Hundavel&Ras Jaktlabrador, eller ej?

Fozzie

Trådstartare
Min man har stora drömmar, vilket ju är bra, men samtidigt väldigt lite insikt i hur det ser ut i det verkliga livet, känns det som.

Han vill gärna ha en jaktlabrador. Jag vill verkligen INTE ha en, av den anledningen att jag har en stark misstanke om att hunden kommer bli ett understimulerat litet monster här hos oss, eller så får jag göra en massa med hunden jag inte vill egentligen för hundens skull.

Mannen jagar, eller snarare vill jaga men får inte tummen ur speciellt ofta, så det sker typ en gång per år eller så. Fågel jagas typ.. aldrig. Duva en gång per år när spannmålet har tröskats.
Han säger han kommer jaga mycket mer om han har en bra hund. Pyttsan, säger jag, jag är ganska så säker på att det inte kommer bli så, så länge han inte ändrar hela sin personlighet typ. Känns ledasamt men han har tidigare bevisat i liknande sammanhang att förändring på vissa plan inte kommer ske.

Mental träning så som apportering, sök, spår eller lydnad, kommer ske 1-2 gånger i veckan enligt honom när jag frågade hur tankarna gick angående en framtida hund. Jag känner att max 1 gång i veckan och då inte särskilt länge, 20-30 minuter, är mer rimligt att anta, innan tålamodet tryter hos husse eller mobilen åker upp ur fickan och hunden, typ, glöms bort.

Fysiskt motion kan ordnas dagligen utan problem, även att hunden är med oss massor ute på gården, men mina ringa kunskaper och erfarenheter säger mig att det absolut inte är nog nånstans för en hund likt en jaktlabb. Den behöver mental stimulans, apportering främst. Am i right?
Finns det exemplar av rasen som kan gå lös på gården utan en tumme i ögat så att säga?

Han har en släkting som har en jaktlabrador, som enligt utsago är jättelugn och kan ligga och sova 8 timmar per dag, och inte gör speciellt mycket alls utan den hunden är bara sådär lugn utan förklaring.. (not so much, förstår ju jag, men det framgår inte i historien här.. Eller så är den hunden ett måndagsex av jaktlabb).
Han har någon sorts uppfattning om att ”alla” han känner till som har liknande hundar (främst för olika typer av fågeljakt) inte gör alls mycket med dem utan de är bara sådär bra och duktiga alldeles av sig själva och sover mest, för de har lärt sig det genom passivitetsträning. Typ. Jag tror inte så är fallet utan ber honom ta reda på mer fakta hur mycket träning och vilket upplägg som ligger bakom en väl fungerade jaktlabb till exempel.

Jag säger om labb så får det vara en icke jaktavlad sådan. Den går att apportera med men kräver inte lika mycket. Fast jag är tveksam där med.

Existerar det ens någon ras som går att apportera hyfsat med, dvs ganska lättlärd och som gärna bär saker i munnen typ en dummy eller död pippi, och där man kan göra något vettigt av bärandet, men nöjer sig till vardags med mental träning och fys jag beskrivit ovan. Fysisk motion, cykling, skogsrundor, springa på fält, vara med ute hela dagarna. Jag tror ingen av jakthundsraserna passar in på detta tyvärr? Kanske har missat någon. Jag har gärna hund. Helst sälskapshund som gillar gårdslivet. Helst sån som komplett struntar i allt vad vilt heter. Men det går inte ihop med mannens drömmar.. Småhundar, pffft, då kan man lika gärna ha katt vilket vi redan har.

Jag har endast haft sällskapshundar (sedan tidigt 90-tal) så jag kan inte anse att jag vet jättemycket om olika varianter av arbetande raser, mer än jag läst och de olika hundar jag träffat genom åren på diverse kurser och liknande.

Han har de facto redan misslyckats med en annan hund av stötande fågelhundstyp. Det var i grunden en bra hund men den blev ett vrak typ av just brist på mental stimulans, hunden hette ”Nej” till slut och var vidrig att leva med, stackarn kunde knappt leva med sig själv. Vi/han kan mycket väl ha hund, men ingen arbetsnarkoman!!
Jag skulle vilja skriva upp vad vi har att erbjuda, på riktigt och inte bara i drömmen, prata med uppfödare av jaktlabrador och även hundinstruktör eller liknande som kan delge sin realistiska uppfattning om rasen. Puh. Han tycker förstås jag är dum som inte tror att han kan ändra sig. Jo, men inte så till den milda grad att soffpotatisen blir elitidrottare på en dag. Han vill inte, kan inte, vägrar inse att vi inte orkar med en hund av hårt arbetande ras.

Vad jag ville med denna tråd är mest att skriva av mig men är också ute efter mer konkret fakta och erfarenheter om exakt hur mycket arbete det ligger bakom en trevlig jaktlabrador som går att leva inomhus med. Givetvis kommer jag inte gå med på detta och han köper ingen hund utan att jag är med på det, då vi trots allt bor i samma hus och hunden kommer angå mig också i högsta grad. Jag vägrar utsätta en hund för att bli ett mentalt vrak pga brist på sysselsättning, och jag vägrar också leva med en sådan hund som kommer skicka oss rakt in i väggen typ.

Ja, det blev en massa negativt om min man och hund här, jag föredrar att inte dra in något angående relation här i tråden utan den får hållas strikt kring ämnet hund, tack :P

Hit me; varför ska vi INTE ha jaktlabrador? Eller, vad jag anser otrl
 
En labrador som ska jagas med kräver många timmars träning innan den är jaktbar, åtminstone om man tänker sig att ha en hund för något annat än att sitta i gömsle en gång per år.
Den behöver t ex kunna ha ett stabilt fotgående (säkerhetsgrej), ha en stoppsignal, kunna dirigeras hyfsat i önskad riktning, lämna av apporten till föraren på ett bra sätt, kunna skickas blint ut till en apport som hunden inte sett, söka på anvisat område även om hunden är 100m ut, ha en idiotsäker inkallning och så klart vara tyst och stadig vid förarens sida. Allt detta ska så klart kunna göras under träning, men också när fåglarna trillar kring hunden på en jakt.

Det kräver många timmars träning, särskilt för en nybörjare, och då har du en hund som är en fullfjädrad jakthund när den är ca 3-4 år, om den får jaga mycket dvs.

En jaktlabbe som får den stimulansen den behöver, är i regel en väldigt enkel hund att leva med :) på din beskrivning låter det som att en labbe från sällskapslinjer skulle räcka utmärkt. När sambon testat på att träna hund och jaga aktivt under några år så kan han ju alltid köpa en jaktlabrador senare, om han känner att en showlabbe inte räcker till.
Då hinner han ju dessutom skaffa sig kontakter i retrievervärlden, lära känna träningskompisar och hitta marker att jaga på.

Jag har precis lagt upp fötterna på soffbordet och en av mina labbar ligger nöjt och snarkar under mina ben. I lördags jagade vi änder, i söndags jagade vi duvor, i onsdags körde vi ett tekniskt dirigeringspass, i torsdags lånade min sambo honom för en duvjakt och idag har vi gjort dryga två mil på fjället tillsammans med våra vänner och deras pointers på ripjakt. Han har veckor när vi knappt tränar något, men veckor som dessa är det absolut bästa han vet!
En jaktlabrador behöver inte jagas med för att vara nöjd, men jag tycker absolut att de ska ha en grundlig apporteringsträning och få ordentligt med fysisk motion.
 
Min man har stora drömmar, vilket ju är bra, men samtidigt väldigt lite insikt i hur det ser ut i det verkliga livet, känns det som.

Han vill gärna ha en jaktlabrador. Jag vill verkligen INTE ha en, av den anledningen att jag har en stark misstanke om att hunden kommer bli ett understimulerat litet monster här hos oss, eller så får jag göra en massa med hunden jag inte vill egentligen för hundens skull.

Mannen jagar, eller snarare vill jaga men får inte tummen ur speciellt ofta, så det sker typ en gång per år eller så. Fågel jagas typ.. aldrig. Duva en gång per år när spannmålet har tröskats.
Han säger han kommer jaga mycket mer om han har en bra hund. Pyttsan, säger jag, jag är ganska så säker på att det inte kommer bli så, så länge han inte ändrar hela sin personlighet typ. Känns ledasamt men han har tidigare bevisat i liknande sammanhang att förändring på vissa plan inte kommer ske.

Mental träning så som apportering, sök, spår eller lydnad, kommer ske 1-2 gånger i veckan enligt honom när jag frågade hur tankarna gick angående en framtida hund. Jag känner att max 1 gång i veckan och då inte särskilt länge, 20-30 minuter, är mer rimligt att anta, innan tålamodet tryter hos husse eller mobilen åker upp ur fickan och hunden, typ, glöms bort.

Fysiskt motion kan ordnas dagligen utan problem, även att hunden är med oss massor ute på gården, men mina ringa kunskaper och erfarenheter säger mig att det absolut inte är nog nånstans för en hund likt en jaktlabb. Den behöver mental stimulans, apportering främst. Am i right?
Finns det exemplar av rasen som kan gå lös på gården utan en tumme i ögat så att säga?

Han har en släkting som har en jaktlabrador, som enligt utsago är jättelugn och kan ligga och sova 8 timmar per dag, och inte gör speciellt mycket alls utan den hunden är bara sådär lugn utan förklaring.. (not so much, förstår ju jag, men det framgår inte i historien här.. Eller så är den hunden ett måndagsex av jaktlabb).
Han har någon sorts uppfattning om att ”alla” han känner till som har liknande hundar (främst för olika typer av fågeljakt) inte gör alls mycket med dem utan de är bara sådär bra och duktiga alldeles av sig själva och sover mest, för de har lärt sig det genom passivitetsträning. Typ. Jag tror inte så är fallet utan ber honom ta reda på mer fakta hur mycket träning och vilket upplägg som ligger bakom en väl fungerade jaktlabb till exempel.

Jag säger om labb så får det vara en icke jaktavlad sådan. Den går att apportera med men kräver inte lika mycket. Fast jag är tveksam där med.

Existerar det ens någon ras som går att apportera hyfsat med, dvs ganska lättlärd och som gärna bär saker i munnen typ en dummy eller död pippi, och där man kan göra något vettigt av bärandet, men nöjer sig till vardags med mental träning och fys jag beskrivit ovan. Fysisk motion, cykling, skogsrundor, springa på fält, vara med ute hela dagarna. Jag tror ingen av jakthundsraserna passar in på detta tyvärr? Kanske har missat någon. Jag har gärna hund. Helst sälskapshund som gillar gårdslivet. Helst sån som komplett struntar i allt vad vilt heter. Men det går inte ihop med mannens drömmar.. Småhundar, pffft, då kan man lika gärna ha katt vilket vi redan har.

Jag har endast haft sällskapshundar (sedan tidigt 90-tal) så jag kan inte anse att jag vet jättemycket om olika varianter av arbetande raser, mer än jag läst och de olika hundar jag träffat genom åren på diverse kurser och liknande.

Han har de facto redan misslyckats med en annan hund av stötande fågelhundstyp. Det var i grunden en bra hund men den blev ett vrak typ av just brist på mental stimulans, hunden hette ”Nej” till slut och var vidrig att leva med, stackarn kunde knappt leva med sig själv. Vi/han kan mycket väl ha hund, men ingen arbetsnarkoman!!
Jag skulle vilja skriva upp vad vi har att erbjuda, på riktigt och inte bara i drömmen, prata med uppfödare av jaktlabrador och även hundinstruktör eller liknande som kan delge sin realistiska uppfattning om rasen. Puh. Han tycker förstås jag är dum som inte tror att han kan ändra sig. Jo, men inte så till den milda grad att soffpotatisen blir elitidrottare på en dag. Han vill inte, kan inte, vägrar inse att vi inte orkar med en hund av hårt arbetande ras.

Vad jag ville med denna tråd är mest att skriva av mig men är också ute efter mer konkret fakta och erfarenheter om exakt hur mycket arbete det ligger bakom en trevlig jaktlabrador som går att leva inomhus med. Givetvis kommer jag inte gå med på detta och han köper ingen hund utan att jag är med på det, då vi trots allt bor i samma hus och hunden kommer angå mig också i högsta grad. Jag vägrar utsätta en hund för att bli ett mentalt vrak pga brist på sysselsättning, och jag vägrar också leva med en sådan hund som kommer skicka oss rakt in i väggen typ.

Ja, det blev en massa negativt om min man och hund här, jag föredrar att inte dra in något angående relation här i tråden utan den får hållas strikt kring ämnet hund, tack :P

Hit me; varför ska vi INTE ha jaktlabrador? Eller, vad jag anser otrl
Rent allmänt gällande jakthundar, de kräver mycket jobb. Jag får ofta höra att jag har en fantastiskt lugn wachtel, och ja han är lugn när han har fått motion och hjärngympa. Ja jag kan ha honom lös med mig ute på gården, men jag behöver ständigt ha ett öga på honom och på omgivningen. Men vi jobbar även konstant med kontakt och jag är pga av den ständiga träningen den allra viktigaste personen i hans liv vilket gör att fördelen med att lyssna på mig jämfört med att hitta på egna grejer är att det händer mycket mer om man lyssnar på mig.

I vår familj så vill min man absolut jaga med hund, inget snack om saken men han är också väl medveten om att han inte har lust att lägga den tid jag gör för att ha jakthund själv, alltså är det mitt val vilken hund vi har. Han går promenader, absolut, cyklar ibland och går gärna som hundförare under jakt men träningen är min avdelning. Våran visar väldigt tydligt de dagar motionen har blivit lidande för att vi båda har haft långa arbetsdagar. Han får sällskap och rastas regelbundet även de dagarna men mer än 1-2 dagar ger ett tydlig indikation på att han inte är nöjd med livet. Sen står han absolut ut en vecka om vi ligger däckade men han är inte glad.
 
Vår labbe, av utställningslinjer, apporterar glatt om han får. Med träning skulle han säkert bli riktigt duktig. Han hänger gärna med på allt men kräver inget mer än promenader.
I mina ögon skulle en "som som han" räcka utmärkt för era behov.
 
Det jag tycker är det absolut bästa när någon ska ge sig in i något med mottot "jag ska ändra mig" är att personen ändrar sig först!

Vill man ha hund av krävande ras och är en sofffpotatis, ja då gäller att i en månads tid (eller två, eller vad man nu tycker är rimligt) så tar man minst tre långa promenader om dagen utan hund, och tiden man planerar att aktivera hunden spenderas med att läsa bok / kolla film om aktivering. Jaktturerna kan bli fågelskådning eller kaffeutflykt i skogen. Hundkurs blir att delta som åskådare osv.

Detta brukar ge ganska klart (både för en själv och för resterande familj) om man verkligen är insatt i engagemanget som krävs, och orkar man inte kommer man undan billigt, slipper omplacera en hund man fäst sig vid eller leva med ett monster som inte mår bra.

En annan jäkligt bra grej är att du slipper hela situationen att han vill, och du blir "den dumma" som säger nej.

Helt enkelt, vill du detta så bevisa att du klarar av det. Ingen diskussion needed whatsoever.

Och det brukar occkså vara en rätt härlig känsla för den somm lyckas att känna att hen förtjänat vad det nu är som står på spel! :)
 
Det jag tycker är det absolut bästa när någon ska ge sig in i något med mottot "jag ska ändra mig" är att personen ändrar sig först!

Vill man ha hund av krävande ras och är en sofffpotatis, ja då gäller att i en månads tid (eller två, eller vad man nu tycker är rimligt) så tar man minst tre långa promenader om dagen utan hund, och tiden man planerar att aktivera hunden spenderas med att läsa bok / kolla film om aktivering. Jaktturerna kan bli fågelskådning eller kaffeutflykt i skogen. Hundkurs blir att delta som åskådare osv.

Detta brukar ge ganska klart (både för en själv och för resterande familj) om man verkligen är insatt i engagemanget som krävs, och orkar man inte kommer man undan billigt, slipper omplacera en hund man fäst sig vid eller leva med ett monster som inte mår bra.

En annan jäkligt bra grej är att du slipper hela situationen att han vill, och du blir "den dumma" som säger nej.

Helt enkelt, vill du detta så bevisa att du klarar av det. Ingen diskussion needed whatsoever.

Och det brukar occkså vara en rätt härlig känsla för den somm lyckas att känna att hen förtjänat vad det nu är som står på spel! :)
Fast jag vet inte. Jag går aldrig ut på flera timmars promenad eller gör något som ersätter min hundträning när jag inte har hunden hemma 😅 så det beror nog lite på hur man är.
Med det sagt så måste man ju vara realistiskt om vad man kommer göra med sin hund
 
Fast jag vet inte. Jag går aldrig ut på flera timmars promenad eller gör något som ersätter min hundträning när jag inte har hunden hemma 😅 så det beror nog lite på hur man är.
Med det sagt så måste man ju vara realistiskt om vad man kommer göra med sin hund

Fast detta handlar ju om att testa att man klarar av den typen av engagemang, innan det blir skarpt läge.

Det är ju en otrolig skillnad mellan någon som har ett fungerande hundliv, och någon som beskrivs som en soffpotatis som säger att hen ska 'sen'.

:)
 
En sak jag tänkte tillägga bara är att vad jag sett så kan man träna nästan vadsomhelst med en jaktlabbe (jaja, kanske inte ALLT, men väldigt mycket). Dvs, utanför jakten som det då kanske blir si eller så med, så kan den ju tillfredställas på en rad olika sätt, av er båda.
 
En sak jag tänkte tillägga bara är att vad jag sett så kan man träna nästan vadsomhelst med en jaktlabbe (jaja, kanske inte ALLT, men väldigt mycket). Dvs, utanför jakten som det då kanske blir si eller så med, så kan den ju tillfredställas på en rad olika sätt, av er båda.
Men ska man inte jaga såpass att man behöver en jakthund kan man ju köpa vilken sällskapshund som helst... varför ska man köpa en specialist då?
 
Existerar det ens någon ras som går att apportera hyfsat med, dvs ganska lättlärd och som gärna bär saker i munnen typ en dummy eller död pippi, och där man kan göra något vettigt av bärandet, men nöjer sig till vardags med mental träning och fys jag beskrivit ovan. Fysisk motion, cykling, skogsrundor, springa på fält, vara med ute hela dagarna. Jag tror ingen av jakthundsraserna passar in på detta tyvärr? Kanske har missat någon. Jag har gärna hund. Helst sälskapshund som gillar gårdslivet. Helst sån som komplett struntar i allt vad vilt heter. Men det går inte ihop med mannens drömmar.. Småhundar, pffft, då kan man lika gärna ha katt vilket vi redan har.
Just det stycket fick mig att tänka på mammas två flat coated retrievers, de är sällskapshundar och de går spår med dom, de har även apporterat också. De tränar lydnad, vet inte hur mycket de aktiverar hundarna utöver vanliga promenader, tror de spårar typ 1 gång i veckan, har dålig koll på hur ofta de gör de olika sakerna, men tror inte det är mer än 1-2 gånger i veckan utöver vardagslydnad osv.
 
Men ska man inte jaga såpass att man behöver en jakthund kan man ju köpa vilken sällskapshund som helst... varför ska man köpa en specialist då?
Det håller jag med om. Men ambitionen verkade ju vara att jaga, och TS oroade sig för om att hunden kunde bli för mycket om jagandet inte blir av i den utsträckningen (ifall TS make inte håller det han lovar på den fronten). Jag bara påpekade att det finns många sätt att vara aktiv med en jaktlabbe förutom jakt.

Jag gillar inte riktigt "sällskapslabbar" så mycket och vill inte stödja den aveln om jag ska vara ärlig. Labbar som är alldeles för stora och tjocka finns det för många av numera, tyvärr. Även om det förstås finns jättefina individer av alla typer.
 
Det håller jag med om. Men ambitionen verkade ju vara att jaga, och TS oroade sig för om att hunden kunde bli för mycket om jagandet inte blir av i den utsträckningen (ifall TS make inte håller det han lovar på den fronten). Jag bara påpekade att det finns många sätt att vara aktiv med en jaktlabbe förutom jakt.

Jag gillar inte riktigt "sällskapslabbar" så mycket och vill inte stödja den aveln om jag ska vara ärlig. Labbar som är alldeles för stora och tjocka finns det för många av numera, tyvärr. Även om det förstås finns jättefina individer av alla typer.
Jo, men jagar man inte mer än några gånger per år behöver man ingen jakthund. Då klarar man sig mer än väl med att låna in hund, eller ta med ett apporterande ekipage på jakten. Eller med en sällskapsavlad labrador, som kan tränas att hämta lite fågel från ett gömsle.

Jag håller med dig om det, men det finns ju uppfödare på hela skalan där också. Om hunden blir fet eller ej hänger ju framförallt på ägaren.
 
Jo, men jagar man inte mer än några gånger per år behöver man ingen jakthund. Då klarar man sig mer än väl med att låna in hund, eller ta med ett apporterande ekipage på jakten. Eller med en sällskapsavlad labrador, som kan tränas att hämta lite fågel från ett gömsle.

Jag håller med dig om det, men det finns ju uppfödare på hela skalan där också. Om hunden blir fet eller ej hänger ju framförallt på ägaren.
Just när det gäller labradorer så hittades det väl för några år sen en gen som gjorde dem feta?
Och som verkar förekomma mycket oftare hos utställningsvarianten.
Så där kämpar man kanske i uppförsbacke även om man tänker rätt som ägare.
 
Just när det gäller labradorer så hittades det väl för några år sen en gen som gjorde dem feta?
Och som verkar förekomma mycket oftare hos utställningsvarianten.
Så där kämpar man kanske i uppförsbacke även om man tänker rätt som ägare.
Genen var inte kopplad till fetma utan till mättnadskänsla. Och du som ägare reglerar ju hundens matintag, så det är inte några problem som så att hålla en utställningslabbe i god form.
 
Genen var inte kopplad till fetma utan till mättnadskänsla. Och du som ägare reglerar ju hundens matintag, så det är inte några problem som så att hålla en utställningslabbe i god form.
Precis. Ett betydligt större problem är att valparna ofta är feta redan vid leverans och att många uppfödare tycker att det är helt normalt :( det slår ju tyvärr igenom i hela livet sedan.
 
Precis, särskilt om valpköparen är helt grön och därmed lyssnar helt på uppfödaren.

Mvh bantade vår 8-veckors valp när han kom :(
Min storasyster har ju skaffat labbevalp, jag har hjälpt och stöttat henne jättemycket i att hålla hennes valp slank för uppfödaren tycker hon svälter valpen.. Veterinären däremot blev helt salig över att få träffa en labbevalp som inte var fet.
 
Min storasyster har ju skaffat labbevalp, jag har hjälpt och stöttat henne jättemycket i att hålla hennes valp slank för uppfödaren tycker hon svälter valpen.. Veterinären däremot blev helt salig över att få träffa en labbevalp som inte var fet.
Bara att kolla på labbegrupper på FB. Där uppmanas folk kolla med uppfödaren hur en labbe ska se ut i hull, för veterinär har ingen kunskap om sånt :banghead: :(.
 
Upp