Kropp & själ Jag ska skiljas och behöver stöd

Men alltså, vad ska han göra om han mot all förmodan skulle läsa tråden, polisanmäla?

Han beter sig ju som en jättebaby och varför ska @Voff behöva tassa omkring på digitala tår och inte "få" skriva av sig om utifall att han kanske, eventuellt skulle läsa..?
Vem har sagt att hon inte får? Jag tror nog att du förstod både @em-pirre s och mina inlägg. För min del skrev jag om konflikten och om bensin på elden. Jag förtydligade dessutom att jag inte tror att det skulle påverka något formellt. Ingen har såvitt jag sett skrivit att hon inte ”får”.
 
Jag har skrivit. Och skulle kanske kunna skriva från jobbet? Ett härligt fönsterkuvert från en myndighet.

Fast alvarligt talat @Voff: Var himla försiktig med att riskera att fysiskt möta den här mannen ensam. Han låter tyvärr inte riktig någonstans och han verkar spåra allt värre varje dag. Jag är uppriktigt orolig för vad han hittar på om 25-öringen ramlar ner och han inser hur dumt han agerar. I hans värld kommer det då att vara ditt fel att han är dum.

Jag är glad att ditt ombud verkar OK. Jag är glad att sonens pappa verkar gå att lita på. Och visst hade du en bror som ställde upp?
 
@Voff vid närmare eftertanke så påminner min historia med hyresgästerna mycket om din situation med maken.
Det handlar om ett hus som någon har barikaderat sig i och ägaren kommer inte åt huset trots att den har rätt till det.
Då är det definitivt något lurt.
Kan han ha tömt det på allt värdefullt?
 

zinnia

Trådstartare
Jag hade en kämpig semestervecka förra veckan, trots att jag var på en underbar plats och tillsammans med för mig mycket kära personer. Ändå var ångesten stor hela tiden och jag var tvungen att gå på maxdos ångestdämpande medicin. När jag kom hem klappade jag ihop och hade hemska tankar och formulerade avskedsbrev till mina nära. Jag hade en läkartid inbokad idag och hon skrev omedelbart in mig för inläggning. De tror jag behöver ligga inne en vecka medan medicinen justeras. Det är min kroniska sjukdom som spökar, jag har ett depressivt skov som är värre än vanligt. Maken är ett bra stöd och den jag ringde 0430 på morgonarna när ångesten var som värst under semestern. För övrigt har han inte nämt något om den fördömda bilen, vilket väl vore totalkatastrof om han ens pep om den i det här läget.

Läkarna säger att det kommer bli bra. Själv tror jag att jag aldrig kommer bli bra igen och att jag inte är ämnad för denna värld. Så vi får se.
 
Jag hade en kämpig semestervecka förra veckan, trots att jag var på en underbar plats och tillsammans med för mig mycket kära personer. Ändå var ångesten stor hela tiden och jag var tvungen att gå på maxdos ångestdämpande medicin. När jag kom hem klappade jag ihop och hade hemska tankar och formulerade avskedsbrev till mina nära. Jag hade en läkartid inbokad idag och hon skrev omedelbart in mig för inläggning. De tror jag behöver ligga inne en vecka medan medicinen justeras. Det är min kroniska sjukdom som spökar, jag har ett depressivt skov som är värre än vanligt. Maken är ett bra stöd och den jag ringde 0430 på morgonarna när ångesten var som värst under semestern. För övrigt har han inte nämt något om den fördömda bilen, vilket väl vore totalkatastrof i det här läget.

Läkarna säger att det kommer bli bra. Själv tror jag att jag aldrig kommer bli bra igen och att jag inte är ämnad för denna värld. Så vi får se.
:heart
 

zinnia

Trådstartare
Klart du blir bra.
Men det är ju en del av problemet att du inte kan tro det nu.
Men helt ärligt, du har ju blivit bra förut så egentligen vet du att det kommer att hända igen. Det bara inte känns så.
Kram på dig.
Jag ska verkligen inte styra över den här tråden till att handla om mitt mående men vill svara.

Jo, jag har blivit bättre förut, men nu tror jag att jag gått för länge med det här och blivit skadad för livet. Att hjärnan tagit för mycket stryk. Vi får se. Jag är i tryggt förvar i alla fall och kan vila i det.

Tack för kramen!
 
Jag ska verkligen inte styra över den här tråden till att handla om mitt mående men vill svara.

Jo, jag har blivit bättre förut, men nu tror jag att jag gått för länge med det här och blivit skadad för livet. Att hjärnan tagit för mycket stryk. Vi får se. Jag är i tryggt förvar i alla fall och kan vila i det.

Tack för kramen!
Du är mitt inne i ett skov, såklart att du inte tror att det kommer att bli bättre, men det kommer du att se att det blir. Oerhört starkt av dig att faktiskt hantera allt det som sker omkring dig OCH ta upp med läkaren hur du känner det.
Bara det är en styrka, att du erkänner din svaghet :love: Vet hur det är att leva med en kronisk sjukdom, som verkar likna din, vet ju inte vad just du lider av.
Men jag har följt dig i tråden och måste säga att jag beundrar den styrka du uppvisat, men som du nog inte just nu kan se. 💓
 
@Voff vid närmare eftertanke så påminner min historia med hyresgästerna mycket om din situation med maken.
Det handlar om ett hus som någon har barikaderat sig i och ägaren kommer inte åt huset trots att den har rätt till det.
Då är det definitivt något lurt.
Kan han ha tömt det på allt värdefullt?
Nej det fanns inget av värde i huset.
När jag flyttade ut tog jag med mitt gamla bohag som fanns kvar intakt och lämnade hans saker kvar.
Jag skänkte honom lite grejer som jag inte skulle få plats med i min lilla lägenhet men som han skulle behöva. Tex en säng, två soffbord, några lampor, mattor och en servis.

Det handlar om hat. Han avskyr samtliga av sina ex och har gjort sig osams med dem alla. Och han är en bitter och frustrerad person, en sida som växte fram allt starkare sista året.

Polisanmälningarna handlar om att skrämmas, hämnd och som du var inne på, snålhet. Det är gratis. För hade han skaffat sig ett ombud (som han påstår att han gjort) så hade han ju tagit sakerna med ombudet och inte polisen.
 
Jag har skrivit. Och skulle kanske kunna skriva från jobbet? Ett härligt fönsterkuvert från en myndighet.

Fast alvarligt talat @Voff: Var himla försiktig med att riskera att fysiskt möta den här mannen ensam. Han låter tyvärr inte riktig någonstans och han verkar spåra allt värre varje dag. Jag är uppriktigt orolig för vad han hittar på om 25-öringen ramlar ner och han inser hur dumt han agerar. I hans värld kommer det då att vara ditt fel att han är dum.

Jag är glad att ditt ombud verkar OK. Jag är glad att sonens pappa verkar gå att lita på. Och visst hade du en bror som ställde upp?
Nä jag sätter inte min fot i närheten av maken. Jag kommer inte åka till huset mer att kolla efter saker utan tänker hålla detta med anmälningarna mot honom som förklaring till att jag personligen inte kommer sätta min fot där. Det får bli kronofogden som får bistå mig med att få ut mina sista saker. Det är smågrejer det handlar om. Friluftsutrustning, skridskor, lite kläder och skor.

Både sonens far och min bror ställer upp maximalt. Både med att lyssna, praktisk hjälp och ekonomisk. Jag var bla tvungen att köpa en bil men mina pengar (mitt arv efter pappa) är investerat i huset. Så när bodelningen är klar kommer jag ha min buffert igen samt kan betala tillbaka dem för billånet. Vi tre kom överens om att jag inte ska ta lån eller äga något på papperet förens vi är helt skilda pga makens lynnighet och fixideer.
 
Jag hade en kämpig semestervecka förra veckan, trots att jag var på en underbar plats och tillsammans med för mig mycket kära personer. Ändå var ångesten stor hela tiden och jag var tvungen att gå på maxdos ångestdämpande medicin. När jag kom hem klappade jag ihop och hade hemska tankar och formulerade avskedsbrev till mina nära. Jag hade en läkartid inbokad idag och hon skrev omedelbart in mig för inläggning. De tror jag behöver ligga inne en vecka medan medicinen justeras. Det är min kroniska sjukdom som spökar, jag har ett depressivt skov som är värre än vanligt. Maken är ett bra stöd och den jag ringde 0430 på morgonarna när ångesten var som värst under semestern. För övrigt har han inte nämt något om den fördömda bilen, vilket väl vore totalkatastrof om han ens pep om den i det här läget.

Läkarna säger att det kommer bli bra. Själv tror jag att jag aldrig kommer bli bra igen och att jag inte är ämnad för denna värld. Så vi får se.
:heart
 

zinnia

Trådstartare
Du är mitt inne i ett skov, såklart att du inte tror att det kommer att bli bättre, men det kommer du att se att det blir. Oerhört starkt av dig att faktiskt hantera allt det som sker omkring dig OCH ta upp med läkaren hur du känner det.
Bara det är en styrka, att du erkänner din svaghet :love: Vet hur det är att leva med en kronisk sjukdom, som verkar likna din, vet ju inte vad just du lider av.
Men jag har följt dig i tråden och måste säga att jag beundrar den styrka du uppvisat, men som du nog inte just nu kan se. 💓
Tack för omtanke!

Jag har bipolär Ii. De senaste åren har jag varit relativt stabil, inte ens i närheten av inläggning. Jag kände mig tvungen att berätta sanningen om mina tankar för läkaren imorse, och hon är en sådan person det är svårt att ljuga för. Nu är jag alldeles för kraftlös att göra något dumt, men tankarna är otäcka och tar enorm energi. Jag har sedan länge bestämt mig för att inte orsaka mina barn den sorgen att förlora sin mamma, men i och med konkreta planer och avskedsbrev och att jag är så sjuk nu vågar jag inte lita på mig själv. Bättre sjuk och deppig mamma än död mamma har varit mitt motto under sjukdomsperioderna, men nu var jag för nära att strunta i det..

Ursäkta eventuella upprepningar, jag är inte helt klar i huvudet.

Hoppas du lyckas hålla din sjukdom i schack.
 
Tack för omtanke!

Jag har bipolär Ii. De senaste åren har jag varit relativt stabil, inte ens i närheten av inläggning. Jag kände mig tvungen att berätta sanningen om mina tankar för läkaren imorse, och hon är en sådan person det är svårt att ljuga för. Nu är jag alldeles för kraftlös att göra något dumt, men tankarna är otäcka och tar enorm energi. Jag har sedan länge bestämt mig för att inte orsaka mina barn den sorgen att förlora sin mamma, men i och med konkreta planer och avskedsbrev och att jag är så sjuk nu vågar jag inte lita på mig själv. Bättre sjuk och deppig mamma än död mamma har varit mitt motto under sjukdomsperioderna, men nu var jag för nära att strunta i det..

Ursäkta eventuella upprepningar, jag är inte helt klar i huvudet.

Hoppas du lyckas hålla din sjukdom i schack.
❤
 
Tack för omtanke!

Jag har bipolär Ii. De senaste åren har jag varit relativt stabil, inte ens i närheten av inläggning. Jag kände mig tvungen att berätta sanningen om mina tankar för läkaren imorse, och hon är en sådan person det är svårt att ljuga för. Nu är jag alldeles för kraftlös att göra något dumt, men tankarna är otäcka och tar enorm energi. Jag har sedan länge bestämt mig för att inte orsaka mina barn den sorgen att förlora sin mamma, men i och med konkreta planer och avskedsbrev och att jag är så sjuk nu vågar jag inte lita på mig själv. Bättre sjuk och deppig mamma än död mamma har varit mitt motto under sjukdomsperioderna, men nu var jag för nära att strunta i det..

Ursäkta eventuella upprepningar, jag är inte helt klar i huvudet.

Hoppas du lyckas hålla din sjukdom i schack.
Hoppas du får må bättre snart :heart
 
Jag hade en kämpig semestervecka förra veckan, trots att jag var på en underbar plats och tillsammans med för mig mycket kära personer. Ändå var ångesten stor hela tiden och jag var tvungen att gå på maxdos ångestdämpande medicin. När jag kom hem klappade jag ihop och hade hemska tankar och formulerade avskedsbrev till mina nära. Jag hade en läkartid inbokad idag och hon skrev omedelbart in mig för inläggning. De tror jag behöver ligga inne en vecka medan medicinen justeras. Det är min kroniska sjukdom som spökar, jag har ett depressivt skov som är värre än vanligt. Maken är ett bra stöd och den jag ringde 0430 på morgonarna när ångesten var som värst under semestern. För övrigt har han inte nämt något om den fördömda bilen, vilket väl vore totalkatastrof om han ens pep om den i det här läget.

Läkarna säger att det kommer bli bra. Själv tror jag att jag aldrig kommer bli bra igen och att jag inte är ämnad för denna värld. Så vi får se.
Tron att en aldrig blir bra är ett symtom på depression. Och du har en klinisk depression. Det där symtomet är också mycket farligt. Jag skulle gärna vilja att du berättar för din läkare att du känner så, om du inte redan har gjort det.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Klimakterietråden
  • Vad gör vi den CIV (104)
  • Dejtingtråden 25!

Dagbok

  • Så himla hästsugen

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

  • Dagboken
Upp