Jag har förlorat min mamma

Helt ofattbart att det imorgon redan har gått två veckor. Då jag blev uppringd på jobbet och de säger att min mamma har dött. Lämnar jobbet och tar mig till pappa där polisen fortfarande är kvar.

Jag står mina föräldrar så nära, jag och mamma jobbar på samma arbetsplats, samma yrke. Vi tränar ihop, de är ofta hos mig på min gård. Vi träffas 5-6 dagar i veckan, vi hörs dagligen.

Käftsmällen när jag får höra att hon tagit sitt liv. Vad har jag missat? Jag pratade med henne kvällen innan. Hon har dolt allt för oss, pappa visste inte heller om mediciner vi hittat och annat. Vi fick aldrig en chans att hjälpa henne, vi fick aldrig en chans att göra något. Jag kan inte acceptera det. Hur kan jag ha missat att något var så fel. Jag kan fortsätta hur långt som helst med frågor jag aldrig kommer få svar på.

Jag sköter mina djur, men annars är det svårt att få något gjort. Kan inte sova, vill inte vara i närheten av människor, samtidigt som jag inte helt står ut med att vara helt isolerad. Fått höra att jag borde sjukskriva mig, men ingen aning vad jag borde ringa och säga till vc. Jag trodde vi alla var lyckliga

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen. Ring VC och berätta att du förlorat din mamma och mår dåligt. Mer behöver du inte säga.

Förlorade min pappa för fem år sen. Inte på samma sätt som du, men vill bara säga att livet går vidare även om man inte tror det. På nåt sätt lär man sig leva med sorgen och saknaden.

 

[mandalaki]

Åh himmel så chockartat och sorgligt!

 

[the_connemara]

Alltså din sista mening så hemskt

När jag ringde VC och sa att jag trodde jag ville träffa en psykolog så var de sjukt gulliga och måna om att fixa en snabb tid (trots att det inte alls var akut). Att ha förlorat sin mamma hoppas jag skulle räcka att säga

 

[Mia_R]

Finner inte ens ord. Så fruktansvärt det måste vara.

 

[hastflicka]

Jag beklagar Jag kan inte ens forestalla mig hur svart det maste vara ❤

 

[godisklubba]

Beklagar sorgen vet inte vad jag ska säga, mer än att din sista mening var riktigt hjärtskärande att läsa, så fruktansvärt

Det enda jag kommer på att säga är att det inte är ditt fel. Ingenting är ditt fel. Folk som mår psykiskt dåligt är ofta väldigt bra på att skådespela, och låtsas att allt är bra. Fastän det är ett rent helvete inombords. Försök att inte anklaga dig själv för mycket för att du inte såg, för det är svårt att se! Väldigt svårt!

 

[Sissa]

Så oerhört sorgligt!

 

[ptr]

Den tanke som på något vis har gjort att jag själv, om inte skjuta bort, men hålla en del tankar på armslängd avstånd har varit att i deras huvud har de själva valt något de tyckte var rätt. Visst skulle de och borde fått chansen till hjälp att taänka annorlunda men nu vart det inte så.
Det jobbiga är känslan av inte bara sorg, utan även om sveket och att inte ha varit betrodd.

Det är en tuff tid framöver, kanske än värre när chocken lagt sig och sorgen slår till med full kraft. För min del tog det nog minst tio år innan jag var där.

 

[ptr]

Sjukskriva eller ej - behöver inte vara svart eller vitt. Att gå till jobbet och hålla igång någon form av rutin kan vara bra med, och hur det än är är det där man har många av de perssoner man brukar ha omkring sig. Deltidssjukskrivning kanske kan vara något osv. Hör med arbetsplatsen med, inte omöjligt de kan göra något för dig med - och vill göra det, men det är ditt val.

 

[alazzi]

Så fruktansvärt❤Skuldbelägg inte dig själv. Om någon mår så dåligt och har tagit beslutet är det nog inget du hade kunnat göra.

 

[Mineur]

Jag fick tårar i ögonen och gåshud på armarna när jag läste din text, herregud så ofattbart fruktansvärt! Jag beklagar.

 

[Spyro192]

Beklagar sorgen ❤

 

[Caoimhe]

Så fruktansvärt! Jag beklagar.

 

[tuaphua]

Helt ofattbart att det imorgon redan har gått två veckor. Då jag blev uppringd på jobbet och de säger att min mamma har dött. Lämnar jobbet och tar mig till pappa där polisen fortfarande är kvar.

Jag står mina föräldrar så nära, jag och mamma jobbar på samma arbetsplats, samma yrke. Vi tränar ihop, de är ofta hos mig på min gård. Vi träffas 5-6 dagar i veckan, vi hörs dagligen.

Käftsmällen när jag får höra att hon tagit sitt liv. Vad har jag missat? Jag pratade med henne kvällen innan. Hon har dolt allt för oss, pappa visste inte heller om mediciner vi hittat och annat. Vi fick aldrig en chans att hjälpa henne, vi fick aldrig en chans att göra något. Jag kan inte acceptera det. Hur kan jag ha missat att något var så fel. Jag kan fortsätta hur långt som helst med frågor jag aldrig kommer få svar på.

Jag sköter mina djur, men annars är det svårt att få något gjort. Kan inte sova, vill inte vara i närheten av människor, samtidigt som jag inte helt står ut med att vara helt isolerad. Fått höra att jag borde sjukskriva mig, men ingen aning vad jag borde ringa och säga till vc. Jag trodde vi alla var lyckliga

Men så fruktansvärt! Beklagar sorgen!

 

[cirkus]

Vilken ofattbar förlust - jag beklagar sorgen.

Jag vill passa på att tipsa om en bok i detta ämne, det är "Det hon inte sa" skriven av Helena Reje. Hennes mamma tog också sitt liv utan att någon anat

 

[Killaloe]

Jag beklagar verkligen

 

[SuperDoris]

På ett sätt vet jag att jag inte borde ha dåligt samvete, men det hjälper tyvärr en inte från att "drunkna" i det. Beställde iaf boken Det hon inte sa.

Korta stunder känns det som att man kan bete sig någorlunda normalt, men så kommer någon upp och säger beklagar. Det är allt som krävs för att krascha ner på 0 igen. Till stor del därför jag undviker jobbet, 30-40 personer som kastar sig över en för att förklara hur ledsna de är. Hur god tanken än är, jag klarar inte det

 

[Kilauea]

På ett sätt vet jag att jag inte borde ha dåligt samvete, men det hjälper tyvärr en inte från att "drunkna" i det. Beställde iaf boken Det hon inte sa.

Korta stunder känns det som att man kan bete sig någorlunda normalt, men så kommer någon upp och säger beklagar. Det är allt som krävs för att krascha ner på 0 igen. Till stor del därför jag undviker jobbet, 30-40 personer som kastar sig över en för att förklara hur ledsna de är. Hur god tanken än är, jag klarar inte det

Kan du maila/prata med nån chef som får ta det med resterande anställda - att de ska undvika kommentera det som hänt så länge?