Jag krossade hans hjärta...

Twihard

Trådstartare
Varning, långt inlägg. Jag har skrivit förut att jag dejtade en kille via nätet som skickade mycket dikter och dylikt, som dock var snabb med att skriva att han älskade mig innan vi träffats...

Pga distansen hade vi bara mötts 2 gånger men messade hela dagarna i typ 4 månader. Från början var jag osäker på känslorna, ville gå sakta fram medan han var spritt språngande kär direkt. Ingen har tidigare gillat mig, så jag trodde min osäkerhet var pga någon chock. De gånger vi sågs var mysigt om än segt. Vi hängde bara hos honom. Han pratade myyyycket om sex och sa att det var för han var nyfiken på det eftersom han inte heller hade erfarenhet. Jag tyckte det var märkligt men jag känner någonstans att han talade sanning. Att han inte bara var ute efter sex just för att han pratade om det en del.

Vi skrev mycket om min barnlängtan, framtidsliv osv. Men trots att veckorna gick kunde jag inte säga "ä-ordet" tillbaka såsom han tidigt sa. Jag hade ångest över att se att han messat, kände press över att höra hur hans familj längtade efter att möta mig - hur lycklig jag gjorde honom. Det bästa i hans liv... han köpte dyra presenter, skrev dikter och ömhetstecken....

Jag kände att jag tyckte han var "töntig". Vi var såå olika. Att jag inte vill ha en man som lägger blomblad vid mina fötter och pussar mig på pannan. Och jag tror att han lever i en drömvärld baserad på de manga-serier han läser på nätet (han lever för de sagorna).

Förra veckan skrev han och fråga om han fick bjuda mig på restaurang samt kalla mig sin flickvän... jag fick panik. Jag insåg att, även om jag sagt åt honom att jag vill värna om dejtingtiden först, skulle det nog aldrig bli läge för ett liv ihop. Att ha ångest över situationen är inte rätt, är man kär ska man ju längta! Jag hade inte insett detta tidigare...

Jag beslöt mig för att berätta mina känslor. Min största rädsla är att såra folk, så jag sov en timme den natten till i måndags. Grät och skrev vad jag skulle säga på en lapp.

Tänkte vänta några dagar men valde att skriva det på kvällen (fegt att messa, men det var ju det enda vi gjorde och då han sa allt "viktigt" via mess gjorde jag det med, rädd för att se han i ögonen). Det kom nog som en chock. Vi har alltid sagt att vi ska vara ärliga, och jag sa det - berättade att det var pga mig (för det var det mest) och att jag kände att jag inte hade tid med med kärlek, då mitt liv är jobbigt just nu. Han sa att han förstod och önskade mig all lycka, att han inte var arg, men jag märkte att han var ledsen.

Jag grät så in i helvete när jag vågade möta rädslan. Han förtjänar sann kärlek, om än inte med mig. Det vore värre att vara kvar pga empati, men i den stunden som jag "gjorde slut" - i mina ögon var vi aldrig ihop, så mycket har jag aldrig förut gillat honom. Där och då var mina känslor som starkast. Något mamma sa var pga min empati för honom.

För jag krossade hans hjärta, jag spelar bara upp inför mitt inre hans lyckliga leende han gav mig - och vet att det inte längre finns ett leende på hans läppar. Jag har såååå ont i mitt hjärta, av att ha sårat honom. Jag vet att jag gjorde rätt, men jag lider med honom och saknar därför honom. Tror jag, om det inte är empatin. Vi messade ju konstant i 4 månader och nu är det poff slut. Tomt... Någonstans djupt inne tror jag att han känner att vi båda var kära i tanken på kärlek, att vi inte är lämpade för varandra. Eller jag hoppas han känner det en dag. Men han byggde upp hela livsplanen med mig, jag blev stressad... Jag vill inte vara desperat och leva med honom bara för att han är den enda dom gillat mig, det är grymt elakt mot både honom och mig själv.

Jag har dåligt samvete, har jag liksom gett honom falska förhoppningar när jag pratat om barn, när han pratat om hus? och får jag skylla mig själv? Eller... Mamma sa att det var han som var så framfusig, att det inte bara är jag...

Hur ska jag leva med smärtan av att ha krossat en annan människas hjärta, drömmar, hopp, liv...? Det hör såååå ont :( Ledsen för långt inlägg, men behövde ventilera. Vill aldrig mer dejta, klarar inte att krossa någons hjärta igen.
 
❤️❤️❤️
Du gjorde rätt mot er båda. Alternativet att glida med nåt år och må ännu sämre själv innan ni delar på er är absolut inte bättre. Ni båda förtjänar rätt person och ni båda ÄR rätt personer, bara inte för varandra. Ta hand om dig. ❤️

Tack :heart Tycker mest synd om honom. Jag är van att lida, men inte han :heart
 
Tack :heart Tycker mest synd om honom. Jag är van att lida, men inte han :heart
Att planer och drömmar grusas är ju en del av livet. Att lära sig hantera det och gå vidare därifrån. Han lär sig om sig själv just nu och du lär dig om dig själv. Du behöver inte ta på dig skulden över att han är ledsen just nu, du är ju också ledsen men genom att göra det här obekväma nu ger du er båda möjlighet att hitta rätt senare. Du förtjänar att må bra också ❤️
 
Varning, långt inlägg. Jag har skrivit förut att jag dejtade en kille via nätet som skickade mycket dikter och dylikt, som dock var snabb med att skriva att han älskade mig innan vi träffats...

Pga distansen hade vi bara mötts 2 gånger men messade hela dagarna i typ 4 månader. Från början var jag osäker på känslorna, ville gå sakta fram medan han var spritt språngande kär direkt. Ingen har tidigare gillat mig, så jag trodde min osäkerhet var pga någon chock. De gånger vi sågs var mysigt om än segt. Vi hängde bara hos honom. Han pratade myyyycket om sex och sa att det var för han var nyfiken på det eftersom han inte heller hade erfarenhet. Jag tyckte det var märkligt men jag känner någonstans att han talade sanning. Att han inte bara var ute efter sex just för att han pratade om det en del.

Vi skrev mycket om min barnlängtan, framtidsliv osv. Men trots att veckorna gick kunde jag inte säga "ä-ordet" tillbaka såsom han tidigt sa. Jag hade ångest över att se att han messat, kände press över att höra hur hans familj längtade efter att möta mig - hur lycklig jag gjorde honom. Det bästa i hans liv... han köpte dyra presenter, skrev dikter och ömhetstecken....

Jag kände att jag tyckte han var "töntig". Vi var såå olika. Att jag inte vill ha en man som lägger blomblad vid mina fötter och pussar mig på pannan. Och jag tror att han lever i en drömvärld baserad på de manga-serier han läser på nätet (han lever för de sagorna).

Förra veckan skrev han och fråga om han fick bjuda mig på restaurang samt kalla mig sin flickvän... jag fick panik. Jag insåg att, även om jag sagt åt honom att jag vill värna om dejtingtiden först, skulle det nog aldrig bli läge för ett liv ihop. Att ha ångest över situationen är inte rätt, är man kär ska man ju längta! Jag hade inte insett detta tidigare...

Jag beslöt mig för att berätta mina känslor. Min största rädsla är att såra folk, så jag sov en timme den natten till i måndags. Grät och skrev vad jag skulle säga på en lapp.

Tänkte vänta några dagar men valde att skriva det på kvällen (fegt att messa, men det var ju det enda vi gjorde och då han sa allt "viktigt" via mess gjorde jag det med, rädd för att se han i ögonen). Det kom nog som en chock. Vi har alltid sagt att vi ska vara ärliga, och jag sa det - berättade att det var pga mig (för det var det mest) och att jag kände att jag inte hade tid med med kärlek, då mitt liv är jobbigt just nu. Han sa att han förstod och önskade mig all lycka, att han inte var arg, men jag märkte att han var ledsen.

Jag grät så in i helvete när jag vågade möta rädslan. Han förtjänar sann kärlek, om än inte med mig. Det vore värre att vara kvar pga empati, men i den stunden som jag "gjorde slut" - i mina ögon var vi aldrig ihop, så mycket har jag aldrig förut gillat honom. Där och då var mina känslor som starkast. Något mamma sa var pga min empati för honom.

För jag krossade hans hjärta, jag spelar bara upp inför mitt inre hans lyckliga leende han gav mig - och vet att det inte längre finns ett leende på hans läppar. Jag har såååå ont i mitt hjärta, av att ha sårat honom. Jag vet att jag gjorde rätt, men jag lider med honom och saknar därför honom. Tror jag, om det inte är empatin. Vi messade ju konstant i 4 månader och nu är det poff slut. Tomt... Någonstans djupt inne tror jag att han känner att vi båda var kära i tanken på kärlek, att vi inte är lämpade för varandra. Eller jag hoppas han känner det en dag. Men han byggde upp hela livsplanen med mig, jag blev stressad... Jag vill inte vara desperat och leva med honom bara för att han är den enda dom gillat mig, det är grymt elakt mot både honom och mig själv.

Jag har dåligt samvete, har jag liksom gett honom falska förhoppningar när jag pratat om barn, när han pratat om hus? och får jag skylla mig själv? Eller... Mamma sa att det var han som var så framfusig, att det inte bara är jag...

Hur ska jag leva med smärtan av att ha krossat en annan människas hjärta, drömmar, hopp, liv...? Det hör såååå ont :( Ledsen för långt inlägg, men behövde ventilera. Vill aldrig mer dejta, klarar inte att krossa någons hjärta igen.
Jag misstänker ju att jag är lite i samma situation som han, hon längre bort etc, etc. Skillnaden är väl att jag inte tror att allt är guld och gröna skogar, men oavsett, brustna hjärtan läker oftast, även om jag fasar för den dag då det "tar slut" (om). Men ändå, det är bättre i slutänden att ändå ta det där steget så fort man är medveten om att det är dit det barkar. :heart
 
Att planer och drömmar grusas är ju en del av livet. Att lära sig hantera det och gå vidare därifrån. Han lär sig om sig själv just nu och du lär dig om dig själv. Du behöver inte ta på dig skulden över att han är ledsen just nu, du är ju också ledsen men genom att göra det här obekväma nu ger du er båda möjlighet att hitta rätt senare. Du förtjänar att må bra också ❤️

Tack :heart
 
Jag misstänker ju att jag är lite i samma situation som han, hon längre bort etc, etc. Skillnaden är väl att jag inte tror att allt är guld och gröna skogar, men oavsett, brustna hjärtan läker oftast, även om jag fasar för den dag då det "tar slut" (om). Men ändå, det är bättre i slutänden att ändå ta det där steget så fort man är medveten om att det är dit det barkar. :heart

Ja, man ska vara ärlig :heart
 
Det bästa du kunde göra var precis det du gjorde, vara ärlig. Det är ingen rolig känsla, att som du uttrycker det krossa ett hjärta, men tro mig känslan går över. Både för den krossade och den som krossat.

Ta hand om dig :heart
 
För mig låter det mest som att han byggde en skruvad fantasi kring sin bild av dig. Och du, den verkliga du, passade inte alls i den bilden.

Jag skulle - om något - säga att han använde dig till att krossa sitt hjärta på.
 
Det bästa du kunde göra var precis det du gjorde, vara ärlig. Det är ingen rolig känsla, att som du uttrycker det krossa ett hjärta, men tro mig känslan går över. Både för den krossade och den som krossat.

Ta hand om dig :heart

Tack :heart
 
För mig låter det mest som att han byggde en skruvad fantasi kring sin bild av dig. Och du, den verkliga du, passade inte alls i den bilden.

Jag skulle - om något - säga att han använde dig till att krossa sitt hjärta på.

Vissa stunder tänker jag så med, att han omedvetet gjorde det. För det kändes helt olika över nätet och irl. Jag sa till honom att ingen är densamme som den är på internet, därför ville jag hinna mötas mer irl. Men kändesedan att det inte kändes rätt alls.
 
Att bygga upp så stora förväntningar, och en så stor fantasi, kring någon som man känt så kort tid är något som han gjorde mot sig själv. Sen, en klyscha men så sant, att livet går vidare. Han känner sig nog krossad just nu men i sinom tid kommer han kunna tänka tillbaka på det här på ett sakligt sätt utan att det kniper i hjärtat. Tiden läker alla sår, så brukar jag tänka både när jag är sårad och har sårat. Åh vet du? Det funkar varje gång.
 
Vissa stunder tänker jag så med, att han omedvetet gjorde det. För det kändes helt olika över nätet och irl. Jag sa till honom att ingen är densamme som den är på internet, därför ville jag hinna mötas mer irl. Men kändesedan att det inte kändes rätt alls.
Jag skulle inte bli förvånad om det här varken var första eller sista gången han gjort något liknande.

Jag tolkar det hela som att det överhuvudtaget inte handlar om dig.
 
Jag förstår att det känns jobbigt, både för dig och för honom. Jag vill inte alls förminska det på något sätt men ändå sätta det i lite perspektiv. Krossat hjärta låter väldigt dramatiskt för något som inte ens hade börjat riktigt än som jag tolkar det. Det är ju massa gånger som folk fattar tycke för varandra och nästan inleder en relation, eller precis påbörjar en, innan det visar sig att det inte funkade. Och att man då kanske blir ledsen över att förhoppningarna inte slog in är ju inget konstigt. Var man dessutoms störtkär blir det såklart extra jobbigt. Men i min värld är det inte en livsomvälvande katastrof, det är bara asjobbigt i stunden.
Förlåt om jag låter hård.

Sköt om dig!
 
Håller med @Petruska
Han och du levde nog i helt olika versioner av verkligheten.

Man kan bara ta ansvar för sig själv. Hans brustna förhoppningar är hans, inte dina.
Gräv inte ner dig i honom för mycket.

Ta hand om dina egna känslor och ditt eget liv. Man kan inte gå runt och dadda andra jämt.

Att bygga upp så stora förväntningar, och en så stor fantasi, kring någon som man känt så kort tid är något som han gjorde mot sig själv. Sen, en klyscha men så sant, att livet går vidare. Han känner sig nog krossad just nu men i sinom tid kommer han kunna tänka tillbaka på det här på ett sakligt sätt utan att det kniper i hjärtat. Tiden läker alla sår, så brukar jag tänka både när jag är sårad och har sårat. Åh vet du? Det funkar varje gång.
Jag skulle inte bli förvånad om det här varken var första eller sista gången han gjort något liknande.

Jag tolkar det hela som att det överhuvudtaget inte handlar om dig.
Jag förstår att det känns jobbigt, både för dig och för honom. Jag vill inte alls förminska det på något sätt men ändå sätta det i lite perspektiv. Krossat hjärta låter väldigt dramatiskt för något som inte ens hade börjat riktigt än som jag tolkar det. Det är ju massa gånger som folk fattar tycke för varandra och nästan inleder en relation, eller precis påbörjar en, innan det visar sig att det inte funkade. Och att man då kanske blir ledsen över att förhoppningarna inte slog in är ju inget konstigt. Var man dessutoms störtkär blir det såklart extra jobbigt. Men i min värld är det inte en livsomvälvande katastrof, det är bara asjobbigt i stunden.
Förlåt om jag låter hård.

Sköt om dig!

Tack alla, ja det ni alla säger stämmer nog. Att ha varit hans dröm har varit fint, men jag hoppas han finner någon som passar honom bättre.

För mig tar det tid innan jag vågar finna kärleken, för rädslan att behöva såra igen är så stor...
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 037
Senast: Whoever
·
Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
1 768
Senast: Twihard
·
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857
  • Artikel
Dagbok Jag vet att många här är ganska så mycket äldre motför mig så ni kanske inte tycker att dethär är så jätte speciellt. Men det är det FÖR...
Svar
4
· Visningar
684
Senast: Motacilla
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp