Jobbsök - hur viktigt är det med utbildning resp. kontakter? (utbruten från Vad gör vi? Del CXLIII)

[Zinfernia]

Jag står fast vid att det är mer fjäsk och inställsamhet än lämplighet.

Men vilket konstigt antagande. Jag känner hur många som helst som fått jobb via kontakter, inklusive jag.

Grejen är att vettiga människor som man vill ha som kollegor behöver inte fjäska. De är ju redan lämpliga.

 

[tornblomma]

Jag baserar det på de träffar jag varit på. Folk betedde sig inställsamt och falskt.
Men det är min upplevelse och jag vet ju vad ni tycker om det.

Vad för träffar? Nätverkande sker ju sällan schemalagt på typ ”nätverksträffar”. Då fattar jag att det kan kännas krystat!
Tänker att tillfällen brukar dyka upp spontant, tex man småpratar med ngn som visar sig känna ngn sen kanske den personen ”jag träffade Sthu i stallet/Ica/på en fest/på ett annat jobb och hon verkar trevlig och hörde att hon var lite sugen på att byta bransch.

Att hoppa in frivilligt och inte vara rädd för skitjobb kan ta en ganska långt också. Gör ett avtryck oavsett hur ocreddigt jobbet är. Tex när jag som ung ville in i modebranschen som ca alla andra anmälde jag mig som frivillig att jobba på modeveckan.
Koordinatorn sa ”ber jag er fixa en cirkus-elefant så lös det bara!!!” Har man den inställningen kommer man långt

 

[athena_arabians]

Jag står fast vid att det är mer fjäsk och inställsamhet än lämplighet.

Ovanstående har inget med nätverkande att göra. Men om den attityden skiner igenom när du letar jobb förstår jag att de blir tveksamma.

Inom väldigt många yrken slutar inte nätverkandet bara för att en fått jobbet, skillnaden är bara att när en nätverkar som anställd är det också till nytta för företaget. Att jag kunnat trolla med knäna några gånger när jag haft ett tidskänsligt projekt är just för att jag har ett tämligen stort nätverk. Dvs jag vet vem jag ska börja med att ringa och vilka jag kan lita på.

 

[athena_arabians]

Vad för träffar? Nätverkande sker ju sällan schemalagt på typ ”nätverksträffar”. Då fattar jag att det kan kännas krystat!
Tänker att tillfällen brukar dyka upp spontant, tex man småpratar med ngn som visar sig känna ngn sen kanske den personen ”jag träffade Sthu i stallet/Ica/på en fest/på ett annat jobb och hon verkar trevlig och hörde att hon var lite sugen på att byta bransch.

Att hoppa in frivilligt och inte vara rädd för skitjobb kan ta en ganska långt också. Gör ett avtryck oavsett hur ocreddigt jobbet är. Tex när jag som ung ville in i modebranschen som ca alla andra anmälde jag mig som frivillig att jobba på modeveckan.
Koordinatorn sa ”ber jag er fixa en cirkus-elefant så lös det bara!!!” Har man den inställningen kommer man långt

Jag har varit på något i stil med nätverksträff. Det var vansinnigt krystat men det är bara att koppla på charmen, gå all in och mingla loss Hade inte pandemiskiten kommit hade den förmodligen gett mig jobb...

 

[Thaliaste]

Eftersom det är så mycket inlägg om att man idag får jobb genom att vara social med rätt personer, så vill jag bara inflika att det fortfarande finns många jobb som tillsätts genom utlysning och sedvanligt förfarande genom att kalla till intervju/etc. Förutom mina första sommarjobb som jag fick kännedom om via kontakter, så har jag sökt alla mina jobb via annons, gått på intervju och därefter blivit anställd. Så även om det såklart underlättar att känna mycket folk "på byn" som gillar en, och som vill aktivt tipsa om en till andra, så finns det också andra vägar till jobb.

Jag tror också att det är stor skillnad mellan olika typer av branscher, och olika tjänster.

 

[nullo-modo]

Själv kommer jag inte fram i text och hamnar i massan av ansökningar om jag skickar in "ams vägen" med CV och personligtbrev, det sättet har jag bara lyckats med en gång och då sökte företaget 500 personer och jag var tredjen sist in .

Eftersom jag försvinner i massa ams vägen så får jag leta andra vägar till jobb som passar mig bättre.

 

[Ainon]

Alltså alla är ju inte naturligt bra socialt (aldrig träffat dig @sthu och har ingen aning om du är det eller ej) eller ens kan förmå sig till att ’fejka’ det. Har man dessutom kanske inget kontaktnät varesig inom ’jobbvärlden’ eller privat så… Kan tänka mig att då upprepade kommentarer om att det handlar om att nätverka och knyta kontakter för att få jobb känns som slag i magen på någon som redan ligger.

Hoppas du @sthu kommer hitta något jobb du trivs med
(Jag vet att du inte bett om tips men om du kan tänka dig studera, har du funderat på BMA?)

 

[sjoberga]

Jag har frågat runt men ingen har nåt utan hänvisar till annons eller hemsida.
Alla som känner mig tycker kanske att jag är värdelös arbetare, vad vet jag. Något fel måste det ju vara om det bara är att fråga så får man jobb. Jag har fått många jobb via Platsbanken. Där läggs alla tjänster jag är intresserad av.

Jag står fast vid att det är mer fjäsk och inställsamhet än lämplighet.

Du missförstår vad jag avser. Nätverkande är inte en lämplighetsprocess. Den ger själva möjligheten att bli utsatt för en lämplighetsprövning för ett jobb man vill ha.

Jag tycker inte att samtal med medmänniskor är fjäsk och inställsamhet. Så funkar i alla fall inte mina relationer.

 

[Thaliaste]

Jag har varit på något i stil med nätverksträff. Det var vansinnigt krystat men det är bara att koppla på charmen, gå all in och mingla loss Hade inte pandemiskiten kommit hade den förmodligen gett mig jobb...

Ja för er som det "bara" är att gå all in med att sälja er själv så är det förstås easy peasy. För såna som mig som är bra på att skapa förtroende i långsiktiga realtioner men INTE är bra på att sälja mig själv över en kaffe så är det inte så bara.

Och bortser man från att jag själv förstås ur ett rent egoistiskt perspektiv också vill kunna få jobb, så tror jag att man även ur ett samhällsperspektiv gör arbetsmarknaden en stor otjänst om man gör matchningsprocessen alltför snäv i betydelsen "jobb tillsätts genom att känna varandra eller genom gemensamma vänner/familj/kollegor". Absolut är det ETT sätt för AG och AT att hitta varandra, men jag tycker det ligger i båda parters intresse att sträva efter att hålla även andra dörrar öppna.

 

[tornblomma]

Ja för er som det "bara" är att gå all in med att sälja er själv så är det förstås easy peasy. För såna som mig som är bra på att skapa förtroende i långsiktiga realtioner men INTE är bra på att sälja mig själv över en kaffe så är det inte så bara.

Och bortser man från att jag själv förstås ur ett rent egoistiskt perspektiv också vill kunna få jobb, så tror jag att man även ur ett samhällsperspektiv gör arbetsmarknaden en stor otjänst om man gör matchningsprocessen alltför snäv i betydelsen "jobb tillsätts genom att känna varandra eller genom gemensamma vänner/familj/kollegor". Absolut är det ETT sätt för AG och AT att hitta varandra, men jag tycker det ligger i båda parters intresse att sträva efter att hålla även andra dörrar öppna.

Jag hade nog också känt mig lite obekväm på en nätverksträff. Nästan som en stel blinddate? Är en då lite mer introvert måste det ju vara ngt av en mardröm.
Kanske är föreningsliv, genom intressen eller lite mer naturliga sätt lättare då? Jag tänker att hästfolk träffas ju ofta i stallet tex. Jag fick mitt första jobb genom stallmiljö.

 

[athena_arabians]

Ja för er som det "bara" är att gå all in med att sälja er själv så är det förstås easy peasy. För såna som mig som är bra på att skapa förtroende i långsiktiga realtioner men INTE är bra på att sälja mig själv över en kaffe så är det inte så bara.

Och bortser man från att jag själv förstås ur ett rent egoistiskt perspektiv också vill kunna få jobb, så tror jag att man även ur ett samhällsperspektiv gör arbetsmarknaden en stor otjänst om man gör matchningsprocessen alltför snäv i betydelsen "jobb tillsätts genom att känna varandra eller genom gemensamma vänner/familj/kollegor". Absolut är det ETT sätt för AG och AT att hitta varandra, men jag tycker det ligger i båda parters intresse att sträva efter att hålla även andra dörrar öppna.

Nu var det själva nätverksträffen jag pratade om, det var enormt krystat och en aning taffligt från en del av de som arrangerade den (absolut inte alla).

Normalt när jag nätverkar gör jag inte det med någon baktanke. Jag visar intresse för andra människor (och ja, även för de som inte är så vansinnigt sociala!). Det gör att jag har kontakter långt utanför mitt yrke och där jag bor, dvs inte alls någon liten klubb för inbördes beundran som du verkar anse.

 

[sjoberga]

Ja för er som det "bara" är att gå all in med att sälja er själv så är det förstås easy peasy. För såna som mig som är bra på att skapa förtroende i långsiktiga realtioner men INTE är bra på att sälja mig själv över en kaffe så är det inte så bara.

Och bortser man från att jag själv förstås ur ett rent egoistiskt perspektiv också vill kunna få jobb, så tror jag att man även ur ett samhällsperspektiv gör arbetsmarknaden en stor otjänst om man gör matchningsprocessen alltför snäv i betydelsen "jobb tillsätts genom att känna varandra eller genom gemensamma vänner/familj/kollegor". Absolut är det ETT sätt för AG och AT att hitta varandra, men jag tycker det ligger i båda parters intresse att sträva efter att hålla även andra dörrar öppna.

För mig handlar inte nätverkande om att ”sälja sig själv” . Det handlar om att skaffa sig nödvändig kunskap om verksamheter och möjligheter som man inte kan komma över på andra sätt. I olika branscher är det olika viktigt.

Jag tror att om man tänker att ett enda sätt ska fungera för alla i alla situationer - blir det fel.

Men mest vänder jag mig mot bilden av att nätverkande är fjäska och inställsamhet - det är helt främmande för mig.

 

[athena_arabians]

För mig handlar inte nätverkande om att ”sälja sig själv” . Det handlar om att skaffa sig nödvändig kunskap om verksamheter och möjligheter som man inte kan komma över på andra sätt. I olika branscher är det olika viktigt.

Jag tror att om man tänker att ett enda sätt ska fungera för alla i alla situationer - blir det fel.

Men mest vänder jag mig mot bilden av att nätverkande är fjäska och inställsamhet - det är helt främmande för mig.

... eller att en är patologiskt nyfiken på det mesta Som sagt, det mesta av nätverkandet är att visa lite intresse för sin omgivning och medmänniskor tycker jag.

 

[Thaliaste]

Du missförstår vad jag avser. Nätverkande är inte en lämplighetsprocess. Den ger själva möjligheten att bli utsatt för en lämplighetsprövning för ett jobb man vill ha.

Jag tycker inte att samtal med medmänniskor är fjäsk och inställsamhet. Så funkar i alla fall inte mina relationer.

Jag tänker som du, när det gäller långsiktigt nätverkande, att det snarare handlar om att hitta varandra för att kunna gå vidare att se om man matchar. T ex att man kan ge eller få tips om att det finns en lucka, och finns en intresserad, och att dessa då kan starta dialogen, snarare än att man får ett jobb för att Lisa berättade för sin chef hur fantastisk jag är. Eller alla de samtal jag löpande har med kollegor och vänner, i samma eller andra branscher, som skulle kunna tipsa om de fick veta att jag söker nytt jobb. Det kallar jag verkligen nätverkande, men långt ifrån fjäsk. Skulle jag vilja byta bransch helt, skulle det dock vara mycket svårare att "nyttja mitt nätverk" än om jag vill gå vidare inom det spår jag är i.

 

[sjoberga]

Jag hade nog också känt mig lite obekväm på en nätverksträff. Nästan som en stel blinddate? Är en då lite mer introvert måste det ju vara ngt av en mardröm.
Kanske är föreningsliv, genom intressen eller lite mer naturliga sätt lättare då? Jag tänker att hästfolk träffas ju ofta i stallet tex. Jag fick mitt första jobb genom stallmiljö.

Alla människor man träffar utgör basen till ny kunskap. Är det då nån som redan jobbar nära en bransch man är intresserad av är det skitkul. Sen leder det liksom i 99 fall av 100 inte till något alls, men ibland så har man nytta av det där samtalet på nåt sätt senare. Dessutom är det kul att lära sig nya saker och få nya perspektiv - tycker jag. Nätverkandet händer liksom hela tiden oavsett om man tänkt det eller inte. Men är man utanför arbetsmarknaden och inte naturligt träffar folk - måste man säkert jobba mer med att skapa tillfällen.

Eller jobba på andra sätt.

 

[sjoberga]

Sen är inte nätverksträffar arrangerade heller så pjåkigt. Då vet man att de som kommer dit vill prata om ett visst område, trösklarna att få igång diskussionen lägre . För oss som inte naturligt driver igång diskussionen kan det hjälpa bra.

 

[Thaliaste]

Jag hade nog också känt mig lite obekväm på en nätverksträff. Nästan som en stel blinddate? Är en då lite mer introvert måste det ju vara ngt av en mardröm.
Kanske är föreningsliv, genom intressen eller lite mer naturliga sätt lättare då? Jag tänker att hästfolk träffas ju ofta i stallet tex. Jag fick mitt första jobb genom stallmiljö.

Nu var det själva nätverksträffen jag pratade om, det var enormt krystat och en aning taffligt från en del av de som arrangerade den (absolut inte alla).

Normalt när jag nätverkar gör jag inte det med någon baktanke. Jag visar intresse för andra människor (och ja, även för de som inte är så vansinnigt sociala!). Det gör att jag har kontakter långt utanför mitt yrke och där jag bor, dvs inte alls någon liten klubb för inbördes beundran som du verkar anse.

För mig handlar inte nätverkande om att ”sälja sig själv” . Det handlar om att skaffa sig nödvändig kunskap om verksamheter och möjligheter som man inte kan komma över på andra sätt. I olika branscher är det olika viktigt.

Jag tror att om man tänker att ett enda sätt ska fungera för alla i alla situationer - blir det fel.

Men mest vänder jag mig mot bilden av att nätverkande är fjäska och inställsamhet - det är helt främmande för mig.

Svarar er alla eftersom det blir samma svar Det var formuleringen om just den specifika nätverksträffen, att det bara är att koppla på charmen så har man jobbet, typ, som jag studsade på. Tycker att tråden i allmänhet har en stor vikt mot att jobb skaffar man sig genom sin fantastiska sociala kompetens, så jag vill balansera upp det lite. Alla av oss hade inte "bara" satt på mingelknappen och varit säkra på att gå hem med ett jobb på fickan. Det är självklart bra för er som fungerar så, jag menar inte detta som kritik mot er, jag ville bara påminna om att det finns många som inte är så. Och åtminstone för mig har det gått bra ändå!

 

[Thaliaste]

Jag hade nog också känt mig lite obekväm på en nätverksträff. Nästan som en stel blinddate? Är en då lite mer introvert måste det ju vara ngt av en mardröm.
Kanske är föreningsliv, genom intressen eller lite mer naturliga sätt lättare då? Jag tänker att hästfolk träffas ju ofta i stallet tex. Jag fick mitt första jobb genom stallmiljö.

Jag fick faktiskt nästan ett jobb när jag stod och drog på mina överdragskläder efter några varv i joggingspåret en sen torsdagskväll för några år sedan. Han var en "typisk" rekryteringskonsult så han skötte snacket, tacksamt för mig

 

[em-pirre]

@sthu jag ser att du mår jättejättedåligt nu. Har du någon läkare/psykolog/skötare du kan ringa för hjälp?

 

[Thaliaste]

Alla människor man träffar utgör basen till ny kunskap. Är det då nån som redan jobbar nära en bransch man är intresserad av är det skitkul. Sen leder det liksom i 99 fall av 100 inte till något alls, men ibland så har man nytta av det där samtalet på nåt sätt senare. Dessutom är det kul att lära sig nya saker och få nya perspektiv - tycker jag. Nätverkandet händer liksom hela tiden oavsett om man tänkt det eller inte. Men är man utanför arbetsmarknaden och inte naturligt träffar folk - måste man säkert jobba mer med att skapa tillfällen.

Eller jobba på andra sätt.

Absolut! Jag är nyfiken av mig och gillar att lära mig mer, framför allt är jag väldigt samhällsintresserad och där ingår ju det mesta Oavsett vilket intresse man har, så kan det vara ens granne eller nån på stickcafét som råkar känna till att det finns en plats ledig, eller bara själv jobba med något som gör att man själv kommer på vad man skulle vilja göra. Folk brukar tyvärr inte vilja prata jobb, själv älskar jag att prata om jobb Finns så mycket olika jobb och arbetsplatser man aldrig har tänkt att man kan jobba på och vad man kan göra där...

Sen finns det ju olika typer av nätverk. Även om det är bra med nätverk utifrån det jobb/bransch/utbildning jag har idag så kan de också ibland kännas lite för resultatorienterade. Man SKA vilja vara på jakt efter "nya, spännande möjlighetet" och man SKA hitta ett nytt jobb. Jag brukar känna mig lite mer bekväm i de nätverk(-träffar) som är mer förutsättningslösa. Och dyker det sen upp nåt, så gör det.