Jordens svacka

[Singoalla]

Jag måste bara få ventilera lite. Jag har hamnat i jordens svacka.

Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Efter 3,5 år i en stressig och ohälsosam arbetsmiljö har jag äntligen brutit mig loss. Det kom helt oväntat. En dag så fick jag bara nog och min uppsägning hoppade ur munnen som en groda. Jag har känt att jag måste lämna i ett år nu, så plötsligt bara blev det så. Det var förra veckan, och sedan dess har ingen av mina chefer hört av sig till mig. Jag har mailat och frågat hur vi ska göra med överlämning, vem som ska ta över efter mig, hur vi ska lägga upp sista månaden. Men jag får inga svar. Jag känner mig utfryst. Jag får mail om andra saker, men inget svar på någonting som gäller min uppsägningen. Ingen har sagt att det är tråkigt att jag slutar. Ingenting

Jag pluggar också, men senaste månaden har jag mått så dåligt p.g.a jobbet att jag känt mig helt blockerad. Jag lägger mycket tid på studierna men ingenting går in. Nu blev jag underkänd i en kurs, och det är inte säkert att jag kommer få läsa vidare i vår. Jag har en tenta på lördag och allt hänger på om jag klarar den eller inte. Gör jag inte det så kommer jag bli helt sysslolös om en månad. Jag pluggar och pluggar, men det står bara stilla. Min plan var givetvis att vänta med en eventuell uppsägning på jobbet tills jag vet hur det går med studierna, men jag fick helt enkelt nog och klarade inte en sekund till. Dumt kanske, men jag var tvungen att sätta ner foten för min egen skull. Jag gick igenom en utmattningsdepression för 2,5 år sedan och några symptom har börjat komma tillbaka. Jag blir kraftigt andfådd, går med ångest i kroppen många dagar, får hjärtklappningar och orkeslöshet. Sover varje ledig minut som jag har.

Jag är sliten och utmattad. Sambon har växlat upp sin intensivbehandling på Karolinska och går igenom en tuff period just nu. Vi är som två zombies hemma. Igår pratade vi om att vi kanske borde flytta isär någon månad bara för att hitta tillbaka till oss själva igen på egen hand. Varken han eller jag känner knappt igen oss själva när vi ser oss i spegeln. Vi älskar varandra så mycket. Men det är svårt att känna sig glad, kär och attraherad av någon när man så starkt ogillar den man själv har blivit. Sex finns inte på kartan. En puss då och då, kanske. Även om beslutet att kanske skapa lite distans mellan oss ett tag känns bra, så känns det fundamentalt fel och förjävligt att vi ens kommit hit.

Det gjorde ju inte saken bättre att jag ville ta en paus i vardagen och skämma bort mig några timmar hos frisören, och kom hem seriöst missnöjd med resultatet Jag är alltså inte bara en sliten och eventuellt arbestlös version av mig själv. Jag är en fulare version av mig själv också. Såg mig själv i spegeln på nyårsafton och har aldrig sett maken till mörkare påsar under ögonen.

Ja, vafasen gör man? Någonstans vet jag ju om att om något halvår så kommer allt vara annorlunda och jag kommer kunna tänka tillbaka på den här tiden och säga "Kommer du ihåg hur året började?" Men just nu känns det långt bort.

Någon här som har erfarenheter av att ta sig upp ur en djup svacka?

 

[BuenoBull]

Har ingen erfarenhet av det, men det var starkt gjort av dig att sätta ner foten och säga upp dig från jobbet. Trots allt har man bara sitt liv, en gång, så skuldbelägg dig inte och känn dig inte dum över det. Mycket modigt beslut som många nog skulle behöva våga ta. Att värna om sig själv är konstigt nog dumt i mångas ögon många gånger, för att det inte passar normen.

Hoppas du får flera bättre svar av andra här. Sköt om dig! Kram.

 

[Monstermom]

När det är som värst är nog det viktigaste helt enkelt att härda ut. En fot framför den andra, och som du säger så vet du ju att det kommer att kännas annorlunda längre fram...

Försök (om du klarar) att ta ett steg tillbaka också och titta på din situation. OK, det var inte ett idealiskt läge att säga upp sig. Men fanns det något bättre alternativ? Nä, du klarade faktiskt inte av att jobba kvar, det drog bara ner dig djupare i elände. Dåså, acceptera att det här var den bättre av två knaggliga vägar. OK, det är inte så kul att flytta ifrån sambon. Men vore det bättre att gå kvar i samma spår och nöta på varandra och bli påminda om allt ni inte orkar med just nu? Vore det bättre att fortsätta bygga in alla dessa negativa associationer till varandra, förhållandet och er själva? Nä, just nu behöver ni lite avstånd för att orka med er själva, båda två. Dåså, bra tänkt att ni ger er den friheten istället för att klänga fast vid något (för tillfället) destruktivt bara för att man ska, eller för att ni är rädda. OK, inte bra att pluggandet går dåligt. Men beror det på att du är en usel person, eller beror det på att ibland går livet helt enkelt lite tyngre? Är det total katastrof om du inte ens klarar tentan till helgen, eller kommer du att överleva det med? Ibland går inte saker riktigt bra, inte ens viktiga saker. Man överlever ändå, hämtar sig, och kan gå på igen med nya krafter och insikter - eller välja en annan väg. Frisören har jag inget förslag på annan vinkel på, jag hade nog tagit kökssaxen på håret och sett hur illa jag kunde ställa till det för att ha något att skratta åt. Men det är knappast något som skulle göra saken bättre för de flesta. Men hår växer ut igen, det vet du.

Men ibland är det verkligen tungt. Allt bara fortsätter att ramla över en. Det suger! Men det är varken lättare eller svårare än att det mesta reder ut sig med lite tid och distans. Tyvärr, och tack och lov...

 

[Singoalla]

Tack ni fina!

När det är som värst är nog det viktigaste helt enkelt att härda ut. En fot framför den andra, och som du säger så vet du ju att det kommer att kännas annorlunda längre fram...

Försök (om du klarar) att ta ett steg tillbaka också och titta på din situation. OK, det var inte ett idealiskt läge att säga upp sig. Men fanns det något bättre alternativ? Nä, du klarade faktiskt inte av att jobba kvar, det drog bara ner dig djupare i elände. Dåså, acceptera att det här var den bättre av två knaggliga vägar. OK, det är inte så kul att flytta ifrån sambon. Men vore det bättre att gå kvar i samma spår och nöta på varandra och bli påminda om allt ni inte orkar med just nu? Vore det bättre att fortsätta bygga in alla dessa negativa associationer till varandra, förhållandet och er själva? Nä, just nu behöver ni lite avstånd för att orka med er själva, båda två. Dåså, bra tänkt att ni ger er den friheten istället för att klänga fast vid något (för tillfället) destruktivt bara för att man ska, eller för att ni är rädda. OK, inte bra att pluggandet går dåligt. Men beror det på att du är en usel person, eller beror det på att ibland går livet helt enkelt lite tyngre? Är det total katastrof om du inte ens klarar tentan till helgen, eller kommer du att överleva det med? Ibland går inte saker riktigt bra, inte ens viktiga saker. Man överlever ändå, hämtar sig, och kan gå på igen med nya krafter och insikter - eller välja en annan väg. Frisören har jag inget förslag på annan vinkel på, jag hade nog tagit kökssaxen på håret och sett hur illa jag kunde ställa till det för att ha något att skratta åt. Men det är knappast något som skulle göra saken bättre för de flesta. Men hår växer ut igen, det vet du.

Men ibland är det verkligen tungt. Allt bara fortsätter att ramla över en. Det suger! Men det är varken lättare eller svårare än att det mesta reder ut sig med lite tid och distans. Tyvärr, och tack och lov...

Och ja, du har helt rätt. Jag vet faktiskt inte hur hela den här vintern hade kunnat utspela sig annorlunda. Det liksom, blev såhär.. Det var nog optimistiskt tänkt från början att jag skulle klara av både ett slitsamt jobb och heltidsstudier. Det gick inte, och nu vet jag det.

Jag ska prata med mamma och se om jag och lilla Bruce kan flytta in hos henne någon månad eller två. Jag känner att någonstans under alla lager av utmattning, sjukdom och mjukisbyxor så finns gnistan kvar mellan mig och min sambo. Jag vill bara hitta tillbaka till mig själv. Den där glada, drivna och pigga tjejen. Hon som faktiskt orkar sätta upp håret, kladda på lite mascara och gå ut på en fin restaurang. Jag måste hitta tillbaka till henne, och jag tror lite distans från hemmet kan hjälpa till med det.

 

[Philosophia]

Jag måste bara få ventilera lite. Jag har hamnat i jordens svacka.

Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Efter 3,5 år i en stressig och ohälsosam arbetsmiljö har jag äntligen brutit mig loss. Det kom helt oväntat. En dag så fick jag bara nog och min uppsägning hoppade ur munnen som en groda. Jag har känt att jag måste lämna i ett år nu, så plötsligt bara blev det så. Det var förra veckan, och sedan dess har ingen av mina chefer hört av sig till mig. Jag har mailat och frågat hur vi ska göra med överlämning, vem som ska ta över efter mig, hur vi ska lägga upp sista månaden. Men jag får inga svar. Jag känner mig utfryst. Jag får mail om andra saker, men inget svar på någonting som gäller min uppsägningen. Ingen har sagt att det är tråkigt att jag slutar. Ingenting

Jag pluggar också, men senaste månaden har jag mått så dåligt p.g.a jobbet att jag känt mig helt blockerad. Jag lägger mycket tid på studierna men ingenting går in. Nu blev jag underkänd i en kurs, och det är inte säkert att jag kommer få läsa vidare i vår. Jag har en tenta på lördag och allt hänger på om jag klarar den eller inte. Gör jag inte det så kommer jag bli helt sysslolös om en månad. Jag pluggar och pluggar, men det står bara stilla. Min plan var givetvis att vänta med en eventuell uppsägning på jobbet tills jag vet hur det går med studierna, men jag fick helt enkelt nog och klarade inte en sekund till. Dumt kanske, men jag var tvungen att sätta ner foten för min egen skull. Jag gick igenom en utmattningsdepression för 2,5 år sedan och några symptom har börjat komma tillbaka. Jag blir kraftigt andfådd, går med ångest i kroppen många dagar, får hjärtklappningar och orkeslöshet. Sover varje ledig minut som jag har.

Jag är sliten och utmattad. Sambon har växlat upp sin intensivbehandling på Karolinska och går igenom en tuff period just nu. Vi är som två zombies hemma. Igår pratade vi om att vi kanske borde flytta isär någon månad bara för att hitta tillbaka till oss själva igen på egen hand. Varken han eller jag känner knappt igen oss själva när vi ser oss i spegeln. Vi älskar varandra så mycket. Men det är svårt att känna sig glad, kär och attraherad av någon när man så starkt ogillar den man själv har blivit. Sex finns inte på kartan. En puss då och då, kanske. Även om beslutet att kanske skapa lite distans mellan oss ett tag känns bra, så känns det fundamentalt fel och förjävligt att vi ens kommit hit.

Det gjorde ju inte saken bättre att jag ville ta en paus i vardagen och skämma bort mig några timmar hos frisören, och kom hem seriöst missnöjd med resultatet Jag är alltså inte bara en sliten och eventuellt arbestlös version av mig själv. Jag är en fulare version av mig själv också. Såg mig själv i spegeln på nyårsafton och har aldrig sett maken till mörkare påsar under ögonen.

Ja, vafasen gör man? Någonstans vet jag ju om att om något halvår så kommer allt vara annorlunda och jag kommer kunna tänka tillbaka på den här tiden och säga "Kommer du ihåg hur året började?" Men just nu känns det långt bort.

Någon här som har erfarenheter av att ta sig upp ur en djup svacka?

Först och främst så borde du kanske se till att bli sjukskriven, särskilt som du har gått igenom en utmattningsdepression rätt nyligen. Det låter onekligen som att du är rätt utmattad. Det är klart att studierna inte går som de ska när man inte mår bra. Koncentrationen som behövs för att studera blir ju lidande när man är utmattad och stressad.

Jag tror att det är en dålig idé att bara bita i, för då kommer du att vara ännu tröttare när nästa kurs börjar och då är risken stor att studierna kommer att gå ännu sämre. Försök istället att backa lite och skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för att studierna ska gå så bra som möjligt. Prata med din lärare och studievägledare hur du kan lägga upp det (när du kan ta igen ev. missade kurser och när fortsättningskursen börjar nästa gång). Det kan även vara värt att uppsöka studenthälsan.

Att du och din sambo har det tufft tillsammans just nu låter inte alls konstigt utan snarare fullt förståeligt. Det är nog lätt hänt att det går åt pipsvängen om båda mår dåligt samtidigt. Här tror jag att kommunikation är väldigt viktigt både för att ingen ska känna sig avvisad, men heller inte får dåligt samvete över att man inte räcker till när det kommer till att stötta den andre.

 

[Singoalla]

Först och främst så borde du kanske se till att bli sjukskriven, särskilt som du har gått igenom en utmattningsdepression rätt nyligen. Det låter onekligen som att du är rätt utmattad. Det är klart att studierna inte går som de ska när man inte mår bra. Koncentrationen som behövs för att studera blir ju lidande när man är utmattad och stressad.

Jag tror att det är en dålig idé att bara bita i, för då kommer du att vara ännu tröttare när nästa kurs börjar och då är risken stor att studierna kommer att gå ännu sämre. Försök istället att backa lite och skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för att studierna ska gå så bra som möjligt. Prata med din lärare och studievägledare hur du kan lägga upp det (när du kan ta igen ev. missade kurser och när fortsättningskursen börjar nästa gång). Det kan även vara värt att uppsöka studenthälsan.

Att du och din sambo har det tufft tillsammans just nu låter inte alls konstigt utan snarare fullt förståeligt. Det är nog lätt hänt att det går åt pipsvängen om båda mår dåligt samtidigt. Här tror jag att kommunikation är väldigt viktigt både för att ingen ska känna sig avvisad, men heller inte får dåligt samvete över att man inte räcker till när det kommer till att stötta den andre.

Ja, du kanske har rätt! Jag har bara en känsla av att det är så tillfälligt. Om jag bara fick en dag eller två att vila huvudet så skulle jag komma tillbaka på banan. Om jag bara får släppa det är skitjobbet, stänga av mailen och lämna tillbaka telefonen så de inte kan nå mig mer. Jag vet inte om en sjukskrivning, med läkarbesök och intyg skulle stressa mig mer. Det är ju en process i sig, även om jag håller med om att det kanske egentligen skulle behövas. Men nu ser jag ett slut på eländet som ändå är nära. Jag åkte på värsta flunsan i helgen. Förmodligen också en reaktion på utmattningen. Så jag har varit sjukskriven måndag och tisdag denna vecka, och folk ringer och mailar som tokar ändå för det finns ingen som täcker upp på kontoret och saker är alltid akut. Så jag vet inte om de skulle lämna mig ifred ens vid en sjukskrivning p.g.a utmattning..

 

[Philosophia]

Ja, du kanske har rätt! Jag har bara en känsla av att det är så tillfälligt. Om jag bara fick en dag eller två att vila huvudet så skulle jag komma tillbaka på banan. Om jag bara får släppa det är skitjobbet, stänga av mailen och lämna tillbaka telefonen så de inte kan nå mig mer. Jag vet inte om en sjukskrivning, med läkarbesök och intyg skulle stressa mig mer. Det är ju en process i sig, även om jag håller med om att det kanske egentligen skulle behövas. Men nu ser jag ett slut på eländet som ändå är nära. Jag åkte på värsta flunsan i helgen. Förmodligen också en reaktion på utmattningen. Så jag har varit sjukskriven måndag och tisdag denna vecka, och folk ringer och mailar som tokar ändå för det finns ingen som täcker upp på kontoret och saker är alltid akut. Så jag vet inte om de skulle lämna mig ifred ens vid en sjukskrivning p.g.a utmattning..

Du känner ju dig själv bäst så klart. Men jag (det är universitetsläraren i mig som talar nu) känner igen det där med att "om jag bara fick vila ...". Visst, det fungerar för stunden men sedan ska du vidare med studierna också. Får du inte med dig tillräckligt från den ena terminen (alltså inte bara poäng, utan förståelse- och kunskapsmässigt (för att erhålla det så behöver hjärnan få smälta kunskapen) så riskerar du att halka efter nästa termin och sedan vara i en sämre position än vad du förtjänar för att kunna skriva en bra kandidatuppsats (om jag nu minns rätt beträffande dina studieplaner).

Jag tycker åtminstone att du ska sjukskriva dig den här veckan ut - som du har rätt att göra utan läkarintyg. Stäng av telefonen och bestäm dig för att bara svara på mejl vissa tider.

 

[Singoalla]

Du känner ju dig själv bäst så klart. Men jag (det är universitetsläraren i mig som talar nu) känner igen det där med att "om jag bara fick vila ...". Visst, det fungerar för stunden men sedan ska du vidare med studierna också. Får du inte med dig tillräckligt från den ena terminen (alltså inte bara poäng, utan förståelse- och kunskapsmässigt (för att erhålla det så behöver hjärnan få smälta kunskapen) så riskerar du att halka efter nästa termin och sedan vara i en sämre position än vad du förtjänar för att kunna skriva en bra kandidatuppsats (om jag nu minns rätt beträffande dina studieplaner).

Jag tycker åtminstone att du ska sjukskriva dig den här veckan ut - som du har rätt att göra utan läkarintyg. Stäng av telefonen och bestäm dig för att bara svara på mejl vissa tider.

Du är klok du. Jag ska göra mitt bästa på tentan på lördag. Har jag klarat mig så här långt så klarar jag 3-4 dagar till. Jag har några vänner som jag ska plugga tillsammans med, och jag känner att jag lär mig mycket mer när vi sitter och pratar än när jag själv ska försöka sitta ensam och läsa. Då har jag himla svårt att koncentrera mig. Men jag håller med dig om att det viktigaste inte är att läsa nu i vår. Du kommer ihåg rätt ang. mina planer, att ta examen till jul 2015. Men jag är 26 år och jag känner inte att det är någon brådska. Om jag får skjuta på studierna en termin eller ett år, eller ta lite kurser då och då framöver.. det gör inte så mycket. Just nu vill jag bara få situationen på banan igen. Mitt välmående, min relation till sambon, få det här lägenheten städad (som ingen visat omsorg till på länge), ha en sysselsättning så jag kan betala hyran. Just nu känner jag lite att jag tar en dag i taget, och ser vad det leder helt enkelt.

Mitt nyårslöfte var föresten att skapa mer lugn åt mig själv. Det började sådär Men känner ändå att jag är ett steg i rätt riktning. Att jag har haft en utmattningsdepression för inte så länge sedan, och att jag är bra nära att åka dit igen har ju faktiskt lite att göra med min personlighet. Jag tar på mig saker. MYCKET saker. För att jag tycker det är roligt att vara aktiv. Men jag måste också träna på att hitta vart gränsen går. Så det är mitt löfte till mig själv. På nyår 2016 vill jag tänka tillbaka på året och minnas några tillfällen då jag hade kunnat dra i en extra växel, men valde att inte göra det. För att jag inte behöver.

 

[Monstermom]

Mitt nyårslöfte var föresten att skapa mer lugn åt mig själv. Det började sådär

Fast du har ju gjort det - du sa upp dig! Det har bara inte börjat ge utdelning än, men nog låter det som att det i längden var det bästa även om det blev lite extra-stress precis nu.

 

[stjarnhimmel]

Du är klok du. Jag ska göra mitt bästa på tentan på lördag. Har jag klarat mig så här långt så klarar jag 3-4 dagar till. Jag har några vänner som jag ska plugga tillsammans med, och jag känner att jag lär mig mycket mer när vi sitter och pratar än när jag själv ska försöka sitta ensam och läsa. Då har jag himla svårt att koncentrera mig. Men jag håller med dig om att det viktigaste inte är att läsa nu i vår. Du kommer ihåg rätt ang. mina planer, att ta examen till jul 2015. Men jag är 26 år och jag känner inte att det är någon brådska. Om jag får skjuta på studierna en termin eller ett år, eller ta lite kurser då och då framöver.. det gör inte så mycket. Just nu vill jag bara få situationen på banan igen. Mitt välmående, min relation till sambon, få det här lägenheten städad (som ingen visat omsorg till på länge), ha en sysselsättning så jag kan betala hyran. Just nu känner jag lite att jag tar en dag i taget, och ser vad det leder helt enkelt.

Mitt nyårslöfte var föresten att skapa mer lugn åt mig själv. Det började sådär Men känner ändå att jag är ett steg i rätt riktning. Att jag har haft en utmattningsdepression för inte så länge sedan, och att jag är bra nära att åka dit igen har ju faktiskt lite att göra med min personlighet. Jag tar på mig saker. MYCKET saker. För att jag tycker det är roligt att vara aktiv. Men jag måste också träna på att hitta vart gränsen går. Så det är mitt löfte till mig själv. På nyår 2016 vill jag tänka tillbaka på året och minnas några tillfällen då jag hade kunnat dra i en extra växel, men valde att inte göra det. För att jag inte behöver.

Jag tror du tänker rätt med att skapa lugn. Kan du ta det lite lugnare en period? dvs ta något annat jobb under en period bara så du kan betala hyra etc så du kan få tid att landa lite. Kanske inte jobba heltid om du har möjlighet. Under tiden kan du satsa på att komma i ordning med allt. Och så kan du fortsätta plugga sen. Om du jagar på dig själv nu tror jag risken finns att det rasar ihop.
Hade det varit en liten svacka hade jag nog tänkt att härda ut och kämpa på. Men om man känner sig helt slut och verkligen inte orkar tror jag man måste bort från situationen ett tag för att inte ghå sönder. Men det vet ju du förstås bäst själv vad du känner för. Kan dock vara bra att här prata med någon som kan detta.
Det jag dock skulle rekommendera är att prata med någon på skolan dvs någon kursadministratör/ studievägledare etc. Säg som det är att du tror du behöver paus och be om hjälp att lägga upp en plan.

 

[Ninnurur]

När ni bor isär så låt inte bli att ses. Dejta! Gå ut och ät tillsammans och klä upp er för det. Bryt hemmalunken liksom. Tror att eftersom ni fortfarande älskar varandra så måste ni "bara" ta er ur de tråkiga rutinerna som uppstått. Även sen när ni bor ihop igen så fortsätt dejta varandra. Det kan räcka med att bjuda på fin middag hemma med tända ljus, bara man gör något utöver den vanliga vardagen

 

[Singoalla]

Ledsen för mina lite sena svar! Har varit på universitetet hela dagen

Fast du har ju gjort det - du sa upp dig! Det har bara inte börjat ge utdelning än, men nog låter det som att det i längden var det bästa även om det blev lite extra-stress precis nu.

Ja, precis så tänker jag också. Jag får ta en lite hårdare smäll nu för att det så småning om ska ordna upp sig..

 

[Singoalla]

När ni bor isär så låt inte bli att ses. Dejta! Gå ut och ät tillsammans och klä upp er för det. Bryt hemmalunken liksom. Tror att eftersom ni fortfarande älskar varandra så måste ni "bara" ta er ur de tråkiga rutinerna som uppstått. Även sen när ni bor ihop igen så fortsätt dejta varandra. Det kan räcka med att bjuda på fin middag hemma med tända ljus, bara man gör något utöver den vanliga vardagen

Håller helt med. Det när nog lite så vi tänkt. Vi kommer nog ses en del, både helg och vardag. Men liksom komma ur hemmalunken som du säger. Inte skava på varandra varenda dag.

 

[Singoalla]

Jag tror du tänker rätt med att skapa lugn. Kan du ta det lite lugnare en period? dvs ta något annat jobb under en period bara så du kan betala hyra etc så du kan få tid att landa lite. Kanske inte jobba heltid om du har möjlighet. Under tiden kan du satsa på att komma i ordning med allt. Och så kan du fortsätta plugga sen. Om du jagar på dig själv nu tror jag risken finns att det rasar ihop.
Hade det varit en liten svacka hade jag nog tänkt att härda ut och kämpa på. Men om man känner sig helt slut och verkligen inte orkar tror jag man måste bort från situationen ett tag för att inte ghå sönder. Men det vet ju du förstås bäst själv vad du känner för. Kan dock vara bra att här prata med någon som kan detta.
Det jag dock skulle rekommendera är att prata med någon på skolan dvs någon kursadministratör/ studievägledare etc. Säg som det är att du tror du behöver paus och be om hjälp att lägga upp en plan.

Jo, lite så tänker jag också. Jag vet inte om jag kommer bryta mig loss från alla rutiner och göra något helt nytt, eller bara dra ner på tempot. Men något utav det blir det. Rent spontant känner jag att jag skulle behöva göra något helt annat bara för att bryta mönstret. Men det är ju lite svårare rent praktiskt och planeringsmässigt, om man sen tänkte plocka upp planerna igen. Men vi får se, som sagt.. en dag i taget. Jag ska verkligen vara försiktigt dock, att inte falla tillbaka.

 

[Trani]

Jag fattar inte riktigt varför ni ska flytta isär. Problemen du beskriver berör ju inte eran relation i första hand. Att den sedan drabbas är förståeligt, så blir det när man lever nära varandra. Men vad för problem tänker ni er kommer att lösas av att ni har varsitt boende? Jag menar, är det inte effektivare att lägga energin på att fixa allt det andra (sjukdom, jobb, plugg) så blir ni kanske glada och vill ha sex sen?

 

[Singoalla]

Jag fattar inte riktigt varför ni ska flytta isär. Problemen du beskriver berör ju inte eran relation i första hand. Att den sedan drabbas är förståeligt, så blir det när man lever nära varandra. Men vad för problem tänker ni er kommer att lösas av att ni har varsitt boende? Jag menar, är det inte effektivare att lägga energin på att fixa allt det andra (sjukdom, jobb, plugg) så blir ni kanske glada och vill ha sex sen?

Nej, jag tror vi behöver lite distans till varandra. Lite egen tid. Eftersom min sambo är sjuk är han hemma dygnet runt, han kanske klarar att ta sig ut och göra någonting någon enstaka gång i veckan. Och eftersom jag pluggar är jag hemma mycket också på vardagarna, kvällarna, helgerna. Vi ser varandra med mjukisbyxor och ett skatbo på huvudet dygnet runt. Jag är utmattad och därför lättretligt, blir bitskt. Sambon har OCD (bland annat) och har hamnat i ett mönster där jag måste bekräfta att hans rädslor och tvångstankar inte är på riktigt. I stället för att kolla att alla lampor är släckta, spisen är avstängd, dörren är låst osv. så ber han mig bekräfta att dom är det. Han ber mig bekräfta att han inte behöver göra vissa tvångshandlingar, ganska frenetiskt vissa dagar. "Sluta med det då" är ju enkelt att säga, men inte när man har tvångstankar. Han säger att han inte gillar den han har blivit med mig. Att hans sjukdom har tagit över en stor del av vår relation och att han känner sig som belastning. Han vill hitta tillbaka till något mönster där han lär sig hantera sin sjukdom utan att dra in mig, och det blir kanske svårt när jag alltid är nära till hands och frestelsen att ta hjälp med sina tvång blir för stor.

För min egen del känner jag att jag har tappat bort lite den jag är, och jag skulle vilja hitta tillbaka till mig själv på egen hand. Städa upp mitt liv lite och komma på banan igen. Det skulle egentigen inte vara nödvändigt att flytta isär, men jag tror det skulle hjälpa mig att få en nystart. Jag tror jag och sambon behöver få sakna varandra lite. Det skulle lika gärna kunna innebära att en utav oss drar iväg på en resa, men eftersom det inte är aktuellt så blir det någon annan form av distans.

Med andra ord: Få lösa våra problem på egen hand, få egentid och få sakna varandra.

 

[Philosophia]

Jag fattar inte riktigt varför ni ska flytta isär. Problemen du beskriver berör ju inte eran relation i första hand. Att den sedan drabbas är förståeligt, så blir det när man lever nära varandra. Men vad för problem tänker ni er kommer att lösas av att ni har varsitt boende? Jag menar, är det inte effektivare att lägga energin på att fixa allt det andra (sjukdom, jobb, plugg) så blir ni kanske glada och vill ha sex sen?

Fast jag kan faktiskt delvis förstå tankesättet. Det är svårt att jobba på att må bra och få ordning på saker tillsammans med någon som inte heller mår bra. Det blir lätt skuldkänslor för att man inte orkar stötta och samtidigt kan man inte få det stöd man själv behöver från den andra. Risken är att det fortsätter att tära på förhållandet. Det kan ur det perspektivet vara vettigt med lite distans till varandra.

 

[Singoalla]

Fast jag kan faktiskt delvis förstå tankesättet. Det är svårt att jobba på att må bra och få ordning på saker tillsammans med någon som inte heller mår bra. Det blir lätt skuldkänslor för att man inte orkar stötta och samtidigt kan man inte få det stöd man själv behöver från den andra. Risken är att det fortsätter att tära på förhållandet. Det kan ur det perspektivet vara vettigt med lite distans till varandra.

Ja, lite så är det. Senaste månaderna har varit tuffa för mig och en tid så kände jag att jag inte fick det stöd jag behövde av sambon. Han brukar alltid vara extremt stöttande, alltid ta sig tid för mig och alltid lyssna. Och han var det i början, men senaste veckorna så känner jag en distans mellan oss. Jag är ledsen och arg på jobbet och han klappar lite tafatt på mig. Jag är orolig för framtiden och han ler lite trött och säger "Det kommer lösa sig". Jag ser att han försöker, men han är för trött för att ge det engagemanget som jag behöver. Och jag förstår honom. Jag är tjatig. Jag upprepar samma problem om och om igen. Dagarna i ett, och jag är inte heller så mottaglig för lösningar. Det kanske är bättre i en sån här situation att jag kanske bor med min mamma en månad, som har tid och ork att ge mig den tröst och stöd jag behöver just nu. Och sambon kan lägga sin energi på sina problem, som faktiskt vissa dagar är att ens hålla sig vid liv. Ja, så illa är det med stackarn..

 

[Blueberry]

Jag måste bara få ventilera lite. Jag har hamnat i jordens svacka.

Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Efter 3,5 år i en stressig och ohälsosam arbetsmiljö har jag äntligen brutit mig loss. Det kom helt oväntat. En dag så fick jag bara nog och min uppsägning hoppade ur munnen som en groda. Jag har känt att jag måste lämna i ett år nu, så plötsligt bara blev det så. Det var förra veckan, och sedan dess har ingen av mina chefer hört av sig till mig. Jag har mailat och frågat hur vi ska göra med överlämning, vem som ska ta över efter mig, hur vi ska lägga upp sista månaden. Men jag får inga svar. Jag känner mig utfryst. Jag får mail om andra saker, men inget svar på någonting som gäller min uppsägningen. Ingen har sagt att det är tråkigt att jag slutar. Ingenting

Jag pluggar också, men senaste månaden har jag mått så dåligt p.g.a jobbet att jag känt mig helt blockerad. Jag lägger mycket tid på studierna men ingenting går in. Nu blev jag underkänd i en kurs, och det är inte säkert att jag kommer få läsa vidare i vår. Jag har en tenta på lördag och allt hänger på om jag klarar den eller inte. Gör jag inte det så kommer jag bli helt sysslolös om en månad. Jag pluggar och pluggar, men det står bara stilla. Min plan var givetvis att vänta med en eventuell uppsägning på jobbet tills jag vet hur det går med studierna, men jag fick helt enkelt nog och klarade inte en sekund till. Dumt kanske, men jag var tvungen att sätta ner foten för min egen skull. Jag gick igenom en utmattningsdepression för 2,5 år sedan och några symptom har börjat komma tillbaka. Jag blir kraftigt andfådd, går med ångest i kroppen många dagar, får hjärtklappningar och orkeslöshet. Sover varje ledig minut som jag har.

Jag är sliten och utmattad. Sambon har växlat upp sin intensivbehandling på Karolinska och går igenom en tuff period just nu. Vi är som två zombies hemma. Igår pratade vi om att vi kanske borde flytta isär någon månad bara för att hitta tillbaka till oss själva igen på egen hand. Varken han eller jag känner knappt igen oss själva när vi ser oss i spegeln. Vi älskar varandra så mycket. Men det är svårt att känna sig glad, kär och attraherad av någon när man så starkt ogillar den man själv har blivit. Sex finns inte på kartan. En puss då och då, kanske. Även om beslutet att kanske skapa lite distans mellan oss ett tag känns bra, så känns det fundamentalt fel och förjävligt att vi ens kommit hit.

Det gjorde ju inte saken bättre att jag ville ta en paus i vardagen och skämma bort mig några timmar hos frisören, och kom hem seriöst missnöjd med resultatet Jag är alltså inte bara en sliten och eventuellt arbestlös version av mig själv. Jag är en fulare version av mig själv också. Såg mig själv i spegeln på nyårsafton och har aldrig sett maken till mörkare påsar under ögonen.

Ja, vafasen gör man? Någonstans vet jag ju om att om något halvår så kommer allt vara annorlunda och jag kommer kunna tänka tillbaka på den här tiden och säga "Kommer du ihåg hur året började?" Men just nu känns det långt bort.

Någon här som har erfarenheter av att ta sig upp ur en djup svacka?

Kära vän!
Det låter som att du ändå ser klart och tänker rationellt, trots att situationen är svår och påfrestande.

Älskar också det väldigt uppfriskande med att och hur du sa upp dig från jobbet, det kommer du se tillbaks på som en enorm seger även om det är jobbigt just nu. Och M har rätt i att det kommer att ordna sig. Klart det gör!

Börja med att ta en paus från lägenheten och lägg fokus på plugget och tentan. Åk till skolan eller biblioteket eller din mamma eller var det nu passar bäst och sitt där i tretimmarspass. Efter tre timmar är det dags för paus och promenad. Jag förstår att det känns motigt just nu, och då får du verkligen vara selektiv med vad du lägger din energi på. Och jag förstår att tentan känns som ett berg - men du är ju ärligt talat skitsmart. Skapa och ge dig själv de bästa förutsättningarna du kan när det gäller tentan, jag tror att den kan vara en väldigt viktigt nyckel.

Ändra inte allt på en gång. Du kanske kan vara borta i två nätter till att börja med, vara hemma en natt, vara borta två?

 

[Philosophia]

Ja, lite så är det. Senaste månaderna har varit tuffa för mig och en tid så kände jag att jag inte fick det stöd jag behövde av sambon. Han brukar alltid vara extremt stöttande, alltid ta sig tid för mig och alltid lyssna. Och han var det i början, men senaste veckorna så känner jag en distans mellan oss. Jag är ledsen och arg på jobbet och han klappar lite tafatt på mig. Jag är orolig för framtiden och han ler lite trött och säger "Det kommer lösa sig". Jag ser att han försöker, men han är för trött för att ge det engagemanget som jag behöver. Och jag förstår honom. Jag är tjatig. Jag upprepar samma problem om och om igen. Dagarna i ett, och jag är inte heller så mottaglig för lösningar. Det kanske är bättre i en sån här situation att jag kanske bor med min mamma en månad, som har tid och ork att ge mig den tröst och stöd jag behöver just nu. Och sambon kan lägga sin energi på sina problem, som faktiskt vissa dagar är att ens hålla sig vid liv. Ja, så illa är det med stackarn..

Det är ingen lätt situation som du har och jag tycker att du tänker helt rätt!
Jag har skickat ett privatmeddelande till dig, eller "konversation" som det numera heter.