- Svar: 20
- Visningar: 1 479
Jag är stolt och måste få skryta lite och eftersom ingen i vanliga livet känner till mina problem så får ni lyssna på det!
Jag har alltid haft problem att söka hjälp av vård osv. Inte direkt sjukhus rädsla/tandläkarskräck utan det har med mina mentala problem att göra. Den utsatta känslan och att tvingas ha en okänd främling nära inpå mig i en sårbar position, känslan av fel och att inte bli trodd.
Därför har jag dragit mig från vårdkontakt.
Men de senaste åren har jag jobbat med det. Jag har velat få hjälp med det som inte har varit bra. Så liten del för liten del har jag arbetat mig förbättring.
Jag började med att söka hjälp för mina trasiga handleder hos naprapat. Avbokade flera gånger (jag vet att jag enligt många är löjlig och slösar tid för vården och ber om ursäkt för det) men jag lyckades tillslut! Har gått regelbundet och fått hjälp med handleder och armbågar under treårs tid nu!!
Efter det utmanade jag mig själv och gick på ansiktsbehandlingar och massage, något jag alltid velat att testa men inte kunnat. Har inte lärt mig att slappna av men det är ändå en skön upplevelse. Låter fånigt jag vet.
Sökte hjälp och fick medicinering för mina magproblem. Bytet till en VC i en annan stad har hjälp. En stor del i problemet är jag inte fixar att få hjälp av bekanta, det går inte. Men "anonymiteten" som jag får nu, hjälper mig..
Mitt största bekymmer har varit gyn. Har slipper allt vad kallelser heter i alla år och undvikt att söka hjälp för mina stora problem.
Gick för fyra år sedan och efter flera avbokningar grät jag mig igenom besöket. Förklaringen till mina problem hittades och en enkel tripp till dagkirurgi skulle ta hand om det men jag klarade inte av det.
Återigen, jag vet att jag slösat på vårdens tid men jag klarade inte av det. Avbokade och grävde ner det i flera år igen. Tills i höstas när jag äntligen gjorde det! Jag gjorde operationen. Jag klarade det på helt egen hand! Ett stort problem i mitt liv borta och jag löste det själv.
Mitt nästa mål nu i vår är tänderna. Jag har inte varit hos tandläkaren på 10+ år och skäms något enormt. Skammen som följer är katastrof men jag ska göra det.
Tid är bokad och om två veckor ska jag gå! Känslan inför besöket är lugn faktiskt. Den vanliga paniken och beredskapen att avboka är inte här, inte än iaf. Det mentala utgångsläget känns bättre.
Jag vill få ordning på tänderna. Jag kan lösa det här också. Jag vill lösa det här också.
Min lilla resa är inte stor för någon annan. Jag förstår de himlande ögonen och tänker att jag är fånig men jag är stolt. För mig är den här resan en stor sak. Bara det att jag ser en anledning till att söka hjälp är enorm.
Har det varit lätt? Nej. Har det kostat onödiga pengar? Ja. Har det varit nyttigt? Otroligt!
Jag har gjort min resa själv. Jag är stolt.
Jag har alltid haft problem att söka hjälp av vård osv. Inte direkt sjukhus rädsla/tandläkarskräck utan det har med mina mentala problem att göra. Den utsatta känslan och att tvingas ha en okänd främling nära inpå mig i en sårbar position, känslan av fel och att inte bli trodd.
Därför har jag dragit mig från vårdkontakt.
Men de senaste åren har jag jobbat med det. Jag har velat få hjälp med det som inte har varit bra. Så liten del för liten del har jag arbetat mig förbättring.
Jag började med att söka hjälp för mina trasiga handleder hos naprapat. Avbokade flera gånger (jag vet att jag enligt många är löjlig och slösar tid för vården och ber om ursäkt för det) men jag lyckades tillslut! Har gått regelbundet och fått hjälp med handleder och armbågar under treårs tid nu!!
Efter det utmanade jag mig själv och gick på ansiktsbehandlingar och massage, något jag alltid velat att testa men inte kunnat. Har inte lärt mig att slappna av men det är ändå en skön upplevelse. Låter fånigt jag vet.
Sökte hjälp och fick medicinering för mina magproblem. Bytet till en VC i en annan stad har hjälp. En stor del i problemet är jag inte fixar att få hjälp av bekanta, det går inte. Men "anonymiteten" som jag får nu, hjälper mig..
Mitt största bekymmer har varit gyn. Har slipper allt vad kallelser heter i alla år och undvikt att söka hjälp för mina stora problem.
Gick för fyra år sedan och efter flera avbokningar grät jag mig igenom besöket. Förklaringen till mina problem hittades och en enkel tripp till dagkirurgi skulle ta hand om det men jag klarade inte av det.
Återigen, jag vet att jag slösat på vårdens tid men jag klarade inte av det. Avbokade och grävde ner det i flera år igen. Tills i höstas när jag äntligen gjorde det! Jag gjorde operationen. Jag klarade det på helt egen hand! Ett stort problem i mitt liv borta och jag löste det själv.
Mitt nästa mål nu i vår är tänderna. Jag har inte varit hos tandläkaren på 10+ år och skäms något enormt. Skammen som följer är katastrof men jag ska göra det.
Tid är bokad och om två veckor ska jag gå! Känslan inför besöket är lugn faktiskt. Den vanliga paniken och beredskapen att avboka är inte här, inte än iaf. Det mentala utgångsläget känns bättre.
Jag vill få ordning på tänderna. Jag kan lösa det här också. Jag vill lösa det här också.
Min lilla resa är inte stor för någon annan. Jag förstår de himlande ögonen och tänker att jag är fånig men jag är stolt. För mig är den här resan en stor sak. Bara det att jag ser en anledning till att söka hjälp är enorm.
Har det varit lätt? Nej. Har det kostat onödiga pengar? Ja. Har det varit nyttigt? Otroligt!
Jag har gjort min resa själv. Jag är stolt.
Inget av det du skriver är fånigt eller något att skämmas över. Så 
