- Svar: 3
- Visningar: 1 117
Snart har jag varit anställd på mitt nuvarande jobb i fem månader.
Fem månader, och jag har ännu inte hittat min roll, min mening eller min känsla av trivsel.
Det är ganska hopplöst.
Jag har den större delen av min anställning inte haft särskilt mycket att göra alls. Nu har jag börjat få lite saker att göra, men jag vete sjutton om det gör situationen så mycket bättre… Den tjänst jag sökte, dvs det som beskrevs i annonsen, var det ju en annan som fick jobba med, då de anställde två personer på samma annons. Men att det var den andra som fick den utannonserade rollen fick jag inte veta förrän efter jag hade jobbat i nån månad. Redan där började mitt missnöje och min besvikelse gro.
(Även om jag nu i efterhand är glad att jag inte fick den rollen, för nu när jag vet hur det fungerar på det här stället så hade det varit en mardröm att sitta på den stolen, och hon som gör det verkar ha det tufft även om hon kom internt ifrån och redan kunde en massa…).
Sen verkar de inte riktigt veta vad de ska ha mig till egentligen. Jag får uppgifter som jag upplever som ganska krystade, och framför allt helt meningslösa. Jag kan inte se att det jag gör spelar någon större roll. Dessutom är allting extremt tungjobbat, och jag tilldelas arbetsuppgifter som jag inte får några möjligheter att lösa. Det är så dumt att jag blir vansinnig.
Det jag saknar mest - utöver att känna att det är nån mening med det jag gör - är nog att ha egna ansvarsområden. På tidigare jobb har jag i stort sett alltid haft arbetsuppgifter och ansvarsområden som jag har haft mandat att lösa helt efter eget huvud. Jag har drivit mitt eget arbete själv och kunnat påverka mina dagar någorlunda. Jag har fått förtroende att bestämma och ordna med det som legat inom mina ansvarsområden helt själv.
Nu ska jag bara göra det jag blir tilldelad lite från dag till dag, och jag får inte ens skicka ut mail själv utan det ska gå genom chefen först (och då ändrar han på det jag har skrivit). Det är så gränslöst motivationsmördande att jag knappt kan förmå mig att göra nånting. Allt jag gör går i slowmotion. Det känns som att jag inte ens vill ta med tång i de arbetsuppgifter jag får, för jag VET att de antingen 1. Är helt meningslösa, eller 2. Inte går att lösa på ett bra sätt.
Den här tjänsten passar mig verkligen inte alls. Det har blivit helt uppenbart för mig att jag måste få ha en roll som dels är meningsfull och där jag känner att jag gör nytta, men dels också innebär att jag kan få vara självgående och ha egna ansvarsområden att jobba inom. Som det är nu så lyckas jag inte förmå mig att vara en glad och charmig person, utan jag är ganska undvikande och håller generellt en väldigt låg svansföring. Jag känner inte riktigt igen mig själv och trivs inte med den person jag är på jobbet.
Redan i augusti bestämde jag mig för att ge upp den här tjänsten och söka efter nytt jobb. Och sedan dess har jag sökt.
Det går sådär. Hittills har jag bara fått nej.
Jag var ju ute på jobbsökarmarknaden i våras också, och jämför jag tidsspannet så hade jag då redan fått komma på två intervjuer by now.
Det är klart att det är tungt. Det är inte särskilt upplyftande varken för livskvalitén eller den mentala hälsan att vantrivas med sin arbetssituation varje dag. För några veckor sedan fattade jag beslutet att bli wild and crazy och bredda mitt jobbsökande och söka i andra städer också...
Får se om det ger något, och i så fall var jag hamnar i slutändan…
Tänk om det blir så att det blir en annan stad för mig!!?!... Snacka om omstart på livet.
Jag har också funderat lite löst på om jag ska skola om mig till något annat yrke. Tittar jag på annonserna jag hittar verkar det vara lärare, vårdpersonal eller säljare man ska bli om man vill ha många jobb att välja på. Men inget av de yrkena är nåt för mig tyvärr. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle kunna bli, så den tanken har inte kommit särskilt långt.
Jag har bättre och sämre perioder. Ibland kan jag hålla distans till det och tänka att jag bara ska kötta på med att spotta ut jobbasökningar så löser det sig nog tillslut. Andra dagar så lyckas jag inte hålla det ifrån mig lika bra utan drunknar i känslor av meningslöshet, hopplöshet, värdelöshet och obehag. Då är det tungt. Då vill jag bara resa mig upp och springa ut från jobbet och aldrig mer komma tillbaks.
Hittills har jag som tur är kunnat låta bli med det, och stått ut lite till…
Fem månader, och jag har ännu inte hittat min roll, min mening eller min känsla av trivsel.
Det är ganska hopplöst.
Jag har den större delen av min anställning inte haft särskilt mycket att göra alls. Nu har jag börjat få lite saker att göra, men jag vete sjutton om det gör situationen så mycket bättre… Den tjänst jag sökte, dvs det som beskrevs i annonsen, var det ju en annan som fick jobba med, då de anställde två personer på samma annons. Men att det var den andra som fick den utannonserade rollen fick jag inte veta förrän efter jag hade jobbat i nån månad. Redan där började mitt missnöje och min besvikelse gro.
(Även om jag nu i efterhand är glad att jag inte fick den rollen, för nu när jag vet hur det fungerar på det här stället så hade det varit en mardröm att sitta på den stolen, och hon som gör det verkar ha det tufft även om hon kom internt ifrån och redan kunde en massa…).
Sen verkar de inte riktigt veta vad de ska ha mig till egentligen. Jag får uppgifter som jag upplever som ganska krystade, och framför allt helt meningslösa. Jag kan inte se att det jag gör spelar någon större roll. Dessutom är allting extremt tungjobbat, och jag tilldelas arbetsuppgifter som jag inte får några möjligheter att lösa. Det är så dumt att jag blir vansinnig.
Det jag saknar mest - utöver att känna att det är nån mening med det jag gör - är nog att ha egna ansvarsområden. På tidigare jobb har jag i stort sett alltid haft arbetsuppgifter och ansvarsområden som jag har haft mandat att lösa helt efter eget huvud. Jag har drivit mitt eget arbete själv och kunnat påverka mina dagar någorlunda. Jag har fått förtroende att bestämma och ordna med det som legat inom mina ansvarsområden helt själv.
Nu ska jag bara göra det jag blir tilldelad lite från dag till dag, och jag får inte ens skicka ut mail själv utan det ska gå genom chefen först (och då ändrar han på det jag har skrivit). Det är så gränslöst motivationsmördande att jag knappt kan förmå mig att göra nånting. Allt jag gör går i slowmotion. Det känns som att jag inte ens vill ta med tång i de arbetsuppgifter jag får, för jag VET att de antingen 1. Är helt meningslösa, eller 2. Inte går att lösa på ett bra sätt.
Den här tjänsten passar mig verkligen inte alls. Det har blivit helt uppenbart för mig att jag måste få ha en roll som dels är meningsfull och där jag känner att jag gör nytta, men dels också innebär att jag kan få vara självgående och ha egna ansvarsområden att jobba inom. Som det är nu så lyckas jag inte förmå mig att vara en glad och charmig person, utan jag är ganska undvikande och håller generellt en väldigt låg svansföring. Jag känner inte riktigt igen mig själv och trivs inte med den person jag är på jobbet.
Redan i augusti bestämde jag mig för att ge upp den här tjänsten och söka efter nytt jobb. Och sedan dess har jag sökt.
Det går sådär. Hittills har jag bara fått nej.
Jag var ju ute på jobbsökarmarknaden i våras också, och jämför jag tidsspannet så hade jag då redan fått komma på två intervjuer by now.
Det är klart att det är tungt. Det är inte särskilt upplyftande varken för livskvalitén eller den mentala hälsan att vantrivas med sin arbetssituation varje dag. För några veckor sedan fattade jag beslutet att bli wild and crazy och bredda mitt jobbsökande och söka i andra städer också...
Får se om det ger något, och i så fall var jag hamnar i slutändan…
Tänk om det blir så att det blir en annan stad för mig!!?!...
Snacka om omstart på livet.Jag har också funderat lite löst på om jag ska skola om mig till något annat yrke. Tittar jag på annonserna jag hittar verkar det vara lärare, vårdpersonal eller säljare man ska bli om man vill ha många jobb att välja på. Men inget av de yrkena är nåt för mig tyvärr. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle kunna bli, så den tanken har inte kommit särskilt långt.
Jag har bättre och sämre perioder. Ibland kan jag hålla distans till det och tänka att jag bara ska kötta på med att spotta ut jobbasökningar så löser det sig nog tillslut. Andra dagar så lyckas jag inte hålla det ifrån mig lika bra utan drunknar i känslor av meningslöshet, hopplöshet, värdelöshet och obehag. Då är det tungt. Då vill jag bara resa mig upp och springa ut från jobbet och aldrig mer komma tillbaks.
Hittills har jag som tur är kunnat låta bli med det, och stått ut lite till…
