Känner ni er svikna? Tänker ni på svek?

[mandalaki]

Tänker lite vidare.

Ditt exempel är väl i samma härad som något vi kan kalla "svikna förtroenden". I ungefär det sammanhanget tycker jag mig se mycket oro för kommande svek. (Återigen, typ i enklare skönlitteratur, i relationsartiklar i dagspress, kanske i en del diskussioner på nätet.)

Själv tänker jag inte att det jag säger till andra eller det andra säger till mig är förtroenden oss emellan. Vilket ju betyder att jag inte heller ser det som svek om någon av oss sedan nämner det för andra.

Däremot är det ju ofta dumt, ohyfsat och allmänt olämpligt att säga till tredje part vad andra part har sagt till mig, men då handlar det om helt andra saker än just att svika förtroenden. Snarare tänker jag på det i termer av att bete sig som folk.

Jag har nog ganska höga krav på hur det hanteras som sägs mellan mig och någon annan. Eller ja, jag gör en rätt noggrann avvägning om det jag är på väg att säga faktiskt bör sägas. Beror på hur nära jag är de inblandade parterna, tror jag.

 

[Badger]

@TeamLundVer och @TinyWiny
Jag är helt med er när det gäller föräldrar som sviker sina föräldraplikter, och alltså samtidigt sina barn. Där har vi ju också en typ av relation, som det finns väldigt mycket förpliktelser inbyggd i. Och förpliktelserna ligger hos föräldrarna.

De flesta andra känslomässigt grundade relationer, bygger ju inte på att den ena parten har plikter ensidigt mot den andra. Och den andra är inte beroende som ett barn av den första.

Föräldrasvek är utan tvekan värsta sortens.

Jag tänker mig också att samhället eller vården (skolan) kan svika personer med behov på liknande grunder.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Nej, kan inte komma på någon gång jag upplevt känslan.

 

[TinyWiny]

Tänker lite vidare.

Ditt exempel är väl i samma härad som något vi kan kalla "svikna förtroenden". I ungefär det sammanhanget tycker jag mig se mycket oro för kommande svek. (Återigen, typ i enklare skönlitteratur, i relationsartiklar i dagspress, kanske i en del diskussioner på nätet.)

Själv tänker jag inte att det jag säger till andra eller det andra säger till mig är förtroenden oss emellan. Vilket ju betyder att jag inte heller ser det som svek om någon av oss sedan nämner det för andra.

Däremot är det ju ofta dumt, ohyfsat och allmänt olämpligt att säga till tredje part vad andra part har sagt till mig, men då handlar det om helt andra saker än just att svika förtroenden. Snarare tänker jag på det i termer av att bete sig som folk.

Där tänker vi väldigt olika. Det som sägs till mig stannar hos mig om jag på minsta vis kan ana mig till att det är känsligt för den personen. Då ser jag det som ett förtroende. Jag håller hellre tyst i onödan så att säga än berätta vad någon har sagt och riskera att såra hen. Jag tycker inte att man ska behöva påtala att man inte vill att det man säger sägs vidare och att ändå göra det, säga vidare något någon har sagt i uttalat förtroende eller inte är för mig väldigt väldigt illa. En person som har gjort det kan jag visserligen fortsätta vara vän med om hen förstår sitt klavertramp men jag säger ju inga känsliga saker till hen mer. Det är något jag tycker är viktigt. Att säga vidare saker om andra är bara så fel i min bok och bidrar bara till skvaller och/eller dålig stämning och sårade människor. Kanske inte svek alla gånger men det är så onödigt.

 

[Magiana]

Ja, jag känner mig sviken. När jag inte mått bra och inte klarat mig på egen hand och då inte fått någon hjälp eller stöttning av varken vården eller människor som jag trott stått mig nära. Och resultatet har blivit att jag fallit hårt.

 

[Petruska]

Jag har nog ganska höga krav på hur det hanteras som sägs mellan mig och någon annan. Eller ja, jag gör en rätt noggrann avvägning om det jag är på väg att säga faktiskt bör sägas. Beror på hur nära jag är de inblandade parterna, tror jag.

Ja, man kan ju ha det på olika vis.

Jag tänker att urskillning innan man pratar är en bättre metod än att först prata, och sen (eller innan) avkräva tystnad.

Sen är ju också mycket man vill lufta lite vänner emellan, inget som man har lust att föra vidare. Om du nu berättade om pinsamma sexuellt överförbara sjukdomar med mera för mig, har jag svårt att se att jag skulle säga till någon att "Har du HÖRT, Bläckis har fått clamydiaherpesgonorré som hon sprider vilt omkring sig!". Jag är rätt säker på att det skulle slå tillbaka på mig själv direkt, om jag gjorde något så orimligt dumt. Med all rätt.

 

[Petruska]

Där tänker vi väldigt olika. Det som sägs till mig stannar hos mig om jag på minsta vis kan ana mig till att det är känsligt för den personen. Då ser jag det som ett förtroende. Jag håller hellre tyst i onödan så att säga än berätta vad någon har sagt och riskera att såra hen. Jag tycker inte att man ska behöva påtala att man inte vill att det man säger sägs vidare och att ändå göra det, säga vidare något någon har sagt i uttalat förtroende eller inte är för mig väldigt väldigt illa. En person som har gjort det kan jag visserligen fortsätta vara vän med om hen förstår sitt klavertramp men jag säger ju inga känsliga saker till hen mer. Det är något jag tycker är viktigt. Att säga vidare saker om andra är bara så fel i min bok och bidrar bara till skvaller och/eller dålig stämning och sårade människor. Kanske inte svek alla gånger men det är så onödigt.

Jag är stenhård med att sådant är upp till mitt omdöme. Om man inte litar på mitt omdöme, tycker jag att det är bättre - även för den andra personen - att inget säga till mig.

Sen är ju mitt omdöme ofta att hålla tyst, men det är upp till mig.

 

[Hoarfrost]

Jag kan inte komma på någon gång jag känt mig sviken. För mig är ett svek en situation där någon förväntar sig något från en annan, där det finns en överenskommelse, och den andra med flit skiter i överenskommelsen för att såra eller underlätta för sig själv. Typ.

I alla de situationer där sådant hänt mig har jag hittat anledningen till varför saker har blivit som de blir, som är mer eller mindre legitima, och därmed blir det inte ett svek.

Däremot har jag känt mig besviken många gånger. Men för mig är besviken och sviken helt olika saker. Jag vet inte ens hur jag skulle definiera dem och skillnaden mellan dem men de är som i två ändar av ett brett spektrum.

Svek är något jag känner att jag gör mot andra. Jag tycker/tror att jag sviker andra konstant. Det kan vara att jag blir förkyld och inte kan komma med på bio eller vad som. Jag känner att jag sviker. Vilket är fruktansvärt ologiskt med tanke på min egen ganska avslappnade attityd till andras "svek".

 

[MissFideli]

När det gäller politik, arbete och myndigheter, ja. Men på mitt eget privata plan, nä. Besviken ofta, men sviken? Inte vad jag kan komma på.

 

[Petruska]

Jag kan inte komma på någon gång jag känt mig sviken. För mig är ett svek en situation där någon förväntar sig något från en annan, där det finns en överenskommelse, och den andra med flit skiter i överenskommelsen för att såra eller underlätta för sig själv. Typ.

I alla de situationer där sådant hänt mig har jag hittat anledningen till varför saker har blivit som de blir, som är mer eller mindre legitima, och därmed blir det inte ett svek.

Däremot har jag känt mig besviken många gånger. Men för mig är besviken och sviken helt olika saker. Jag vet inte ens hur jag skulle definiera dem och skillnaden mellan dem men de är som i två ändar av ett brett spektrum.

Svek är något jag känner att jag gör mot andra. Jag tycker/tror att jag sviker andra konstant. Det kan vara att jag blir förkyld och inte kan komma med på bio eller vad som. Jag känner att jag sviker. Vilket är fruktansvärt ologiskt med tanke på min egen ganska avslappnade attityd till andras "svek".

Jag blev riktigt besviken en gång i somras, när en kompis hade glömt en grej vi skulle göra tillsammans och som jag hade sett fram mot (och som inte funkade att göra ensam). Men jag fattar också varför kompisen glömde, och räknar händelsen till livets små förtretligheter.

Så jag gör också den där skillnaden mellan besviken och sviken. Min kompis svek mig inte. För ett svek krävs väldigt mycket mer. Hon menade ju inget illa. Hon hade tex inte först sagt ja i syfte att sedan hoppa av, för att jävlas med mig. Hon glömde, och jag vet varför hon glömde.

Och precis som du skriver, tror jag att kompisen kände att hon svek mig där. Vilket jag inte ser någon mening med att hon straffar sig själv genom att tänka på.

 

[LindaKL]

Jag har upplevt svek på flera vis genom åren. Av lärare under skoltiden då jag inte fick gehör när jag blev mobbad och retad av andra elever. Av s.k vänner har jag många gånger blivit siken också. De har pratat bakom ryggen, ljugit, lämnat mig i sticket när andra dykt upp m.m. Även chefer har svikit mig. Lovad en viss tjänst och sen blev det inget utan förklaring till varför och någon annan fick tjänsten. Jag har även blivit siken av en förälder när det gällde känsliga handlingar mot mig som barn.
Jag kräver inte att någon är perfekt utan bara att man är ärlig. Det kommer man långt på i allt här i livet.

 

[Roheryn]

Mitt svar hade också varit "Alltså nej ". För att jag ska använda ordet svek om en handling, måste det nog vara en handling som avser att skada/såra just mig, och från en person som närmast anstränger sig för att uppnå just det. Vanliga mänskliga tillkortakommanden, som kan gå ut lite över mig, tänker jag inte på som svek.

Känner precis som du angående detta! Det måste finnas någon sorts avsiktlighet för att jag skall uppfatta något som ett svek, och följaktligen känner jag mig oerhört sällan (aldrig?) just sviken. Jag kan såklart bli kortsiktigt arg och ledsen för något som någon gjort (eller inte gjort), men ser det oftast inte som svek.

 

[Philosophia]

Svek, alltså ordet, känns lite dramatiskt, och framför allt moraliskt laddat. Ordet drar in rätt mycket moraliska normer i de mellanmänskliga relationerna, på ett sätt jag inte riktigt kan orientera i.

Jag tänker att det ändå är en adekvat term för att beskriva någon som kan ske just i mellanmänskliga relationer - när någon inte lever upp till någon annans legitima förväntningar. Jag håller inte med om att det behöver finnas en avsikt att såra eller skada den som man sviker, det kan räcka med att vara tanklös eller indifferent till det hela.

Däremot kan jag hålla med om att ordet överanvänds, vilket kan tänkas bero på att många människor har orimliga förväntningar på andra människor. De orimliga förväntningarna gör att de upplever ett svek som egentligen inte existerar.

Summa summarum så ser jag inte "svek" som ett så dramatiskt ord, utan att det är en beskrivning av vad som händer i en mellanmänsklig relation.

Mot min förståelse av ordet talar dock hur många använder ordet i vardagen, t.ex. "X är en riktig svikare" och "Y är en klippa - hen sviker aldrig" som om det vore något som är kopplat till karaktärsdrag hos personer. Ordet tenderar även att användas för att beskriva känslan hos den som blir sviken av någon, vilket jag tänker är en felanvändning.

Men för att svara på den ursprungliga frågan: Nej, jag upplever inte att jag blir sviken av min omgivning.

 

[Hyacinth]

Jag tänker att det ändå är en adekvat term för att beskriva någon som kan ske just i mellanmänskliga relationer - när någon inte lever upp till någon annans legitima förväntningar. Jag håller inte med om att det behöver finnas en avsikt att såra eller skada den som man sviker, det kan räcka med att vara tanklös eller indifferent till det hela.

Däremot kan jag hålla med om att ordet överanvänds, vilket kan tänkas bero på att många människor har orimliga förväntningar på andra människor. De orimliga förväntningarna gör att de upplever ett svek som egentligen inte existerar.

Summa summarum så ser jag inte "svek" som ett så dramatiskt ord, utan att det är en beskrivning av vad som händer i en mellanmänsklig relation.

Mot min förståelse av ordet talar dock hur många använder ordet i vardagen, t.ex. "X är en riktig svikare" och "Y är en klippa - hen sviker aldrig" som om det vore något som är kopplat till karaktärsdrag hos personer. Ordet tenderar även att användas för att beskriva känslan hos den som blir sviken av någon, vilket jag tänker är en felanvändning.

Men för att svara på den ursprungliga frågan: Nej, jag upplever inte att jag blir sviken av min omgivning.

De där orimliga förväntningarna är spännande.
Hur uppstår de och underhålls.

 

[Sleepy]

De där orimliga förväntningarna är spännande.
Hur uppstår de och underhålls.

Ett tecken på att de två parterna inte känner varandra så väl som de tror samt bristande kommunikation kanske? Ungdom och bristande livserfarenhet kan nog även bidra till antagande att den andre outtalat delar det egna synsättet om vad en kan förvänta sig av varandra.

 

[Philosophia]

De där orimliga förväntningarna är spännande.
Hur uppstår de och underhålls.

Jag håller med, det är väldigt spännande!
(det är lite typiskt att jag behöver jobba, för jag vill diskutera det här!)

 

[the_connemara]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Nej den känslan tror jag inte att jag riktigt känner igen. Inte ens om ett löfte till mig bryts. Jag känner mer att nu vet jag vad jag inte kan lita på och skapar själv ett större avstånd. Men det ligger också i min natur.

Kanske är det vissa definition av svek/känna sig sviken? För mig är svek/sviken något som är mer personligt. Jag tror inte jag tar saker så personligt eller hänger upp det så mycket på personer. Jag vill mer leva bekvämt o orosfritt o upplever mer att jag navigerar undan från sådant som inte ger mig trygghet. Snarare än upplever att Någon svek Mig. Typ.

 

[honung]

Har upplevt familjerelaterat svek som jag burit på och förträngt under många år som blir svårare och svårare att hantera ju äldre jag blir. Det handlar om övergrepp och hur det hanterats, och senare i livet har känslan av svek spätts på vid familjerelaterad turbulens. Även om de människor jag klandrar för det svek jag upplevde är borta idag är känslan av detta svek otroligt levande och blir ju äldre jag blir än mer obegripligt och smärtsamt. Det är som att bära med sig en burk med svavlande svart os som är en utomkroppskänsla för den är inte relevant för MIN familj idag. Den där burken symboliserar svek för mig och andra 'bumps' i livet sorterar jag i i shit happens för jag litar nog inte på någon här i livet egentligen så jag sätter inte ribban för förtroende så högt att någon kan toppa min erfarenhet och definition av svek.

 

[BornAgain]

Men tänk vilken orimlig tur...eller tråkig syn på sina medmänniskor man måste ha om man aldrig ska behöva känna sig sviken?

(Och jag håller inte med om att sviken är ett ord som hör hemma inom den höga dramatiken - man är sviken om kompisen inte kommer när man ska på bio, även om man normalt kan släppa det väldigt snabbt)

 

[Petruska]

Men tänk vilken orimlig tur...eller tråkig syn på sina medmänniskor man måste ha om man aldrig ska behöva känna sig sviken?

Har du lust att utveckla?