Mänskligt Jag har just haft den värsta veckan i mitt liv.

Andromedae

Trådstartare
För en vecka sedan fick vi ett samtal. Min svärfar hade blivit plötsligt jättesjuk och blivit inkörd till sjukhuset. Vi satte oss i bilen och åkte men så snart vi kom dit fick vi höra att det var för sent. Mindre än en och en halv timme efter att min man fått telefonsamtalet om att han blivit dålig fick vi gå in i ett rum med en död person. Jag kan fortfarande inte tro på att det är sant. Det kommer över mig i vågor, men jag kan inte acceptera det.

Vi stannade kvar över natten och åkte sedan hem. Upptäckte att vår ena katt inte mådde bra. Hon ville inte äta och var inte alls sitt vanliga glada jag. Vi tog beslutet att köra in henne till Blå Stjärnan, där hon blev inlagd.

De sa att hon hade problem med levern. En infektion, förmodligen. Sonder, feber, antibiotika, allt. Men det verkade bättre. Hon skulle högst sannolikt få komma hem på fredag.

Men så ringde veterinären igår. Allt var värre och de trodde inte att hon skulle klara sig längre. De ville att vi skulle åka dit och träffa henne. Att vi var tvungna att ta ett beslut om vi skulle chansa en dag till eller avsluta.

Åkte dit, och min fina lilla katt som jag inte sett sedan i söndags kväll mådde så dåligt. Hon, som alltid varit den gladaste lilla katten - irriterande social, rent ut sagt - ville helst bara få ligga still i ett hörn. Det gick inte att utsätta henne för det mer. Inte när hon tittade på mig med de där trötta ögonen och bara bad om att få slippa. Det gick inte.

Hon låg i mitt knä och spann när veterinären gav henne sprutan. Helt lugn. Som om hon förstod. Som att hon tyckte att det var skönt att få slippa. Jag höll henne till dess att hon var borta, och sedan lite till.

Familjen lider. Idioter säger "det var ju tråkigt" med ett tonfall som om det handlade om vädret, när inget någonsin kommer bli detsamma igen och det smärtar så ofantligt. Det enda jag kan tänka på är att sätta en fot framför den andra. Att försöka vara en vanlig människa mellan varven och ta hand om det där som man måste ta hand om. Försöka förstå att tiden kommer att gå.

Men mitt hjärta har gått sönder.

Jag har jobbat hemifrån en vecka, för då kan jag gråta medan jag jobbar. Det har fungerat ... okej. Jag är dålig på att fokusera, men jag försöker och det går väl hyfsat. Men nu? Hur ska jag klara av att låtsas som att jag bryr mig om mitt jobb när jag inte bara behöver veta om att min svärfar - mitt barns högst älskade farfar - är borta, utan också min tröst, min lurviga livskamrat som jag haft i 6,5 år? Att allt det där som jag bara tagit för givet inte alls är säkert? Att allt bara kan tas ifrån en?

Hur överlever man?
 

Andromedae:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt

Andromedae

Trådstartare
Och nu kom precis hästen (som är konvalescent och just börjat skritta igång för hand) loss och sprang som galen. Det känns som att jag går under.
 
Och nu kom precis hästen (som är konvalescent och just börjat skritta igång för hand) loss och sprang som galen. Det känns som att jag går under.
Fy fasen så tungt ❤ vet att inga ord hjälper just nu men jag har varit med om en liknande nattsvart situation och det blev bättre tillslut, även om det inte känns så nu! Du klarar dig ur mörkret, en sak i taget! ❤

Har du människor i din närhet som du verkligen litar på och är nära? Se till att dom bär dig nu (det ska dom ju göra naturligt tänker jag) och sätt er ner och samtala. Oftast finns det alltid någon tråd att dra i som löser flera av situationerna till det bättre, det gäller bara att veta vart och vilken tråd :)
 
:heart En sjukskrivning kanske vore skönt för att slippa tänka på jobbet åtminstone och ge er som familj chans att landa? Läkarna brukar kunna skriva ut sånt utan några problem. Prata med VC eller om du har någon vän som kan hjälpa dig att ringa och boka en tid. På något vis tar man sig igenom det, hur vet jag faktiskt inte, men det är nog som @Smulu skriver, en sekund i taget.
 
:heart

Låt det ta den tiden du behöver. Prata med din arbetsgivare, om du känner att du kan? Du är i kris och det borde vara fullt förståeligt att du inte kan prestera som vanligt mitt i det här.

Ta hand om dig!
 

Andromedae

Trådstartare
Tack för alla snälla ord. Jag läser men vet inte vad jag kan svara. Går mellan att känna mig helt okej till att glömma bort hur man andas.

Mardrömmen fortsätter. Vi tog in vår andra katt för en koll, även han hade förhöjda levervärden och är nu inlagd (sedan igår). Igår tyckte veterinären att han nog inte ens behövde bli inlagd men gick med på observation, till idag har han tydligen inte ätit alls och de ska sätta sond samt ultraljuda. Mitt hjärta brister. Jag klarar inte av att förlora också honom mitt i allt det här. Jag gör verkligen inte det.

Hästen verkar i alla fall ha klarat sin springtur utan några större men (tror jag i alla fall, försöker av förklarliga skäl hålla henne så lugn som möjligt tills det är dags för återbesöket). Mitt i allt så ska hon byta till sitt sommarstall. Livet påstås fortgå men jag känner knappt att jag vet vem jag är längre.
 
Men kära, jag håller med till fullo med de andra som säger att en sjukskrivning kan vara på plats. Dessutom så är väl olycks-/dödsfall i närmsta familjen en helt godkänd anledning till sjukskrivning eller vad det heter i de fallen. Jag beklagar verkligen sorgen och håller tummar och tår att den andra katten kryar på sig.
Buke finns här om du behöver prata av dig :heart
 
Tack för alla snälla ord. Jag läser men vet inte vad jag kan svara. Går mellan att känna mig helt okej till att glömma bort hur man andas.

Mardrömmen fortsätter. Vi tog in vår andra katt för en koll, även han hade förhöjda levervärden och är nu inlagd (sedan igår). Igår tyckte veterinären att han nog inte ens behövde bli inlagd men gick med på observation, till idag har han tydligen inte ätit alls och de ska sätta sond samt ultraljuda. Mitt hjärta brister. Jag klarar inte av att förlora också honom mitt i allt det här. Jag gör verkligen inte det.

Hästen verkar i alla fall ha klarat sin springtur utan några större men (tror jag i alla fall, försöker av förklarliga skäl hålla henne så lugn som möjligt tills det är dags för återbesöket). Mitt i allt så ska hon byta till sitt sommarstall. Livet påstås fortgå men jag känner knappt att jag vet vem jag är längre.
Kan katterna fått i sig glykol? :(
 
Tack för alla snälla ord. Jag läser men vet inte vad jag kan svara. Går mellan att känna mig helt okej till att glömma bort hur man andas.

Mardrömmen fortsätter. Vi tog in vår andra katt för en koll, även han hade förhöjda levervärden och är nu inlagd (sedan igår). Igår tyckte veterinären att han nog inte ens behövde bli inlagd men gick med på observation, till idag har han tydligen inte ätit alls och de ska sätta sond samt ultraljuda. Mitt hjärta brister. Jag klarar inte av att förlora också honom mitt i allt det här. Jag gör verkligen inte det.

Hästen verkar i alla fall ha klarat sin springtur utan några större men (tror jag i alla fall, försöker av förklarliga skäl hålla henne så lugn som möjligt tills det är dags för återbesöket). Mitt i allt så ska hon byta till sitt sommarstall. Livet påstås fortgå men jag känner knappt att jag vet vem jag är längre.
Men så fruktansvärt! Hoppas lilla katten snart blir bra. Har inget klokt att komma med tyvärr. Hoppas helvetes-veckan är över nu!
Usch, vad vidrigt när ens små fyrbenta vänner mår dåligt! Det ihop med människor som inte mår bra är väl allas vår mardröm.
Jag ska hålla tummarna för lille katt.
Du får en stor internetkram om du vill ha!
 
Ett steg i taget. Varit i samma sits själv och det blir lättare. Man ska bara ta sig igenom det tyvärr.

Vet inte om det jag skriver hjälper men för lite över ett år sedan satt jag i samma sits. 2 hästar fick jag ta bort inom kort tid, Min älskade lilla hund min följeslagare i nästan 14 år fick jag hastigt ta bort. Hon hoppade ur sängen och slet höftkulan ur led. Fanns inget att göra 1h efter händelsen var hon borta.

Jag ringde sambon och vi åkte hem och begravde henne hemma. Sen åkte jag till jobbet hade ett möte med kunder sm verkligen inte gick att ställa in. Kommer inte ihåg hur mötet gick eller vad jag gjorde de närmsta dagarna men man klarar det. På något sätt så klarar man det.

Än idag har jag gråten i halsen bara jag tänker på det.

Framåt kommer man. Det blir lättare men tillåt dig själv att sörja. Stor styrkekram till dig. Livet är för jävligt ibland
 

Andromedae

Trådstartare
Katten har fått komma hem över midsommar. Efter en nattpermission onsdag-torsdag höll veterinären med om att det nog är lugnare för honom (han har alltid varit ganska lättstressad och hemma är han tryggare). Vi sondmatar honom fyra gånger om dagen och erbjuder en massa olika alternativ. I torsdags och fredags åt han några godisbitar, idag slickade han av lite blötmat som vi satt på nosen men ville inte äta något i övrigt. Han är trött men verkar i alla fall lugnare av att få vara här med oss. Återbesök på måndag. Håll tummarna för att det går åt rätt håll.


Idag har jag en dag när jag bara gråter. Jag tror att det är något fel i huvudet på mig - rent logiskt fattar jag att det inte är så konstigt att jag fortfarande inte mår bra, men samtidigt känner jag att jag måste bli bättre. Att jag måste försöka hålla fast i något form av sanity. Idag låg jag i sängen och tittade ut genom fönstret och tänkte att nu, nu är den där tiden på året då allt borde vara vackert och lätt och egentligen det allra trevligaste. Men jag är inte där. Jag vet inte var jag är, men det är inte där.
 
Alla reagerar vi olika på sorg och det finns inget som säger att man måste reagera inom vissa ramar. En del gråter mycket och länge, andra stänger av känslor och kör vidare, en tredje plockar fram alla lyckliga stunder och gläds åt de. Det viktigaste är att man sörjer på ett sätt som passar en själv.

Hur gör man för att överleva? Jag tror den gemensamma nämnaren är att man fortsätter sätta en fot framför den andra.

Jag blev tagen på sängen när mitt ex’s syster tog livet av sig i höstas. Grät en stund, återkom ofta till ämnet i mina tankar och kände skuld över att jag var glad över att jag inte var tillsammans med mitt ex så jag slapp alla dessa dödsfall som var inom familjen (hans mormor gick bort 1,5 dygn innan vår Thailandsresa, hans morbror gick bort precis när vi höll på att göra slut och nu hans syster). Men när min farmor gick bort kände jag bara lättnad för hennes skull eftersom hon var dement i så många år så de var skönt för alla inkl henne att slippa ifrån sjukdomen.

Vad jag menar är att sörj, minns fina stunder och fokusera på nuet. Gråt om du behöver, skratta om du känner för det och prata om det. Man tar sig oftast igenom det på ett märkligt sätt.

Kram
 

Andromedae

Trådstartare
Igår var vi på begravning. Det var lätt en av de konstigaste dagarna i mitt liv.

Just nu räknar jag bara dagarna till dess att jag har semester. En vecka kvar. Sedan känns det i och för sig som att det fortfarande kommer att vara kaos i mitt huvud när jag kommer tillbaka, men jag tror ändå att fyra veckor av att inte jobba kommer att vara bra för mig. Kanske kommer jag att kunna känna verkligheten lite bättre då.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Att komma till start

Radannonser

  • D-Ponny önskas

Hästnyheter

Bukefalos

Upp