Känner mig inlåst, men vet inte hur jag ska öppna dörren (skilsmässa?)

[Hyacinth]

Du kan gå in på familjeliv och kolla vad folk skriver där, många har positiva erfarenheter.

Aldrig, jag skyr familjeliv nästan mer än Flashback.

 

[Cambrie]

Jag har positiva erfarenheter av familjerådgivning. Det är definitivt värt ett försök för att komma igång att kommunicera.

 

[Tufs]

Jag har positiva erfarenheter av familjerådgivning. Det är definitivt värt ett försök för att komma igång att kommunicera.

Jag är rädd för den besvikelse jag drabbas av när insikten att vi, med familjerådgivningens hjälp, kan börja kommunicera om känslor och så men att vi i övrigt inte har något gemensamt att samtala om. Jag känner mig som Pauline Collins i filmen Shirley Valentine när den enda som hemmafrun Shirley tycker att hon har att tala med är väggen i hennes kök. Responsen från köksväggen är densamma som maken i rummet bredvid...

 

[Petruska]

Ytterligare ett par timmar (mellan sömn och nattskift) i vårt förhållande som visar att vi inte har något att ge varandra längre. Inga sura miner direkt, men dämpat och väldigt fåordigt. Vi pratar inte alls. Bara om praktiska saker, inget annat. Genom åren har vi aldrig egentligen haft något att prata om annat än praktiska saker. Vad ungarna gör eller säger, om vem som ska ta hundarna på promenad. Som värsta Norén-pjäsen :/

Jag känner mig matt och orkeslös. Jag känner att mitt curlande inte bara beror på att minska risken för utbrott från mannen. Jag har tagit på mig den uppgiften självmant och på det sättet har jag känt att jag har en viktig funktion i vårt förhållande.

Nu när jag inte har curlat i några dagar känns det som om jag har förlorat jobbet på företaget "vårt äktenskap AB". Jag behövs inte mer och har blivit varslad av mig själv.

Det är väl kanske därför jag känner mig så otroligt tom. Jag har ju alltid hållit ordning på allt i vårt förhållande så plötsligt är jag inte längre behövd... Lite snopet på något sätt. Men kanske bra? Vad vet jag...

Jag tror att det är bra.

Och jag tycker att det här inlägget är oerhört intressant! Och insiktsfullt.

 

[mandalaki]

Jag är rädd för den besvikelse jag drabbas av när insikten att vi, med familjerådgivningens hjälp, kan börja kommunicera om känslor och så men att vi i övrigt inte har något gemensamt att samtala om. Jag känner mig som Pauline Collins i filmen Shirley Valentine när den enda som hemmafrun Shirley tycker att hon har att tala med är väggen i hennes kök. Responsen från köksväggen är densamma som maken i rummet bredvid...

Då tycker jag att du ska göra som Shirley ...

 

[Tufs]

Då tycker jag att du ska göra som Shirley ...

mmm... men Grekland lockar inte så mycket, jag är mer åt - hållet

 

[Sleepy]

Familjeterapi är ju alltid ett alternativ; varför ge upp i förtid? Ge det trettio år till så kanske han har ändrat sig, vem vet?

 

[Tufs]

Familjeterapi är ju alltid ett alternativ; varför ge upp i förtid? Ge det trettio år till så kanske han har ändrat sig, vem vet?

Mmmm... Eller hur... Min mamma sade att man bara kan förändras till en viss gräns. Undrar om den gränsen inte redan är nådd hos oss båda.

Känns som när man fastnar med stövlarna i en lerig hage. Antingen rycker man till och får med sig stöveln, eller så får man inte det. På något sätt måste man ta sig vidare oavsett. Med eller utan stövlar, med eller utan make... Förr hade jag struntat i stöveln och gått i strumplästen (det löser sig på något sätt). Idag är jag invand och orolig Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att det ska funka? Har jag varit otydlig? Är det inte bara så att jag inte verkar tillräckligt intresserad så han har slutat prata med mig?

Ja, usch...

 

[Sleepy]

Mmmm... Eller hur... Min mamma sade att man bara kan förändras till en viss gräns. Undrar om den gränsen inte redan är nådd hos oss båda.

Känns som när man fastnar med stövlarna i en lerig hage. Antingen rycker man till och får med sig stöveln, eller så får man inte det. På något sätt måste man ta sig vidare oavsett. Med eller utan stövlar, med eller utan make... Förr hade jag struntat i stöveln och gått i strumplästen (det löser sig på något sätt). Idag är jag invand och orolig Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att det ska funka? Har jag varit otydlig? Är det inte bara så att jag inte verkar tillräckligt intresserad så han har slutat prata med mig?

Ja, usch...

"Är det ändå kanske bara mitt fel?"

Stå upp, ta dina strumpor och gå. Lev resten av ditt liv lycklig i strumplästen. Eller hitta ett par läckra pjucks på vägen. Hur som, sluta trampa omkring i leran.

 

[Milosari]

Livet kan vara så mycket bättre än det där. Jag kan utifrån det du läser verkligen inte se någon som helst anledning att stanna eller kämpa. Älskar man inte varandra så finns det ju inget värde i att ha hängt ihop länge, det i sig är ju en mycket märklig anledning att ta till som anledning till att inte skilja sig.

Leta annat boende, meddela maken och sen tror jag att du kommer känna dig otroligt lättad. Kanske sorgsen också, men den sorgen låter det nästan som om du redan är förbi.

 

[Tufs]

Men, att det ska vara så jäkla svårt att öppna käften och säga de där orden .
Jag måste verkligen säga som det är och sluta hitta anledningar till att vänta en timme till, fem minuter till... Bla, bla, bla!!!
Jag har i alla fall gjort en Shirley Valentin (fast utan romansintresset) och så snart jag lyckas klämma ur mig vad jag har beslutat mig för så är det hela förhoppningsvis i rullning.

Ha en skön kväll!

 

[nickan1]

Men, att det ska vara så jäkla svårt att öppna käften och säga de där orden .
Jag måste verkligen säga som det är och sluta hitta anledningar till att vänta en timme till, fem minuter till... Bla, bla, bla!!!
Jag har i alla fall gjort en Shirley Valentin (fast utan romansintresset) och så snart jag lyckas klämma ur mig vad jag har beslutat mig för så är det hela förhoppningsvis i rullning.

Ha en skön kväll!

Ibland har det hjälpt mig att säga saker högt till en fiktiv person när jag t.ex. ska ringa ett samtal som jag tycker är jobbigt, prata om något jobbigt med en annan person eller gå på en anställningsintervju. Då har jag formulerat saker högt för mig själv några gånger och då känns det lite enklare att göra det i själva situationen sen. Jag vet inte om det kan funka för dig men ville iallafall ge dig tipset.

 

[Red_Chili]

Mmmm... Eller hur... Min mamma sade att man bara kan förändras till en viss gräns. Undrar om den gränsen inte redan är nådd hos oss båda.

Känns som när man fastnar med stövlarna i en lerig hage. Antingen rycker man till och får med sig stöveln, eller så får man inte det. På något sätt måste man ta sig vidare oavsett. Med eller utan stövlar, med eller utan make... Förr hade jag struntat i stöveln och gått i strumplästen (det löser sig på något sätt). Idag är jag invand och orolig Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att det ska funka? Har jag varit otydlig? Är det inte bara så att jag inte verkar tillräckligt intresserad så han har slutat prata med mig?

Ja, usch...

Det låter ju som om du gjort långt mer än du borde, framförallt tänker jag att om det där varit något att satsa på, då hade han redan reagerat! Det är ju inte du som ska få er relation att fungera, det är ju ni, om ni ska ha en. Han visar ju tydligt hela tiden att han inte är intresserad av att ändra något, för hade han varit det så hade han tänkt till lite själv och agerat lååångt tidigare. Han har haft tid, han har fått chanser, han har inte velat ända något alls utifrån vad du berättar. Antingen vill han inte, orkar inte, fattar inte eller så passar ni helt enkelt inte ihop. Men att det inte fungerar är inte enbart ditt "fel" och därmed är det inte enbart din uppgift att försöka rädda förhållandet. Du har försökt, du har inte fått respons, då är det inte mycket kvar att göra annat än att se till att själv må bra även om det krävs en skilsmässa för det.

 

[Tufs]

Jag har sagt det nu! Jag sade helt enkelt att jag inte ville mer och att jag vill skiljas. Han sade att han ville det också, så så var det med det. Föga dramatiskt! Han frågade om jag träffat någon annan,. Nä, jag har inget behov av tvåsamhet på det sättet. Jag sade bara att jag inte vill ha någon annan, jag vill vara själv. Han blev nog lättad över att han inte behöver känna sig brädad av någon.

Det känns sjukt skönt att vara överens på den punkten i alla fall. Nu börjar den juridiska processen. Förhoppningsvis blir det inte så mycket tjafs.

Närmare 30 års förhållande är till ända och det känns mycket bra!

 

[cirkus]

Jag har sagt det nu! Jag sade helt enkelt att jag inte ville mer och att jag vill skiljas. Han sade att han ville det också, så så var det med det. Föga dramatiskt! Han frågade om jag träffat någon annan,. Nä, jag har inget behov av tvåsamhet på det sättet. Jag sade bara att jag inte vill ha någon annan, jag vill vara själv. Han blev nog lättad över att han inte behöver känna sig brädad av någon.

Det känns sjukt skönt att vara överens på den punkten i alla fall. Nu börjar den juridiska processen. Förhoppningsvis blir det inte så mycket tjafs.

Närmare 30 års förhållande är till ända och det känns mycket bra!

Vilken lättnad att ni var på samma spår - förhoppningsvis förenklar det situationen.
Lycka till i ditt nya liv!

 

[Hyacinth]

Jag har sagt det nu! Jag sade helt enkelt att jag inte ville mer och att jag vill skiljas. Han sade att han ville det också, så så var det med det. Föga dramatiskt! Han frågade om jag träffat någon annan,. Nä, jag har inget behov av tvåsamhet på det sättet. Jag sade bara att jag inte vill ha någon annan, jag vill vara själv. Han blev nog lättad över att han inte behöver känna sig brädad av någon.

Det känns sjukt skönt att vara överens på den punkten i alla fall. Nu börjar den juridiska processen. Förhoppningsvis blir det inte så mycket tjafs.

Närmare 30 års förhållande är till ända och det känns mycket bra!

Häpp! Så skönt att ni ändå bar på samma känsla.

 

[Tufs]

Ni får nog ta åt er en del av äran! Utan ert pushande, kloka ord och synpunkter hade jag troligtvis kämpat på i 30 år till Nu väntar en Shirley Valentine-trip till i augusti och en hel massa pappersexersis och sånt innan dess...

 

[the_connemara]

Började läsa tråden nu o kände först "åh nej, jag vill så att TS ska orka skilja sig NU!" och så bjöd du på denna utvecklingen @Tufs Fan vad pepp!

Jag orkade göra slut för snart 2 år sedan, älskar mitt liv som singel (jävligt ensam singel dessutom ) bara mer och mer och är mitt i att flytta till mitt första boende som känns som mitt alldeles egna. DRÖM! Pepp I massor till dig!!

 

[Tufs]

Idag ringde herrn innan han skulle till jobbet och sade att han hade berättat för barnen. Han är väldigt omtänksam på det sättet så han hade inte sagt något elakt om mig till dem (jag fick reda på hur han sagt det när jag kom hem och pratade med ena barnet).
Men bitter och sårad är han. Han sade att han behövde få processa det här i några dagar eftersom det var en riktig käftsmäll jag hade gett honom igår. tydligen hade jag sagt att jag inte hade älskat honom på flera år . Det har jag definitivt inte sagt.... Hur som helst, jag lät det bero. Jag låter skiten rinna av. Han är ju ledsen och har inte sörjt ännu, så det kommer säkert bli en och annan sur kommentar innan det här är klart.
Jag är glad för att han berättat för barnen på så bra sätt i alla fall.
Våra barn är ju vuxna så det gör ju saken lite lättare förstås.

Mina föräldrar är också skilda och jag minns knappt hur det var (jag var ganska liten då) men jag har fått berättat för mig att det var betydligt tuffare för mina äldre syskon (som var runt 10-12-årsåldern någonting). Så det känns skönt att ungarna är vuxna så de inte behöver känna att de hamnar i kläm eller tar på sig skulden själva.

Jaja... Livet går vidare. Jag fortsätter rapportera

 

[Tufs]

Idag var det en tung dag. Mina känslor har vacklat och jag har varit väldigt ledsen. Så hör jag Gabriellas sång och tårarna sprutar. Alldeles för många likheter med mitt liv. Sången stärker mig och gör mig så ledsen på samma gång Tänk att någon så omedvetet kan göra en annans liv så jäkla kämpigt! Han har gjort så gott han kunnat, men det blev så fel. Och nu är det för sent.