Känns som om kärleken till barnen är borta

[Pathmaker]

Hej!
Jag har inga egna barn ännu men det kommer nog så småningom.
När jag växte upp gick aldrig mina syskon eller jag på dagis, då mamma jobbade natt och kväll så hon var alltid hemma under dagen och pappa som jobbade dag var hemma kväll och natt. Så vi "slapp" dagis men hade andra ställen att träffa barn på. Som kyrkans barntimmar t ex. som var poppis förr.
När jag väl började skolan följde min mamma mig till bussen VARJE dag. Om skolmatsalen var stängd, fixade mamma pannkakor, smörgåsar eller något annat lämpligt som jag kunde äta. Likaså gjorde mina klasskamraters föräldrar åt sina barn. Matlådorna var packade med god mat. Och även när skolmatsalen var igång fick man med sig frukter eller riskaka som mellanmål man kunde äta på rasten.

Nu sitter jag med i ett utskott för en hembygdsförening som samarbetar med den första skolan jag gick på. Där får barn i klasserna 1 och 3 komma på besök och lära sig om hur det var att leva långt tillbaka i tiden, då varken rinnande vatten eller el fanns. Dem får prova på allt möjligt och barnen tycker att det är jätteroligt!
Barnen är där hela dagen och äter sin lunch där. Föreningen bjuder inte på lunch utan på ett mellanmål när barnen anländer. Så barnen ska ha med sig egen matsäck hemifrån. Jag sitter ofta med barnen när dem äter och det jag får se och höra chockerar mig. En del barn börjar gnälla väldigt tidigt under dagen om att dem är hungriga, för att deras föräldrar inte har hunnit med att göra frukost på morgonen och i matsäcken, vad finns där? Inte mycket. Kanske en torr smörgås. En tjej hade bara med sig en morot för hennes mamma hann inte med att göra något åt henne. Barn som inte fått frukost ska alltså leva på en morot under hela dagen?

En pojke hade med sig två smörgåsar, ett äpple och två kakor som han inte ville ha. Jag sa att han kunde spara kakorna och ta dem när han kom hem istället. Då säger pojken att han inte får ta med sig mat hem igen, eftersom hans föräldrar vill att han ska vara tacksam för att han får mat. Det var något sorgligt över pojken som fick mitt hjärta att krampa.

Några veckor senare skulle föräldrarna komma på besök med barnen så barnen fick visa vad dem hade lärt sig och gjort. Jag har aldrig sett mer barnsliga människor än deras föräldrar. Det får mig att undra om alla dagens föräldrar är såna.. Jag hoppas inte det. Medan barnen berättade och försökte visa så traskade en pappa iväg och tittade på sin telefon. Några föräldrar frågade sin son om det skulle ta lång tid det här men ursäktade sig ganska snart med anledningen att "dem hade viktigare saker att göra".
Vid ett tillfälle när vi stod inne i ett av visningshusen och en ur vår grupp berättade om hur det var när hon var liten, om hur hennes mamma fick ordna matsäck varje dag till henne för att dem inte fick mat i skolan börjar en mamma åma sig och sucka. Hon lägger kommentaren "usch för att behöva göra det varje morgon. Det hade aldrig jag orkat med!" (Varpå hon skrattar hånfullt)

Jag vet inte men det känns bara så sorgligt. Kanske är det såhär i dagens läge. Kanske finns inte den sortens mammor och pappor kvar som jag och mina kamrater hade. Har inte föräldrarna längre tid för sina barn? Varför har dem ens barn när barnen inte verkar vara så intressanta och viktiga för dem?

Kan någon ge mig ett vettigt svar?!
Eller är det såhär det faktiskt är?

 

[Majkem]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Både ja och nej, men tyvärr väldigt ofta. Föräldrar som jobbar mer än förr, materiella ting viktigare, stress, få timmar hemma m familj då föräldrarna jobbar långa dagar, många skilsmässor osv. Kontentan, barn som mår mkt dåligt, helt säkert föräldrar också!!

 

[Majkem]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Och skolan förväntas lösa allt...

 

[Majkem]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Sen finns såklart vi som vänder ut och in på oss som föräldrar, men då heter det curlingföräldrar...

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Jag skulle tro att det du berättar hör till undantagen. Jag känner inte igen det från något sammanhang jag har varit i.

 

[Glamoroza ox]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Barnen är där hela dagen och äter sin lunch där. Föreningen bjuder inte på lunch utan på ett mellanmål när barnen anländer. Så barnen ska ha med sig egen matsäck hemifrån. Jag sitter ofta med barnen när dem äter och det jag får se och höra chockerar mig. En del barn börjar gnälla väldigt tidigt under dagen om att dem är hungriga, för attderas föräldrar inte har hunnit med att göra frukost på morgonen och i matsäcken, vad finns där? Inte mycket. Kanske en torr smörgås. En tjej hade bara med sig en morot för hennes mamma hann inte med att göra något åt henne. Barn som inte fått frukost ska alltså leva på en morot under hela dagen?

Inte säkert det är så med "alla" som har med sig lite/ingenting, men det KAN ju vara så att nån/några tillhör en familj där egen matsäck är en omöjlighet.
Kanske är det mindre pinsamt att säga att föräldern inte HANN göra frukost än att säga, vi har tyvärr ingen mat hemma (?)
Är nog mer än en som endast får skolans lunch som mat på hela dan.

 

[Mirtai]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Inte säkert det är så med "alla" som har med sig lite/ingenting, men det KAN ju vara så att nån/några tillhör en familj där egen matsäck är en omöjlighet.
Kanske är det mindre pinsamt att säga att föräldern inte HANN göra frukost än att säga, vi har tyvärr ingen mat hemma (?)
Är nog mer än en som endast får skolans lunch som mat på hela dan.

Precis min tanke också. Och det är därför det är så viktigt att skolan faktiskt är avgiftsfri och inte tar ut dolda avgifter i form av krav på matsäck/frukt/fika!

 

[Mabuse]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Jag skulle säga att ditt urval är alldeles för litet och snett för att kunna dra generella slutsatser om hur det var förr generellt, och hur det är nu generellt.

Om jag fattar det rätt jämför du vad du minns av din egen uppväxt (sampelstorlek: 1 person, som dessutom var typ tio år när hon gjorde datainsamlingen, och observationerna har dessutom sparats bara i minnet, som ju kan förvanska en del, med andra ord, inte den mest tillförlitliga informationskällan), med vad du ser av de barn som råkar besöka hembygdsgården där du är engagerad idag. Din egen uppväxt kanske inte var representativ för hur barn hade det då? Barnen du ser på hembygdsgården kanske inte är representativa för hur barn har det idag?

Som jämförelse: Min morfar dog innan min mamma föddes. Mina barns far lever tillsammans med barnen och mig. Kan jag på basis av det dra slutsatsen att dagens barn har det mycket bättre än man hade det förr i tiden, för på 40-talet så dog papporna innan barnen föddes, men nuförtiden så växer barnen upp med båda sina föräldrar?

Nej, såklart inte, det blir ju helt tramsigt. Alla pappor dog inte på 40-talet, alla pappor lever inte med sina barn idag. Men likadant blir det ju när du jämför din uppväxt med vad du ser på hembygdsgården, och på basis av det drar slutsatser om samhällets utveckling.

 

[Sol]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Min uppfattning är att föräldrar idag vill göra så mycket för sina barn att de inte hinner med. De vill vara engagerade i förskolan (ha förskolefester man kan baka bullar och kakor till, sälja lotter osv.) och sedan engagerar man sig för att få bättre mat i förskolan/skolan, på fritiden ska barnen sysselsättas med någonting "meningsfullt",maten hemma ska vara lagad från grunden osv. Man ska göra så mycket man kan för att barnen ska utvecklas optimalt. Det kommer sig självklart från kärlek till sina barn.

Ofta när jag hör de andra föräldrarna i förskolan blir jag trött bara av att höra alla käcka idéer de har.

 

[Pathmaker]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Jag vill klargöra en sak, jag har inte bara tagit fakta utifrån mina egna minnen utan jag har också diskuterat detta med vänner i olika åldrar samt mina syskon och dem flesta upplevde samma sak om jag. Även mina föräldrar samt mina kamraters föräldrar.
När vi var små var det inget snack om att man inte skulle hinna med att göra matsäck. Barnen var viktiga, på alla sätt. Nu säger jag inte att alla av dagens föräldrar är sådana, jag har många bekanta som är jättefina föräldrar. Jag blev bara så bestört av att så många av barnen fick gå hungriga.
Jag hade skolkamrater som inte hade det så bra ställt hemma, kamrater som jag gått i skolan med sedan barnsben och upp till de sista åren på gymnasiet. Men ändå ställde alltid deras föräldrar upp till 110 %. Vänner som dock kallades "rikemansbarn", kamrater vars föräldrar jobbade mer än vad dem var hemma, som hade råd med allt etc. Brydde sig också väldigt mycket och lyckades ändå fixa matsäck. Jag är ledsen men uppfattningen som jag delar med många andra är att oavsett hur man än hade det hemma hade vi alltid föräldrar som hellre proppade oss fulla med mat än lämnade oss stående med en grönsak i handen.

Det känns mer som om barn har blivit som den där extra väskan en kvinna skaffar sig, eller den lilla hunden man har under armen. Men det är bara min tanke. Och den är väl helt säkert idiotisk och snedvriden.

 

[Hyacinth]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Sen kan det vara så att alla inte har råd med matsäckar och extrautgifter.
Skolan bör och ska stå för matsäck på utflykter så problemet inte uppstår.

 

[Ponsse]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Nu berättar jag utifrån mina erfarenheter. Jag har själv inga barn men var ändå rätt så nyss ett barn själv

Jag kan tänka mig att en av de föräldrarna som du berättar om skulle kunna vara min pappa. Han har alltid varit väldigt stressad av sig, inte minst på grund av att han jobbar väldigt långa arbetsdagar. Han har nog dessutom ett väldigt stort ointresse för barn i allmänhet även om jag är säker på att han såklart älskade (och gör fortfarande) mig och min syster. Hans ointresse medförde nog att han helt enkelt inte vet hur man ska umgås med barn, och att det för honom blev väldigt tråkigt och ointressant att engagera sig i barns aktiviteter.

Min mamma däremot är helt tvärt om. Hon jobbar/jobbade också väldigt mycket, men la ner all ledig tid på mig och min syster. Vi fick alltid med oss matsäck hur lite tid det än fanns. På något sätt är ju barnen faktiskt det viktigaste en förälder har. Jag har ingen erfarenhet av dålig ekonomi så jag kan inte uttala mig om den biten, även om jag är säker på att det tyvärr är anledningen i många familjer.

 

[Andromedae]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Alla föräldrar jag träffar är väldigt engagerade i sina barn. Betyder det att alla föräldrar är det?

 

[Angel]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Inte säkert det är så med "alla" som har med sig lite/ingenting, men det KAN ju vara så att nån/några tillhör en familj där egen matsäck är en omöjlighet.
Kanske är det mindre pinsamt att säga att föräldern inte HANN göra frukost än att säga, vi har tyvärr ingen mat hemma (?)
Är nog mer än en som endast får skolans lunch som mat på hela dan.

Har man inte råd/tid/möjlighet att mata sina ungar kanske man ska låta bli att skaffa barn? Att man inte åker på semester, har en flashig bil eller ett hus i bra område är en sak men att inte ha råd att köpa lite bröd är en helt annan. :S Låter enormt själviskt om så är fallet.

 

[Gimlan]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Livet förändras.

 

[TinyWiny]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Har man inte råd/tid/möjlighet att mata sina ungar kanske man ska låta bli att skaffa barn? Att man inte åker på semester, har en flashig bil eller ett hus i bra område är en sak men att inte ha råd att köpa lite bröd är en helt annan. :S Låter enormt själviskt om så är fallet.

Så du vet nu hur ditt liv kommer se ut om fem år? Grattis! Det visste inte jag. Vad själviskhet har med fattigdom att göra förstår jag inte riktigt heller? När jag valde att skaffa barn levde jag ihop med barnens pappa. Han hade ett bra jobb som var välbetalt och även om jag gick i skolan så var det inte så att jag förväntade mig att gå arbetslös i framtiden. Då fanns det massor med jobb och om man ville så gick man ifrån studenten till ett bra jobb. Fem år senare så pluggade jag igen för arbetsmarknaden hade svängt och det fanns inga jobb att få och de få jobb som fanns gick definitivt inte till en ensamstående småbarnsmamma. Jag var ensamstående med två barn på två och fyra år fem år efter att vi hade bestämt oss för att skaffa barn. Pappan hade valt att inte finnas med i bilden alls och det var inte alltid jag hade råd att äta mig mätt. Självklart gav jag mina barn mat i första hand och de har tack och lov aldrig behövt gå hungriga men när förskolan/skolan krävde den ena hundralappen efter den andra för olika saker så var det tufft även sedan jag hade fått jobb och än värre blev det när jag blev sjukskriven efter olyckan och sedan blev förtidspensionär. Att köpa bröd fanns inte på kartan när mina barn var små. Det var alldeles för dyrt. Jag bakade allt själv istället och på så vis fick jag det oftast att gå runt. Det och genom att laga all mat ifrån grunden istället för att köpa färdigt. Det fanns helt enkelt inget sådant utrymme i min ekonomi. Att skicka med barnen matsäck någon enstaka gång var inga problem. Problemet kom när de dessutom skulle ha med sig en viss summa pengar och utflykterna hopade sig till flera gånger i månaden. Självklart gjorde även jag pannkakor eller något annat som var gott att äta kallt som de kunde ta med sig men det var ofta på min mats bekostnad jag gjorde det. Det är många dagar jag har gått utan mat och det är enda gången jag har ljugit för mina barn genom att säga att jag inte var hungrig och att det var därför jag inte åt något när maten serverades. Jag hade bara råd att ge dem mat och självklart undrade de varför inte jag skulle äta.
Livet förändras och det man tror ska vara för evigt gör inte alltid det. Det är något man lär sig när man har lärt sig att vara ödmjuk inför livet.

Visst finns det egoistiska föräldrar som hellre köper tobak, alkohol, dyra fina kläder, flashig bil och dyra semestrar till sig själva och låter sina barn gå i begagnade kläder och få en morot med sig i matsäck men där har ju föräldraskapet havererat även på andra sätt. Där handlar det inte om fattigdom på pengar utan på kärlek och respekt för sina barn. Tyvärr skrivs det på många ställen att föräldrar ska släppa det dåliga samvetet för det ena och det andra men jag skulle faktiskt vilja vända på det och säga att föräldrar borde ha mer dåligt samvete när de inte ger sina barn den uppmärksamhet och den kärlek de faktiskt förtjänar och behöver. Jag valde att bara arbeta 75% för jag ville ha tid för mina barn. Visst innebar det att jag inte hade råd med allt men det innebar också att jag hade tid för mina barn. Att jag var hemma när de kom hem ifrån skolan och att jag fanns där för dem när de behövde mig. För mig har alltid barnens behov styrt hur jag har levt mitt liv och om det innebär att jag är självisk som inte hade råd att ge mina barn flashiga matsäckar flera dagar i månaden ihop med glass och souvenirpengar, så ja, då är jag väl självisk då. För mig har närheten, kärleken och samvaron med mina barn alltid varit viktigare än att ha mycket pengar och så kommer det alltid att vara. Jag har hellre en bra relation till mina nu vuxna barn än flera hundratusen på banken.

Man vet inte alltid vad ens liv har i beredskap för en och man ska akta sig för att döma andra människors val för man vet inte bakgrunden till varför de faktiskt inte har råd med det ena eller andra. Det är inte heller så att man kan lämna tillbaka sina barn om man inser att man inte längre har råd att ge dem allt man önskar att man skulle kunna ge dem för att man blev sjuk eller arbetslös. Barn har man i normala fall på livstid och man vet inte vad som händer om fem, tio eller femton år.

 

[Teilani]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Jag är då uppvuxen med en förälder som inte alltid klarade av att prioritera ekonomiskt. I slutet av månaden blev det mycket snabbmakaroner, ibland med endast örtsalt till. Ändå har jag aldrig känt mig oälskad.

Jag har nog oftast haft med mig mer än en morot i matsäck, men jag minns att jag nästan alltid var avundsjuk på vad de andra barnen åt.

Kärlek visas på många sätt och även människor som är rätt hopplösa i sina livsval kan älska sina barn.

 

[Brandgul]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Jag känner mig långt ifrån som en oengagerad förälder. Däremot är det väldigt tungt ibland med barn, jobb och alla hushållssysslor. Vi är två vuxna och ändå känns det som att vi inte hinner med allt. Vi sover fortfarande efter sex år jättedåligt på nätterna. Man blir väldigt trött av konstant sömnbrist (när folk klagar på en veckas dålig sömn vill jag bara kräkas på dem)

Och vet du? Ibland ORKAR jag inte vara helt perfekt. Nu skulle jag förvisso inte glömma bort att skicka med matsäck. Men sitter alla barn i bilen och jag kommer på att jag glömt galonisar får det lösa sig. Kan jag betala mig till en tjänst kanske jag väljer det istället. Allt är ju inte alltid vad det ser ut att vara.

Hemma har vi stora diskussioner om matsäck när vi åker skridskor, simmar osv och jag känner bara att ska jag hinna med det också så ställer jag in allt. De får äta hemma före och efter istället.

 

[susanne]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

En skillnad som en vän till familjen observerat är att när jag var barn på 70-talet så var föräldrar duktiga på att städa, göra saft, sylt, ha fint i trädgården. Det man då försakade var att umgås med sina barn, de lekte inte med barnen så som många föräldrar gör idag. Det finns iochförsig många föräldrar idag som är väldigt upptagna med egentid, de ska träna och hinna umgås med sina vänner.
På mitt barns dagis ska barnen ha med sig matsäck (lunch) en dag i veckan, jag har hört från mer än en annan förälder att det är en sak som skulle fått dem att välja annan förskola.

 

[Hyacinth]

Sv: Känns som om kärleken till barnen är borta

Vi har typ samma, men om man glömmer/inte hinner/ inte orkar / mm så fixar personalen.
Vi har även dragit ner det till att barnen tar med sig vatten och en frukt, personalen tar maten så alla ska få bra lunch och tillräckligt mycket.