Jag orkar inte mer

[chandelier]

Sambon har kraschat mentalt. Igen. Hela hens vuxna liv har varit fyllt av depression, ångest, panikångest och utbrändhet. Vilket började långt innan vi träffades för 10 år sedan. Det har varit en berg-och-dalbana som vänt de senaste två åren och hen har mått så mycket bättre. Men nu kommer stupet. Han blev varslad från den arbetsplats han älskar, dagen innan semestern. Det är nattsvart, han ligger i sängen och bara sover. Vill inte söka hjälp, svarar knappt på tilltal.

Jag orkar inte se den person jag älskar mest i hela världen må såhär när jag inte kan göra något för att hen ska må bättre. Vi har tagit oss igenom det förut och kommer göra det igen men just nu sitter jag i soffan och gråter. Orkar inte. Vet inte vad jag ska göra. Frustrationen är enorm. Hen förtjänar inte detta mående, hen är världens mest underbara, omtänksamma person som alltid gör allt för att alla andra ska må bra. Varför kan inte han också få göra det?

Jag borde åka till stallet men får dåligt samvete av att lämna honom ensam med ångesten när jag jobbar hela dagen. Fan. Jävla skit. HELVETE!!

Ursäkta röran... Jag behövde skriva av mig lite. Har ingen att prata med som kan förstå eller inte känner henom så mycket att jag outar hans mående...

 

[Sonic76]

Sambon har kraschat mentalt. Igen. Hela hens vuxna liv har varit fyllt av depression, ångest, panikångest och utbrändhet. Vilket började långt innan vi träffades för 10 år sedan. Det har varit en berg-och-dalbana som vänt de senaste två åren och hen har mått så mycket bättre. Men nu kommer stupet. Han blev varslad från den arbetsplats han älskar, dagen innan semestern. Det är nattsvart, han ligger i sängen och bara sover. Vill inte söka hjälp, svarar knappt på tilltal.

Jag orkar inte se den person jag älskar mest i hela världen må såhär när jag inte kan göra något för att hen ska må bättre. Vi har tagit oss igenom det förut och kommer göra det igen men just nu sitter jag i soffan och gråter. Orkar inte. Vet inte vad jag ska göra. Frustrationen är enorm. Hen förtjänar inte detta mående, hen är världens mest underbara, omtänksamma person som alltid gör allt för att alla andra ska må bra. Varför kan inte han också få göra det?

Jag borde åka till stallet men får dåligt samvete av att lämna honom ensam med ångesten när jag jobbar hela dagen. Fan. Jävla skit. HELVETE!!

Ursäkta röran... Jag behövde skriva av mig lite. Har ingen att prata med som kan förstå eller inte känner henom så mycket att jag outar hans mående...

Jag förstår att du har dåligt samvete
Men det är delvis hans ansvar att söka hjälp med.
Och du måste göra annat så du inte dras med i hans mående.
Låter enkelt men tyvärr inte så lätt alltid

 

[Red_Chili]

Du kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Åk till stallet. Han mår ju bevisligen inte heller bättre av att du sitter hemma?

 

[chandelier]

Jag förstår att du har dåligt samvete
Men det är delvis hans ansvar att söka hjälp med.
Och du måste göra annat så du inte dras med i hans mående.
Låter enkelt men tyvärr inte så lätt alltid

Jag önskar det vore så enkelt. Att kunna acceptera situationen och att jag inte kan göra allt. Att han måste få känna sina känslor och hantera dem. Men jag vill inte att han ska känna sig ensam i ångesten.

 

[chandelier]

Du kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Åk till stallet. Han mår ju bevisligen inte heller bättre av att du sitter hemma?

Nej det är väl precis så det är

 

[chandelier]

Jag vill inte att han ska se att jag är ledsen och gråter

 

[Nahar]

Är det så att hen inte vill söka hjälp, eller att hen inte orkar? Det ena kan du ju inte göra så mycket åt, det andra kan du hjälpa till med.

 

[athena_arabians]

Sambon har kraschat mentalt. Igen. Hela hens vuxna liv har varit fyllt av depression, ångest, panikångest och utbrändhet. Vilket började långt innan vi träffades för 10 år sedan. Det har varit en berg-och-dalbana som vänt de senaste två åren och hen har mått så mycket bättre. Men nu kommer stupet. Han blev varslad från den arbetsplats han älskar, dagen innan semestern. Det är nattsvart, han ligger i sängen och bara sover. Vill inte söka hjälp, svarar knappt på tilltal.

Jag orkar inte se den person jag älskar mest i hela världen må såhär när jag inte kan göra något för att hen ska må bättre. Vi har tagit oss igenom det förut och kommer göra det igen men just nu sitter jag i soffan och gråter. Orkar inte. Vet inte vad jag ska göra. Frustrationen är enorm. Hen förtjänar inte detta mående, hen är världens mest underbara, omtänksamma person som alltid gör allt för att alla andra ska må bra. Varför kan inte han också få göra det?

Jag borde åka till stallet men får dåligt samvete av att lämna honom ensam med ångesten när jag jobbar hela dagen. Fan. Jävla skit. HELVETE!!

Ursäkta röran... Jag behövde skriva av mig lite. Har ingen att prata med som kan förstå eller inte känner henom så mycket att jag outar hans mående...

Ring psykakuten. Du kan och ska inte ta ansvar för hens mående. Ni behöver båda få hjälp men kan inte ge varandra den hjälpen.

Ta hand om dig

 

[chandelier]

Är det så att hen inte vill söka hjälp, eller att hen inte orkar? Det ena kan du ju inte göra så mycket åt, det andra kan du hjälpa till med.

Jag tror att han inte orkar. Ser vitsen med det. Han har pratat med kurator tidigare som inte hjälpt. Var innan detta hände, när han var starkare, inne på att ta kontakt med psykolog via typ mindler för att lära sig hantera motgångar utan att bli så påverkad av det

 

[chandelier]

Ring psykakuten. Du kan och ska inte ta ansvar för hens mående. Ni behöver båda få hjälp men kan inte ge varandra den hjälpen.

Ta hand om dig

Tack

 

[Red_Chili]

Nej det är väl precis så det är

Jo, tyvärr.
Ett ex till mig hade problem som gjorde att han mådde uselt periodvis. Han sökte efter ett tag hjälp för att jag i princip tvingade honom till det, det var dock aldrig på direkt eget initiativ och resultaten (för det blev ändå positiva resultat) höll inte i sig länge alls. Till sist lämnade jag honom, trots att han sa att han skulle ta livet av sig om jag gjorde det. Han fortsatte leva och verkade faktiskt få lite ordning på saker sedan (gemensamma bekanta gav mig lite uppdateringar tills de förstod att jag inte ville höra om det). Att lämna honom var det bästa jag gjort i den relationen, just för att han höll på att dra ner mig också så att även jag hamnade att må dåligt av att han mådde dåligt.

Killen jag träffar nu kan också må dåligt ibland, det kan nog alla människor. MEN direkt när han började oroa sig för att det skulle bli för dåligt så såg han till att söka professionell hjälp (helt utan att någon nämnt det för honom). Han var också noga med att inte bara prata med mig om det, för att inte belasta mig för mycket. Det är på alla sätt en enorm skillnad från exet, och också en anledning till att det känns som om vi kommer kunna umgås hur mycket som helst, hur länge som helst. Ansvar för sig själv är guld värt, från alla håll. Sedan om några personers liv råkar passa ihop och att personerna trivs ihop, ja då är det en bra bonus.

 

[Nahar]

Jag tror att han inte orkar. Ser vitsen med det. Han har pratat med kurator tidigare som inte hjälpt. Var innan detta hände, när han var starkare, inne på att ta kontakt med psykolog via typ mindler för att lära sig hantera motgångar utan att bli så påverkad av det

Känns på vad du skriver här som att han/ni skulle behöva lite mer hjälp än kurator. Psykakut om hen verkligen är apatisk, men åtminstone psykolog på VC.

 

[Islandshästryttare]

Sambon har kraschat mentalt. Igen. Hela hens vuxna liv har varit fyllt av depression, ångest, panikångest och utbrändhet. Vilket började långt innan vi träffades för 10 år sedan. Det har varit en berg-och-dalbana som vänt de senaste två åren och hen har mått så mycket bättre. Men nu kommer stupet. Han blev varslad från den arbetsplats han älskar, dagen innan semestern. Det är nattsvart, han ligger i sängen och bara sover. Vill inte söka hjälp, svarar knappt på tilltal.

Jag orkar inte se den person jag älskar mest i hela världen må såhär när jag inte kan göra något för att hen ska må bättre. Vi har tagit oss igenom det förut och kommer göra det igen men just nu sitter jag i soffan och gråter. Orkar inte. Vet inte vad jag ska göra. Frustrationen är enorm. Hen förtjänar inte detta mående, hen är världens mest underbara, omtänksamma person som alltid gör allt för att alla andra ska må bra. Varför kan inte han också få göra det?

Jag borde åka till stallet men får dåligt samvete av att lämna honom ensam med ångesten när jag jobbar hela dagen. Fan. Jävla skit. HELVETE!!

Ursäkta röran... Jag behövde skriva av mig lite. Har ingen att prata med som kan förstå eller inte känner henom så mycket att jag outar hans mående...

Precis som de flera har skrivit så kan du inte hjälpa någon som inte är mottaglig för hjälpen. Har du fått något anhörigstöd någon gång? Annars tror jag du behöver det. Det brukar t.ex. finnas grupper där anhöriga träffas och sen kan man också i många fall få stöd av vården individuellt som anhörig. Kurator tror jag inte är rätt vårdnivå för din sambo utan snarare psykakuten.

Skickar med en kram det är vansinnigt tufft att ha anhöriga som mår psykiskt dåligt. Vet av egen erfarenhet.

 

[Islandshästryttare]

Jag tror att han inte orkar. Ser vitsen med det. Han har pratat med kurator tidigare som inte hjälpt. Var innan detta hände, när han var starkare, inne på att ta kontakt med psykolog via typ mindler för att lära sig hantera motgångar utan att bli så påverkad av det

Om han inte orkar söka hjälp och du inte kan få med honom till psykakuten så kolla om det finns något mobilt psykiatriskt team som kan komma hem till er 1177 tror jag har koll på sånt, 112 om du tror det är riktigt akut.

 

[Tranan]

Ring psykakuten. Du kan och ska inte ta ansvar för hens mående. Ni behöver båda få hjälp men kan inte ge varandra den hjälpen.

Ta hand om dig

Håller med, Ring Psykakuten och ta hjälp utifrån innan hans deprition blir din!

 

[Malibu_Stacy]

Får hen någon behandling för depressionen?

Om inte så behöver hen verkligen få hjälp sannolikt både medicinskt men senare när hen är lite bättre även psykologiskt. Inläggning på psykiatrisk klinik kan hjälpa att få igång medicinering och att ta sig ur apatin. Äter hen? Sköter hen sin hygien? Har hen självmordstankar? Kan du få med hen på en promenad eller är det stört omöjligt? Att bara ligga i sängen gör oftast saken sämre.
Jag råder även dig till att söka hjälp, det kan räcka med ett eller två samtal bara men du som anhörig behöver också hjälp för att orka ge din sambo hjälp och stöttning.

Jag har en nära anhörig med svår depression, som varit där din sambo är nu. Fick först hjälp via kommunens mobila psykteam i några veckor men det behövdes till slut en inläggning för att komma ur det värsta. Hen ville egentligen inte men gick ändå med på att åka till psykakuten och väl där lyckades läkaren övertala hen att gå med på inläggning (läget var inte så akut att tvångsvård var aktuellt just då). Nu mår hen mycket bättre än då men kämpar fortfarande och är i en svacka just nu men inte alls lika djup som tidigare. För mig hjälpte det också mycket att själv prata med en psykoterapeut.

 

[escodobe]

Åk till stallet. Jag levde i rätt många år med en person med mycket dålig psykisk hälsa och det är viktigt att man har sitt egna liv och att man inte dras med in i den andres karusell.

 

[Lovisaleonora]

Åk till stallet. Jag levde i rätt många år med en person med mycket dålig psykisk hälsa och det är viktigt att man har sitt egna liv och att man inte dras med in i den andres karusell.

Exakt. Den där tråkiga devisen som hänvisar till flygplanets instruktioner: sätt på din egen mask innan du hjälper andra (annars kan du inte hjälpa någon om du dör).

 

[chandelier]

Känns på vad du skriver här som att han/ni skulle behöva lite mer hjälp än kurator. Psykakut om hen verkligen är apatisk, men åtminstone psykolog på VC.

Tack snälla alla för att ni tar er tid att svara jag åkte till stallet och tog en mysig tur på finaste hästen. När jag kom hem kändes det bättre och även sambon tog sig ur sängen och hjälpte till med maten. Nu har han lagt sig igen men alla små steg

Precis som de flera har skrivit så kan du inte hjälpa någon som inte är mottaglig för hjälpen. Har du fått något anhörigstöd någon gång? Annars tror jag du behöver det. Det brukar t.ex. finnas grupper där anhöriga träffas och sen kan man också i många fall få stöd av vården individuellt som anhörig. Kurator tror jag inte är rätt vårdnivå för din sambo utan snarare psykakuten.

Skickar med en kram det är vansinnigt tufft att ha anhöriga som mår psykiskt dåligt. Vet av egen erfarenhet.

Nej jag har aldrig sökt något stöd. Jag vet att jag borde men inte vad som tar emot egentligen

Får hen någon behandling för depressionen?

Om inte så behöver hen verkligen få hjälp sannolikt både medicinskt men senare när hen är lite bättre även psykologiskt. Inläggning på psykiatrisk klinik kan hjälpa att få igång medicinering och att ta sig ur apatin. Äter hen? Sköter hen sin hygien? Har hen självmordstankar? Kan du få med hen på en promenad eller är det stört omöjligt? Att bara ligga i sängen gör oftast saken sämre.
Jag råder även dig till att söka hjälp, det kan räcka med ett eller två samtal bara men du som anhörig behöver också hjälp för att orka ge din sambo hjälp och stöttning.

Jag har en nära anhörig med svår depression, som varit där din sambo är nu. Fick först hjälp via kommunens mobila psykteam i några veckor men det behövdes till slut en inläggning för att komma ur det värsta. Hen ville egentligen inte men gick ändå med på att åka till psykakuten och väl där lyckades läkaren övertala hen att gå med på inläggning (läget var inte så akut att tvångsvård var aktuellt just då). Nu mår hen mycket bättre än då men kämpar fortfarande och är i en svacka just nu men inte alls lika djup som tidigare. För mig hjälpte det också mycket att själv prata med en psykoterapeut.

Han äter setralin och har alimemazin som stöd när det blir som värst. Den senare undviker han så långt han kan, biverkningarna gör det inte värt det säger han. Han har haft andra förut, minns inte vad de hette, och det här är ändå den som fungerar bäst

 

[chandelier]

Känns på vad du skriver här som att han/ni skulle behöva lite mer hjälp än kurator. Psykakut om hen verkligen är apatisk, men åtminstone psykolog på VC.

Om han inte orkar söka hjälp och du inte kan få med honom till psykakuten så kolla om det finns något mobilt psykiatriskt team som kan komma hem till er 1177 tror jag har koll på sånt, 112 om du tror det är riktigt akut.

Jag tog upp frågan om mindler och han sa att just nu kommer det inte ge något, han orkar inte prata och vill avvakta