Kropp & själ Jag ska skiljas och behöver stöd

Smart. Trist med terrorn men smart att sätta den på ljudlöst. :)
Inte så mycket till terror. Ham messar nån gång i veckan. Men alltid på natten. Rätt meningslösa mess som innehåller samma beskyllningar varje gång och om han frågar nått så är även det en upprepning. Lite "Måndag hela veckan" men i olika varianter 🙄
 

zinnia

Trådstartare
I september-oktober när jag inte kan bo kvar i sommarhuset längre flyttar jag till den lilla stugan vid havet, kontraktet är signerat. Det känns bra, men även oroligt och ledsamt, även om jag redan nu vet att jag kommer trivas.

Gällande vår relation tar jag en dag i taget. Skilsmässopapper ej inskickade. Jag har för mycket att förlora på att göra något förhastat så jag måste verkligen vara säker. Och för att ta steget behöver jag hjälp av ilska tror jag. Jag måste bli arg, och inte bara ledsen och trött som jag är nu.

Det här låter inte klokt, men jag har ställt ultimatum gällande vissa saker. Om han en enda gång till använder sitt ekonomiska övertag mot mig går jag på fläcken. (Han vet vad det gäller för situationer, blir för långrandigt att förklara här.) Likaså om han en enda gång till gruffar och protesterar när jag ska använda bilen. Jepp, så har det varit. Han har en bild av vad bilen ska användas till, och protesterar och har åsikter när jag behöver den. Så kan man inte ha det, jag är inte hans barn utan partner. Det har blivit många, många långrandiga diskussioner och regelrätta gräl kring bilen. Hur sinnessjukt är inte det?! Han har helt enkelt hål i huvudet gällande vissa saker.

Jag inser vad stört det låter när jag skriver ner det på det här viset. En partner som bestämmer när den andra partnern får använda den gemensamma bilen, och ultimatum!

Till saken hör att han alldeles underbara sidor, och skulle aldrig någonsin säga något negativt om mig som person eller min kropp eller så, utan tvärtom. Vi har en stark fysisk attraktion oss emellan, och har en väldigt erotisk relation (vad skumt det lät), och det är värt mycket för oss båda. Hans hål i huvudet gäller materiella ting, han är väldigt "ekonomisk" och därtill pedant.

Även om han aldrig mer skulle säga de sakerna jag "förbjudit" har vi andra problem vi behöver ta itu med, och som vi kanske inte lyckas lösa. Sådana saker som var vi vill bo och vad vi egentligen vill med våra liv. Vi vet redan nu att vi vill bo på olika sätt, ingen vill kompromissa. Jag har kompromissat alldeles för länge, och någon gemensam lösning verkar vi inte hitta, så nu flyttar ju jag. Jag har de senaste dagarna försökt få igång diskussion och prat kring framtiden rent allmänt, men det är svårt. Ämnet är för känsligt tror jag, eftersom båda vet att vi vill olika, men ingen orkar ta konsekvenserna av det just nu. Jag ser inte riktigt klart på situationen, är även nere i en liten dal, men nu vet jag att vi inte ska bo ihop i höst och i vinter, och vi får se vart det leder oss.
 
I september-oktober när jag inte kan bo kvar i sommarhuset längre flyttar jag till den lilla stugan vid havet, kontraktet är signerat. Det känns bra, men även oroligt och ledsamt, även om jag redan nu vet att jag kommer trivas.

Gällande vår relation tar jag en dag i taget. Skilsmässopapper ej inskickade. Jag har för mycket att förlora på att göra något förhastat så jag måste verkligen vara säker. Och för att ta steget behöver jag hjälp av ilska tror jag. Jag måste bli arg, och inte bara ledsen och trött som jag är nu.

Det här låter inte klokt, men jag har ställt ultimatum gällande vissa saker. Om han en enda gång till använder sitt ekonomiska övertag mot mig går jag på fläcken. (Han vet vad det gäller för situationer, blir för långrandigt att förklara här.) Likaså om han en enda gång till gruffar och protesterar när jag ska använda bilen. Jepp, så har det varit. Han har en bild av vad bilen ska användas till, och protesterar och har åsikter när jag behöver den. Så kan man inte ha det, jag är inte hans barn utan partner. Det har blivit många, många långrandiga diskussioner och regelrätta gräl kring bilen. Hur sinnessjukt är inte det?! Han har helt enkelt hål i huvudet gällande vissa saker.

Jag inser vad stört det låter när jag skriver ner det på det här viset. En partner som bestämmer när den andra partnern får använda den gemensamma bilen, och ultimatum!

Till saken hör att han alldeles underbara sidor, och skulle aldrig någonsin säga något negativt om mig som person eller min kropp eller så, utan tvärtom. Vi har en stark fysisk attraktion oss emellan, och har en väldigt erotisk relation (vad skumt det lät), och det är värt mycket för oss båda. Hans hål i huvudet gäller materiella ting, han är väldigt "ekonomisk" och därtill pedant.

Även om han aldrig mer skulle säga de sakerna jag "förbjudit" har vi andra problem vi behöver ta itu med, och som vi kanske inte lyckas lösa. Sådana saker som var vi vill bo och vad vi egentligen vill med våra liv. Vi vet redan nu att vi vill bo på olika sätt, ingen vill kompromissa. Jag har kompromissat alldeles för länge, och någon gemensam lösning verkar vi inte hitta, så nu flyttar ju jag. Jag har de senaste dagarna försökt få igång diskussion och prat kring framtiden rent allmänt, men det är svårt. Ämnet är för känsligt tror jag, eftersom båda vet att vi vill olika, men ingen orkar ta konsekvenserna av det just nu. Jag ser inte riktigt klart på situationen, är även nere i en liten dal, men nu vet jag att vi inte ska bo ihop i höst och i vinter, och vi får se vart det leder oss.
Jag tycker att du later valdigt klok och jag forsar mycket val hur det kan bli att man backar undan for gral och sura miner ... till den punkt att man nastan forsvinner sjalv. Det later som om du har vaknat och nu inser exact hur mycket ert forhallande haltar, jag tror att det ar bra att du gett "ultimatum" och star upp for dig sjalv.
Det svaraste blir nog att inte fa tillbaka kanslorna av otillracklighet och att det blir enklast att lata honom "vinna".

Det jag skulle gora ar att i lugn och ro for mig sjalv fundera pa exact vad jag vill om 1 ar, 5 ar, och 10 ar. Var i livet vill jag vara da? Vill jag vara helt sjalvstandig och fatta alla mina beslut sjalv, eller vill jag fortfarande i viss man vara "styrd" av vad min partner tycker?
Om han inte ens kan prata om det, hur ska ni da kunna kompromissa? Det betyder ju i forlangningen att han fortfarande tycker att han ska ha det som han vill ... utan nagon form av kompromiss med dig.
 
men nu vet jag att vi inte ska bo ihop i höst och i vinter, och vi får se vart det leder oss.
Ibland behöver det få vara så, att man får se.
Min egen erfarenhet från separationer är just att "vi får se senare" är det som gör att det första steget faktiskt tas, som sedan i sin tur gör att man vågar sätta krav på relationen eller bryta helt eller hur man nu väljer att göra.
 
I september-oktober när jag inte kan bo kvar i sommarhuset längre flyttar jag till den lilla stugan vid havet, kontraktet är signerat. Det känns bra, men även oroligt och ledsamt, även om jag redan nu vet att jag kommer trivas.

Gällande vår relation tar jag en dag i taget. Skilsmässopapper ej inskickade. Jag har för mycket att förlora på att göra något förhastat så jag måste verkligen vara säker. Och för att ta steget behöver jag hjälp av ilska tror jag. Jag måste bli arg, och inte bara ledsen och trött som jag är nu.

Det här låter inte klokt, men jag har ställt ultimatum gällande vissa saker. Om han en enda gång till använder sitt ekonomiska övertag mot mig går jag på fläcken. (Han vet vad det gäller för situationer, blir för långrandigt att förklara här.) Likaså om han en enda gång till gruffar och protesterar när jag ska använda bilen. Jepp, så har det varit. Han har en bild av vad bilen ska användas till, och protesterar och har åsikter när jag behöver den. Så kan man inte ha det, jag är inte hans barn utan partner. Det har blivit många, många långrandiga diskussioner och regelrätta gräl kring bilen. Hur sinnessjukt är inte det?! Han har helt enkelt hål i huvudet gällande vissa saker.

Jag inser vad stört det låter när jag skriver ner det på det här viset. En partner som bestämmer när den andra partnern får använda den gemensamma bilen, och ultimatum!

Till saken hör att han alldeles underbara sidor, och skulle aldrig någonsin säga något negativt om mig som person eller min kropp eller så, utan tvärtom. Vi har en stark fysisk attraktion oss emellan, och har en väldigt erotisk relation (vad skumt det lät), och det är värt mycket för oss båda. Hans hål i huvudet gäller materiella ting, han är väldigt "ekonomisk" och därtill pedant.

Även om han aldrig mer skulle säga de sakerna jag "förbjudit" har vi andra problem vi behöver ta itu med, och som vi kanske inte lyckas lösa. Sådana saker som var vi vill bo och vad vi egentligen vill med våra liv. Vi vet redan nu att vi vill bo på olika sätt, ingen vill kompromissa. Jag har kompromissat alldeles för länge, och någon gemensam lösning verkar vi inte hitta, så nu flyttar ju jag. Jag har de senaste dagarna försökt få igång diskussion och prat kring framtiden rent allmänt, men det är svårt. Ämnet är för känsligt tror jag, eftersom båda vet att vi vill olika, men ingen orkar ta konsekvenserna av det just nu. Jag ser inte riktigt klart på situationen, är även nere i en liten dal, men nu vet jag att vi inte ska bo ihop i höst och i vinter, och vi får se vart det leder oss.
Det låter klokt. Du sätter gränser runt dig men stressar inte i onödan.
 

Hästdiskussioner nu

  • Problem av kissing spines?
  • Födda 2006 del 14
  • Betäckningar 2019

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Vad stallet gör gott

Radannonser

  • D-Ponny önskas

Hästnyheter

Bukefalos

Upp