Känner mig aldrig nöjd med livet

Status
Stängd för vidare inlägg.
Behöver nog mest skriva av mig lite. Jag upplever mig väldigt sällan nöjd och tillfreds med livet. Just nu har jag hamnat i en riktig svacka och allt jag vill är bara att känna mig nöjd där jag är i livet just nu, men jag har ingen aning om hur. Jag är och har alltid varit en rastlös själ. Och mitt liv är bra på riktigt, men ändå känner jag mig så fruktansvärt missnöjd och misslyckad.

Jag bor i en BR och här har jag faktiskt bott i många år nu. Jag älskar min lägenhet och för det mesta har jag tänkt att jag snart ska flytta för att få närmare jobb, kompisar eller något annat skäl. Men sen en tid tillbaka så är jag faktiskt inte på väg någonstans – den ligger bra till för mitt nuvarande liv, jag gillar radhuskänslan den har och perfekt storlek för en person, det är bra ekonomi i lägenheten så jag behöver inte jobba heltid om jag inte vill – vilket jag ser som en fantastisk fördel. Just nu är jag med i styrelsen och det tar på krafterna. Jag är nog inte lämplig i den roll jag har, för jag tycker det är jobbigt att bli kontaktad i tid och otid och känner ångest för det jag upplever som plikter i styrelsen. För att lösa detta så har jag avsagt mig ytterligare uppdrag, så vid nästa årsmöte här i vår så slipper jag den här som hängt över mig.

Just nu är jag i en period på jobbet där jag är understimulerad. Den har pågått sen innan jul och egentligen borde lågsäsongen vara över nu, men då vi är överbemannade så kommer jag fortsätta att vara understimulerad i ca 2 månader till innan det vänder. Jag har påtalat min understimulans för mina chefer, men får inga konkreta lösningar eller arbetsuppgifter. Detta tär så klart. Men det är mycket som är bra med det här jobbet och för någon som har haft ett 10-tal jobb de senaste 4 åren känns inte byta jobb som en lösning. Jag känner inte att jag orkar vara ny på ytterligare en arbetsplats. Dessutom får jag relativt bra betalt, jag har en del påverkan på mitt schema och mina arbetsuppgifter, har bra arbetstider (bättre än generellt i min bransch) och det ligger bra till geografiskt och jag ska få gå en kurs senare i vår för vidareutveckling. Och jag älskar mitt yrke!

Jag har god ekonomi. Jag har en stadig lön även om det inte är någon jättesumma, jag har ett bra sparkonto, jag lever ett relativt billigt liv så jag har råd att resa flera gånger per år och göra häftig drömresor som safari, paradisöar osv. lite då och då, men reslusten har avtagit markant det senaste året. Jag har alltid pengar kvar i slutet på månaden och ägnar mig åt det jag vill utan att känna att ekonomin på något sätt skulle vara ett hinder.

På fritiden ägnar jag mig åt Pole dance, jag går på klass en gång i veckan på en dansskola. Jag har en stång hemma där tanken är att jag ska träna mellan klasserna, men ska jag vara ärlig så var det länge sedan jag hade någon inspiration och lust att träna själv. Träningarna går med blandat resultat. Jag är på en så pass avancerad nivå att tricken numera kräver styrka och är tekniskt svåra och det helt enkelt är sällan man sätter ett nytt trick, särskilt eftersom jag inte tränar själv mellan klasserna. Jag har en axel som stökar, vilket jag upplever förstör en hel del och gör att jag hamnar efter mina klasskamrater på en hel del trick eftersom den inte håller att träna på det sätt som krävs. Jag har försökt behandla den, men det tar tid att bygga upp den. Jag har ett mål att delta i SM nästa år, men det känns nästan övermäktigt och jag pendlar mellan att det är en bra idé till att jag helt har tagit mig vatten över huvudet. I övrigt går jag på yoga. Gick på gymmets gruppass till en början, men efter att det inte kändes som jag utvecklades och dessutom var svårt att få plats så går jag denna termin en kurs istället och den känns både rolig och utvecklande. Planen är nästa vinter att åka på ett yoga retreat på något varmt ställe för att kombinera resa och yoga. Tränar ytterligare någon gång i veckan.

Jag har ett bättre socialt liv än jag haft på nästan 10 år. Jag träffar inte mina vänner så ofta, det är svårt att få ihop något när alla har barn och familj, men jag är också tryggare i mina vänskapsrelationer än jag någonsin varit. Jag vågar vara mig själv och jag vågar säga nej till saker jag inte vill eller orkar. Förut vågade jag inte det för jag trodde ingen ville träffa mig igen om jag inte ”ställde upp”. Jag har också avskrivit en del vänner som inte ger mig så mycket. När jag fyllde 30 så bjöd jag in 25-30 pers på fest, det kom 2... jag blev så ledsen. Vi hade en riktigt trevlig kväll till trots. Ett par stycken som inte kom umgås jag fortfarande med, men vänskapen ligger på en annan nivå – jag vänder inte in och ut på mig själv längre för dessa människor. Resten har jag avskrivit och på min höjd följer vi varandra på sociala medier, men vi har ingen annan interaktion med varandra. Men jag gillar mitt egna sällskap och med de sociala kontakter jag har i och med arbetet, mina fåtalet vänner och min familj som står mig nära är jag nöjd där.

Men så kommer vi till den punkt jag inte är helt nöjd över – kärlekslivet. Jag fick för ca ett halvår sedan mitt hjärta rejält krossat. Det var en destruktiv relation med en kontrollerande man så egentligen var det ingen förlust. Men jag var kär. Jag gillade idén på ett gemensamt liv. Och för ca 1 år sedan så kände jag mig faktiskt tillfreds med livet, första gången på mycket mycket länge, var jag inte på väg någonstans, kände ingen stress, ingenting stort som gnagde. Istället var jag nästan bromsklossen och ville bara vara här och nu och tyckte det räckte fint med att drömma lite då och då om något framtida hus eller någon framtida resa utan någon egentlig idé om att genomföra dessa. Innan jag träffade den här mannen hade jag gett upp idén om någon livslång partner och var inställd på ett liv solo med lite dejtande och kanske hitta någon som man trivdes med en längre tid, men utan att det behövde handla om någon djup kärlek och var nöjd med det. Helt ärligt ser jag ingen vinst i relationer – för mig är de oftast destruktiva även när de inblandade är bra personer. Jag behöver ingen annan för att få de saker jag vill ha i livet. Den senaste mannen visade sig ljuga om det mesta, mycket av vårt liv tillsammans var byggt på lögner och det gör helt enkelt att jag inte litar på andra människor längre. Sen orkar jag inte lära känna nya människor på det sättet, blotta mig, inte veta var jag har den andra osv. När man pratar med bekanta och vänner om partners och dejter så är det inget jag vill ha. Det finns inget i det jag känner att jag saknar. Så jag förstår inte varför det faktum att jag inte får kärleksrelationer att fungera är en så stor sorg som det uppenbarligen är för mig.

På pappret saknar jag inget, jag har ett bra liv, men ändå kan jag inte känna det inom mig. Jag har försökt med ”lyckokalendrar”, mind-maping mm för att bena ut vad jag vill ha i livet, vad som gör mig lycklig, vad jag saknar och hur jag får det, men jag känner ingen som helst tillfredsställelse och kan inte hitta någon ”magisk” pusselbit som saknas.
 

Behöver nog mest skriva av mig lite. Jag upplever mig väldigt sällan nöjd och tillfreds med livet. Just nu har jag hamnat i en riktig svacka och allt jag vill är bara att känna mig nöjd där jag är i livet just nu, men jag har ingen aning om hur. Jag är och har alltid varit en rastlös själ. Och mitt liv är bra på riktigt, men ändå känner jag mig så fruktansvärt missnöjd och misslyckad.

Jag bor i en BR och här har jag faktiskt bott i många år nu. Jag älskar min lägenhet och för det mesta har jag tänkt att jag snart ska flytta för att få närmare jobb, kompisar eller något annat skäl. Men sen en tid tillbaka så är jag faktiskt inte på väg någonstans – den ligger bra till för mitt nuvarande liv, jag gillar radhuskänslan den har och perfekt storlek för en person, det är bra ekonomi i lägenheten så jag behöver inte jobba heltid om jag inte vill – vilket jag ser som en fantastisk fördel. Just nu är jag med i styrelsen och det tar på krafterna. Jag är nog inte lämplig i den roll jag har, för jag tycker det är jobbigt att bli kontaktad i tid och otid och känner ångest för det jag upplever som plikter i styrelsen. För att lösa detta så har jag avsagt mig ytterligare uppdrag, så vid nästa årsmöte här i vår så slipper jag den här som hängt över mig.

Just nu är jag i en period på jobbet där jag är understimulerad. Den har pågått sen innan jul och egentligen borde lågsäsongen vara över nu, men då vi är överbemannade så kommer jag fortsätta att vara understimulerad i ca 2 månader till innan det vänder. Jag har påtalat min understimulans för mina chefer, men får inga konkreta lösningar eller arbetsuppgifter. Detta tär så klart. Men det är mycket som är bra med det här jobbet och för någon som har haft ett 10-tal jobb de senaste 4 åren känns inte byta jobb som en lösning. Jag känner inte att jag orkar vara ny på ytterligare en arbetsplats. Dessutom får jag relativt bra betalt, jag har en del påverkan på mitt schema och mina arbetsuppgifter, har bra arbetstider (bättre än generellt i min bransch) och det ligger bra till geografiskt och jag ska få gå en kurs senare i vår för vidareutveckling. Och jag älskar mitt yrke!

Jag har god ekonomi. Jag har en stadig lön även om det inte är någon jättesumma, jag har ett bra sparkonto, jag lever ett relativt billigt liv så jag har råd att resa flera gånger per år och göra häftig drömresor som safari, paradisöar osv. lite då och då, men reslusten har avtagit markant det senaste året. Jag har alltid pengar kvar i slutet på månaden och ägnar mig åt det jag vill utan att känna att ekonomin på något sätt skulle vara ett hinder.

På fritiden ägnar jag mig åt Pole dance, jag går på klass en gång i veckan på en dansskola. Jag har en stång hemma där tanken är att jag ska träna mellan klasserna, men ska jag vara ärlig så var det länge sedan jag hade någon inspiration och lust att träna själv. Träningarna går med blandat resultat. Jag är på en så pass avancerad nivå att tricken numera kräver styrka och är tekniskt svåra och det helt enkelt är sällan man sätter ett nytt trick, särskilt eftersom jag inte tränar själv mellan klasserna. Jag har en axel som stökar, vilket jag upplever förstör en hel del och gör att jag hamnar efter mina klasskamrater på en hel del trick eftersom den inte håller att träna på det sätt som krävs. Jag har försökt behandla den, men det tar tid att bygga upp den. Jag har ett mål att delta i SM nästa år, men det känns nästan övermäktigt och jag pendlar mellan att det är en bra idé till att jag helt har tagit mig vatten över huvudet. I övrigt går jag på yoga. Gick på gymmets gruppass till en början, men efter att det inte kändes som jag utvecklades och dessutom var svårt att få plats så går jag denna termin en kurs istället och den känns både rolig och utvecklande. Planen är nästa vinter att åka på ett yoga retreat på något varmt ställe för att kombinera resa och yoga. Tränar ytterligare någon gång i veckan.

Jag har ett bättre socialt liv än jag haft på nästan 10 år. Jag träffar inte mina vänner så ofta, det är svårt att få ihop något när alla har barn och familj, men jag är också tryggare i mina vänskapsrelationer än jag någonsin varit. Jag vågar vara mig själv och jag vågar säga nej till saker jag inte vill eller orkar. Förut vågade jag inte det för jag trodde ingen ville träffa mig igen om jag inte ”ställde upp”. Jag har också avskrivit en del vänner som inte ger mig så mycket. När jag fyllde 30 så bjöd jag in 25-30 pers på fest, det kom 2... jag blev så ledsen. Vi hade en riktigt trevlig kväll till trots. Ett par stycken som inte kom umgås jag fortfarande med, men vänskapen ligger på en annan nivå – jag vänder inte in och ut på mig själv längre för dessa människor. Resten har jag avskrivit och på min höjd följer vi varandra på sociala medier, men vi har ingen annan interaktion med varandra. Men jag gillar mitt egna sällskap och med de sociala kontakter jag har i och med arbetet, mina fåtalet vänner och min familj som står mig nära är jag nöjd där.

Men så kommer vi till den punkt jag inte är helt nöjd över – kärlekslivet. Jag fick för ca ett halvår sedan mitt hjärta rejält krossat. Det var en destruktiv relation med en kontrollerande man så egentligen var det ingen förlust. Men jag var kär. Jag gillade idén på ett gemensamt liv. Och för ca 1 år sedan så kände jag mig faktiskt tillfreds med livet, första gången på mycket mycket länge, var jag inte på väg någonstans, kände ingen stress, ingenting stort som gnagde. Istället var jag nästan bromsklossen och ville bara vara här och nu och tyckte det räckte fint med att drömma lite då och då om något framtida hus eller någon framtida resa utan någon egentlig idé om att genomföra dessa. Innan jag träffade den här mannen hade jag gett upp idén om någon livslång partner och var inställd på ett liv solo med lite dejtande och kanske hitta någon som man trivdes med en längre tid, men utan att det behövde handla om någon djup kärlek och var nöjd med det. Helt ärligt ser jag ingen vinst i relationer – för mig är de oftast destruktiva även när de inblandade är bra personer. Jag behöver ingen annan för att få de saker jag vill ha i livet. Den senaste mannen visade sig ljuga om det mesta, mycket av vårt liv tillsammans var byggt på lögner och det gör helt enkelt att jag inte litar på andra människor längre. Sen orkar jag inte lära känna nya människor på det sättet, blotta mig, inte veta var jag har den andra osv. När man pratar med bekanta och vänner om partners och dejter så är det inget jag vill ha. Det finns inget i det jag känner att jag saknar. Så jag förstår inte varför det faktum att jag inte får kärleksrelationer att fungera är en så stor sorg som det uppenbarligen är för mig.

På pappret saknar jag inget, jag har ett bra liv, men ändå kan jag inte känna det inom mig. Jag har försökt med ”lyckokalendrar”, mind-maping mm för att bena ut vad jag vill ha i livet, vad som gör mig lycklig, vad jag saknar och hur jag får det, men jag känner ingen som helst tillfredsställelse och kan inte hitta någon ”magisk” pusselbit som saknas.

Jag tror din magiska pusselbit som saknas är intimitet och trygghet.

Inte ska väl en rövhatt göra att du ska gå omkring och misstänka att alla andra är rövhattar? Då har han ju "vunnit slaget" och utövar fortfarande sin mind-control över dig. Har han förmedlat "Du ska inte tro att du är trygg" till dig förut så tycker jag inte att du ska låta honom fortsätta ha den makten över dina tankar.

Nu är ju planeten överbefolkad av rövhattar så det krävs lite hård sållning från din sida om du ska hitta en relation som ger dig mer energi än vad den tar. Jag tror du skulle trivas med en man som får dig att växa som individ och peppar dig att följa dina egna drömmar, eller ger dig stöd att vara självständig och trivsamt få behålla ditt status quo. Man behöver ju verkligen inte flytta ihop och göra allt tillsammans bara för att man är i en seriös relation.

Mitt hetaste tips är att du spanar efter den där killen som har många tjejkompisar men inte dejtar så mycket själv. Trygga, snälla, män skapar inte alltid så mycket magpirr hos tjejer och kan därmed missas. :p
 
Jag tror din magiska pusselbit som saknas är intimitet och trygghet.

Inte ska väl en rövhatt göra att du ska gå omkring och misstänka att alla andra är rövhattar? Då har han ju "vunnit slaget" och utövar fortfarande sin mind-control över dig. Har han förmedlat "Du ska inte tro att du är trygg" till dig förut så tycker jag inte att du ska låta honom fortsätta ha den makten över dina tankar.

Nu är ju planeten överbefolkad av rövhattar så det krävs lite hård sållning från din sida om du ska hitta en relation som ger dig mer energi än vad den tar. Jag tror du skulle trivas med en man som får dig att växa som individ och peppar dig att följa dina egna drömmar, eller ger dig stöd att vara självständig och trivsamt få behålla ditt status quo. Man behöver ju verkligen inte flytta ihop och göra allt tillsammans bara för att man är i en seriös relation.

Mitt hetaste tips är att du spanar efter den där killen som har många tjejkompisar men inte dejtar så mycket själv. Trygga, snälla, män skapar inte alltid så mycket magpirr hos tjejer och kan därmed missas. :p
Tack för ditt svar! Trygghet med andra människor är nog något jag saknat större delen av livet, jag har liksom fått bli trygg med mig själv och klara mig själv väldigt tidigt. Det är så klart inte bara en rövhatt som gjort att jag gett upp den punkten, de finns ju som sagt i överflöd. Men jag får nog försöka ge det ett försök till. Jag har träffat ett par såna riktigt bra män, men det har oftast inte funkat för att de var betydligt äldre än mig och på en annan plats i livet än mig, men nu har åren gått och jag är äldre, så kanske går det att matcha bättre nu.
 
Har inget svar men följer din tråd. Jag känner ungefär samma. Jag har allt på pappret men jag är inte nöjd alls. Jag brukar finna tröst i att livet tar slut åtminstone:angel:
För tillfället gör jag mitt bästa för att gräva ner mig i arbete så att jag ska slippa fundera så mkt över vad jag ska göra med mitt liv, för hittills har alla mina fritidsprojekt gått i stöpet. Ju mer jag satsat känslomässigt, arbetsmässigt och ekonomiskt på mitt intresse ju sämre har det gått så jag försöker nu montera ner alla mina ambitioner där. Jag skulle utan problem kunna jobba ihjäl mig bara jag har rätt jobb som känns givande., då skulle jag iaf slippa ha en fritid att fundera på. Känns väl inte så produktivt men det är mitt nuvarande förhållningssätt...
 
Har inget svar men följer din tråd. Jag känner ungefär samma. Jag har allt på pappret men jag är inte nöjd alls. Jag brukar finna tröst i att livet tar slut åtminstone:angel:
För tillfället gör jag mitt bästa för att gräva ner mig i arbete så att jag ska slippa fundera så mkt över vad jag ska göra med mitt liv, för hittills har alla mina fritidsprojekt gått i stöpet. Ju mer jag satsat känslomässigt, arbetsmässigt och ekonomiskt på mitt intresse ju sämre har det gått så jag försöker nu montera ner alla mina ambitioner där. Jag skulle utan problem kunna jobba ihjäl mig bara jag har rätt jobb som känns givande., då skulle jag iaf slippa ha en fritid att fundera på. Känns väl inte så produktivt men det är mitt nuvarande förhållningssätt...
Låter precis som mig i perioder och tidvis har jag också haft typ 3-4 jobb samtidigt så jag slipper en fritid, men gillar faktiskt min fritid just nu även om det inte går så bra som man kan önska... fick något tips om att man skulle föreställa sig att livet tog slut imorgon och att man då skulle komma på vad man vill göra i livet/vad man saknar, jag kände mest ”va skönt, då slipper jag fundera på det”... :o

om jag kommer på något hemligt knep att känna sig nöjd så kommer jag självklart dela med mig.
 
om jag kommer på något hemligt knep att känna sig nöjd så kommer jag självklart dela med mig.
Jag ser verkligen fram emot den revolutionerande upptäckten :D:idea:

Jag är nog den bittraste person jag känner. Jag är cynisk och svartsynt. Tycker det mesta är värdelöst eftersom jag inte ser nån lösning inom min livstid, tex alla orättvisor som råder och allt som motarbetar nån lösning för det. Bara genom att vara född i fel kön sas, känner jag att loppet är kört. Tror helt enkelt att jag tänker för mkt, jag hade mått mkt bättre av att vara korkad och nöjd. Jag tror att nyckeln till lycka måste vara dumhet ;)
 
Jag tror din magiska pusselbit som saknas är intimitet och trygghet.

Inte ska väl en rövhatt göra att du ska gå omkring och misstänka att alla andra är rövhattar? Då har han ju "vunnit slaget" och utövar fortfarande sin mind-control över dig. Har han förmedlat "Du ska inte tro att du är trygg" till dig förut så tycker jag inte att du ska låta honom fortsätta ha den makten över dina tankar.

Nu är ju planeten överbefolkad av rövhattar så det krävs lite hård sållning från din sida om du ska hitta en relation som ger dig mer energi än vad den tar. Jag tror du skulle trivas med en man som får dig att växa som individ och peppar dig att följa dina egna drömmar, eller ger dig stöd att vara självständig och trivsamt få behålla ditt status quo. Man behöver ju verkligen inte flytta ihop och göra allt tillsammans bara för att man är i en seriös relation.

Mitt hetaste tips är att du spanar efter den där killen som har många tjejkompisar men inte dejtar så mycket själv. Trygga, snälla, män skapar inte alltid så mycket magpirr hos tjejer och kan därmed missas. :p
Något i ditt inlägg fastnade verkligen hos mig. Jag saknar absolut trygghet med andra människor - alla människor i princip. Inte nödvändigt att det måste vara en kärleksrelation som saknas. Jag trodde jag var trygg med mina vänner nu när jag vågar vara mig själv och säga vad jag tycker och känner, men när jag tänker efter är det inte för att jag tror att de ska stanna ändå, utan för att jag inte bryr mig längre om de försvinner eller om de tycker illa om mig. Tyvärr har inte terapi hjälpt mig på den punkten heller trots att jag påtalat problemet.
 
Jag ser verkligen fram emot den revolutionerande upptäckten :D:idea:

Jag är nog den bittraste person jag känner. Jag är cynisk och svartsynt. Tycker det mesta är värdelöst eftersom jag inte ser nån lösning inom min livstid, tex alla orättvisor som råder och allt som motarbetar nån lösning för det. Bara genom att vara född i fel kön sas, känner jag att loppet är kört. Tror helt enkelt att jag tänker för mkt, jag hade mått mkt bättre av att vara korkad och nöjd. Jag tror att nyckeln till lycka måste vara dumhet ;)
Haha jag har många gånger känt samma, om jag inte tänkte så mycket och var lite korkad skulle jag med största sannolikhet vara nöjd med livet och allt hade varit bra. Men jag är nog bland de mest positiva människorna jag vet, jag ser positiva saker i allt och har flera gånger fått höra att jag ska sluta vara så positiv jämt när folk helst vill gräva ner sig i sitt mörker. Till och med när jag var deprimerad och det mesta var nattsvart kunde jag ändå hitta ljuspunkter och lyfta fram dessa. Fast jag börjar känna att bitterheten smyger sig på, eftersom att vara positiv inte gett någon vidare utdelning.
 
Något i ditt inlägg fastnade verkligen hos mig. Jag saknar absolut trygghet med andra människor - alla människor i princip. Inte nödvändigt att det måste vara en kärleksrelation som saknas. Jag trodde jag var trygg med mina vänner nu när jag vågar vara mig själv och säga vad jag tycker och känner, men när jag tänker efter är det inte för att jag tror att de ska stanna ändå, utan för att jag inte bryr mig längre om de försvinner eller om de tycker illa om mig. Tyvärr har inte terapi hjälpt mig på den punkten heller trots att jag påtalat problemet.

Men det är ju bra att du har funnit en plattform av trygghet i dig själv. Då tycker jag du har kommit längre än många andra som kanske aldrig vågat stå på helt egna ben. Så på ett vis är du bättre :D

Ett annat problem som ibland kan uppstå om du är trygg i dig själv och kanske lite reserverad inför nya relationer, är att en viss typ av män dras till dig och vill övervinna ditt motstånd. Du blir en utmaning. Och då drar du egentligen till dig fel typ av män. Du ska ju inte ha dem som vill "vinna" dig. Du ska ju ha någon som är mer lyhörd än så. Så pass upp för ivriga uppvaktare om du ska dejta igen! ;)
 
Men det är ju bra att du har funnit en plattform av trygghet i dig själv. Då tycker jag du har kommit längre än många andra som kanske aldrig vågat stå på helt egna ben. Så på ett vis är du bättre :D

Ett annat problem som ibland kan uppstå om du är trygg i dig själv och kanske lite reserverad inför nya relationer, är att en viss typ av män dras till dig och vill övervinna ditt motstånd. Du blir en utmaning. Och då drar du egentligen till dig fel typ av män. Du ska ju inte ha dem som vill "vinna" dig. Du ska ju ha någon som är mer lyhörd än så. Så pass upp för ivriga uppvaktare om du ska dejta igen! ;)
Du sätter verkligen huvudet på spiken. Det är precis de männen jag har efter mig och som jag är evinnerligt less på. Jag pratade med en kollega om det för några år sedan, varför typ alla singelkillar i lämplig ålder på jobbet var intresserade av mig.. det var just det att jag uppfattades som ”svår”(i brist på bättre ord) och att det blev någon typ av prestige i att få mig.
 
Du sätter verkligen huvudet på spiken. Det är precis de männen jag har efter mig och som jag är evinnerligt less på. Jag pratade med en kollega om det för några år sedan, varför typ alla singelkillar i lämplig ålder på jobbet var intresserade av mig.. det var just det att jag uppfattades som ”svår”(i brist på bättre ord) och att det blev någon typ av prestige i att få mig.

En lyhörd, lite mjukare man, som verkligen gillar dig, läser av dig och tänker: "Hon verkar lite reserverad, hon vill kanske inte ha en relation just nu, och jag vill inte pressa henne..." och då märker du inte ens av att han finns, eller så tror du att han inte är intresserad. I själva verket har han bara läst av dig rätt.

Det är ju DEN typen av man du behöver prova på! :D Hejja!
 
Ett annat problem som ibland kan uppstå om du är trygg i dig själv och kanske lite reserverad inför nya relationer, är att en viss typ av män dras till dig och vill övervinna ditt motstånd. Du blir en utmaning. Och då drar du egentligen till dig fel typ av män. Du ska ju inte ha dem som vill "vinna" dig. Du ska ju ha någon som är mer lyhörd än så. Så pass upp för ivriga uppvaktare om du ska dejta igen! ;)

Skriver under på den. Jag är också en sån som män blir intresserade av. Antagligen just precis därför. Du skrev det så bra :)
 
En lyhörd, lite mjukare man, som verkligen gillar dig, läser av dig och tänker: "Hon verkar lite reserverad, hon vill kanske inte ha en relation just nu, och jag vill inte pressa henne..." och då märker du inte ens av att han finns, eller så tror du att han inte är intresserad. I själva verket har han bara läst av dig rätt.

Det är ju DEN typen av man du behöver prova på! :D Hejja!

Skriver under på den med. Jag har den typen av man. Det går att hitta :)
 
Lite uppdatering! Är inte ett dugg mer nöjd med livet, men snart är perioden av dubbel bemanning på jobbet över. Så det ser jag fram emot.

Haft det tufft den senaste tiden pga mitt ex. Han vill dels inte riktigt lämna mig ifred, samtidigt som jag senaste veckan blivit kontaktad av polisen som sökt honom och en snubbe som han är skyldig pengar. Det tar liksom aldrig slut med strul och lögner från den människan.

Jag tvingar mig själv att dejta. Så ska på en dejt i veckan som jag är nervös för, men samtidigt ser fram emot.

Jag har tagit kontakt med en psykolog, privat. Dyrt kommer det bli. Skulle säkert ha möjlighet att gå via landstinget med tanke på hur jag mår, men jag orkar inte och då blir det inte riktigt på ”mina villkor” heller, så jag tror detta är bättre.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Ska det inte vara mer än så här? Räcker det inte snart? Igår fick jag ytterligare 2 käftsmällar nu ekonomiskt. Inte nog med att kroppen...
Svar
6
· Visningar
1 075
  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
10 11 12
Svar
229
· Visningar
26 801
Senast: Tranan
·
  • Artikel
Dagbok Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en liten dagbokstråd här, där jag kan skriva av mig och även dela med mig av hästiga tankar...
Svar
6
· Visningar
743
  • Artikel
Dagbok Dethär kanske låter konstigt efter som att iprincip alla vet att jag har försökt att ta själv mord flera gånger. Men jag är SKIT RÄDD...
2 3
Svar
47
· Visningar
2 319
Senast: cirkus
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Att ångra en valp
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp