Jag kommer aldrig

[Indyhope]

att klara av att föda.
Var på informationskväll igår om hur det går till på sjukhuset osv och jag inser att jag kommer inte att klara av det här. Men vad ska jag göra? Det finns ju ingen återvändo längre.

Var tvungen att skriva av mig lite. Känns lite hopplöst just nu...

 

[Matiz]

Sv: Jag kommer aldrig

Jo det kommer du fixa

 

[chrysler]

Sv: Jag kommer aldrig

Det skulle vara bra att du kontaktade de på mödravården så du får gå på samtal hos tex en kurator, vad är det du är ängslig över?

 

[Snurrfian]

Sv: Jag kommer aldrig

Allvarligt talat tror jag att de där informations stunderna är till för att man inte ska föda barn... Du kommer att fixa det, jag lovar att på ett eller annat sätt kommer barnet ut! Lita på din kropp och säg till om det inte känns bra så kommer du att få hjälp, även om man måste stå på sig lite ibland... Berätta för BM om din oro så det finns med i journalen så kommer de att ta extra bra hand om dig oxå!

 

[Asa_S]

Sv: Jag kommer aldrig

Kan trösta dig med att innan det är dags kommer du att vara så less på magen att det är en lättnad att det sätter igång ! Det går nog bra ska du se.

 

[mimmipigg]

Sv: Jag kommer aldrig

Det finns som du säger ingen återvändo, så det är bara att gilla läget.
Nej, skämt åsido naturen är så vist ordnad att när du kommer mot slutet är det bara en sak du vill och det är att bli kvitt magen!
Jag tror att den oro du, och de flesta andra, gravida känner är ett sätt att förbereda sig inför det som komma skall. Man ska vara orolig så att man tar reda på saker och förbereder sig mentalt på förlossningen.

 

[Indyhope]

Sv: Jag kommer aldrig

Jag försöker analysera vad jag är rädd för egentligen och den största boven är nog smärtan och rädlsan för att spricka. Även om jag försöker intala mig att det finns smärtlindring och att det är "bra" smärta för att man får ett barn, så hjälper det inte riktigt.

Har pratat med min BM, men jag gillar inte henne riktigt. Är i vecka 33, så det känns lite sent att byta nu. :smirk: Har dock inget riktigt förtroende för henne. På onsdag har hon bokat in mig en timme för att tala om min rädsla, men det känns bara jobbigt att prata med henne om det och jag bävar nästan för att gå dit. Hur som helst så har hon också rekommenderat mig att prata med Aurora-sköterskor, men jag har inte kommit mig för att ringa dit än. Vet inte vad jag ska säga till dem riktigt. Vet inte om jag skäms lite eller vad det är, men det är lite jobbigt. Hmm...

Och magen börjar bli stor och otymplig, så nog ska det bli skönt att bli av med den, men hjälp vad rädd jag är egentligen.

 

[Tokmaja]

Sv: Jag kommer aldrig

jag pendlade mellan stark rädsla och lite förundran över att jag nog kanske skulle kunna klara det.
Pratade bara med mina (barnlösa) vänner om det, och chattade mycket med folk i min sits (i min "ankomstgrupp" på www.alltforforaldrar.com ) och många kände precis som jag, och det kändes bra på nått sätt.
Var rädd fram tills v.38 eller något sådant, då började jag ändå bli nyfiken på den lilla där inne.
I v.41 ville jag bara att förlossningshelvetet skulle komma igång så att ung skulle komma ut, sluta sparka så att man nästan fick blåmärken på utsidan, slutade klämma ihop mina lungor så att jag fick andnöd, och för att man skulle kunna RÖRA på sig igen!!
:smirk:
jag tror på nått sätt att alla går igenom rädslan faserna.
Och de där förbaskade informationerna fick inte mig heller lugnare utan bara mer skeptiskt och rädd inför vad som skulle komma.
Men när man väl var där var det bra att veta vad som hände, varför jag plötsligt började spy och varför min kropp reagerade som den gjorde osv
Lita på din kropp.
Den VET vad den ska göra.
När dagen kommer, så gör allt vad din kropp säger att du ska göra, den är programmerad sedan tusentals år tillbaka att göra rätt.
På de allra flesta håll är barnmorskorna bra och lyssnar på din ev. rädsla, och det FINNS smärtlindring.
Jag hann inte med att få det, men det kändes på ett sätt bättre för mitt självförtroende, för jag fixade det, trots smärtan, jag överlevde och dessutom så klarade jag av det.
Jag fick ett fult klipp, svårläkt så in i sjutton, men det var enda chansen sa de annars hade jag spruckit, men det ska du veta, att spricka eller att bli klippt känns inte, inte då.
Och du blir ihopsydd och i de alldra flesta fall helt återställd!!

Och kan JAG fixa det, så lovar jag att även du kan det !

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kommer aldrig

Även om man spricker, så kan de laga det.
Om inte just då, så senare.

Jag är prydligt och snyggt plastikopererad i underlivet, och har numera inga "men" av mina 3 vaginala förlossningar.
Det finns sutur här i världen och läkare som vet hur man använder den.

 

[Roheryn]

Sv: Jag kommer aldrig

Jodå, du klarar det. Det finns inga som helst krav på att man skall tycka det är kul, men klarar det, det gör man.... De flesta spricker väl något (men just själva sprickandet gjorde INTE ont, tyckte jag - det fanns liksom annat som gjorde mer ont just då....), och de som spricker blir sydda och sen är det (oftast) inte mer med det....

Min förlossning pågick i ca 12 timmar. Av den tiden var helt ärligt 11 timmar helt OK - jag hade lustgas, men kände inte behov av nåt annat och kände att jag hade koll på vad som hände. Sista timmen var ärligt talat för j*vlig, men då VET man ju att det är så kort tid kvar, så det går faktiskt, det också....

 

[Snurrfian]

Sv: Jag kommer aldrig

Jag försöker analysera vad jag är rädd för egentligen och den största boven är nog smärtan och rädlsan för att spricka. Även om jag försöker intala mig att det finns smärtlindring och att det är "bra" smärta för att man får ett barn, så hjälper det inte riktigt.

Har pratat med min BM, men jag gillar inte henne riktigt. Är i vecka 33, så det känns lite sent att byta nu. :smirk: Har dock inget riktigt förtroende för henne. På onsdag har hon bokat in mig en timme för att tala om min rädsla, men det känns bara jobbigt att prata med henne om det och jag bävar nästan för att gå dit. Hur som helst så har hon också rekommenderat mig att prata med Aurora-sköterskor, men jag har inte kommit mig för att ringa dit än. Vet inte vad jag ska säga till dem riktigt. Vet inte om jag skäms lite eller vad det är, men det är lite jobbigt. Hmm...

Och magen börjar bli stor och otymplig, så nog ska det bli skönt att bli av med den, men hjälp vad rädd jag är egentligen.

Om du inte trivs med din BM så ring till Aurora-sköterskorna, de är vana med att folk är rädda och kan ge svar de frågot du har. Du har inget som helst att skämmas över utan det är helt normalt och friskt att oroa sig! Så ring och boka en tid idag så känns nog bara det lite bättre!

 

[Magdalena]

Sv: Jag kommer aldrig

Jag tror attd din största rädslan är att du inte VET hur ont det kommer göra, och hur det känns att spricka. Det går inte att jämföra förlossningssmärtor med annan smärta. Jag kommer ihåg att jag hade skitont, men inte ens idag efter två förlossningar kan jag komma ihåg hur det egentligen kändes.

 

[Thindra]

Sv: Jag kommer aldrig

Jag tror att var sak har sin tid. Det är som med döden, tänker du på döden NU, så blir du skrämd för du är inte redo. När du är 80+, alla dina vänner har gått vidare, du har ont överallt och hänger inte med mentalt i vad som händer omkring dig. Då välkomnar man döden som en vila. Likadant (fast givetvis på ett annat sätt) med förlossningen. När du är stooor otymplig, knappt kan sova, har för foglossningar då välkomnar du en förlossning. Du är bara inte redo än, för du är inte framme vid målet. Så fram tills dess, TÄNK INTE PÅ DIN FÖRLOSSNING! Tänk positivt och styr dina tankar åt rätt håll.

Tänker jag på min förlossning, så blir jag så ledsen och deprimerad att jag vill gå och skjuta mig själv, så jag hittar andra saker att tänka på istället.

Lycka till med allt!

 

[Xeline]

Sv: Jag kommer aldrig

Smärtan är inte FARLIG. Det gör ont - men man dör inte. Och man FÅR känna att man förlorar kontrollen. Det gör inget och är INGET att skämmas för.

Du kommer att greja det. Smärtan är märklig, ena sekunden gör det ont nästa sekund är man beredd att strunta i alltihop och bara åka hem. SMärtan tar fram en sorts urkraft som är märklig och primitiv.

Spricka gör en del, andra inte och själva sprickningen gör inte det minsta ont, sen så lagas man och blir finfin efteråt så det behöver man ite bekymnra sig ett dugg om.