Kände ni samma längtan?

Lite roligt faktiskt. Hade kunnat vara jag som skrev det där bara att jag gjort om det fyra gånger. Det var kul och ”Mmmmm.... undra vad det kan bli nästa gång” :D. Lite samma spänning som med hästavel :p
(jag hade dock inget emot att vara gravid)
Hade jag varit yngre när jag började så hade det blivit flera barn.
Nu så fick jag tack och lov barnbarn innan yngsta barnet hade flyttat hemifrån så jag fick snusa bebis igen i alla fall. Barnbarnet är också en spännande liten individ.
Man får köra "Next Generation" när man själv faller för åldersstrecket.
 
Okej, känsligt och snårigt ämne här nu men är ändå genuint nyfiken eftersom jag själv är på en plats i livet där jag försöker reda i mina egna känslor.

Är i en relation sedan typ 12 år tillbaka med min partner och vi har ett barn tillsammans som fyller 6 år i sommar. När jag var i mina late-twenties hade jag en helt sinnessjuk jävla barnlängtan. Fick ett missfall innan vi fick sonen och jag trodde på riktigt att jag skulle dö av sorg. Allt annat kändes betydelselöst typ. Sen fick vi vår son och han var precis allt jag föreställt mig och längtat efter. Jag kände mig nöjd och content med livet som rullade på. Under dom här åren hade vi mycket annat som var turbulent i livet, sambon mådde dåligt (kronisk sjukdom), otrygga anställningsformer och boende som behövde uppgraderas. När sonens kompisar fick småsyskon en efter en kände jag verkligen att jag aldrig hade orkat med fler.

Nu är livet mer stabilt och tanken har slagit mig att tåget för fler barn kan liksom gå utan att jag har tagit något direkt beslut i frågan. Jag trodde nog att jag inte ville ha fler, men nu är jag inte så säker längre?

Grejen är den att jag tror aldrig att jag kommer uppleva den där sinnessjuka längtan efter ett till barn. Den som gör att man VET. Har förstått att andra kan uppleva den längtan både 2, 3, 4 och ännu fler gånger dock. Men gör verkligen alla som skaffar fler barn det? Tror att många skaffar fler barn därför att dom haft en idé om hur deras familj ska se ut och vilka som ska ingå i den. Jag har aldrig haft några såna idéer. Är egentligen rätt övertygad om att det skulle bli bra om vi skaffade ett till barn. Annorlunda, men bra. Sambon är av ungefär samma uppfattning. Hade ju varit mycket enklare om han hade haft någon mer specifik åsikt men han känner typ exakt som jag. Hur fasen VET man?
Jag kände en enorm längtan innan båda våra barn. Jag hade gärna haft ytterligare ett barn men min kropp skulle inte klara det så det är bara att acceptera läget.

Jag tror det kan vara lite olika faktiskt. Vissa har ju aldrig den där extrema längtan men skaffar barn ändå och blir hur bra föräldrar som helst. Jag tror faktiskt inte alltid att den där längtan är särskilt rationell utan ibland bara en kroppslig sak.
 
Okej, känsligt och snårigt ämne här nu men är ändå genuint nyfiken eftersom jag själv är på en plats i livet där jag försöker reda i mina egna känslor.

Är i en relation sedan typ 12 år tillbaka med min partner och vi har ett barn tillsammans som fyller 6 år i sommar. När jag var i mina late-twenties hade jag en helt sinnessjuk jävla barnlängtan. Fick ett missfall innan vi fick sonen och jag trodde på riktigt att jag skulle dö av sorg. Allt annat kändes betydelselöst typ. Sen fick vi vår son och han var precis allt jag föreställt mig och längtat efter. Jag kände mig nöjd och content med livet som rullade på. Under dom här åren hade vi mycket annat som var turbulent i livet, sambon mådde dåligt (kronisk sjukdom), otrygga anställningsformer och boende som behövde uppgraderas. När sonens kompisar fick småsyskon en efter en kände jag verkligen att jag aldrig hade orkat med fler.

Nu är livet mer stabilt och tanken har slagit mig att tåget för fler barn kan liksom gå utan att jag har tagit något direkt beslut i frågan. Jag trodde nog att jag inte ville ha fler, men nu är jag inte så säker längre?

Grejen är den att jag tror aldrig att jag kommer uppleva den där sinnessjuka längtan efter ett till barn. Den som gör att man VET. Har förstått att andra kan uppleva den längtan både 2, 3, 4 och ännu fler gånger dock. Men gör verkligen alla som skaffar fler barn det? Tror att många skaffar fler barn därför att dom haft en idé om hur deras familj ska se ut och vilka som ska ingå i den. Jag har aldrig haft några såna idéer. Är egentligen rätt övertygad om att det skulle bli bra om vi skaffade ett till barn. Annorlunda, men bra. Sambon är av ungefär samma uppfattning. Hade ju varit mycket enklare om han hade haft någon mer specifik åsikt men han känner typ exakt som jag. Hur fasen VET man?


Man behöver absolut inte ha samma längtan till nr 2!
Då vet man ju också vad som väntar så man är inte lika förväntansfull. Dessutom har man redan barn så föräldraledigheten blir annorlunda.
Jag är gravid nu med nr 2, har en son som fyller 2 år och 2 veckor.
Helt ärligt funderar jag på vad f*n vi har gett oss in på 😂 men allt löser sig.
 
Jag har sju år mellan mina och jag ser bara fördelar med det. När lilla var liten var stora självgående. När lilla var lite äldre kunde stora hjälpa till lite. Nu är lilla 10 och stora 17 och de är mer eller mindre självgående båda två. Har aldrig varit någon syskonrivalitet eller syskonbråk. Lilla har tex aldrig varit intresserad av att sno storas saker.

Min pojkvän har tre år mellan sina (7 och 10) och herreguud vilken skillnad det är! De är i luven på varandra heeela tiden. Men de har å andra sidan mycket mer nöje av varandra och leker mycket tillsammans.
Jag tänker att ska det bli en till blir det 2022 eller 2023. Då blir det 7 eller 8 år mellan. Känns lagom. Men har ingen känsla av varken längtan eller vill inte. Mer en känsla att det blir bra oavsett vad det blir. Jag har ju aldrig känt barnlängtan, men jag blev ju mamma hyfsat tidigt (25), hade jag väntat 5-10 år kanske längtan hade kommit, det vet man ju inte.
 
Jag tänker att ska det bli en till blir det 2022 eller 2023. Då blir det 7 eller 8 år mellan. Känns lagom. Men har ingen känsla av varken längtan eller vill inte. Mer en känsla att det blir bra oavsett vad det blir. Jag har ju aldrig känt barnlängtan, men jag blev ju mamma hyfsat tidigt (25), hade jag väntat 5-10 år kanske längtan hade kommit, det vet man ju inte.
Jag fick första när jag var 22 år. Oplanerat. Andra när jag skulle fylla 30 år. Hade ingen direkt längtan men hade träffat en man och han ville ha barn och det var ju inte som att jag inte ville ha barn så då blev det en sladdis och det är verkligen en perfekt åldersskillnad och båda barnen är i så roliga åldrar nu ❤️
 
Jag sitter med lite samma funderingar, så nyttigt att läsa alla inlägg i tråden!

Med första barnet var det självklart, hon är så efterlängtad och önskad och jag har älskat allt med bebistid och föräldraledighet, tyckte graviditeten var jobbig psykiskt, var orolig varje sekund för att något skulle hända och dessutom livrädd för förlossningen, men mådde oförskämt bra fysiskt, kunde rida tills jag började få värkar (vi hoppade till och med hinder en vecka innan barnet föddes :o) och jobbade heltid med pendling hela graviditeten och tyckte det var allmänt mysigt att ha en liten minimänniska i magen :heart

Hon fyller snart två och jag vill egentligen gärna att hon ska bli lite äldre och mer självgående innan det blir ett syskon. Om det blir något alls? Det är ju så smidigt med ett barn, jag kan ha med henne på ett sätt som nog hade varit svårare med två och jag älskar att kunna ge henne all min uppmärksamhet och fokus. En graviditet till skulle jag nog egentligen inte ha så mycket emot, jag hoppas att jag skulle kunna njuta lite mer nästa gång, men är orolig att kroppen inte skulle hantera det lika bra en andra graviditet, med några kilo mer och inte lika tränad. Och helt ärligt känns tanken på en till bebistid så tråkigt :o:confused: alltså, vi har ju redan gjort alla de där milstolparna en gång nu, det var spännande och fantastiskt första gången, men nu känns det mest som ett nödvändigt ont i så fall. Blir förmodligen annorlunda när en helt ny liten individ väl är här, men det är min utgångskänsla just nu. Dessutom blev jag av med mitt jobb i när jag gick på föräldraledighet och var hemma i över ett år med dottern, jag älskade att vara föräldraledig, men nu när jag faktiskt har en tillsvidareanställning på ett jobb jag gillar känns det lite läskigt att försöka balansera det med föräldraledighet och det blir ju ett helt nytt scenario att vara hemma med två (och att dottern inte ska få gå så mycket på förskolan känns också lite jobbigt, hon trivs ju så bra där!), att dela på föräldraledigheten och att jonglera det hela med att jobba också, det skrämmer mig lite. Jag vet att jag blev av med förra jobbet på helt felaktiga grunder (men orkade inte ta den fighten då) men det satte sig ju helt klart i huvudet att jag var besvärlig som skulle ha barn. Vill gärna ha visat mig helt oumbärlig på nuvarande jobbet först liksom :idea:

Samtidigt tog det tre år att göra henne och det allra lämpligaste hade varit att börja med syskonförsök på en gång när kroppen var igång så att säga. När jag plockar undan hennes urvuxna kläder och saker känner jag verkligen att jag vill ha en till liten att använda dem till. När jag tänker på hur jag vill att familjen ska se ut om en sådär tio år föreställer jag mig alltid ett syskon också. Är orolig att när vi väl börjar försöka ordentligt kommer det ta flera år och jag kommer ångra att vi inte började ordentligt tidigare. Känns så skönt att läsa om er i tråden som har lite längre mellan barnen! :heart Vi har inte använt några preventivmedel (förutom barn som aldrig sover, vilket är nog så effektivt... så vi behöver verkligen ta ett aktivt beslut för att faktiskt börja få till det kring ÄL) och är väl definitivt på stadiet att "händer det så hände det". Men det där aktiva beslutet får dröja lite till, och den där längtan som jag kände efter första räknar jag inte med att den någonsin ska dyka upp lika starkt igen faktiskt.
 
Okej, känsligt och snårigt ämne här nu men är ändå genuint nyfiken eftersom jag själv är på en plats i livet där jag försöker reda i mina egna känslor.

Är i en relation sedan typ 12 år tillbaka med min partner och vi har ett barn tillsammans som fyller 6 år i sommar. När jag var i mina late-twenties hade jag en helt sinnessjuk jävla barnlängtan. Fick ett missfall innan vi fick sonen och jag trodde på riktigt att jag skulle dö av sorg. Allt annat kändes betydelselöst typ. Sen fick vi vår son och han var precis allt jag föreställt mig och längtat efter. Jag kände mig nöjd och content med livet som rullade på. Under dom här åren hade vi mycket annat som var turbulent i livet, sambon mådde dåligt (kronisk sjukdom), otrygga anställningsformer och boende som behövde uppgraderas. När sonens kompisar fick småsyskon en efter en kände jag verkligen att jag aldrig hade orkat med fler.

Nu är livet mer stabilt och tanken har slagit mig att tåget för fler barn kan liksom gå utan att jag har tagit något direkt beslut i frågan. Jag trodde nog att jag inte ville ha fler, men nu är jag inte så säker längre?

Grejen är den att jag tror aldrig att jag kommer uppleva den där sinnessjuka längtan efter ett till barn. Den som gör att man VET. Har förstått att andra kan uppleva den längtan både 2, 3, 4 och ännu fler gånger dock. Men gör verkligen alla som skaffar fler barn det? Tror att många skaffar fler barn därför att dom haft en idé om hur deras familj ska se ut och vilka som ska ingå i den. Jag har aldrig haft några såna idéer. Är egentligen rätt övertygad om att det skulle bli bra om vi skaffade ett till barn. Annorlunda, men bra. Sambon är av ungefär samma uppfattning. Hade ju varit mycket enklare om han hade haft någon mer specifik åsikt men han känner typ exakt som jag. Hur fasen VET man?
Jag hade samma längtan efter barn två. Jag hade nog kunnat tänkt mig ett barn tre också, men inte på samma sätt. Så på det sättet visste jag.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Vi har haft något väldigt märkligt loopande runt hemma hos oss som vi tror är samma sjukdom fast vi familjemedlemmar har fått olika...
Svar
6
· Visningar
535
Senast: Sassy
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 329
Senast: jemeni
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 248
Senast: Gunnar
·
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Gryta och matberedare
  • Det sjukaste har hänt
  • Barn och djur

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp