Jag har drabbats av (förhoppningsvis onödig) dödsångest

[Modest]

Det är möjligt, fel av mig i så fall! Livmoderhalscancer känns dock inte heller som ett kul alternativ.

Klart det inte är kul men det är verkligen en helt annan historia.

 

[vallhund]

Frågan är väl vad labbens kapacitet är under semestertider. För många år sedan när jag opererade bort livmodern pga cellförändringar så fanns bara ett patologlabb öppet som kunde analysera vilken sorts tumör det var.

 

[Gnist]

Rent krasst, har du ändå missat att ta prov under såpass lång tid lär inte några veckor hit eller dit göra nån större skillnad, ens om där skulle visa sig finnas några förändringar, så jag röstar för att stoppa dödsångesten i malpåse -lättare sagt än gjort, jag vet..- och njuta av sommaren.

 

[Voeux]

Frågan är väl vad labbens kapacitet är under semestertider. För många år sedan när jag opererade bort livmodern pga cellförändringar så fanns bara ett patologlabb öppet som kunde analysera vilken sorts tumör det var.

Säkert så, och jag antar att det går till samma labb även om kliniken är privat.

Ja, vad ska man göra. Jag antar att det, om det nu ens skulle vara någonting, inte kan bli så hemskt mycket värre på några veckor?

 

[Voeux]

Rent krasst, har du ändå missat att ta prov under såpass lång tid lär inte några veckor hit eller dit göra nån större skillnad, ens om där skulle visa sig finnas några förändringar, så jag röstar för att stoppa dödsångesten i malpåse -lättare sagt än gjort, jag vet..- och njuta av sommaren.

Absolut. Jag ska njuta av min sista sommar.

Nej, skämt å sido. Jag tänker ju som du också. Att är det illa så är det redan illa, är det inget så är det ju inget. Just idag blev det bara så himla påtagligt av någon anledning, jag hoppas det ska lägga sig lite. Jag ska tillägga att jag är hemskt lycklig just nu och i huvudet snurrar fullt av tankar på familj och nytt boende och annat stort som händer. Jag tror att det kan bidra till lite extra till ångesten att förlora allt, just nu. Det är väl min självdestruktiva sida som kikar fram och vill måla svart över allt som känns bra.

 

[Raderad medlem 6459]

@Voeux , vad jobbigt för dig! Jag har förstått att du vanligtvis inte är hypokondrisk men jag är det så jag förstår vad det är du går igenom. För det första vill jag bara säga att jag har otaliga vänner som inte gjort cellprov på många år och som sen bokat en tid (efter tjat från mig). Det har gått bra för samtliga. Det är ju ingen garanti och betyder ju inte att det är bra att skippa cellprovet, men jag tänkte att det kunde vara skönt att höra om andra som varit i samma sits som du. Själv gjorde jag inte cellprov på fem år, fick total panik över det (så som du har) och bokade en tid. Sedan dess tar jag mitt cellprov regelbundet eftersom jag aldrig vill att det ska bli så igen.

Hade jag varit du hade jag tagit den där tiden 30/7 och tills dess bara stoppat undan paniktankarna tills dess. Varje gång de kommer upp hade jag tvingat mig själv att tänka "jag har gjort allt jag kan, jag har en bokad tid, nu släpper jag det här" om och om igen.

Förstår att det är jättejobbigt! BRA att du tar tag i det här. Det blir bra ska du se .

 

[EmmaBovary]

Alltså, jag vet ju att det nödvändigtvis inte behöver vara så att man kan ha besvär, men tänker att om du inte har det, eller haft förändringar innan så är det ytterligare skäl till att kunna slappna av under några veckor. Sen ska du såklart ta det så fort som möjligt.

Berättar en anekdot som kanske kan fungera lite lugnande. Jag har haft cellförändringar för några år sedan, man gjorde inget mer än att ge mig prover varje år istället och de försvann efter ett år. I april var det dags för första som togs under en treårsintervall. Och jag var skitnervös, hade börjat blöda under sex några gånger. Sedan så blödde jag skitmycket dagarna efter provet, så jag var säker på att det var något fel och var livrädd. Samtidigt som jag visste att jag har torra slemhinnor pga. medicinering. Hur som helst fick jag provsvaret nu i juni... och allt var normalt.

Hoppas du kan slappna av veckorna det inte går att ta prov, och att provet är normalt

 

[Gnist]

Absolut. Jag ska njuta av min sista sommar.

Nej, skämt å sido. Jag tänker ju som du också. Att är det illa så är det redan illa, är det inget så är det ju inget. Just idag blev det bara så himla påtagligt av någon anledning, jag hoppas det ska lägga sig lite. Jag ska tillägga att jag är hemskt lycklig just nu och i huvudet snurrar fullt av tankar på familj och nytt boende och annat stort som händer. Jag tror att det kan bidra till lite extra till ångesten att förlora allt, just nu. Det är väl min självdestruktiva sida som kikar fram och vill måla svart över allt som känns bra.

Att det händer mycket känslomässigt i livet kan såklart bidra till extranoja, även om det är positiva känslor och livet är på topp. Som du säger, kanske är det just därför det är så jobbigt att inte få veta cellprovsresultat NU, men den 30'e är bara 3½ vecka bort och på så kort tid lär inget dramatiskt hända åt något håll

 

[Voeux]

@Voeux , vad jobbigt för dig! Jag har förstått att du vanligtvis inte är hypokondrisk men jag är det så jag förstår vad det är du går igenom. För det första vill jag bara säga att jag har otaliga vänner som inte gjort cellprov på många år och som sen bokat en tid (efter tjat från mig). Det har gått bra för samtliga. Det är ju ingen garanti och betyder ju inte att det är bra att skippa cellprovet, men jag tänkte att det kunde vara skönt att höra om andra som varit i samma sits som du. Själv gjorde jag inte cellprov på fem år, fick total panik över det (så som du har) och bokade en tid. Sedan dess tar jag mitt cellprov regelbundet eftersom jag aldrig vill att det ska bli så igen.

Hade jag varit du hade jag tagit den där tiden 30/7 och tills dess bara stoppat undan paniktankarna tills dess. Varje gång de kommer upp hade jag tvingat mig själv att tänka "jag har gjort allt jag kan, jag har en bokad tid, nu släpper jag det här" om och om igen.

Förstår att det är jättejobbigt! BRA att du tar tag i det här. Det blir bra ska du se .

Tack för pepp! Det känns bra att höra att det det har gått bra för dina vänner. Jag fick sån ångest när min kollega hade cellförändringar och det är den enda jag riktigt pratat om det med, så jag får försöka påminna mig själv om att det flesta faktiskt inte har det.

Men jag hoppas också att om någon läser tråden som inte tagit sina prover på länge nu får en park i baken att göra det. Det kan ju tyvärr också vara så som det var med kollegan. Nu verkar det inte vara någon fara så länge hon opererar, men TÄNK om hon hade låtit det gå ytterligare flera år Nej, vi har så bra system i Sverige som regelbundet testar så vi slipper cancer som kan förebyggas. Bäst att nyttja det.

 

[Raderad medlem 6459]

Nej, vi har så bra system i Sverige som regelbundet testar så vi slipper cancer som kan förebyggas. Bäst att nyttja det.

Precis! Jag går slaviskt på mina verkligen, vill aldrig igen behöva ha sån ångest över att ha skippat dem. Så återigen: jättebra att du tar tag i det! Det kommer gå fint!

 

[Voeux]

Alltså, jag vet ju att det nödvändigtvis inte behöver vara så att man kan ha besvär, men tänker att om du inte har det, eller haft förändringar innan så är det ytterligare skäl till att kunna slappna av under några veckor. Sen ska du såklart ta det så fort som möjligt.

Berättar en anekdot som kanske kan fungera lite lugnande. Jag har haft cellförändringar för några år sedan, man gjorde inget mer än att ge mig prover varje år istället och de försvann efter ett år. I april var det dags för första som togs under en treårsintervall. Och jag var skitnervös, hade börjat blöda under sex några gånger. Sedan så blödde jag skitmycket dagarna efter provet, så jag var säker på att det var något fel och var livrädd. Samtidigt som jag visste att jag har torra slemhinnor pga. medicinering. Hur som helst fick jag provsvaret nu i juni... och allt var normalt.

Hoppas du kan slappna av veckorna det inte går att ta prov, och att provet är normalt

Åh så skönt att höra att allt var i sin ordning ändå Förstår att du verkligen var orolig.

Jag hade en knöl i bröstet förra året. Ringde VC en morgon och bad om en tid, och jag fick en samma dag. Läkaren klämde länge och såg allmänt bekymrad ut. Hon sa visserligen att de flesta knutor inte är cancer och att jag ska behålla lugnet, men fick en tid till mammografi dagen efter. Det visade sig vara ofarligt, och har med tiden försvunnit. Men usch det var inget roligt dygn. Den där isbiten i magen när läkaren såg så bekymrad ut... ugh!

 

[athena_arabians]

Tack för pepp! Det känns bra att höra att det det har gått bra för dina vänner. Jag fick sån ångest när min kollega hade cellförändringar och det är den enda jag riktigt pratat om det med, så jag får försöka påminna mig själv om att det flesta faktiskt inte har det.

Men jag hoppas också att om någon läser tråden som inte tagit sina prover på länge nu får en park i baken att göra det. Det kan ju tyvärr också vara så som det var med kollegan. Nu verkar det inte vara någon fara så länge hon opererar, men TÄNK om hon hade låtit det gå ytterligare flera år Nej, vi har så bra system i Sverige som regelbundet testar så vi slipper cancer som kan förebyggas. Bäst att nyttja det.

Jag ser mina cellprover och mammografi som billiga livförsäkringar. Ju tidigare man tar några förändringar desto bättre är prognosen.

Ingen av proverna/undersökningarna är hemsk. Plus att jag inbillar mig att behandlingen för en sent upptäckt cancer är värre än undersökningarna...

 

[Voeux]

Precis! Jag går slaviskt på mina verkligen, vill aldrig igen behöva ha sån ångest över att ha skippat dem. Så återigen: jättebra att du tar tag i det! Det kommer gå fint!

Hoppas (och tror, ändå innerst inne) att jag kommer känna precis som du när jag får provsvaren. Lättad, och övertygad om att aldrig utsätta mig för denna oro igen.

 

[Voeux]

Jag ser mina cellprover och mammografi som billiga livförsäkringar. Ju tidigare man tar några förändringar desto bättre är prognosen.

Ingen av proverna/undersökningarna är hemsk. Plus att jag inbillar mig att behandlingen för en sent upptäckt cancer är värre än undersökningarna...

Word!

En annan kollega berättade att hennes vän inte har gått till tandläkaren på 10 år, och nu undviker hon det ännu mer för att hon säger att hon kommer känna sig så dum inför tandläkaren och sannolikt kommer ha hål. Snacka om undvikande beteende. Det kommer ju inte bli bekvämare ju längre tiden går och tandlossning när man är strax över 30 är nog inte superkul heller.

 

[Raderad medlem 6459]

En annan kollega berättade att hennes vän inte har gått till tandläkaren på 10 år, och nu undviker hon det ännu mer för att hon säger att hon kommer känna sig så dum inför tandläkaren och sannolikt kommer ha hål. Snacka om undvikande beteende. Det kommer ju inte bli bekvämare ju längre tiden går och tandlossning när man är strax över 30 är nog inte superkul heller.

Fast det är ju inte ett rationellt tänkande som ligger bakom ett sånt beteende. Det är ju ångest, och att hela grejen blir fullkomligt ångestladdad. Jag tror personen förstår att det inte blir lättare med tiden och förmodligen behöver hon stöd och stöttning för att kunna ta sig dit.

 

[Voeux]

Fast det är ju inte ett rationellt tänkande som ligger bakom ett sånt beteende. Det är ju ångest, och att hela grejen blir fullkomligt ångestladdad. Jag tror personen förstår att det inte blir lättare med tiden och förmodligen behöver hon stöd och stöttning för att kunna ta sig dit.

Ja, definitivt! Jag har full förståelse för varför det kan bli så.

 

[snorp]

Jag har haft cellförändringar och fick då komma på ny kontroll efter ett halvår och sedan efter ett år. Cellförändringarna försvann av sig själv och har inte kommit tillbaka.

 

[Hedblomster]

Word!

En annan kollega berättade att hennes vän inte har gått till tandläkaren på 10 år, och nu undviker hon det ännu mer för att hon säger att hon kommer känna sig så dum inför tandläkaren och sannolikt kommer ha hål. Snacka om undvikande beteende. Det kommer ju inte bli bekvämare ju längre tiden går och tandlossning när man är strax över 30 är nog inte superkul heller.

Förstår att du inte menar så, men man får ju inte automatiskt tandlossning för att man inte går till tandläkaren på 10 år Jag gick inte heller på ungefär så lång tid och när jag väl gjorde det fanns där inget att anmärka på alls.

Tummen upp för att du ändå bokat in ett cellprov i alla fall, även om det dröjer lite! Med största sannolikhet kommer allt gå fint. Hoppas tankarna släpper lite allt eftersom.

 

[TheRedLightning]

Den korta versionen: Jag har inte tagit gynekologiskt cellprov på 8 år och har nu drabbats av dödsångest.

Den längre versionen: Jag kom på i början av året att jag inte tagit cellprov på väldigt många år. Min sjuksköterskevän uppmanade mig att göra detta omgående, så jag började kolla upp var jag kunde gå. En del vänner sa att de inte behövt någon kallelse utan enbart gått på drop in, men en annan vän hade blivit nekad två besök i rad just av anledningen att hon inte haft med sig någon kallelse. Jag tänkte att det är bäst att få tag på en ny för egen del, så jag slipper avsätta tid och bli nekad, så jag ringde regionalt cancercentrum i slutet av februari. Fick prata med en inte så värst hjälpsam dam, men hon sa i alla fall att det kommer att gå ut en ny kallelse till mig i samband med min födelsedag i mars och att jag skulle invänta denna. Samtidigt så överhörde min jämnåriga kollega samtalet och erkände att hon heller inte gjort cellprov på lika länge, så jag uppmanade henne att ringa till cancercentrum direkt. Det är bäst att bara få det gjort. Så hon ringde och fick prata med samma dam som menade att hon bör leta upp sin kallelse. Trots att hon flyttat sedan denna gått ut, men den skulle hon tydligen hitta och damen ville inte skicka en ny.

Tiden gick och kallelsen kom först i mitten av maj med en tid då jag var bortrest på semester i juni. Det stod att om jag missar tiden så kan jag gå på drop-in. Jag bestämde mig för att gå en dag innan resan, men kunde inte då jag hade mens. I samma veva var det mycket skriverier om en känd kvinna som hastigt gått bort i en aggressiv livmoderhalscancer. Jag kände att det börjar bli riktigt jobbigt, men lovade mig själv att gå direkt efter semestern. Denna vecka var det äntligen dags, och jag frågade min kollega ifall hon kommit iväg. Det hade hon, och hon hade cellförändringar som hon nu ska operera bort. Jag fick världens klump i magen, samtidigt som jag är så glad att hon överhörde mitt samtal så jag kunde uppmana henne att ta tag i att gå. Barnmorskan hon hade träffat hade dessutom sagt att det oftast är lugnt om man går och kollar regelbundet, att de som drabbas av sådan allvarlig cancer att de går bort oftast är de som inte går och tar proverna. Det knöt sig i magen ännu mer.

När jag kommer till mottagningen i morse så visar det sig att de inte gör cellprov på hela sommaren. Jag frågade barnmorskan om det finns någon mottagning som jag kan gå till, hon svarade att under sommaren har samtliga stängt för detta. Jag reagerade orimligt starkt på att detta skjuts upp ytterligare och nu sitter jag här med världens dödsångest. Jag har fått för mig, fram och tillbaks under våren, att jag sannolikt kommer ha fått cancer nu bara för att jag har varit så dum och inte kollat. Att jag kommer gå bort nu när jag är som lyckligast och har så mycket bra saker framför mig. Jag vet om att det är helt mitt eget fel att jag inte kommit iväg tidigare, och jag vet om att det är väldigt onödigt att måla upp de värsta av scenarion. Men jag kan inte hjälpa det. Den här oron har grott lite i magen det senaste halvåret och nu när jag inte får ta provet på ytterligare två månader så vällde det liksom över mig. Nu är jag orolig för att jag kommer gå och ha dödsångest över detta hela sommaren.

Vad ska jag göra, hur ska jag tänka? Är min oro helt obefogad?

Jag har varit i din sits, tog många år innan jag gjorde mitt första cellprov. Hade en bra mamma som höll mig lugn. Hon menade på att det inte är någon idé att oroa sig när man inte vet och att det är bra att kolla upp (lite ironiskt att det blev ombytta roller när mamma hade en cysta på ena äggstocken som nu är bortoperad) sen efter kontrollen tar det några veckor innan svaret kommer.
Men visst det var lite oroligt innan svaret kom.
Jag hade cellförändringar och inget konstigt med det, har opererat bort och gått på kontroller.

Ofta när jag fått min kallelse kan jag inte på den dagen de erbjudit och då fått ringa in och byta tid. Antingen har jag varit på vårdcentralen eller sjukhusets kvinnoklinik. Aldrig haft några bekymmer att byta tid.

Om jag inte missminner mig kan man ringa 1177 och rådfråga. De kan ha koll på vart man kan vända sig om det är mycket stängt nu under sommaren osv. Tänker om du vill försöka komma in och göra cellprovet så snart som möjligt.

I ditt läge hade jag nog försökt hålla mig lugn, för tänk om det visar sig senare att det inte är något då har man oroat sig i onödan och även om det skulle vara något, så kommer de ha koll på dig och se till så det går åt rätt håll.

 

[BernT]

Om du syftar på Therese Alvén i trådstarten så var det äggstockscancer som har ett helt annat förlopp och prognos.

Kan man kolla det på något sätt, liknande som man gör med cellprov? För vad jag förstått så när du börjar känna symptom för äggstockscancer så är det redan kört.