man blir inte så mätt i magen. Eller att det är jättebra att äta upp sitt ägg om man vill bli stor och stark, typ.

Nu är mina barn vuxna så har inte så mycket att sägs ur det perspektivet. (Förutom att jag kommer ihåg att jag tyckte det var svårt att mina behov krockade med det som ansågs rätt för barnen, framför allt i form av lagad mat till middag varje dag.)

Vill bara berätta om vilken känsla av lättnad och frihet det blev för mig när dietist bekräftade att mitt "inte-normala" förhållande till lagad mat var fullständigt normalt och att det jag äter i stället (frukostmat i olika varianter samt soppor) är fullt tillräckligt näringsmässigt. Underbart att bli bekräftad av kompetent person och kunna be alla tyckare att hålla kä-en

 

[Midsommarblomster]

Nu är mina barn vuxna så har inte så mycket att sägs ur det perspektivet. (Förutom att jag kommer ihåg att jag tyckte det var svårt att mina behov krockade med det som ansågs rätt för barnen, framför allt i form av lagad mat till middag varje dag.)

Vill bara berätta om vilken känsla av lättnad och frihet det blev för mig när dietist bekräftade att mitt "inte-normala" förhållande till lagad mat var fullständigt normalt och att det jag äter i stället (frukostmat i olika varianter samt soppor) är fullt tillräckligt näringsmässigt. Underbart att bli bekräftad av kompetent person och kunna be alla tyckare att hålla kä-en

Underbart att höra! Jag har levt med min man i 8 år nu och börjar bryta mig loss lite från att gå på hans schema. Han vill gärna ha lagad mat två gånger om dagen och eftersom det då lagas mat så äter jag det. Men det lämnar ofta en tung och lite illamående känsla i kroppen, plus att jag sällan får äta det jag verkligen är sugen på som filmjölk och mackor. Eller gröt. Nu har vi ju dessutom barn så det gör att jag fortfarande åker med på det där tåget en del. Men jag försöker hitta former runt det. Ibland har jag ätit frukost till middag någon dag och sagt att ”mamma är helt enkelt inte så hungrig” och då har det lett till att barnen också har velat ha typ.. keso och macka. Men då har det väl fått vara så den gången. Jag tycker det är klurigt.

Så alla åsikter på det om att man ”ska” äta mat. Jag fattar inte varför min keso med müsli och avokadomacka är sämre än makaroner och köttbullar. Låt mig vaaa. Jag är liksom fullt fri att ta ett mellis om 2 h om jag blir mer hungrig.

 

[animalasia]

Inte? Det kanske bara är mina algoritmer som tjötar om detta. Men jag tycker även att det skrivits om en hel del här på Buke.

I grunden kan man väl sammanfatta det med att det handlar om att lyssna på kroppens egna signaler framför att följa dieter, förbud eller regler. Nu får ni slå mig på fingrarna om jag har fel men jag har förstått att begreppet används mycket i samband med att bli fri från ätstörningsproblematik, men också att barn ska ha ett naturligt intuitivt ätande som vi vuxna sedan förstör genom värderingar och regler.

Jag tycker bara att det är otroligt komplicerat. En del menar att man inte ska begränsa till lördagsgodis för att det stigmatiserar sockret och leder till överätande när det väl serveras. Själv kan jag lova att ett av mina två barn skulle göra det även om det serverades varje dag. Man är en familj som måste få logistiken att fungera kring matlagning osv.

Själv har jag som sagt blivit mer flexibel i vad och när jag äter, och låter hungern styra mer än att man ”ska” äta x antal gånger om dagen eller inte sent på kvällen eller vad folk nu haft för regler. Jag märker att jag mår bättre och framför allt att det är en mental lättnad. Men som sagt, tyvärr kan ju inte en familj på 4 personer gå på helt egna scheman och barn behöver ju också ramar. Så jag fattar inte riktigt hur det är tänkt att det ska gå ihop, allt det här.

Ok, intressant. Jag tänker som alltid att det finns en balans. Själv är jag uppväxt på 70-talet med väldigt fria ramar. Jag åt vad jag ville när jag ville. Första gången jag gick till tandläkaren hade jag tolv hål, vilket inte var ovanligt på den tiden. Idag hade det säkerligen lett till en orosanmälan.

Jag förstår tanken men anser att det behöver finnas ramar. Beroende av socker finns väl ändå studier på att det kan minskas med ett begränsat intag. Jag tror inte man gör sina barn en tjänst genom att komplicera matsituationen utan jag tror på att erbjuda en måltid där alla deltar. Själva måltiden är ju också en möjlighet för kommunikation och lära sig hur man äter tillsammans. Inte bara få i sig mat.

 

[Sassy]

För mig hade intuitivt ätande resulterat i något fruktansvärt ohälsosamt i form av enbart snabba kolhydrater i mängd alternativt inget ätande alls. Tyvärr. Jag har inte någon fungerande mat- och sovklocka överhuvudtaget om jag inte anstränger mig för att upprätthålla rutiner.

Men principen att det inte finns specifik mat som ska ätas vid specifika klockslag tycker jag är viktig i den mån det går att genomföra. Samtidigt behöver man ju kunna anpassa sig till att äta när det är mattid för att fungera i samhället, så det är en avvägningsfråga det där. Och för mycket val gör det inte nödvändigtvis lättare, utan kan bli mer stress.

 

[Sassy]

Kan tillägga att när jag var liten lät mina föräldrar mig äta på sätt som omgivningen tyckte var "ouppfostrat", och det var bra för mig. Det kunde vara långa perioder av att äta nudlar till frukost tex.

De mataversioner jag har i vuxen ålder hänger ihop med alla de gånger förskolan tvingade i mig grejer som jag tyckte var väldigt äckliga eller obehagliga att äta.

 

[nullo-modo]

Intuitivt ätande fungerar inte för mig, blir inte bra för mig verken fysiskt och psykiskt.
På något konstigt sätt mår jag bättre nu när jag har riktlinjer att följa.

Jag har inga förbud men ställer mig frågan om det är värt det, som exempel är det värt att äta något som jag vet att hjärnan vill ha mer av när magen är full så jag mår illa, ibland är det ja men oftast nej.

 

[Ceta]

Jag gillar tanken på intuitivt ätande, och försöker implementera det på så sätt att jag äter när jag är hungrig, och att sluta äta när jag är mätt - även om det leder till matsvinn (vilket jag tycker är svårt).

Måste dock påminna mig om att fiber och protein är viktigt för att må bra, annars hade jag levt helt på fett och kolhydrater

 

[farin]

Underbart att höra! Jag har levt med min man i 8 år nu och börjar bryta mig loss lite från att gå på hans schema. Han vill gärna ha lagad mat två gånger om dagen och eftersom det då lagas mat så äter jag det. Men det lämnar ofta en tung och lite illamående känsla i kroppen, plus att jag sällan får äta det jag verkligen är sugen på som filmjölk och mackor. Eller gröt. Nu har vi ju dessutom barn så det gör att jag fortfarande åker med på det där tåget en del. Men jag försöker hitta former runt det. Ibland har jag ätit frukost till middag någon dag och sagt att ”mamma är helt enkelt inte så hungrig” och då har det lett till att barnen också har velat ha typ.. keso och macka. Men då har det väl fått vara så den gången. Jag tycker det är klurigt.

Så alla åsikter på det om att man ”ska” äta mat. Jag fattar inte varför min keso med müsli och avokadomacka är sämre än makaroner och köttbullar. Låt mig vaaa. Jag är liksom fullt fri att ta ett mellis om 2 h om jag blir mer hungrig.

De gånger jag äter lagad mat till middag blir jag oftast sugen på något mer senare på kvällen, gärna något fett eller sött (eller både ock). När jag i stället äter yoghurt, kvarg, havreflingor och 2 skivor knäckebröd eller grovt bröd med ost på är jag nöjd resten av kvällen. Det har jag vetat tidigare, men inte förrän dietisten bekräftade att det var bra även näringsmässigt kunde jag lita på mig själv. Hur sjukt är inte det?

Kan det vara ett sätt för er (dig?) att du har koll på energi, kolhydrater, protein mm i er lagade mat och i ditt alternativ och låter både dig själv och barnen välja mellan jämförbara alternativ? En macka på grövre bröd, med leverpastej, skinka eller ost och lite grönsaker på kanske till och med ger bättre innehåll än makaroner och korv? Så får det man är sugen på föt stunden avgöra vad man väljer, inget rätt eller fel.

Självklart är inte kalaspuffar (finns de ens kvar?), rostat vitt bröd med mycket smör och ett glas oboy till det bästa alternativet, men det finns ju annan "frukost-mat".

 

[vilde]

Jag tror mycket på regelbundna måltider med lagad mat och husmanskost. Dock svårt att klara hålla själva.

 

[SaraXX]

Jag har heller aldrig hört det och har väldigt mycket mat i mitt flöde så ja, algoritmen är ju med här också. Angående mattider osv så förutsätter jag att vuxna människor som inte har barn att förhålla sig till äter som det passar dem. Så gör jag när barnen är hos sin far, då blir det typ brunch och sen kvällsmat. Brunchen blir oftast frukostmat.

 

[Midsommarblomster]

Jag är förvånad över att inte fler har läst om det. Jag har uppfattat det som "det nya" och "rätta" när det kommer till både vuxna och barns relation till mat. Men, i ärlighetens namn är jag också lite lättad, för jag har som ni märker funderat på hur det här ska gå ihop sig. Jag förstår såklart fullt ut att det är toppen i teorin att låta kroppen styra men i praktiken tycks det omöjligt att få ihop i ett familjeliv.

Men sen vill jag också lägga till att för ett år sedan hade jag också sagt att äta intuitiv inte fungerar för mig. Att jag bara ätit skräp och godsaker om jag bara gick på tycke och smak och inte hade några regler. Det visade sig inte vara helt sant, för när jag äter den mat jag är sugen på vid den tidpunkt jag är hungrig så har behovet av skräp och sötsaker dalat. När jag släppt reglerna för att bara äta godis på helgen så gör jag det inte ens varje helg. Vetskapen att jag lika gärna kan köpa en påse i morgon gör att känslan av "urgency" försvinner, att man måste äta för att passa på. Det är väl lite grunden i intuitivt ätande också, att vi ofta överäter när vi väl tillåter oss och därför bör vi ha lösare regler. För mig verkar det fungera rätt bra, men det där är ju väldigt individuellt. Jag nallar av min man med jämna mellanrum i stället och blir nöjd på liten mängd men utspritt över vecka och helg.

Jag har sett ett par influencers som visar upp hur deras barn lämnar sina godispåsar eller tackar nej till godis eftersom det inte är stigmatiserat för dem. De äter om de är sugna, och passar inte på bara för att de "nu får", och menar att det är så det blir med ett mer tillåtande klimat kring mat och godsaker. Jag har dock två barn som är markant olika, där det ena ibland tackar nej och lämnar och det andra skulle äta tills hon kräktes om hon själv fick välja. Det verkar inte vara uppfostran/hemmiljö som spelar in här utan enbart deras olikheter.

 

[G-uldlock]

Vi har resonerat som så att det är okej att inte äta, eller bara lite, men vi gör inget annat än det som serveras (oftast lite anpassat efter sonen).
Vi låter sonen äta det han vill av det som finns på bordet på det sätt han vill. Men vi har också lärt oss hur han beter sig om han är hungrig och verkligen behöver äta men ändå inte äter, och lika så hur han beter sig när han börjar bli mätt.

Vi tvingar aldrig i mat eller tjatar, men kan absolut säga "du hade nog behövt äta lite till". När vi märker att han börjar bli mätt eller fokuserar på annat frågan vi om det är "tack för maten?" Då kan han svara själv och avgöra.
Vi försöker fråga snarare än tjata.

Någon gång har vi bestämt åt honom att han ätit tillräckligt. Då har han ätit mer än en vuxen och ändå vill ha mer.

När han var lite yngre valde han helst att äta frukt, vi erbjöd mat, han åt lite grann och frågade sen efter frukt. Då avvaktade vi en stund och sen fick han frukt, mest för att "inte erbjuda annat" men ändå gå till mötes.

 

[soom]

Jag vet inte, jag kanske missuppfattar, jag tror inte riktigt på att barnen ska välja helt fritt, det känns ohållbart. Eller, det skulle kanske funka för ett av mina barn men inte det andra.

Vi vuxna bestämmer vad som serveras och när, barnen väljer vad och hur mycket de äter. Det är inte så hårt som det låter, de får vara med och skriva matlista och vi ser alltid till att det finns nånting på bordet som de tycker om så ingen går hungrig.

Vad gäller tider så ställer väl kroppen in sig, äter man samma tider varje dag så förväntar sig kroppen det. Min yngstas humör håller väldigt hårt på de där tiderna, det märks väldigt tydligt om maten är sen.

Jag bortser mycket från mina egna önskemål kring mat. Jag är sjukt trött på köttbullar och hade gärna ätit frukost på jobbet, men det finns liksom inte utrymme att ta hänsyn till det.

Jag har under perioder följt min intuition(?) och ätit sötsaker varje dag, vilket ju inte blir riktigt bra. För mig funkar regler i form av att det inte är tillåtet att äta vad som helst när som helst, men att inget är helt förbjudet. Dvs, vet jag att jag får äta choklad på lördag kan jag avstå övriga dagar. Har jag inte den regeln så äter jag choklad alla dagar. Har jag totalförbud blir det för svårt och då hamnar jag istället i inga regler igen.

När jag växte upp var det viktigt att äta upp maten, och det sitter oerhört hårt fortfarande, det ska mycket till för att jag ska lämna mat. Åt man upp maten kunde man få en belöning i form av något sött. Jag är väldigt noga med att inte föra detta vidare för det har inte gjort mig något gott. Vi brukar prata om att man ska äta tills man blir mätt, oavsett om maten då är slut eller inte. Vi försöker också prata om skillnaden mellan hungrig och sugen. Vi pratar också en hel del om att allt man äter inte kan vara wow-gott utan att ibland får det duga med mat som är okej god.

Jag blev inte jätteglad när barnet berättade att de hade en tävling i skolan som gick ut på att inte kasta nån mat. Det fick konsekvensen att mitt kräsna barn tog mindre mat än hon brukar och absolut inte vågade ta nåt hon inte var säker på att hon gillar.

 

[cherie]

Jag är förvånad över att inte fler har läst om det. Jag har uppfattat det som "det nya" och "rätta" när det kommer till både vuxna och barns relation till mat. Men, i ärlighetens namn är jag också lite lättad, för jag har som ni märker funderat på hur det här ska gå ihop sig. Jag förstår såklart fullt ut att det är toppen i teorin att låta kroppen styra men i praktiken tycks det omöjligt att få ihop i ett familjeliv.

Men sen vill jag också lägga till att för ett år sedan hade jag också sagt att äta intuitiv inte fungerar för mig. Att jag bara ätit skräp och godsaker om jag bara gick på tycke och smak och inte hade några regler. Det visade sig inte vara helt sant, för när jag äter den mat jag är sugen på vid den tidpunkt jag är hungrig så har behovet av skräp och sötsaker dalat. När jag släppt reglerna för att bara äta godis på helgen så gör jag det inte ens varje helg. Vetskapen att jag lika gärna kan köpa en påse i morgon gör att känslan av "urgency" försvinner, att man måste äta för att passa på. Det är väl lite grunden i intuitivt ätande också, att vi ofta överäter när vi väl tillåter oss och därför bör vi ha lösare regler. För mig verkar det fungera rätt bra, men det där är ju väldigt individuellt. Jag nallar av min man med jämna mellanrum i stället och blir nöjd på liten mängd men utspritt över vecka och helg.

Jag har sett ett par influencers som visar upp hur deras barn lämnar sina godispåsar eller tackar nej till godis eftersom det inte är stigmatiserat för dem. De äter om de är sugna, och passar inte på bara för att de "nu får", och menar att det är så det blir med ett mer tillåtande klimat kring mat och godsaker. Jag har dock två barn som är markant olika, där det ena ibland tackar nej och lämnar och det andra skulle äta tills hon kräktes om hon själv fick välja. Det verkar inte vara uppfostran/hemmiljö som spelar in här utan enbart deras olikheter.

Ett sidospår, men tycker det här belyser hur sociala medier och information sprider sig idag. Jag vet inget om intuitivt ätande (det har, precis som för många andra i tråden, inte kommit till min kännedom varken i sociala medier eller i verkligheten) så jag kan inte uttala mig i om det är "det nya" eller "det rätta" - men jag har själv märkt att saker jag trott "alla känner till" och "omöjligt kan ha passerat dem" har varit ett resultat av mina algoritmer online och hur jag, väldigt diskret ändå, matats med samma sak tills det ändrat min bild av vad som är nåt som just alla andra också borde veta... Alltså sånt är ändå lite skrämmande tycker jag! Sen har kanske alla i din omgivning även i verkligheten detta på tapeten också, men även där har jag märkt att mina vänner som är lika mig i intressen och värderingar matas ju med liknande saker som jag gör.... Medan t.ex. min partner kan vara helt ovetande om samma saker. Läskig utveckling ändå, måste jag erkänna att jag tycker.

(För att svara något sånär på trådstarten så nej, vi äter inte intuitivt i vår familj - men det gjorde jag mycket som barn för det fanns få/inga regler i min familj kopplat till ätande. Men det var inte hjälpsamt för mig utan det blev ett överätande och en övervikt tidigt i barndomen). Jag älskar mat, kan äta hur mycket som helst utan mättnadskänsla och det redan som väldigt liten. Min dotter var likadan sekunden hon kom ut. Hon gick från att ligga -2 standarsavvikelser på viktkurvan när hon föddes till att sedan efter en-två levnadsmånader spräcka viktkurvan +3 standardavikelser. Hon är likadan idag - oerhört stark och tät hungerkänsla utan knappt någon mättnadskänsla alls).

 

[skiesabove]

Om jag hade obegränsat med pengar och åt intuitivt skulle jag leva på frukt, grönsakssmoothies, och lättare sydasiatisk mat.

Men jag har inte obegränsat med pengar, så min intuition fungerar inte med de ingredienser jag har tillgängliga. Jag behöver äta på rutin, och planera, för att få i mig nog med mängd och protein, annars blir min intuition att äta en påse chips sent på kvällen.

Angående att få till måltider som fungerar för hela familjen så brukar vi se till att ha plockskålar med skurna grönsaker och sallad med på middagsbordet. Då kan alla göra en måltid med lagoma proportioner efter sina behov (jag mår tillexempel dåligt av för mycket pasta eller annat vetebaserat, dottern vill ha allt separat, etc). Lite tacos-tänk liksom. Vi äter för övrigt olika sorters tacos rätt ofta, det går snabbt att förbereda och alla kan få göra en rulle dom gillar. Fisktacos är senaste favoriten!

 

[Midsommarblomster]

Ett sidospår, men tycker det här belyser hur sociala medier och information sprider sig idag. Jag vet inget om intuitivt ätande (det har, precis som för många andra i tråden, inte kommit till min kännedom varken i sociala medier eller i verkligheten) så jag kan inte uttala mig i om det är "det nya" eller "det rätta" - men jag har själv märkt att saker jag trott "alla känner till" och "omöjligt kan ha passerat dem" har varit ett resultat av mina algoritmer online och hur jag, väldigt diskret ändå, matats med samma sak tills det ändrat min bild av vad som är nåt som just alla andra också borde veta... Alltså sånt är ändå lite skrämmande tycker jag! Sen har kanske alla i din omgivning även i verkligheten detta på tapeten också, men även där har jag märkt att mina vänner som är lika mig i intressen och värderingar matas ju med liknande saker som jag gör.... Medan t.ex. min partner kan vara helt ovetande om samma saker. Läskig utveckling ändå, måste jag erkänna att jag tycker.

(För att svara något sånär på trådstarten så nej, vi äter inte intuitivt i vår familj - men det gjorde jag mycket som barn för det fanns få/inga regler i min familj kopplat till ätande. Men det var inte hjälpsamt för mig utan det blev ett överätande och en övervikt tidigt i barndomen). Jag älskar mat, kan äta hur mycket som helst utan mättnadskänsla och det redan som väldigt liten. Min dotter var likadan sekunden hon kom ut. Hon gick från att ligga -2 standarsavvikelser på viktkurvan när hon föddes till att sedan efter en-två levnadsmånader spräcka viktkurvan +3 standardavikelser. Hon är likadan idag - oerhört stark och tät hungerkänsla utan knappt någon mättnadskänsla alls).

Jag håller med, filterbubblorna är ytterst problematiska. Sen tycker jag att just detta är mer lite spritt ändå, jag tycker mig läsa om det på olika ställen utanför sociala medier men jag har väl fått "kantarell-ögon" också. Det kan också pratas om att bli fri från känsloätande eller som det ofta pratas om här på barnforumet, att inte tvinga barn att smaka på saker de inte vill smaka på eller äta upp på tallriken såsom man kanske gjorde i högre grad när vi själva var barn. Men jag är som sagt ändå lättad över att det här inte verkar vara en så stor sak som jag uppfattat det. Det är väl en sån där sak som det finns skalor inom.

Det som jag tampats med främst, utöver logistiken, är också hur matindustrin och stressen påverkar våra upplevda behov. Att äta intuitivt hade nog varit rimligare i ett samhälle där all mat lagades från grunden och vi inte var stressade hela tiden. Men att socker påverkar oss rent biologiskt, att ultraprocessad mat är skapt för att vilja ha mer än nödvändigt och att stressen gör oss hungriga och i behov av komfort är ju sanningar som strular till det. Jag tycker som sagt att det har fungerat bra för mig att gå mer på känsla och ha färre regler, men det beror kanske också på att jag gillar kall och syrlig mat. Jag känner också igen mig i @skiesabove sug efter frukt, grönsakssmoothie och asiatiskt. Medan min man och barn främst gillar varmt och salt, som pasta och husmanskost. Jag har heller inget särskilt stort sötsug och det jag har brukar täckas av att min müsli har extra mycket torkad frukt i sig. Jag verkar inte heller ha någon överproduktion på hunger-hormon som det forskats fram så mycket kring på sistone, men det bör ju tämligen ställa till det rejält för att kunna låta kroppen styra.

Nej, jag hör ju när jag skriver hur min egen skepticism bubblar upp. På ett generellt plan alltså, även fast jag är glad över att jag själv börjat hitta en bra balans som inte styrs av "av" och "på", restriktioner och tillåtelse. Det är väl det jag vill lära mina barn också, om det är möjligt, att inte enbart äta efter regler och restriktioner utan att hunger och sug kan variera och det är bra att lyssna på kroppen.

 

[dagnymaria]

Jag blev faktiskt förvånad över trådstarten, då jag trodde att jag själv myntat begreppet intuitivt ätande
Jag minns att jag för ett par år sedan "kom på" begreppet medan jag satt och åt och skrev om det till en bekant. Har aldrig hört någon annan än jag använda uttrycket, varken innan eller efter (tills denna tråd). Antar att jag hade läst orden någonstans i periferin och sedan glömt, men det är absolut inget jag minns. Apropå algoritmer.

Anledningen till att uttrycket dök upp i huvudet, var att jag märker en tydlig skillnad i vad min kropp vill ha utifrån menscykeln. Det är lite fascinerande, men säkert egentligen inget konstigt. Vi är ju biologiska varelser, även om vi på många sätt blivit rätt distanserade från våra kroppar (hormonella preventivmedel, mediciner, gifter i miljön osv).
Runt ägglossning ökar t.ex. mitt sug på protein markant. Jag har inte satt mig in i om det finns någon vetenskaplig förklaring, men det känns väl rimligt att kroppen just då behöver fler byggstenar att skapa nytt liv. För mig som äter växtbaserat blir det väldigt uppenbart att jag från en dag till en annan vill och kan häva i mig hur mycket bönor, tofu, tempeh osv som helst.
Innan mens vill min kropp ha mer kolhydrater. Under mens blir jag sugen på järnrika livsmedel, som broccoli, spenat och linser.
När jag var gravid åt jag extremt mycket citrusfrukter, vilket jag då tolkade som en vanlig gravidcraving, men nu tänker kanske hade med lågt hb att göra? (c-vitamin ökar ju upptaget av järn)

Jag tycker ämnet är fascinerande, men förstår också de som skriver att deras kroppar skulle leva på chips och smågodis. Den enorma tillgång på olika typer av "föda" idag är ju inget som fanns när våra hjärnor skapades. Därmed har väl systemet blivit lite hackat, eller förvirrat.