- Svar: 9
- Visningar: 1 423
Varje dag scrollar jag smått desperat fram och tillbaks bland jobbannonserna, bara för att konstatera: “nähä - inget passande idag igen”. Ibland gör jag sökningar i hela Sverige, och då hittar jag ett och annat jobb som låter kul och som skulle kunna passa mig. Men för närvarande är jag inte riktigt i situationen att jag skulle kunna flytta varsomhelst tyvärr, så jag får nöja mig med den lilla känslan av hopp som tänds av att se en rolig annons - “Kanske finns det trots allt nåt roligt jobb åt mig nånstans nångång”…
De passande jobb (och även de “halvpassande”) jag har hittat har jag sökt. Men de har inte varit särskilt många hittills tyvärr, och nu har jag dessutom hunnit få nej på flera av dem.
(Jobb inom kommunen är jag dock fortfarande lite rädd för att söka. Finns det överhuvudtaget nån som jobbar på ett kommunalkontor som trivs?...)
Så jag är kvar på mitt nuvarande jobb. Och räknar minuter.
Men eftersom jag just nu sitter fast där jag sitter så måste jag försöka hitta nåt sätt att försöka stå ut och ta mig igenom dagarna på. Så att jag inte blir helt tokig. För det är tungt att sitta och vantrivas. Måste försöka hitta sätt att mildra mina obehagskänslor på.
Frågan är bara hur.
Jag har i alla fall lyckats förmå mig till att kontakta en telefonterapeut för att prata om mitt förhållandeproblem. Varför är jag så arg och missnöjd hela tiden, varför längtar jag bara bort från mitt förhållande?
Det har varit bra samtal hittills som har väckt många tankar. Men terapeuten pratar om “behov”. Att ilska och vantrivsel kan bli resultatet om jag inte får mina BEHOV mötta. Och jag inser att jag inte är helt hemma på det här… Vaddå BEHOV? Jag äter mat och har tak över huvudet, så det är inte det som saknas. Vad är det för BEHOV hon pratar om? Var kommer de ifrån?
Jag har verkligen ingen koll på det här området. Som jag tolkar det så handlar det om något personlighetsaktigt. Saker som jag VILL och LÄNGTAR efter. Att kunna leva ut att göra saker och ting på “mitt” sätt. Sånt som bara dyker upp inombords, från någon outgrundlig källa. Men jag brukar nog inte tänka på det som att det är något jag måste ta någon direkt hänsyn till. Jag har nog ofta mest anpassat mig efter praktiska förutsättningar och efter att få andra människor att må bra och vara glada. Är det inte det som är poängen, som de flockdjur vi är? Jag förstår inte riktigt den här behovsgrejen. Som att idéer och åsikter som dyker upp nånstans inifrån och känns viktiga för mig, skulle vara något jag behöver leva ut och lämna utrymme för? Jag har sällan sett att vad jag VILL och KÄNNER skulle vara något relevant, om det finns andra behov eller förutsättningar runtomkring.
Jag tänker att när man bor tillsammans med någon så måste man anpassa sig hela tiden, annars funkar det inte. Man måste göra anpassningar, måste ge upp vissa saker som man vill, för att kunna få ihop tvåsamheten. Men dessa ständiga anpassningar får mig nuförtiden bara att allt mer känna irritation och ilska. Och jag förstår inte varför. Tänker att det kanske är en åldersgrej. Att man blir oflexibel med åldern. Och jag skäms för att jag blivit så oflexibel. Samtidigt som jag längtar mig grön efter att kunna få utlopp för alla sidor av mig själv - sidor som jag anpassat bort för att kunna få tvåsamheten att fungera.
Är det det som är “behov”? Sidor av min personlighet som jag varit tvungen att fila bort för att passa in? Saker jag längtar efter att göra, som jag får låta stå tillbaks för att det inte passar in i tvåsamhetslivet? Kanske är det så att när det blir för många sidor av mig själv som får stå tillbaks och anpassas bort, så passerar det tillslut en gräns för vad min personlighet mäktar med, och istället växer ilska och missnöjeskänslor fram?
Det är många tankar som bubblar upp efter samtalen. När jag berättar om mitt liv under samtalen så tänker jag att det till viss del låter som en berättelse om en stackars undertryckt kvinna som anpassar ihjäl sig för att vara en people pleaser. Det konstiga är att det inte är så jag har uppfattat mig själv - långt därifrån! Jag som är så självständig och fri.
...Eller?
De passande jobb (och även de “halvpassande”) jag har hittat har jag sökt. Men de har inte varit särskilt många hittills tyvärr, och nu har jag dessutom hunnit få nej på flera av dem.
(Jobb inom kommunen är jag dock fortfarande lite rädd för att söka. Finns det överhuvudtaget nån som jobbar på ett kommunalkontor som trivs?...)
Så jag är kvar på mitt nuvarande jobb. Och räknar minuter.
Men eftersom jag just nu sitter fast där jag sitter så måste jag försöka hitta nåt sätt att försöka stå ut och ta mig igenom dagarna på. Så att jag inte blir helt tokig. För det är tungt att sitta och vantrivas. Måste försöka hitta sätt att mildra mina obehagskänslor på.
Frågan är bara hur.
Jag har i alla fall lyckats förmå mig till att kontakta en telefonterapeut för att prata om mitt förhållandeproblem. Varför är jag så arg och missnöjd hela tiden, varför längtar jag bara bort från mitt förhållande?
Det har varit bra samtal hittills som har väckt många tankar. Men terapeuten pratar om “behov”. Att ilska och vantrivsel kan bli resultatet om jag inte får mina BEHOV mötta. Och jag inser att jag inte är helt hemma på det här… Vaddå BEHOV? Jag äter mat och har tak över huvudet, så det är inte det som saknas. Vad är det för BEHOV hon pratar om? Var kommer de ifrån?
Jag har verkligen ingen koll på det här området. Som jag tolkar det så handlar det om något personlighetsaktigt. Saker som jag VILL och LÄNGTAR efter. Att kunna leva ut att göra saker och ting på “mitt” sätt. Sånt som bara dyker upp inombords, från någon outgrundlig källa. Men jag brukar nog inte tänka på det som att det är något jag måste ta någon direkt hänsyn till. Jag har nog ofta mest anpassat mig efter praktiska förutsättningar och efter att få andra människor att må bra och vara glada. Är det inte det som är poängen, som de flockdjur vi är? Jag förstår inte riktigt den här behovsgrejen. Som att idéer och åsikter som dyker upp nånstans inifrån och känns viktiga för mig, skulle vara något jag behöver leva ut och lämna utrymme för? Jag har sällan sett att vad jag VILL och KÄNNER skulle vara något relevant, om det finns andra behov eller förutsättningar runtomkring.
Jag tänker att när man bor tillsammans med någon så måste man anpassa sig hela tiden, annars funkar det inte. Man måste göra anpassningar, måste ge upp vissa saker som man vill, för att kunna få ihop tvåsamheten. Men dessa ständiga anpassningar får mig nuförtiden bara att allt mer känna irritation och ilska. Och jag förstår inte varför. Tänker att det kanske är en åldersgrej. Att man blir oflexibel med åldern. Och jag skäms för att jag blivit så oflexibel. Samtidigt som jag längtar mig grön efter att kunna få utlopp för alla sidor av mig själv - sidor som jag anpassat bort för att kunna få tvåsamheten att fungera.
Är det det som är “behov”? Sidor av min personlighet som jag varit tvungen att fila bort för att passa in? Saker jag längtar efter att göra, som jag får låta stå tillbaks för att det inte passar in i tvåsamhetslivet? Kanske är det så att när det blir för många sidor av mig själv som får stå tillbaks och anpassas bort, så passerar det tillslut en gräns för vad min personlighet mäktar med, och istället växer ilska och missnöjeskänslor fram?
Det är många tankar som bubblar upp efter samtalen. När jag berättar om mitt liv under samtalen så tänker jag att det till viss del låter som en berättelse om en stackars undertryckt kvinna som anpassar ihjäl sig för att vara en people pleaser. Det konstiga är att det inte är så jag har uppfattat mig själv - långt därifrån! Jag som är så självständig och fri.
...Eller?
