Asa_S
Trådstartare
Minns ni att jag skrev om min dagmamma som lämnade barnen ensamma? Hennes chef har nu pratat med henne om saker som jag berättat, och vill att vi ska träffas för att "reda upp missförstånd" eller hur han nu uttryckte det. Jag känner att jag fått nog, efter att ha försökt prata med henne i 1,5 år om saker som hon låter barnen göra och som inte funkar när de kommer hem (kasta saker, slå folk i ändan etc) och vill byta dagmamma. Jag har idag blivit ifrågasatt av henne för min absoluta åsikt att det inte är okej att barnen leker 20 m från 90-vägen där alla kör 110 och det går mycket tung trafik, medan hon befinner sig i köket 80 m därifrån. Före jul var alla föräldrar inbjudna på glögg hos henne, och när hennes karl kom hem började alla barn busa hejdlöst och det gick sedan inte att "få ner" sonen ur detta ens när vi kommit hem, vi fick handgripligen ta loss honom från folk som kommit på besök. Detta har varit problem tidigare och hon är väl informerad om det, på samma sätt som hon varit informerad om att det när han var 2,5 inte var någon bra idé att låta honom kasta saker runt omkring sig hela tiden, den gången slutade det med att han kastade upp hennes kattunge i taket och jag tog hem honom eftersom det var fruktlöst att försöka föra någon konstruktiv dialog med henne om något av de beteenden han hade. Iallafall blev jag väldigt orolig över att han så snabbt var tillbaka i gamla spår, och ringde för att tala om att jag inte var säker på att det skulle fungera som vi hade tänkt oss efter jul när han skulle vara hos henne på heltid. När hon ifrågasatte att det skulle bero på henne och bad mig motivera, sade jag som det var, att det hade startat med buset, och hon talade idag om för mig att hennes man väntat hela julen på att jag skulle ringa och be om ursäkt.
Jag begriper inte hur det ska vara möjligt att föra ett konstruktivt samtal med henne alls. Ska jag ens gå med på något samtal? Hon vill absolut ha det denna vecka, vilket innebär att sambon måste ta ledigt från jobbet och vi tappar inkomst + att vi måste betala barnvakt för tiden vi är borta. En hel del av det som jag sa till hennes chef är sådant som fler föräldrar upplever och jag vill inte sitta där ensam och stå för det, för hon kommer att försöka vända det till att det här är saker som absolut inte förekommer hos henne och att problemen ligger i hemmet (det lustiga i det är att en vecka hemma tar bort mycket av problematiken) och jag tror inte att ett samtal kommer att lösa speciellt mycket. Det känns som om dagmammans syfte med ett möte är att bevisa för mig att det minsann inte har något med henne att göra, och då är det ju helt bortkastad tid dessutom. Jag har en "massakrerarkompis" som har erbjudit sig att följa med på mötet bara för att röra om ordentligt, och just nu känns det faktiskt som den mest lockande lösningen, främst därför att jag då kommer att kunna skratta gott efteråt
. Naturligtvis kommer jag inte att ta med mig henne, jag är alldeles för omtänksam om folk för det. Men jag börjar fundera på om det är något allvarligt fel på mig som inte tycker att det är lämpligt att pojkar lär sig leka genom att klatscha folk i ändan. /Å
Jag begriper inte hur det ska vara möjligt att föra ett konstruktivt samtal med henne alls. Ska jag ens gå med på något samtal? Hon vill absolut ha det denna vecka, vilket innebär att sambon måste ta ledigt från jobbet och vi tappar inkomst + att vi måste betala barnvakt för tiden vi är borta. En hel del av det som jag sa till hennes chef är sådant som fler föräldrar upplever och jag vill inte sitta där ensam och stå för det, för hon kommer att försöka vända det till att det här är saker som absolut inte förekommer hos henne och att problemen ligger i hemmet (det lustiga i det är att en vecka hemma tar bort mycket av problematiken) och jag tror inte att ett samtal kommer att lösa speciellt mycket. Det känns som om dagmammans syfte med ett möte är att bevisa för mig att det minsann inte har något med henne att göra, och då är det ju helt bortkastad tid dessutom. Jag har en "massakrerarkompis" som har erbjudit sig att följa med på mötet bara för att röra om ordentligt, och just nu känns det faktiskt som den mest lockande lösningen, främst därför att jag då kommer att kunna skratta gott efteråt
. Naturligtvis kommer jag inte att ta med mig henne, jag är alldeles för omtänksam om folk för det. Men jag börjar fundera på om det är något allvarligt fel på mig som inte tycker att det är lämpligt att pojkar lär sig leka genom att klatscha folk i ändan. /Å
