Känner mig äcklig efter hångel/sex

[Decla16]

Anonymt nick, vill inte bli igenkänd.
Jag har insett att jag har problem med mig själv när det kommer till intimitet. Jag ska försöka förklara så bra jag kan. Till bakgrundsfakta hör väl att jag är en tjej som är några år över myndig, så inte så gammal, men vill inte vara mer specifik än så.

Jag har aldrig haft vaginalt sex, periodvis känner jag att jag vill prova och att jag är redo, men så fort det kommer till kritan fegar jag ur totalt. Jag är nog en sån person som generellt är rädd för saker jag inte provat, och så har det alltid varit. Jag vet inte riktigt vad jag tror ska hända, men jag känner mig så osäker och utelämnad i situationen. Förstår inte riktigt alla mina kompisar som bara ligger med folk till höger och vänster och tycker att det inte är någon big deal. De har försökt pusha mig i flera år och jag tycker väl också att det börjar bli lite pinsamt att jag fortfarande är "oskuld" (sen har jag gjort andra saker som gör att jag kanske inte är det beroende på definition. Men ändå).

Det har hänt flera gånger nu att jag varit med killar och det börjar bli mer än bara hångel. Direkt fryser jag till is inombords och blir rädd. Jag inser att det sitter mentalt hos mig, att jag inte vill att de ska känna/se min fula kropp och att det ska bli pinsamt, typ. Ändå har jag låtit det gå något steg längre och har blivit smekt osv. Efter dessa tillfällen har jag haft en sån sinnessjuk ångest, jag känner mig så himla äcklad av mig själv och vad jag har gjort. Senast satt jag och grät efteråt, och tårarna börjar bränna nu bara jag skriver om detta. Jag har tidigare haft problem med självskadebeteende och jag blir nästan sugen på att skära mig igen när jag känt såhär, men har klarat att stå emot. Jag har även känt såhär efter att bara ha kysst någon, så det behöver egentligen inte gå till en situation där jag blir osäker heller.

Hur ska jag kunna komma över den här tröskeln? Det är ju jag som måste våga lita på en annan människa, men jag är så fruktansvärt osäker på mig själv och vågar liksom inte. Jag inser ju att de killar som vill vara intima med mig inte tycker att jag är ful (eller så bryr de sig inte iallafall), och det skulle alldeles säkert gå jättebra. Det är bara så jobbigt att jag blir så äcklad av mig själv och känner mig så klumpig/ful/dum.. Ska man ge upp och bara bo i ett torp i skogen själv med ett gäng katter resten av livet?

 

[parellikusken]

Jag känner igen mig mycket, för mig blev det bra när jag insåg att jag var lesbisk och slutade ligga med killar.
Nu behöver det absolut inte vara så för dig, men tänkte nämna det ändå då jag haft precis samma känslor.

 

[tanten]

Först och främst ska du ABSOLUT INTE ha sex om du inte vill och inte är kåt.

Folk som "ligger till höger och vänster" gör det för att de VILL. De är kåta och mår bra av det. Du mår inte bra av sex och borde låta bli så länge du känner så.

Sedan tror jag att detta är något du behöver gå och prata med någon om. En bra terapeut. Jag vet inte hur det ser ut där du bor men det finns ju sexologer som kan hjälpa.
Sådär kan du inte ha det. Man ska inte behöva må illa och vara så självdestruktiv.

 

[Nahar]

Är du säker på att det har att göra med din självbild och inte med att du faktiskt inte tycker om sex eller sex med de personer du försökt med? Det är kanske läge att bena ut det med en kunnig psykolog/sexolog.

Själv är jag asexuell/demi och tvingade mig till att göra mycket just för att "alla andra" låg runt och det förväntades av de som jag dejtade. Mådde fruktansvärt dåligt, kände också äckel och ångest. När jag accepterade att jag helt enkelt inte vill ha sex/hångla med folk lyftes en tung sten från min rygg. Men som sagt, kan vara bra att bena ut dina känslor med någon som har koll.

 

[Decla16]

Är du säker på att det har att göra med din självbild och inte med att du faktiskt inte tycker om sex eller sex med de personer du försökt med? Det är kanske läge att bena ut det med en kunnig psykolog/sexolog.

Själv är jag asexuell/demi och tvingade mig till att göra mycket just för att "alla andra" låg runt och det förväntades av de som jag dejtade. Mådde fruktansvärt dåligt, kände också äckel och ångest. När jag accepterade att jag helt enkelt inte vill ha sex/hångla med folk lyftes en tung sten från min rygg. Men som sagt, kan vara bra att bena ut dina känslor med någon som har koll.

Alltså, jag vet ju inte hur det känns för andra eller "ska kännas", men jag är ganska säker på att jag känner sexuell attraktion till åtminstone vissa personer. Jag kan också fantisera och så där, men det är i verkligheten som det blir rött ljus i mitt huvud. Ska kanske prata med någon IRL, men det känns så pinsamt...

 

[Nahar]

Alltså, jag vet ju inte hur det känns för andra eller "ska kännas", men jag är ganska säker på att jag känner sexuell attraktion till åtminstone vissa personer. Jag kan också fantisera och så där, men det är i verkligheten som det blir rött ljus i mitt huvud. Ska kanske prata med någon IRL, men det känns så pinsamt...

Jag kan också känna attraktion, fantisera, och kroppen reagerar ju på alla möjliga stimuli utan att hjärnan nödvändigtvis är med på noterna. Är det rött ljus i verkligheten så tycker jag verkligen att du ska acceptera det. Det är inget fel på en bara för att en inte vill, men om du känner att det är något du saknar (alltså inte bara för att du borde eller alla andra känner så) så kan du ju bena i det med eventuell samtalskontakt

 

[tanten]

Alltså, jag vet ju inte hur det känns för andra eller "ska kännas", men jag är ganska säker på att jag känner sexuell attraktion till åtminstone vissa personer. Jag kan också fantisera och så där, men det är i verkligheten som det blir rött ljus i mitt huvud. Ska kanske prata med någon IRL, men det känns så pinsamt...

Det är en milsvid skillnad mellan att känna sexuell attraktion och att vara kåt.

Sexologer och terapeuter har som yrke att prata med folk om "pinsamma" saker. Tror det vore vettigt att försöka komma över detta och söka hjälp.

 

[95johsv]

Alltså, jag vet ju inte hur det känns för andra eller "ska kännas", men jag är ganska säker på att jag känner sexuell attraktion till åtminstone vissa personer. Jag kan också fantisera och så där, men det är i verkligheten som det blir rött ljus i mitt huvud. Ska kanske prata med någon IRL, men det känns så pinsamt...

Kan bara säga att modet att våga ta tag i något som man är rädd för, det är det som är just mod! Att göra det man inte vågar, som man vet man gör för sig själv! Logik och känslor är väldigt långt ifrån varandra ibland och känslorna säger att det är pinsamt, men logiken säger det är vad som behövs för att komma vidare. Lyssna på logiken!

Sedan har du fått många bra svar, vi är alla olika vad gäller närhet överlag. Vissa skäms över vad de tänder på för de ”borde inte”. Jag är kan vara sådan och jag känner många som känner så. Tyvärr är just närhet laddat, både sexuell och asexuell närhet… Borde, måsten och får inte ställer till det.

 

[monster1]

Jag tänker att du trots allt inte är så gammal och att man inte är helt utvecklad mognadsmässigt förrän efter 25. Det finns ingen anledning att stressa. Just att det är dina vänner som puffar på känns helknasigt. Sex ska ju vara en konsekvens av lust (alla inblandade parters) inte av press eller att man uppnått en viss ålder eller vad det nu kan vara. Jag tycker att din kropp rätt tydligt signalerar att du inte är redo just nu. Just det där med att man låter saker gå längre än vad man egentligen vill, tycker jag ofta leder till en känsla av skuld och skam. Det är som att man begår ett övergrepp på sig själv. Det är helt ok att bara vilja hångla om det är det man vill, låt inte samhällets förväntningar pressa dig till något som du inte känner för. Jag kan trots att jag haft en hel del bra (och dåligt) sex också få den där känslan av frysa till is, när någon går fortare fram än vad jag känner är ok. Känslan när man vill ta nästa steg handlar för mig om att jag inte står ut om nästa steg inte tas (lust/kåthetsmässigt). Det är extra viktigt när man ska ta steg som är helt nya, tycker jag. Det är jag som tar mig själv över gränsen inte den andra parten som själv tar klivet. Det är ju min gräns, hen kan inte veta när jag är redo att kliva över den och jag vill inte bli pushad. Då talar jag om gränser för vad jag är redo för (med en ny partner eller nya upplevelser), för mig är det extremt viktigt att jag känner att det är jag som har kontrollen över det.

 

[Decla16]

Jag tänker att du trots allt inte är så gammal och att man inte är helt utvecklad mognadsmässigt förrän efter 25. Det finns ingen anledning att stressa. Just att det är dina vänner som puffar på känns helknasigt. Sex ska ju vara en konsekvens av lust (alla inblandade parters) inte av press eller att man uppnått en viss ålder eller vad det nu kan vara. Jag tycker att din kropp rätt tydligt signalerar att du inte är redo just nu. Just det där med att man låter saker gå längre än vad man egentligen vill, tycker jag ofta leder till en känsla av skuld och skam. Det är som att man begår ett övergrepp på sig själv. Det är helt ok att bara vilja hångla om det är det man vill, låt inte samhällets förväntningar pressa dig till något som du inte känner för. Jag kan trots att jag haft en hel del bra (och dåligt) sex också få den där känslan av frysa till is, när någon går fortare fram än vad jag känner är ok. Känslan när man vill ta nästa steg handlar för mig om att jag inte står ut om nästa steg inte tas (lust/kåthetsmässigt). Det är extra viktigt när man ska ta steg som är helt nya, tycker jag. Det är jag som tar mig själv över gränsen inte den andra parten som själv tar klivet. Det är ju min gräns, hen kan inte veta när jag är redo att kliva över den och jag vill inte bli pushad. Då talar jag om gränser för vad jag är redo för (med en ny partner eller nya upplevelser), för mig är det extremt viktigt att jag känner att det är jag som har kontrollen över det.

Tack. Då vet jag att det inte är "som det ska vara" och att det bara är att pusha på för mig iallafall, för så känner inte jag alls.

 

[Decla16]

Jag kan också känna attraktion, fantisera, och kroppen reagerar ju på alla möjliga stimuli utan att hjärnan nödvändigtvis är med på noterna. Är det rött ljus i verkligheten så tycker jag verkligen att du ska acceptera det. Det är inget fel på en bara för att en inte vill, men om du känner att det är något du saknar (alltså inte bara för att du borde eller alla andra känner så) så kan du ju bena i det med eventuell samtalskontakt

Det jobbiga är ju att jag mer än gärna skulle kunna tänka mig att ha en relation, men det verkar supersvårt att komma dit om man är som jag. Åtminstone alla jag träffat vill ju ha sex.

 

[monster1]

Tack. Då vet jag att det inte är "som det ska vara" och att det bara är att pusha på för mig iallafall, för så känner inte jag alls.

Nej, att puscha på sig själv i sådana lägen tror jag snarare är av ondo och kan komma att skapa framtida problem.

 

[Decla16]

Ett tillägg till mitt första inlägg är väl också att jag efteråt börjar tänka väldigt negativa tankar om mig själv, typ "han kysste dig bara för att han är desperat, det fattar du väl att ingen vill ha dig egentligen" osv, och då kan det bara spinna iväg till att jag själv får mig att känna mig som ett objekt som bara blivit utnyttjat. Extremt självdestruktivt, jag vet...

 

[monster1]

Ett tillägg till mitt första inlägg är väl också att jag efteråt börjar tänka väldigt negativa tankar om mig själv, typ "han kysste dig bara för att han är desperat, det fattar du väl att ingen vill ha dig egentligen" osv, och då kan det bara spinna iväg till att jag själv får mig att känna mig som ett objekt som bara blivit utnyttjat. Extremt självdestruktivt, jag vet...

Jag tycker det som flera förslagit redan verkar vara en bra ide att ta kontakt med en terapeut, det kan man göra via studenthälsan om man studerar eller via vårdcentralen om man inte studerar. Ta tag i de där tankarna nu så slipper du leva med dom resten av livet.

 

[Nahar]

Det jobbiga är ju att jag mer än gärna skulle kunna tänka mig att ha en relation, men det verkar supersvårt att komma dit om man är som jag. Åtminstone alla jag träffat vill ju ha sex.

Jag ska inte hymla med att det kan vara svårare än vanligt, men det är inte omöjligt. Jag har haft en relation/längre dejtande sen jag slutade begå övergrepp på mig själv och hen var väldigt accepterande och kärleksfull. Sen fungerade inte det av andra anledningar, men som sagt, inte omöjligt. Och definitivt bättre att vara själv än att ha ångest och bli självdestruktiv av att vara i en relation där ens gränser gås över gång på gång (av annan part eller en själv).

Ett tillägg till mitt första inlägg är väl också att jag efteråt börjar tänka väldigt negativa tankar om mig själv, typ "han kysste dig bara för att han är desperat, det fattar du väl att ingen vill ha dig egentligen" osv, och då kan det bara spinna iväg till att jag själv får mig att känna mig som ett objekt som bara blivit utnyttjat. Extremt självdestruktivt, jag vet...

Det där känns verkligen som något du ska ta med en psykolog. Oavsett om du är asexuell eller inte eller vad det nu är, så är det sällan relationer fungerar bra om en inte älskar sig själv först

 

[Eurydome]

Anonymt nick, vill inte bli igenkänd.
Jag har insett att jag har problem med mig själv när det kommer till intimitet. Jag ska försöka förklara så bra jag kan. Till bakgrundsfakta hör väl att jag är en tjej som är några år över myndig, så inte så gammal, men vill inte vara mer specifik än så.

Jag har aldrig haft vaginalt sex, periodvis känner jag att jag vill prova och att jag är redo, men så fort det kommer till kritan fegar jag ur totalt. Jag är nog en sån person som generellt är rädd för saker jag inte provat, och så har det alltid varit. Jag vet inte riktigt vad jag tror ska hända, men jag känner mig så osäker och utelämnad i situationen. Förstår inte riktigt alla mina kompisar som bara ligger med folk till höger och vänster och tycker att det inte är någon big deal. De har försökt pusha mig i flera år och jag tycker väl också att det börjar bli lite pinsamt att jag fortfarande är "oskuld" (sen har jag gjort andra saker som gör att jag kanske inte är det beroende på definition. Men ändå).

Det har hänt flera gånger nu att jag varit med killar och det börjar bli mer än bara hångel. Direkt fryser jag till is inombords och blir rädd. Jag inser att det sitter mentalt hos mig, att jag inte vill att de ska känna/se min fula kropp och att det ska bli pinsamt, typ. Ändå har jag låtit det gå något steg längre och har blivit smekt osv. Efter dessa tillfällen har jag haft en sån sinnessjuk ångest, jag känner mig så himla äcklad av mig själv och vad jag har gjort. Senast satt jag och grät efteråt, och tårarna börjar bränna nu bara jag skriver om detta. Jag har tidigare haft problem med självskadebeteende och jag blir nästan sugen på att skära mig igen när jag känt såhär, men har klarat att stå emot. Jag har även känt såhär efter att bara ha kysst någon, så det behöver egentligen inte gå till en situation där jag blir osäker heller.

Hur ska jag kunna komma över den här tröskeln? Det är ju jag som måste våga lita på en annan människa, men jag är så fruktansvärt osäker på mig själv och vågar liksom inte. Jag inser ju att de killar som vill vara intima med mig inte tycker att jag är ful (eller så bryr de sig inte iallafall), och det skulle alldeles säkert gå jättebra. Det är bara så jobbigt att jag blir så äcklad av mig själv och känner mig så klumpig/ful/dum.. Ska man ge upp och bara bo i ett torp i skogen själv med ett gäng katter resten av livet?

Jag funderar i två banor. För det första så har synen på sex i bort samhälle blivit mycket mer liberal. Det anses på det stora hela som väldigt accepterat att träffa flera olika och att inte självklart koppla samman sex och kärlek.

Men den där casual inställningen till sex passar inte alla! För en del är det så att man bara vill ha sex eller ”bara” kyssas eller kramas med en person man är kär i och som man känner sig helt trygg med, känner väl och litar på. Och det måste få vara okej!

Det kanske har gått för fort fram med de här killarna? Det kanske känns bättre och rätt om du förbehåller de intima bitarna till en person som du har en stadig relation med och som du älskar?

Min andra tanke, som också @parellikusken är inne på, är att du kanske inte gillar killar alls. Det skulle kanske känns bättre med en tjej?

 

[Eurydome]

Jag ska inte hymla med att det kan vara svårare än vanligt, men det är inte omöjligt. Jag har haft en relation/längre dejtande sen jag slutade begå övergrepp på mig själv och hen var väldigt accepterande och kärleksfull. Sen fungerade inte det av andra anledningar, men som sagt, inte omöjligt. Och definitivt bättre att vara själv än att ha ångest och bli självdestruktiv av att vara i en relation där ens gränser gås över gång på gång (av annan part eller en själv).

Det där känns verkligen som något du ska ta med en psykolog. Oavsett om du är asexuell eller inte eller vad det nu är, så är det sällan relationer fungerar bra om en inte älskar sig själv först

Det där med ”älska sig själv ” jag undrar om det verkligen är en rådande ståndpunkt inom psykologin? Det känns bara som en gammal klyscha. Jag tror inte att alla som har fungerande relationer älskar sig själv, jag menar vad innebär det ens? Jag tycker väl att jag är helt okej, jag tycker att det räcker.

 

[Nahar]

Det där med ”älska sig själv ” jag undrar om det verkligen är en rådande ståndpunkt inom psykologin? Det känns bara som en gammal klyscha. Jag tror inte att alla som har fungerande relationer älskar sig själv, jag menar vad innebär det ens? Jag tycker väl att jag är helt okej, jag tycker att det räcker.

Älska sig själv i det uttrycket är för mig inte en känsla, utan en handling. Som innefattar att t.ex. ta hand om sina självdestruktiva tankar och beteenden.