Jag är hyposexuell

[mandalaki]

Tror att många tänker som dig, men terapeut har ju egentligen ingenting med psykologi att göra, tänk fysioterapeut, arbetsterapeut, equiterapeut etc. En psykolog är inte nödvändigtvis någon slags terapeut och en terapeut är definitivt inte alltid en psykolog!

Men i det här fallet är det väl självklart att det är en psykoterapeut det handlar om.

 

[vallhund]

Fast det är väl egentligen inget nytt? Alltså att alldeles för många psykoterapeuter och liknande har större problem med hbtq:s läggning än vad hbtq själva har. Folk jag känner har varit noga med att hitta terapeuter med ”godkänd” hbtq-inställning - inte för att få bearbeta sin lesbiskhet utan för att slippa göra det eftersom den inte var ett problem för dem, de ville bearbeta annat. Och det var svårt att få göra det hos random terapeut.

För mig är det nytt, hade inga problem att hitta vettig psykoterapeut på -70 talet. För en del av oss är det ett pågående projekt

Tror att många tänker som dig, men terapeut har ju egentligen ingenting med psykologi att göra, tänk fysioterapeut, arbetsterapeut, equiterapeut etc. En psykolog är inte nödvändigtvis någon slags terapeut och en terapeut är definitivt inte alltid en psykolog!

När jag pluggade ingick utbildning motsvarade steg 1 psykoterapeut för att bli leg psykolog/psykiatriker.

 

[mutant]

Men i det här fallet är det väl självklart att det är en psykoterapeut det handlar om.

Det är ju det det inte är? Att TS skriver terapeut betyder ju inte på något sätt att personen är legitimerad psykoterapeut. Det finns många som kallar sig kbt-terapeut, samtalsterapeut eller vilken hittepå-titel som helst utan minsta utbildning inom psykologi eller psykoterapi och det är dessutom jättevanligt att professionella som använder sin rätta titel (t.ex kurator eller samtalscoach) blir kallade "terapeut" eller psykolog av sina patienter/klienter/kunder ändå (vilket inte är så konstigt eftersom det är förvirrande med titlarna!).

 

[mandalaki]

Det är ju det det inte är? Att TS skriver terapeut betyder ju inte på något sätt att personen är legitimerad psykoterapeut. Det finns många som kallar sig kbt-terapeut, samtalsterapeut eller vilken hittepå-titel som helst utan minsta utbildning inom psykologi eller psykoterapi och det är dessutom jättevanligt att professionella som använder sin rätta titel (t.ex kurator eller samtalscoach) blir kallade "terapeut" eller psykolog av sina patienter/klienter/kunder ändå (vilket inte är så konstigt eftersom det är förvirrande med titlarna!).

Jamen du drog ju in fysio- och equiterapeuter. Och det var åtminstone jag säker på att det inte handlade om.

 

[mutant]

För mig är det nytt, hade inga problem att hitta vettig psykoterapeut på -70 talet. För en del av oss är det ett pågående projekt

När jag pluggade ingick utbildning motsvarade steg 1 psykoterapeut för att bli leg psykolog/psykiatriker.

Psykolog och psykiatriker är ju väldigt olika saker.... men ja, det som slarvigt kallas "steg 1" ingår i psykologutbildningen.... psykoterapeut däremot är någon som läst "steg 2" och kan men behöver inte vara psykolog i grunden. Oavsett så betyder just "terapeut" ingenting om man inte vet exakt vad personen har för utbildning och legitimation.

 

[mutant]

Jamen du drog ju in fysio- och equiterapeuter. Och det var åtminstone jag säker på att det inte handlade om.

Det hoppas jag också att vi kan vara säkra på

 

[vallhund]

Psykolog och psykiatriker är ju väldigt olika saker.... men ja, det som slarvigt kallas "steg 1" ingår i psykologutbildningen.... psykoterapeut däremot är någon som läst "steg 2" och kan men behöver inte vara psykolog i grunden. Oavsett så betyder just "terapeut" ingenting om man inte vet exakt vad personen har för utbildning och legitimation.

När jag pluggade så var steg 1 en formell kompetens, vilket i princip betydde att man behövde ha egen handledning av psykoterapeut med formell handledarutbildning.
Steg två betydde att man var leg. psykoterapeut oavsett grundutbildning.

Btw är jag väl medveten om skillnaden mellan psykologer o psykiatriker. Var det något annat du tycker att du behöver undervisa mig om?

 

[Blandrastik]

Tänkte mer om du var i behov av en terapeut av andra skäl och vill hitta nån som förmodligen är mindre rövhatt än den du träffat.

Jasså du menade så, tack för omtanken! Han hade ändå en del bra grejer att säga om det jag egentligen var där för, utmattningssyndrom. Så det löser sig.

 

[Lillefrun]

Tills häromdagen hade jag ingen aning om att detta var ett problem som skulle lösas. Jag tänder inte på nåt, punk slut. Tidiga tonåren var tidvis krånglig då jag aldrig fattade spelet som föregicks i korridoren på skolan. Man skulle spana och fråga chans och allt vad det hette och jag försökt hänga med så gott det inte gick.
När jag hade fyllt 18 så kände jag att nu fick det nog vara dags att ”förlora oskulden” funderade länge om jag ändå inte var lesbisk och provade mig fram och gjorde väl en del korkade val i mitt letande efter ”den rätta”. Jag har aldrig haft ett längre förhållande, mycket tror jag på grund av min läggning, jag blir inte kär, jag tänder inte helt enkelt. Har aldrig gjort.

Nu är jag så gammal att jag kommit överens med mig själv, skitsamma, jag bor i ett fint hus tillsammans med min hund. Hittar jag nån som vill dela min hyra, så fine. Någon annan relation är jag inte intresserad av.
För ett par månaders sedan så drabbades jag av utmattningssyndrom på grund av en ohållbar arbetssituation. Jag hamnade hos en terapeut, där kom det här med min läggning upp. Varvid terapeuten säger att: ”Ja, det är får vi göra nåt åt, tyvärr känner jag inte att jag har den kompetensen, men jag kan rekommendera en sexolog och kollega”.
För mig är det den jag är, jag hade ingen aning om att jag var nåt man ”skulle göra nåt åt”.
Masade därför mig iväg till nån sorts Light-Pride-festival här i närheten för att söka likasinnade, hittade inte så mycket. Fattar att det är en smula udda, men undrar finns det några här inne som är likasinnade.
Kan man ha en läggning som innebär att man inte har en läggning, eller ska man springa till en sexolog då?
Tankar?

Jag känner lite likadant men inte riktigt, men känner igen mig i att känna att jag avviker från dom runt mig och mina vänner. I min värld tycker jag synd om alla som är i en relation för att man då måste ha sex och det har jag inget intresse alls av, vill helst inte bli tagen på mer än kanske kyssar och kramar och jag har svårt att tro att man kan gilla det sexuella, att alla tjejer gör det bara för att vara snälla, att det känns som något man bara måste göra i ett förhållande.

Jag har haft några få förhållanden men det är inget jag längtar efter. När jag hade häst i mina tonår sa min dåvarande pojkvän surt och frågande om jag tyckte mer om min häst än honom, jag svarade ärligt att ja, det gör jag. Det finns bara en av henne men massor av killar. Så jag har varit kär 2-3 gånger men aldrig haft sexuella känslor vilket försvårat förhållandena när partnern velat mer.

Hade väldigt jobbiga minnen av en äldre man jag var tillsammans med och efter honom kände jag att jag inte litar på män, jag drömmer om att vara lesbisk för att slippa ett förhållande med en man och skulle vilja bli kär och känna sexuella känslor för en kvinna. Men jag vet inte hur jag ska kunna utforska den sidan och var man träffar folk med samma inställning.

Fast mest av allt tvekar jag på om jag verkligen kan bli kär igen eller att jag för första gången i mitt liv ska få sexuella drifter. Jag har en hund och kommer få hem en till om två veckor. Har en ny fin lägenhet, vänner, älskad familj och hundarna är min familj. Oftast känner jag ingen önskan om ett förhållande eller barn. Jag trivs bra som det är. Om jag ska ha ett förhållande ska det vara en särbo, jag vill inte bo med någon, jag vill kunna dra mig undan och ha gränser.

Men jag kan vara lite rädd för hur det blir när jag blir gammal/äldre och mina föräldrar inte finns kvar. Jag är rädd att bli den tragiska fastern som mina brorsbarn och bror och hans sambo hälsar på ibland av medlidande.

Jag tycker det låter konstigt att du ska "träna" bort din läggning, varför inte bara acceptera dig själv och att dom i vården också gör det. Det är ju ingen sjukdom du lider av. Det vore ju annorlunda om du kände så av ett trauma men du har ju känt så här hela livet.

 

[Blandrastik]

Jag känner lite likadant men inte riktigt, men känner igen mig i att känna att jag avviker från dom runt mig och mina vänner. I min värld tycker jag synd om alla som är i en relation för att man då måste ha sex och det har jag inget intresse alls av, vill helst inte bli tagen på mer än kanske kyssar och kramar och jag har svårt att tro att man kan gilla det sexuella, att alla tjejer gör det bara för att vara snälla, att det känns som något man bara måste göra i ett förhållande.

Jag har haft några få förhållanden men det är inget jag längtar efter. När jag hade häst i mina tonår sa min dåvarande pojkvän surt och frågande om jag tyckte mer om min häst än honom, jag svarade ärligt att ja, det gör jag. Det finns bara en av henne men massor av killar. Så jag har varit kär 2-3 gånger men aldrig haft sexuella känslor vilket försvårat förhållandena när partnern velat mer.

Hade väldigt jobbiga minnen av en äldre man jag var tillsammans med och efter honom kände jag att jag inte litar på män, jag drömmer om att vara lesbisk för att slippa ett förhållande med en man och skulle vilja bli kär och känna sexuella känslor för en kvinna. Men jag vet inte hur jag ska kunna utforska den sidan och var man träffar folk med samma inställning.

Fast mest av allt tvekar jag på om jag verkligen kan bli kär igen eller att jag för första gången i mitt liv ska få sexuella drifter. Jag har en hund och kommer få hem en till om två veckor. Har en ny fin lägenhet, vänner, älskad familj och hundarna är min familj. Oftast känner jag ingen önskan om ett förhållande eller barn. Jag trivs bra som det är. Om jag ska ha ett förhållande ska det vara en särbo, jag vill inte bo med någon, jag vill kunna dra mig undan och ha gränser.

Men jag kan vara lite rädd för hur det blir när jag blir gammal/äldre och mina föräldrar inte finns kvar. Jag är rädd att bli den tragiska fastern som mina brorsbarn och bror och hans sambo hälsar på ibland av medlidande.

Jag tycker det låter konstigt att du ska "träna" bort din läggning, varför inte bara acceptera dig själv och att dom i vården också gör det. Det är ju ingen sjukdom du lider av. Det vore ju annorlunda om du kände så av ett trauma men du har ju känt så här hela livet.

Jag är den äldre barnlösa fastern. Jag vete tusan om jag är mindre lycklig än mina kollegor som krigar med ex om var barnen ska bo, eller om det är okej att den ena föräldern köper en dyr ponny till barnet. Det är onekligen rätt mycket stök med tvåsamhet. En sväng här på Buke och du ser otaliga trådar som relationer som gått åt h**vete.

 

[SiZo]

Jag är den äldre barnlösa fastern. Jag vete tusan om jag är mindre lycklig än mina kollegor som krigar med ex om var barnen ska bo, eller om det är okej att den ena föräldern köper en dyr ponny till barnet. Det är onekligen rätt mycket stök med tvåsamhet. En sväng här på Buke och du ser otaliga trådar som relationer som gått åt h**vete.

Fast tvåsamhet behöver verkligen inte inkludera barn.

Jag är lyckligt barnfri med min partner och vi vill aldrig ha barn. Livet är så mkt enklare utan!

 

[Bison]

Jag är den äldre barnlösa fastern. Jag vete tusan om jag är mindre lycklig än mina kollegor som krigar med ex om var barnen ska bo, eller om det är okej att den ena föräldern köper en dyr ponny till barnet. Det är onekligen rätt mycket stök med tvåsamhet. En sväng här på Buke och du ser otaliga trådar som relationer som gått åt h**vete.

Det behöver inte vara så mycket stök.
Det går att plocka russinen ur kakan sas. Särbo, barnfritt, ses när man verkligen har tid och lust osv.
Med det menar jag inte att du måste ha en relation, bara att en relation inte behöver betyda krångel.

 

[Tonto]

Blir så fruktansvärt uppgiven när man hör om det här. Som om asexualitet skulle vara en sjukdom som går att botas.

 

[Malibu_Stacy]

Normen sitter starkt i

Ja, överallt. Har hittills inte träffat någon inom offentlig inrättning som inte antagit att när jag säger sambo så är det en man jag menar. De gånger min flickvän följt med har hon alltid varit ”din vän/kompis” och aldrig partner i bemötandet. I princip överallt får jag rätta personer. Frisören, optikern, butiksbiträde etc etc.
Åtminstone inom vården borde man inte antaga eller förutsätta något sådant.
Det är verkligen inte så svårt! Jobbar själv med människor dagligen och det är inga problem att säga ”partner”.

 

[Lillefrun]

Det verkar finnas så olika sätt att leva i en relation, det där med russinen i kakan, om jag nu skulle kunna bli kär så är det ju bara att hoppas att den andra vill det. Min pojkvän i gymnasiet ville redan då förlova sig. Det var på tok för tidigt tyckte jag, han säger än idag 14-15 år senare att jag är hans livs kärlek och att ingen tjej/kvinna kan mäta sig med hur han kände/känner för mig och att han fortfarande tänker på mig ofta. Mitt senaste förhållande med en äldre man som ville helt annat än mig sa att han skulle vänta på mig i 5 månader eller 5 år om han var tvungen, det har nu gått 7 år och det finns inte på kartan att jag skulle gå tillbaka till honom, vi hälsar inte ens på varandra längre vilket är precis så som jag vill ha det, han svek mig och det kan jag inte förlåta.

Jag inser att det jag gillade med förhållandena inte på något vis handlade om det sexuella utan det där otvingade sättet att ligga i en säng och bara prata, eller som sist vara ute med hundarna flera gånger per dag, prata, umgås osv.

Men allt det där kan jag ju få av kompisar om jag hittar rätt vän, jag har en extra familj och min egen familj som betyder hur mycket som helst och umgås i princip bara med äldre personer men jag har inte haft det där riktigt kompis, kompis förhållandet på länge men jag tror jag hittat det nu. Och det bästa av allt är att han är gay så det finns ingen spänning mellan oss, jag kan skämta, krama om honom om, säga hur mycket han betyder, i söndags frös jag om händerna och tog tag i hans händer för att värma mig och vi kan prata om allt, utan minsta lilla chans för missförstånd, osäkerhet kring flörtighet, rädsla för att någon skulle utveckla andra känslor osv. Perfekt för mig!