Jag har gjort något som jag inte förstår

Jag var i precis din situation för två år sedan.

Jag och mitt ex hade varit tillsammans i 5 år. De första 4 åren gick jättebra, och vi bråkade aldrig.
Men det 5:e året började saker spåra ur...

Vi bråkade fortfarande aldrig, men vi kände att vi gled längre och längre ifrån varandra.
"Vad ska vi göra åt det?", frågade jag.
"Du kan nog inte jobba så mycket... Och du får nog lägga mindre tid på dina djur.", sade han.

Här drogs jag itu på mitten. Jag bodde ju ihop med mannen jag älskade, mannen jag trodde att jag skulle bo ihop hela mitt liv med. Jag försökte gå med på hans krav, men eftersom han inte jobbade alls så fungerade det inte ekonomiskt för mig att jobba mindre. Och både jag och mina djur blev olyckliga när jag lade mindre tid på dem. Till slut började jag ställa lite motkrav på mitt ex - och då kom uppbrottet. För han ansåg att ingenting var hans fel. Och ville jag inte ha honom så skulle han flytta till en annan stad och fortsätta plugga. Och ja, vi insåg väl att det kanske var bäst så.
Men eftersom vi fortfarande var vänner, det var ju faktiskt bara vårt förhållande som inte fungerade, så sa jag att han fick bo kvar så länge han ville.

6 månader senare vart jag iväg på galej med ett par kompisar. Där snubblade jag över en helt främmande man, som jag föll pladask för. Vi blev helt uppslukade utav varandra, och jag spenderade natten hos honom. Vi höll kontakten, och jag insåg att jag ville träffa honom igen.

När jag berättade för exet så bröt helvetet lös. Han berättade för alla våra gemensamma vänner att jag varit otrogen, och kallade mig både det ena och det andra. Han tog allt han ansåg vara sitt i vår lägenhet och stack.


Och du, jag kunde inte sakna honom mindre.
Det är faktiskt DITT liv det handlar om. I mitt fall så förlorade jag många vänner då mitt ex baktalade mig, men de allra viktigaste stannade kvar.
Jag insåg att jag vår relation hade fungerat så länge eftersom att jag var den som fogade mig. Han var min bästa vän - min kärlek, och jag ville hålla honom nöjd och glad. Men i efterhand har jag insett att han bara tänkte på sig själv. Han hade enligt sig själv aldrig några brister. I hans ögon är det jag, och enbart jag, som sabbade vårat förhållande. Och så kommer han alltid att tycka.

Idag bor jag ihop med den främmande mannen. Jag flyttade till hans stad med pick och pack och djur, och mår bättre än någonsin. Jag trodde att det skulle innebära ett socialt självmord, men icke. Min bekantskapskrets är större och intensivare än innan.
Jag funderar ibland på hur jag kunde stanna så länge hos exet, men jag känner ingen ågren. Snarare känner jag att jag lärt mig en läxa - att faktiskt kunna sätta mig själv först. Även om det nu för tiden inte är någonting jag behöver tänka på särskilt ofta, då jag bor med den mest ömsinta och empatiska människa som finns. :love:
Precis så var det men mitt ex också, han lade alltid skulden för allting på mig och gör fortfarande.
Men anser ju såklart att han själv är felfri och inte alls har någon del i att förhållandet brakade.
Jag försökte också anpassa mig efter honom och hans önskemål, vilket bara ledde till att jag tappade bort mig själv helt och hållet.
Idag är jag över honom för länge sedan, men mycket av det han sade och gjorde sitter kvar än.
 
Det kan man ju förstå. Att ditt ex blir sårad/ledsen när du träffar en ny man. Han har ju uppenbarligen fortfarande känslor för dig och hoppas på att ni ska bli ett par igen. Då är det inte så kul när du går vidare. Men det är ju en del av relationer och relationernas slut. Ibland blir man ledsen. Det är en del av det. Du ska förstås gå vidare med ditt liv och är du förälskad är det bara att önska dig lycka till. Ditt ex kommer också att gå vidare med sitt liv även om han är ledsen nu. Det är inte hela världen.
 
Hej

Jobbig sitts för dig, men du gör det nog svårare för DIG själv än va du egentligen behöver.
Ni har ju gjort slut. Varför dra ut på det och varför ska du behöva åsidosätta dig själv för ditt EX?

Är i en liknande situation som du, men har vat att agera annorlunda. Jag har valt att för en gångs skulle sätta min egen lycka och mitt eget välmående först.

Jag och min f.d sambo bröt upp i Juli denna sommaren.

Vi bor tyvärr fortfarande under samma tak (jag flyttar i oktober).
Vi sa att om vi av någon anledning skulle träffa någon annan så skulle vi inte ta hem dem sålänge vi bodde under samma tak.

Mitt ex och jag sa att vi skulle fortsätta att ha en relation till varandra, på vänskapsnivå. Vi har ändå ett långt förhållande i bakgrunden och har i princip vuxit upp ihop. Men känslorna har egentligen för längesedan försvunnit och övergått mer till vänskap/syskon. Detta är inte längre aktuellt eftersom den vänskapen skulle baserats på hans villkor, vilket innebär att han inte accepterar att jag träffar andra. Gjorde jag det, så ville han ej ha någon vänrelation till mig. Fine, då får det vara så.

För ca 4 veckor sedan träffade jag en man som det klickade med rätt så omgående. Det kändes väldigt rätt och jag beslöt mig för att fortsätta träffa honom, trots att jag nydligen brutit upp med exet.
Exet blev såklart riktigt sur/arg/besviken/bitter över att jag kunde gå vidare så pass tidigt. Men eftesom det inte funnits något mellan oss på länge, så var det egentligen inte så svårt.

Jag hade ju inte väntat mig denna reaktionen, då det trots allt var ett gemensamt beslut. samtidigt så betyder det ändå att jag har gått vidare.
Men jag måste sätta mig själv först. Har tillräckligt länge behövt gå och ta hänsyn till någon som inte riktigt har besvarat detta ändå.

Förlåt om det låter rörigt
 
Buke, jag har sårat en människa som betyder väldigt mycket för mig, och jag får inte riktigt grepp om varför :( Jag ska försöka förklara vad som hänt, så hoppas jag att ni kan hjälpa mig att förstå varför jag har agerat såhär.

Jag och min före detta pojkvän var tillsammans i 5 år. Vi har haft ett ganska svårt förhållande och det har varit kämpigt tidvis. Men som vi har älskat varandra, och tagit hand om varandra. I vintras tog vår relation slut då vi kände att relationen var för svår och vi orkade inte kämpa längre. Men vi slutade inte älska varandra, och vi hade svårt att släppa greppet så vi fortsatte att umgås som vänner. Under sommaren blossade kärleken upp lite igen och vi började umgås lite som ett par igen. Jag sov över hos honom ibland, men vi var väldigt tydliga med att vi inte var tillsammans igen utan att vi enbart träffades väldigt "casual". Vi var inte heller exklusiva i vår relation, även om ingen av oss träffade någon annan då vi ändå på något vis såg en framtid tillsammans.

Så på en middag i mitten av augusti så träffade jag en man som.. ja, jag vet inte riktigt vad som hände. Det har aldrig hänt mig förut, men jag tappade alla ord så fort jag såg honom :o Det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Vi umgicks hela kvällen, höll i handen, hånglade passionerat. Men jag valde att inte ha sex med honom då jag kände att det var ett för stort svek mot mitt ex eftersom vi fortfarande var mitt uppe i någonting. Jag förstår ju givetvis att jag svek honom ändå, men tänkte ändå att sex hade förvärrat situationen betydligt.

När jag sedan berättade för mitt ex vad som hänt så bröt helvetet löst. Han kände sig sårad och sviken. Han kände sig förlöjligad då några av våra gemensamma vänner varit med på festen och sett mig med någon annan, när de vet om att vi på något vis försöker lappa ihop vår relation igen. Jag vågade inte berätta för honom att jag blivit förälskad, då jag inte klarade av att se honom så sårad som han var. Så jag höll det hemligt och viftade bort incidenten som en "fyllegrej". Vår eventuella framtid tillsammans dog där och då. Vi bestämde oss för att avsluta vår relation helt en gång för alla, vilket var ett gemensamt beslut.

När det hade gått över 1 månad kunde jag fortfarande inte sluta tänka på den mannen jag träffade. Jag tänker på honom varje dag :o Jag har pratat med mina vänner och alla säger samma sak, att jag inte borde träffa honom då mitt ex förtjänar ett bättre avslut på vår relation än vad jag givit honom. Att han förtjänar mer respekt än att jag ska börja dejta den person som på något vis orsakat honom både smärta och förödmjukelse. Jag vet om att om jag skulle gå emot vad våra gemensamma vänner anser, och vad mitt ex anser, och träffa den här mannen ändå så skulle jag i princip begå ett socialt självmord. Många anser att jag hanterat saker klantigt och sårat mitt ex i onödan. Och jag håller med. Jag vill inte såra honom ännu mer, men trots det kunde jag inte stå emot mina känslor så jag träffade den här mannen ändå för en vecka sedan. Det var precis som jag trodde. Jag kunde knappt dricka mitt vin för jag skakade så mycket om händerna. Hjärtat slog som en trumma i bröstet hela kvällen. Vi hade sex, och det var kanske det mest känslosamma jag varit med om tror jag.

Och nu har jag inte kunnat sova på en vecka :crazy: Jag vaknar kallsvettig, tänker på mitt ex känslor och hur ont det gör i mig att jag sårat honom så. Varför kunde jag inte låta bli? Jag känner att jag måste berätta för honom att jag träffat den här mannen igen. Vi har så mycket gemensamma vänner så jag vet att det på ett eller annat sätt kommer att nå honom, och jag tycker att det är bättre om jag berättar det själv.

Mitt ex är den finaste människan jag träffat i hela mitt liv. Varför har jag inte kunnat låta bli att såra honom? Kan förälskelse verkligen bli så starkt att all empati får andra människor går ur än? :confused: Den här mannen är helt ny i mitt liv, och vi känner inte varandra. Ändå har jag på något vis valt att träffa honom trots att det innebär besvikelse hos mina vänner, och smärta för en person som ställt upp för mig i vått och torrt i många år. Är jag verkligen så självisk? Hade jag själv stått utanför den här situationen så hade jag fördömt den, men nu är jag i den och slitningarna i mig är för starka.

Buke, varför gör jag såhär? :confused:

Tycker liksom de flesta andra att de låter obefogat med dåligt samvete i din situation. Ni har inga skyldigheter gentemot varandra!
 
Är man inte i en exklusiv relation så får man träffa andra karlar och bli kära i dem.

Att däremot berätta för den f.d. om att du träffar en karln förstår jag inte varför, om relationen är avslutat så se till att hålla den avslutad.
Det kommer inte föra något gott med sig. Han kommer fortfarande känna att han har en relation med dig och du kommer bry dig alldeles för mycket om hur han tycker och tänker.
 
låter som ett bra tillfälle att båda gå vidare, ni har försökt och kämpat, självklart känner ni att ni fortfarande har skyldigheter mot varandra (är man tillsammans i 5 år så är det kanske svårt att bryta den vanan).
vänner accepterar det när de har fått ta in det hela och sorterat ut sina egna känslor kring det. du behöver kanske inte släpa med den nya mannen att träffa vännerna det första du gör dock.

har en i släkten som efter ett lite knackligt äktenskap och depression hittade en annan, sen sepererade hen och började då dra in den nya till både utflykter med barnen (som inte tycker om det öht) och träffa släkten(som är väldigt besvikna på hen). samtidigt som de inte ens är skilda än eller ens har börjat flytta ut ur det gamla huset ordentligt.
ok att hen hittat en ny och separerat, men det är så väldigt nytt för alla utom hen, vilket gör att allt känns så stressat och orättvist mot den gamla.

känns som att det är i samma situation ts är i, det är väldigt bra att du känner dig glad, men eftersom det blev som det blev så kommer det nog bli lite besvikelse från vännerna.
men det går över när de ser att allt är till det bättre för både dig och exet till slut :).
 
Alltså Buke, jag måste bara få uttrycka hur fina ni är :love: Jag har läst alla svar och är sååå himla tacksam för all er input. Jag träffade den nya killen igår igen och vi bara pratade och myste flera timmar, och jag kunde göra det UTAN dåligt samvete tack vare er :heart Jag har även berättat för min bästa vän (som tidigare tyckte att jag skulle avvakta) att jag träffat honom och hon var faktiskt riktigt glad över att höra att jag är förälskad, och förstod absolut varför jag träffade honom om så var fallet.

Det kommer säkert att vara lite tumult framöver, men jag har verkligen förstått och accepterat att jag faktiskt är kär och att alla runtom mig helt enkelt kommer att få acceptera det. Jag kommer dock att berätta det för exet själv. När jag blev lämnad (av ett annat ex) för många år sedan så sprang jag på hans kompis ute på krogen bara två veckor senare, och han berättade att mitt ex träffat en ny. Jag bröt ihop helt, på plats, och fick ta en taxi hem gråtandes. Det var både pinsamt och extremt smärtsamt. Så.. jag vill helst att mitt ex ska slippa hamna i samma situation där man liksom blir "överrumplad" med den nya informationen.
 
Alltså Buke, jag måste bara få uttrycka hur fina ni är :love: Jag har läst alla svar och är sååå himla tacksam för all er input. Jag träffade den nya killen igår igen och vi bara pratade och myste flera timmar, och jag kunde göra det UTAN dåligt samvete tack vare er :heart Jag har även berättat för min bästa vän (som tidigare tyckte att jag skulle avvakta) att jag träffat honom och hon var faktiskt riktigt glad över att höra att jag är förälskad, och förstod absolut varför jag träffade honom om så var fallet.

Det kommer säkert att vara lite tumult framöver, men jag har verkligen förstått och accepterat att jag faktiskt är kär och att alla runtom mig helt enkelt kommer att få acceptera det. Jag kommer dock att berätta det för exet själv. När jag blev lämnad (av ett annat ex) för många år sedan så sprang jag på hans kompis ute på krogen bara två veckor senare, och han berättade att mitt ex träffat en ny. Jag bröt ihop helt, på plats, och fick ta en taxi hem gråtandes. Det var både pinsamt och extremt smärtsamt. Så.. jag vill helst att mitt ex ska slippa hamna i samma situation där man liksom blir "överrumplad" med den nya informationen.
Lycka till med nya kärleken
Hoppas att allt löser sig på bästa sätt :)
 
Buke, jag har sårat en människa som betyder väldigt mycket för mig, och jag får inte riktigt grepp om varför :( Jag ska försöka förklara vad som hänt, så hoppas jag att ni kan hjälpa mig att förstå varför jag har agerat såhär.

Buke, varför gör jag såhär? :confused:


Min exman och jag separerade sommaren 2014 och då ville jag skilja mig men mitt ex ville att vi skulle leva som särbo för att se om det fanns några känslor kvar. Så här i efterhand skulle jag ha stått på mig om skilsmässan!! Även fast det var han som ville vara särbo så var det jag som "kämpade" för vårt äktenskap! Till slut gick det inte längre...jag var less på att kämpa och han ville skiljas. Så vi ansökte om skilsmässa mars 2015. Jag valde att "släppa taget" om min exman och "stänga av" efter 25 år och 2 barn tillsammans. Jag hade då bearbetat vårt förhållande i 9 månader och sedan hade han både sagt och gjort saker som sårat mig otroligt mycket de senaste 2 åren. Det var helt enkelt för infekterat för att kunna räddas och vi har mått så mycket bättre bägge 2 när vi har levt på skilda håll. So far so good!!

Nu träffade jag en ny man ganska tidigt och det blev otroligt nog "kärlek vid första ögonkastet" :love: Jag har ALDRIG varit med om något liknande tidigare utan det är sånt man läser om! Men det kändes redan första gången vi träffade varandra väldigt "rätt" och som att "hitta hem":love: Och om skilsmässopapperen är inlämnade och äktenskapet är över så anser allafall jag att man kan och ska lära känna personen i fråga för att se vart det leder när det är så starka känslor vid första mötet!! Det visade sig vara helt magiskt och jag ångrar INTE att jag valde att inleda ett förhållande med min pojkvän :love: Det har gått som på räls då vi är mycket lika!!

Min exman blev INTE glad alls över att jag träffat en ny man? Detta trots att han markerat starkt att han INTE saknar mig....INTE vill ha en relation med mig eller träffa mig överhuvudtaget. För mig kändes det som en lättnad och jag vet att det ALDRIG kommer att bli vi igen utan jag har "tappat alla känslor" jag någonsin haft för honom. Jag känner mig likgiltig för honom helt enkelt. Jag har ALDRIG varit otrogen eller ens tittat åt en annan man på 25 år så det var nog en chock för honom att det var jag som träffade en ny först!!

Jag ringde till honom för att berätta att jag hade träffat en ny man och fick mig en utskällning som hette duga! Men det var jag förberedd på. Varför ringde jag och berättade? Jo, jag ansåg att det var bättre att han fick höra det från mig istället för någon annan eftersom vi trots allt varit tillsammans i 25 år. Så det var av omtanke från min sida.

Efter ca 4 månader började jag märka att han förändrades rejält. Min tanke var då att ta bort honom från FB. Men jag väntade tyvärr 1 månad med det. Något jag har fått ångra i dag:( För ca 1 månad sedan gjorde han ett otroligt tråkigt påhopp på FB där han spydde ut sin galla om mig och kallade mig alla vidriga ord man kan kalla en annan människa som man verkligen hatar.....alla hans FB-vänner har ju läst det :crazy: Han är lärare på en gymnasieskola....så elever, elevers föräldrar, jobbarkompisar, gemensamma vänner till oss, släkt och andra har läst det han har spytt ur sig OM mig:( Till saken hör att han även är jägare...något som kändes väldigt obehagligt när han var som värst!!! Så jag valde att "lägga locket" på och ta bort honom från FB och blocka honom. Vilket gjorde honom helt galen:confused: Då hade han skrivit ett privat meddelande några veckor innan det här där han skrev följande: När jag ser hur du "försöker" leva "ditt nya liv" är det som en parodi!! Jag valde att bocka honom pga att han INTE längre ska ha någon insikt i mitt nya liv och vad som händer för han verkar INTE klara av att läsa någonting om det. Jag har också tyvärr sagt upp bekantskapen med honom då jag känner att min gräns är nådd!! Ett otroligt tråkigt slut på 25 år tillsammans. Jag fick berätta för våra gemensamma barn (20 och 21 år, stora som tur är) varför jag inte vill ha någon kontakt med deras pappa. Yngsta sonen hatar sin pappa (något som han gjort i flera år pga HUR hans pappa har förändrats de senaste 5 åren) och vill inte ha med honom att göra medans den äldre gärna vill umgås med sin pappa. Jag har uppmuntrat honom att fortsätta med det och förklarat att det här som hänt är någonting mellan hans pappa och mig och inget som han behöver eller ska bli inblandad i.

Vad säger våra gemensamma vänner om detta? De tycker INTE att jag ska ta en massa skit från honom utan fortsätta leva mitt liv som jag gör idag! Det tycker också att det är märkligt att han reagerar som han gör i och med att han fick den skilsmässan han så gärna ville ha så att han kunde koncentrera sig på jakten och sina hundar och välja bort sin familj...som han redan prioriterat bort för 5 år sedan. Så ingen förstår vad som händer....inte jag heller?

Vad jag försöker säga med det här är att mitt ex har varit mitt livs kärlek i 25 år....vi har gått igenom saker som jag ALDRIG kommer att gå igenom med någon annan människa!! Det bästa med mitt äktenskap är helt klart mina söner :love: Så jag ångrar INTE att jag har varit gift med mitt ex. Men lika rätt som det kändes att gifta sig ....lika rätt kändes det att skilja sig 23 år senare!! Jag är tacksam att vi hade 20 som var bra och de senaste 5 åren vill jag inte ens tänka på. Jag har verkligen litat på honom....älskat honom och hade lätt kunnat lägga mitt liv i hans händer! MEN han har sakta men säkert de senaste 5 åren förvandlats till en människa jag INTE längre känner och i nuläget så känner jag att jag ryser av tanken på honom av obehag:( Så tyvärr kan en människa man känner väldigt väl förändras till någon man inte känner igen pga separation, skilsmässa mm. Till saken hör att han har INTE tänkt på hur han har behandlat mig överhuvudtaget utan bara kört sitt rejs så att säga......så den omtänksamma, underbara och älskvärda mannen han en gång var och som jag föll för är "borta" i dagsläget :( Honom saknar jag enormt mycket men han är så att säga helt borta kommer aldrig att komma tillbaka!!

Vad känner jag för mitt ex idag? Det skulle vara väldigt lätt att hata honom i dagsläget men jag tycker inte att han är värd det! Det tar för mycket energi för mig och jag vill lägga det på annat i mitt liv. Så jag väljer istället att tycka illa om honom och vill helt enkelt inte ha med honom att göra längre. Det är det bästa för oss bägge 2:up:

Något som varit viktigt för mig de senaste 2 åren har varit att jag VILL ta mina egna beslut så att jag kan stå för dem!! Vad det än har gällt!! Vad andra har tyckt om det har INTE varit viktigt för mig. Det som känns rätt för mig gör jag :) Folk kommer ALLTID att ha åsikter om vad man gör i sitt liv men om besluten känns rätt för mig blir det lättare att förklara för andra anser jag:heart

Så de besluten som känns rätt för en person kanske INTE känns rätt för en annan!! Alla tänker vi olika!! Jag tog reda på VAD jag ville med livet, förhållanden osv och sedan utgick jag ifrån det. Jag vet exakt vad jag vill ha i dagsläget och har fått det i mitt nya förhållande. Något som är helt olikt mitt gamla som tur är:love: Min nya pojkvän är helt fantastisk:love:

Att ha "ett-på-och-av-förhållande" efter man har gjort slut funkar oftast bara tills den ena har träffat en ny. Om den ena vill mer så blir det inte lättare. Då måste man göra ett val till slut!! En kompis till mig hade ett sånt förhållande till sitt ex i 5 långa år och hon mådde allt annat än bra... när han till slut hittade en annan och dumpade henne så att hon kraschade rejält:( Hon hade då hoppats att han skulle ta tillbaka henne i 5 år!!

STORT LYCKA TILL MED VAD DU ÄN TAR FÖR BESLUT!! Tänk på att det ska vara rätt beslut för dig och att du måste börja tänka på VAD du själv vill i livet!! Sköt om dig!!

Mvh anaby:)
 
Precis så var det men mitt ex också, han lade alltid skulden för allting på mig och gör fortfarande.
Men anser ju såklart att han själv är felfri och inte alls har någon del i att förhållandet brakade.
Jag försökte också anpassa mig efter honom och hans önskemål, vilket bara ledde till att jag tappade bort mig själv helt och hållet.
Idag är jag över honom för länge sedan, men mycket av det han sade och gjorde sitter kvar än.
Tänk den t-shirten har jag också....
Efter 26 år, och 2 barn senare har jag brutit upp nyligen och ska stå på egna ben.
Just det där med att tappa bort sig själv och liksom tro på att allt som sägs från honom nog är sant, det tog mig flera år att efter jag kände att det nog inte var så till jag kom till skott och gick.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 046
Senast: Whoever
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 967
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
1 989
Senast: LiviaFilippa
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 695
Senast: Roheryn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp