Jag saknar mig själv

Jag saknar att ha lust. Nej, jag snackar inte om sexlust utan om lust att göra saker. Jag skulle vilja så frön och odla. Jag skulle vilja måla och tapetsera i huset. Jag skulle vilja pyssla med en massa småprojekt, exempelvis fixa några lampskärmar, göra några tavelramar, snickra en dörr, snickra en garderob (för jag hittar ingen billig begagnad att köpa som jag gillar), måla och dekorera några nyckelskåp o.s.v. Men lusten att göra det här finns inte. Jag kommer inte igång.

Var är den entusiasm och framåtanda jag hade förut? Jag saknar de egenskaperna. De tycks ha försvunnit. Jag vill inte sitta som ett apatiskt mähä resten av livet, men jag vet inte var jag ska hitta gnistan. Jag kan tänka tanken att det nog vore bra om jag började motionera mer och satte kondition i mig själv, men jag kommer inte till skott eftersom jag ger upp innan jag försökt. Det känns inte som någon idé. I stället mal tankarna. Jag tänker på familjen och det som är olöst och som aldrig kommer att lösas. Och jag försöker gå vidare men lyckas inte. Jag har inget att gå vidare till.

 

[Bonica]

Jag tycker du verkar göra en hel del ? Du både jobbar rider lektion och är medryttare. Jag gör inte mer än dig och är helt frisk

 

[Magiana]

Åh, vad trist! Vad har han för symptom då, iom att han rör sig fint men inte tål att promeneras med?

Han har blivit istadig.

Med risk för att låta hård, men från någon med mycket sympati: Det är upp till dig. Jag vet (av personlig erfarenhet) att depression är en sjukdom som kommer var sig man vill eller inte. Den stora skillnaden mot sjukdomar som yttrar sig enbart fysiskt är att de mentala kräver en enorm insats av dig själv för att alls bli bättre.

Det är inte de yttre omständigheterna som kommer göra dig frisk (jobb, vänner osv) utan hårt arbete av dig själv - i motvind med dig själv - förhoppningsvis med stöd av vården, och medicinering om så behövs. Jag har själv haft ett riktigt tufft halvår nu, trots att alla mina yttre omständigheter är bättre än någonsin. Istället måste man hitta små delmål som gör att man kan få lyckas på kort sikt. För mig var det att måla om i hallen, börja teckna igen minst en gång i veckan, promenera minst 30 min om dagen och lyssna på Anna Karenina på ljudbok. Hanterbara saker som ger mig något, och som jag faktiskt kan lyckas med, bara jag gör dem. Däremot kan man inte alltid lita på sig själv - gör ett schema för när på dagen aktiviteten ska ske, annars tenderar iaf jag att prokrastinera bort tiden...

Det är hemskt när allt känns meningslöst, men ingen annan än du kommer att ge ditt liv mening. Och det behöver inte vara stora saker. Gå en kurs! Ta dig an något du är nyfiken på.

Hoppas att du inte tar mitt inlägg som skuldbeläggande och elakt, jag menar verkligen bara väl. Jag säger inte att det är lätt. Och man ska aldrig underskatta vikten av pepp och stöd av andra, tex på ett forum, när man tar sig an sina mål. Du kommer kunna vända det här.

Jag vet det där, men jag löser inte det här själv. Det är ju inte så att det saknas anledning till depressionen. Men jag orkar inte bära mitt bagage ensam längre. Om alla psykiska problem gick att lösa själv så skulle psykologer inte behövas. Och jag har saknat bra psykologstöd. Den psykolog jag hade i våras stressade mig. Jag började ifrågasätta min verklighetsuppfattning och blev rädd för att få en psykos. När jag ville byta psykolog så fick jag inte det så jag blev utan hjälp i 7½ månad.

Jag har en hel del erfarenhet med att jobba med mig själv. Exempelvis så har jag haft panikångest men efter 27 år (!) så hade jag blivit av med det. Den hjälp jag fick från vården fungerade inte utan jag knäckte koden själv.

Nej, jag underskattar inte hjälp på ett forum. Jag har fått mycket stöd här. Det har varit rätt avgörande ibland för att orka vidare. Men sen finns de dem som tappar tålamodet med mig när jag aldrig blir frisk och inte vill ha precis exakt alla lösningar som de presenterar. Det är trots allt jag som lever mitt liv och tar konsekvenserna av saker. Och det jag själv anser mig behöva (d.v.s. bra terapi), har jag inte fått än. Men jag behöver få det lite på mina villkor för annars gör det mer skada än nytta. Och med "mina villkor" så menar jag att man behöver ta det försiktigt så jag inte blir överväldigad eller överkörd. Om någon kommer och "manglar mig" så blir jag bara rädd och slår på bromsen. Då fungerar ingenting.

 

[bettysmatte]

Han har blivit istadig.

Han behöver in på klinik och utredas ORDENTLIGT. Speciellt med tanke på all fånghistoria.

 

[mandalaki]

Han har blivit istadig.


Jag vet det där, men jag löser inte det här själv. Det är ju inte så att det saknas anledning till depressionen. Men jag orkar inte bära mitt bagage ensam längre. Om alla psykiska problem gick att lösa själv så skulle psykologer inte behövas. Och jag har saknat bra psykologstöd. Den psykolog jag hade i våras stressade mig. Jag började ifrågasätta min verklighetsuppfattning och blev rädd för att få en psykos. När jag ville byta psykolog så fick jag inte det så jag blev utan hjälp i 7½ månad.

Jag har en hel del erfarenhet med att jobba med mig själv. Exempelvis så har jag haft panikångest men efter 27 år (!) så hade jag blivit av med det. Den hjälp jag fick från vården fungerade inte utan jag knäckte koden själv.

Nej, jag underskattar inte hjälp på ett forum. Jag har fått mycket stöd här. Det har varit rätt avgörande ibland för att orka vidare. Men sen finns de dem som tappar tålamodet med mig när jag aldrig blir frisk och inte vill ha precis exakt alla lösningar som de presenterar. Det är trots allt jag som lever mitt liv och tar konsekvenserna av saker. Och det jag själv anser mig behöva (d.v.s. bra terapi), har jag inte fått än. Men jag behöver få det lite på mina villkor för annars gör det mer skada än nytta. Och med "mina villkor" så menar jag att man behöver ta det försiktigt så jag inte blir överväldigad eller överkörd. Om någon kommer och "manglar mig" så blir jag bara rädd och slår på bromsen. Då fungerar ingenting.

Magiana, det där om dina villkor, har du sagt det till nya psykologen? Det är viktigt! Och det är en bra insikt att du vet att du funkar så.

 

[Magiana]

Han behöver in på klinik och utredas ORDENTLIGT. Speciellt med tanke på all fånghistoria.

Jag vet. Jag har också sagt till ägarna att jag anser det (och säger därmed emot veterinären som inte ansåg det vara nödvändigt).

Magiana, det där om dina villkor, har du sagt det till nya psykologen? Det är viktigt! Och det är en bra insikt att du vet att du funkar så.

Ja, jag har berättat om mina rädslor. Men vi behöver nog gräva vidare i de där rädslorna för att kunna komma förbi dem.

 

[mandalaki]

Jag vet. Jag har också sagt till ägarna att jag anser det (och säger därmed emot veterinären som inte ansåg det vara nödvändigt).


Ja, jag har berättat om mina rädslor. Men vi behöver nog gräva vidare i de där rädslorna för att kunna komma förbi dem.

Men det är jättebra att du sagt det så att hen går försiktigt fram. Och det är bra att du ser din egen del i att du slår på bromsen. Att gräva i rädslor är väl ofta det terapi handlar om, så ge det tid!

Edit: och rid så mycket du kan. Det känner du ju lust till.

 

[Trissa]

Ibland har jag funderat på att utbilda mig inom permakultur, men jag kan inte riktigt motivera mig att ta csn-lån för en sådan utbildning då det inte leder till mer inkomst. Lån måste betalas tillbaka och utan högre inkomst så blir det svårt.

Du skulle ju kunna börja i mindre skala, och gå en kurs i permakultur tex.

 

[Trissa]

Du skulle ju kunna börja i mindre skala, och gå en kurs i permakultur tex.

En kvällskurs, eller helg, menar jag. Inte en hel utbildning, alltså.

 

[Magiana]

En kvällskurs, eller helg, menar jag. Inte en hel utbildning, alltså.

Då behöver jag försöka skaka fram pengar till detta. Och jag prioriterar nog ridlektioner i den mån jag har några nöjespengar att spendera. Men tyvärr har jag lite ångest över det här med pengar. Jag är alltid rädd att de inte ska räcka, även om de gör det för stunden. När jag bokar en ridlektion så får jag liksom övervinna snålheten, "blunda och hoppa" och försöka att inte tänka på att jag kanske behöver pengarna till annat senare. Nu behöver jag ju laga en tand för 8400 (för jag bestämde mig för att inte dra ut den). Det är inget jag har över på lönen så jag kommer åtminstone delvis få ta från mina sparpengar för att betala det, även om det går att dela upp lite (en räkning per besök och det behövs minst 2 besök).

 

[Trissa]

Då behöver jag försöka skaka fram pengar till detta. Och jag prioriterar nog ridlektioner i den mån jag har några nöjespengar att spendera. Men tyvärr har jag lite ångest över det här med pengar. Jag är alltid rädd att de inte ska räcka, även om de gör det för stunden. När jag bokar en ridlektion så får jag liksom övervinna snålheten, "blunda och hoppa" och försöka att inte tänka på att jag kanske behöver pengarna till annat senare. Nu behöver jag ju laga en tand för 8400 (för jag bestämde mig för att inte dra ut den). Det är inget jag har över på lönen så jag kommer åtminstone delvis få ta från mina sparpengar för att betala det, även om det går att dela upp lite (en räkning per besök och det behövs minst 2 besök).

Jag vet inte hur du känner för att hålla kurs själv? Du skulle kunna gå en cirkelledarutbildning hos ett studieförbund, då skulle du till och med få betalt. Jag har ju förstått att du är duktig på odling redan.

 

[Magiana]

Jag vet inte hur du känner för att hålla kurs själv? Du skulle kunna gå en cirkelledarutbildning hos ett studieförbund, då skulle du till och med få betalt. Jag har ju förstått att du är duktig på odling redan.

Oj, det var en ny tanke. Jag har aldrig tänkt att jag kan särskilt mycket om nånting, mest lite av olika saker.

(Men jäklar vad provocerad jag blev då jag hängde på en dejtingsajt och en karl erbjöd sig att lära mig om odling. Jäkla mansplainande besserwisser. Det kunde lika gärna ha varit att jag var kunnigare än han, men han förutsatte att han var kunnigast och att jag behövde hans råd. )

 

[Alexandra_W]

Lånar lite i tråden men @hola för att vara så ung är du otroligt klok!

@Magiana skulle hundpromenader kunna vara något?

 

[Magiana]

@Magiana skulle hundpromenader kunna vara något?

Nja, det är inget som lockar. Jag tycker det är lite jobbigt att gå med hund. De måste alltid stanna och nosa. Själv vill jag kunna gå på utan stopp. Men det händer ibland att jag är hundvakt åt en kompis hund. Den är snäll, okomplicerad och väluppfostrad. På öppna ytor vågar jag ha den lös då den är lydig. Ändå är det rätt skönt när den åker hem.