*känsligt ämne* Bearbeta graviditer, vart vända sig?

Jag hade en mycket tuff, långdragen och svår förlossning med min första pojke. Förlossningen tog uppåt 36h med svåra intensiva värkar. Den längsta värken var 10 minuter lång... Ingen smärtlindring hjälpte, EDA höll i 1 1/2h sen släppte den lös helvetet igen. Pauserna mellan värkarna var som längst 1 min oavsett om värken varit i 2 min eller 10 min. Halvvägs igenom så sjunker hjärtljuden drastiskt på pojken och de slår på stora larmet. Nu återhämtade han sig efter 30 min ( fortfarande i magen) och vi fortsatte. Jag fick inga krystvärkar men var så trött på skiten att jag krystade av ren vilja, ingen hjälp av kroppen inte. Efter att ha krystat i 1h utan att något hänt så bestämdes det för sugklocka och yttre press eftersom han började bli påverkad igen.
Nåja, ut kom han efter 7 dragningar och två BM på yttre press.
Helt blå och livlös var han. Gnydde bara lite och de sprang iväg med honom till akutrummet, de tryckte på stora larmet också. Han blev masserad och fick ligga med CPAP. Sambon sprang med.
Det snabba uttaget av bebisen resulterade i en total sfinkterruptur grad 3 och 4, med efterhörande operation.
Jag drabbades också av en förlossningsdepression som släppte först efter ett år.
När jag skrev i vårtråden här på buke så rekommenderade Embe att jag skulle gå och prata med en Aurora.
Det gjorde jag direkt efter (när bebisen var 6 månader, samt när jag fick reda på min nästa graviditet).
Jag blev så glad och faktiskt njöt lite när jag fick mitt snitt beviljat! Å vilken fantastisk upplevelse! Å va bra jag mådde när nr 2 föddes.
Varför i hela friden gör man inte kejsarsnitt i sådana fall som ditt?

Det finns ett program på P1 som tar upp just detta, att vissa sjukhus envisas in i absurdum på vaginala förlossningar.

Vad bra att du fick ditt kejsarsnitt beviljat. Någon som var vettig i alla fall.
 
Varför i hela friden gör man inte kejsarsnitt i sådana fall som ditt?

Det finns ett program på P1 som tar upp just detta, att vissa sjukhus envisas in i absurdum på vaginala förlossningar.

Vad bra att du fick ditt kejsarsnitt beviljat. Någon som var vettig i alla fall.
Håller med, helskumt. Tror de har en gräns runt den tiden här efter vattenavgång innan de drar igång snittplaner. Minns inte exakt men själv passerade jag den tiden innan jag själv ville vara med om snitt. Tror att vattnet gick ca 46 timmar innan snittet.
 
Håller med, helskumt. Tror de har en gräns runt den tiden här efter vattenavgång innan de drar igång snittplaner. Minns inte exakt men själv passerade jag den tiden innan jag själv ville vara med om snitt. Tror att vattnet gick ca 46 timmar innan snittet.
Dessutom var ju barnet klart och tydligt påverkat. Det i sig borde ju få alarmklockorna att ringa. Detta tog dom också upp i programmet.

Vet inte om jag skall eller inte skall rekommendera folk att lyssna på det programmet. Kommer tyvärr inte ihåg vad det heter men det måste ju finnas i deras arkiv. Ka ha varit Kaliber som gjorde programmet. Är dock inte säker. Det är nog två-tre år sedan jag hörde det. Lite känsliga lyssnare varnas över det.
 
Dessutom var ju barnet klart och tydligt påverkat. Det i sig borde ju få alarmklockorna att ringa. Detta tog dom också upp i programmet.

Vet inte om jag skall eller inte skall rekommendera folk att lyssna på det programmet. Kommer tyvärr inte ihåg vad det heter men det måste ju finnas i deras arkiv. Ka ha varit Kaliber som gjorde programmet. Är dock inte säker. Det är nog två-tre år sedan jag hörde det. Lite känsliga lyssnare varnas över det.
Precis.

Jag är personligen inte bekväm med operationer men pinvärkar utan "action" med 1-2 minuters mellanrum är inte okej när edan hamnat snett. Livmodern var helt körd trots två pauser där de däckat mig med div. läkemedel för att kroppen skulle få sova. 5 cm öppen varav 3 med hjälpmedel var jag då och jag ville bara bli av med helvetet och få ut barnet. Duktig personal på operation men fortfarande obehaglig tanke. Personalen på förlossningen planterade fröet långt innan jag själv ansåg att det var okej och därmed var det en given utväg.
 
Min femte graviditet och förlossning


Det här är väl inte världens mest roliga och spännande historia, utan faktiskt en påminnelse om att ibland är vården för jäkla dålig på det de gör, men likväl fantastiska då det står på sin spets.

Som sagt jag steriliserade mig vid fjärde barnet för dryga nio år sedan. Sedan dess har extremt mycket vatten runnit under broarna, jag lämnar allt därhän som inte har med detta att göra. Nåväl, skilsmässa och sedermera kom kärleken och knackade på min dörr. Denna älskade man hade inga egna barn och i vår ålder –läs mellan 30 och 40. Så har man inte all tid i världen på sig så han var ju riktigt smart för på vår andra date sa han: Jag vill ha egna barn också, hur ställer du dig till det? Jag kontrade med: Jag kan inte flytta till Halmstad dvs ca 14 mil för jag tänker inte bli helgmamma utan varannanveckasmamma är det som gäller och kommer att gälla. Var och en funderade på sitt håll och det var precis som att vi båda visste utan att vi pratade om det i samma raka ordalag igen. Han flyttade hit och resten är historia ;)


Med tanke på min sterilisering (vilket arma mannen fick i fejset den där andra daten) så blev det ju då provrörsbefruktning dvs ivf som kom på tapeten. Denna var tvungen att bekostas av oss själva eftersom jag var steriliserad, även om han så skulle haft bekymmer med sin fertilitet så hade inte landstinget ställt upp. Så vi vände oss till en klinik i Malmö, köpte ett försök. Så kom vi till det här med hormoner, jag hade som tur var påtalat att jag kommer må skit eftersom jag är känslig. Men det som sedan följde trodde sambon nog inte riktigt skulle vara så som det var. Jag blev jättedålig men man lyckades få fram många ägg och jag blev överstimulerad och såg ut att vara i femte månaden, tyvärr var det bara ett ägg som hade hyfsad kvalitet efter befruktning och tvådagarsodling. Dagen innan bim fick vi ett plus på stickan. I v 7 var vi på rutinbesök för att kolla graviditeten och fick ett tråkigt besked, denna koll gjordes hos en privat gyn här i stan eftersom vi hade 22 mil till ivf-kliniken. Läkaren säger: jaha, det ser inte ut som det ska, den är för liten så den är död. Jag blev precis galet arg. Ringde gynmottagningen på sjukhuset som beviljade en koll och vi såg hjärtslag, tyvärr hade jag ju börjat blöda och som jag blödde. Det blev många besök på gyn och ultraljudsbilderna såg konstiga ut, inte embryot utan min livmoder. Det slutade med en akut skrapning veckan därpå för det lilla livet orkade inte med så hjärtat slutade slå. Sen följde veckor av rena syndafall och flera akutbesök och medicinering.

Mensen kom inte igång så fick en proverakur. Nästkommande mens efter det så gjorde vi försök nr 2. Jag blev lika dålig av hormonerna –så pass dålig att jag var färdig att hoppa ut genom fönstret på nionde våningen. Man fick ut dryga 20 ägg men även här var de av dålig kvalitet sk. Cellstress. Nu hade vi en hyrläkare på kliniken med lång erfarenhet och han sa att om det inte tog sig skulle man nog tänka till lite inför kommande försök. Det tog sig inte, utan mensen kom punktligt.

Ny proverakur för att hinna med ett försök till innan sommaruppehållet dvs kliniken stänger. Nu krävde jag att få byta preparat, vilket jag fick efter en del diskussion. Mådde inte bra, men betydligt bättre än de två första försöken. Nu fick man ut fler ägg än tidigare, trots att detta preparatet brukade ge färre som biverkning men bättre kvalitet. Jag vägrade höja dosen som läkarna ville utan låg kvar på ingångsdosen, envis med att här ska vi inte cellstressa i onödan.

2 dagar innan midsommarafton var det så dags för äggplockning, den mest smärtfyllda av dessa tre försök, blodet rann (vilket inte är brukligt) så mycket att de fick svabba golvet och jag var ganska blek om nosen men annars bra. Nån timme senare höll jag dock på att svimma. Kvaliteten på äggen var bäst hittills och vi som inte lyckats få ett enda till frysen hade nu 3 superägg och något till hyfsat, man bestämde att sätta tillbaka två och stoppa det tredje embryot i frys. Vi fick alltså tillbaka två små liv på självaste midsommarafton.

Nio dagar senare hade vi ett + på stickan. Kraftigt överstimulerad även denna gång (svullen av vätska i buken samt förstorade äggstockar –fruktansvärda plågor). Fick blödningar och det blev gynakuten, jag vet inte hur många gånger. Men första gången vi var där så syntes inte någonting alls. Veckan därpå så syntes en hinnsäck och jag sa, att det sitter en till där men läkaren sa nej och visade på en uppklarning högre upp i livmodern som hon trodde kunde vara den andra. Samtidigt var hon bekymrad, för den som syntes hade fäst sig på mitt kejsarsnittsärr och det är inte bra sa hon. Ny tid bokades samma vecka med tanke på blödningarna. Just när vi var där, blödde jag inte men vi hann bara ned till sjukhusets entré så sa det splasch och de som var i entrén med oss fick en lika obehaglig överraskning som vi, för blodet rann ända ned i skorna, rätt igenom alla kläder. Men eftersom de även sett att det kunde stå blod i livmodern så valde vi att åka hem, på de 20 minuterna så hade jag blött igenom en plustampong, så återigen rann det utmed benen ned till fötterna då jag klev ur bilen.

Tillbaka två dygn senare så visade ultraljudet på ännu en hinnsäck exakt bredvid den vi sett förra gången –jag hade alltså rätt! Uppklarningen högre upp i livmodern var borta. Dessa små embryon visade sig må bra, fast 2an var någon dag efter 1an i storlek. Det gick några veckor och jag hade varit blödningsfri, vi såg hjärtslag osv. Så vi for på semester 67 mil norrut till sambons hemtrakter och vips fick jag ont och blödningar efter några dagar så det blev 12 mil till närmaste sjukhus och man konstaterade att hjärtslagen på tvilling nr 2 inte höll rätt slag per minut och att 1an dragit ifrån i stl. Samtidigt kaskadkräktes jag flera gånger om dagen och foglossningarna från helvetet hade redan knackat på.

Så det blev att åka hem och på hemmasjukhuset konstaterades efter 1½ vecka till att den lill* krabaten lämnade in. Alltså var det nu en solotvilling i magen –som mådde så bra ett ultraljud kan skvallra om.

I samma veva var min semester slut så jag var åter på jobbet och det första som händer är att min ena brukare direkt sa: har du en bäbis i magen. Jag skämtade och sa att nä jag har bara ätit för mycket gott under semestern. Han står kvar och tittar och säger sedan att jag visst har en bäbis i magen. Då bekräftar jag att det är så det är. Han blir vansinnig och följande fyra arbetspass jag arbetar så mordhotas både jag, sambon samt hot om att elda upp min egendom. Han jagar mig, skriver lappar om vad han ska göra med mig, letar upp mig och rör jag mig inne på kontoret så går han utanför och stod och siktade med pistolatrapp mot mig. Jag blev således avstängd från arbetet pga riskerna. Men chefen ville inte polisanmäla eller heller betala min lön utan jag fick gå hem med 80% som försäkringskassan betalade = graviditetspenning. Jag polisanmälde grabben.

Bara någon vecka senare så blöder jag enormt och läkaren på gynakuten sjukskriver mig.

KUBtestet visar på en välmående solotvilling och på en död som ligger i sin fostersäck i livmodern. Man ser att moderkakan sitter lågt men det är vanligt så här dags i graviditeten. RUL blir ganska sent, 20 fulla veckor och man konstaterar att jag har en placenta praevia, det innebär att moderkakan ligger i botten av livmodern och en vaginal förlossning är omöjlig. DÅ påpekar jag att det är lite konstigt för i början av graviditeten så satt embryot i ärret som ju är i framvägg på livmodern –vilket även jag såg. (Jag har ganska goda ultraljudskunskaper på häst och tycker inte det är svårt att se..) Det tas ingen större notis om detta.

Mitt järnvärde ligger runt hundra eller strax under, trots 2 järntabletter om dagen, beror troligtvis på blödningarna. Jag sjukskrivs resten av graviditeten och under hösten med ganska strikt sängläge.

Magen växer som den ska och jag blöder fram till v 26, sen lugnar det sig. Kräkningarna lugnade sig kring v 24 men foglossningarna var förjävliga.

Vad gäller bm så fick vi en på hälsosamtalet som jag sa till sambon att jag inte gillade. Min bindvävssjukdom är ganska ovanlig och min bm försökte skriva mig på näsan om både det ena och det andra. Jag var ordentligt irriterad, men vi beslutade att vänta till efter inskrivningen. Den var om möjligt ännu värre och hon var rent nonchalant gällande blödningarna och en hel del annat. Så vi bytte. Fick en suverän bm istället och henne kunde vi bolla med. Tyvärr var det som hon sa att hon kan inte så mycket om den komplikation vi visste vi hade, men det kunde ju finnas en chans att moderkakan växer med livmodern upp under graviditetsveckorna. Jag sa nej, inte eftersom embryot fäste högre upp än man nu identifierat dess position. Nåväl, i mellandagarna skulle vi på ett ultraljud för att konstatera och fastställa moderkakans läge samt prata med läkaren om våra funderingar och frågor osv. Bm hänvisade oss till detta möte.

Döm om vår förvåning då det visar sig vara en bm som gör ul och det enda hon skulle ta reda på var moderkakans läge. Jaha svarar jag, det är en fullståndig placenta praevia. Njaaa det vet jag inte svarar hon då, men den ser ut att ligga för livmodermmunnen, så jag bokar in ett nytt ul till doktor om några veckor. Behöver väl inte påpeka irritationen vi kände nu?

Av vad jag såg på detta ul, så hann mina hjärnceller dansa några varv och jag började läsa på, för i min värld såg det ut att vara värre än en praevia. Bm hänvisade mina funderingar till läkaren.
 
Så kom då den 14 januari och vår ul-tid hos läkaren. Ännu en läkare i raden (vi har ju typ träffat alla under denna resa). Hon är en halvtimme sen, stressad och inte jättetrevlig. På ul konstaterar hon att moderkakan ligger i bakvägg och i botten och täcker fullständigt. Jaha svarar jag, mycket märkligt för den har fäst i framvägg från början, visar sig då att jodå, den sträcker sig från ärret ner över livmodermunnen och upp i bakvägg. Hon mäter och kollar blodflöde och då ser jag mina farhågor besannas. Jag säger då: du det där ser ju inte så himla bra ut. Hon: vad menar du? Ja dels att den sitter helt för dvs praevia, men sen tycker jag mig se både lakuner och sweizerost i blodflödet och det bådar ju definitivt inte gott. DÅ blir läkaren grinig: vad menar du då? Ja att den har nog växt fast, som en accreta. Då erkänner hon att det ser avvikande ut och jag frågar då hur hon tänker sig vi ska göra. Läkaren blir då otrevlig, har inte tid att svara på några frågor och vi kommer inte att göra något annorlund och inte tidigarelägga snittet.

Här blir jag skogstokig på ett samlat sätt och säger att växjö förlöser ca 1000-1200 barn per år, en placenta accreta förekommer ca 1:2500 förlossningar, således har ni ju max en vartannat år och jag vet inte om jag känner mig trygg med att ni ska förlösa mig här med tanke på det och om jag då beräknar hur många läkare ni har i tjänst så är det inte ens säkert alla har förlöst en sådan här komplikation. Jag vill nog att du pratar med Lund som har större vana. Dessutom så vill jag veta hur ni tänker kring de allvarliga komplikationer som kan uppstå vid förlossningen. Vaddå menar hon. Jag säger att ja nu har jag läst en massa forskning kring detta den senaste tiden, så jag vet att risken att man måste operera bort livmodern är väldigt stor – dels för att det är enklast men också billigast, men det finns andra metoder som man använder sig av i USA samt börjat göra i Umeå bl.a och jag vill veta hur långt Lund kommit med detta.Här är läkaren arg och säger att hon minsann inte har tid att diskutera detta med oss, men hon kan skriva en remiss till Lund. Sen tyckte hon vi kunde göra ett nytt ul om tre veckor. Jag blev vansinnig och sa att nej, jag är i v 32 nu, det ska klargöras omedelbart! Hon vägrar. Hon säger också att det är minst tio år sedan man tvingades operera bort en livmoder pga denna komplikation och att hon hade god kunskap, för hon har varit på konferens om detta. Jag svarar då att ja jag åker också på konferens i mitt jobb och då fikar vi, samt lyssnar på föredrag typ. Och att om det är tio år sedan detta hände så innebär det att det minst är 20% som råkat ut för detta här i växjö med tanke på prevalensen av denna komplikationen. Jag var tvärförbannad så det kokade. Vi kom ingenstans utan fick här lämna sjukhuset.

Fick en kallelse för läkarsamtal två veckor senare då hon ansåg jag hade obearbetade känslor?!!! Värsta hånet kan jag säga.

Jag ringde min bm, som var ledig men fick annan att skriva meddelande, så på fredagen ringde hon mig och bokade in en tid på måndag morgon för att vi skulle prata om hur vi skulle agera framöver. Hon hade pratat med läkaren som helt plötsligt konsulterat en annan läkare samt även skickat ul-film + bilder till Lund.

På måndagen var vi hos bm och pratade av oss lite ilska, vilket kändes bra. Mannen åkte till jobbet och jag stannade till på ica för att småhandla några saker. Kommer hem vid 12, ingen stress, gör en kopp te och tar några citodon och slår på datorn för att vila lite innan jag skulle göra lunch. Känner då hur jag blir nödig, att det trycker på och går på toa. Hinner bara dra ner byxorna och det kommer en hel del blod. Jag byter binda några gånger, men är inte så orolig, för jag hade ju läst att från v 32 ökar risken för blödningar pga placenta praevia. Så slänger mig på luren och ringer sambon som jag visste skulle på möte kl 13. Säger vad som hänt och ber honom ha telefonen med på mötet och att jag skulle ringa förlossningen.

Förlossningen vill ha in mig omgående och med ambulans. Jag känner ingen oro eller stress utan ringer 112 och beställer en gul taxi i snöhalkan. Ringer sambon och meddelar att jag nog är på förlossningen om en timme ungefär. Så han kan möta mig där. Ambulansen kommer och vi har det ganska trevligt och en lugn färd in. Blödningarna har avtagit så ingen brådska liksom. När vi väl rullar in på förlossningen så kommer det personal och skäller på ambulanskillarna, för de hade efterlyst ambulansen då de tyckte det tog för lång tid.

I sedvanlig ordning sätts ct-kurva osv. Läkarna kommer och när de diskuterar säger jag att nu rinner det igen, hade då fått en sjukhusbinda. De kollar snabbt och säger att det syns inget på bindan så det är nog ingen fara. Sedan beslutar dom om tranexamsyra och kortisoninjektion dvs för att minska blödning samt påskynda bäbisens lungmognad. Då känner jag hur det rinner igen och säger till samt att de nog ska titta under mig och där är värsta pölen. Då beslutas om skyndsamt akutsnitt och nu börjar stresskarusellen på personalen. Jag blir pipig och säger att ” hon ska ju inte komma nu ju, det är åtta veckor kvar” Sambon håller sig lugn och resten stimmar, ena bm vet inte ens om de ska sätta katetern nu eller sen på op varpå jag säger att den ska hon sätta NU så hinner den andra sätta en infart till. Samtidigt får jag de här injektionerna och bm säger att man kan ju må lite illa, men då kräks jag redan. Himmel vad jag kräks och mitt i allt vill de att jag ska byta säng och jag får skäll för att jag inte flyttar på mig mitt i en kräkning. Sen ska vi från förlossningen på våning 3 till operation på våning 4 i andra ändan av sjukhuset. Växjös lasarett har inte de bredaste dörrarna inom sjukvården så i varje jävla förbannade dörrhål, 6 st innan op så fastnar vi med ct-monitorn samt droppställningen och kateterpåse och allt. Gör vansinnigt ont och både jag och sambon ber dom att lugna ned sig. Det sker inte.

När hissen öppnas på plan 4 så möts vi av operationspersonal inkl läkare som presenterar sig samtidigt som jag rullas i korridor och in på opsalen. Halv panik hos personalen eftersom barnläkaren inte är på plats. Man lyfter över mig på opbordet och ett gäng nålar sätts, samtidigt får jag andas syrgas via mask och däremellan så vill de jag ska drick ett magsyreneutraliserande ämne men jag bara kräks och kräks. Magen blir ju inte direkt tvättad utan de bara plastar in den med sin tejp och sen hör jag hur någon säger att nu kommer barnläkaren så nu kör vi och sen är det svart.

Nästa gång jag vaknar så har jag vansinnigt ont, det är folk omkring mig. Allt piper och blippar och låter och jag kan inte prata. Visade sig att klockan är då strax efter kl 1 på natten och jag ligger på intensiven i respirator och de beslutade prova att väcka mig. Kan säga att det är sjukt obehagligt att inte få andas i sin egen takt eller att kunna förmedla sig. Eller ens knappt röra sig eftersom det är så många sladdar överallt. Åtta olika venkatetrar, syremätning, respirator, urinkateter, bukdränage osv.

OCH personalen vill att jag ska skriva på lappar!!!! Men tjena hur tänkte de nu. Sambon blir ditringd från neonatalen och vid det laget har jag fått mer smärtstillande och jag vet att dottern mår bra. Får vänta en stund innan de drar respiratorn och när de gjort det är min första kommentar: de tog bort allt va? Svaret: vi ska ringa på doktorn…. Då visste jag. By the way, läkaren var fast på förlossningen så honom fick jag inte träffa.

När så sambon kommer så pumpar jag den stackaren på info, de tog allt va? Mycket riktigt, ena läkaren som tog emot mig på förlossningen hade opererat mig tillsammans med den kirurg som mötte mig vid hissen + ett kirurgteam som kallats in och ja de tvingades operera bort livmodern för att få stopp på blödningen. Jag hade inte bara placenta praevia utan också en placenta increta ev percreta, som innebär att moderkakan växt in i livmoderväggen, den hade även växt ned i livmodertappen och livmodern hade växt fast i urinblåsan. De opererade i fem timmar med att försöka få stopp på blödningen och kirurgteamets enda uppgift var att snitta min högra ljumske och gå in i artären med sk artärballong för att stoppa blodflödet. Detta lyckades inte riktigt men läkarna fick lite mer tid på sig att arbeta. Till slut, då man gett mig 8 liter blod/plasma och min kroppstemperatur var nere på 33 grader så insåg dom att de höll på att förlora mig och tvingades besluta om att operera bort livmoder + livmodertapp. Urinblåsan något mindre och ihopsydd. Jag har i princip bara ströminnen från min första vecka efter operationen.

Men jag fick boluspump för ketogan, jag fick infektion så de fick sätta in superantibiotika intravenöst så jag fick inte amma ens om jag hade orkat. Jag hade urinstentar i urinledarna mellan njurar och blåsa, inflammation i blåsan, urinkateter skulle jag ha i några veckor och stentarna desto längre. Hade bukdränage. Fick svamp i munnen. Otroligt ont i kroppen. Min ena arm fick tuppjuck efter några dygn och jag fick en invärtes blödning i hela underarmen, liksom mellan tårna!!! Kroppen orkade inte ta emot föda utan kräktes okontrollerat oavsett om jag åt eller ej. Man tog alla prover man kunde komma på både för magsjuka, tarmobalanser, infektioner i övrigt osv osv. Samtidigt låg dottern på neonatalen.

Och varje jäkla dag sa läkarna ”du det var nära det här”. Andra veckan så fortsatte de ronda nästan lika ofta och varje gång så påpekade dom att det var med nöd och näppe att jag var här.
 
Sviter: mitt högra ben (det ben som de gick in i ljumsken) fungerar inte riktigt som det ska, Elvira är 9 veckor idag och jag klarar gå ca 300 meter nu. Benet är delvis domnat, känns som lårkaka och blir lätt kramp. Jag har koliksmärtor och vansinnigt ont i mina tarmar. Kan inte trycka på då jag går på toa utan får vänta tills det kommer av sig självt. Tog upp det sista dagarna på sjukhuset och som läkaren sa, ja de ligger nog inte riktigt i ordning med tanke på hur mycket vi bökat runt i buken. Men värst av allt, känslan att blivit berövad möjligheten att få göra ett till barn. Här kan jag säga att det tidigare barnantalet inte hör hit. Utan dels att jag förlorat möjligheten, det kanske inte hade blivit fler barn ändå, men vi hade i alla fall haft chansen att försöka om vi velat…

Info för eget värde, jag har inget fett i kroppen, inget bukfett och inget organfett vilket doktorn sa var till stor hjälp i detta läget då allt tydligt gick att se under operationen och således inte sinkade dom… Förklarar dock varför jag ständigt fryser.

Efter 2 veckor så kohandlade jag med läkarna om att jag skulle bli utskriven och med Elviras läkare om hemsjukvård. Det räddade nog mitt förstånd. Det är mycket av känslor och info som inte kommit med från de där två veckorna i denna berättelse. Men jag får vara tacksam att jag lever. Resten är en lång väg kvar. Sjukhuset satte dock in samtalsresurser redan från dag 2 i form av kurator men aurorabarnmorska, läkarsamtal och täta ronder där de kollade mitt mentala mående och inte bara fysiska.

Av andra tuffa och allvarliga händelser i min närhet så står mitt eget bearbetande på vänt just nu. Det är tufft, men någon dag så vänder det till det bättre igen.
 
@Girasol Herregud! Herregud!

:eek::eek:

Beklagar verkligen din förlust men jag är glad att du är kvar här med oss :)

Varje barn man önskar sig men inte kan få är alltid en lika stor förlust. :(
 
@Girasol Herrejösses! Jag inser att jag bara ska vara tyst, för fy vilka upplevelser du haft! Men att det var så illa nu när du fick Elvira, otroligt :eek::eek: Ett under att du klarade dig :eek: Jag säger TACK för dina inlägg :heart

Håller med om att antalet barn inte spelar någon roll, utan att man får göra valet själv.
 
Ja de säger ju det läkarna, att jag hade tur för de trodde de skulle förlora mig. Just det har jag inte så svårt att hantera, utan det är just förlusten av möjligheten till ett syskon och eftersom vi redan önskade två så svider det ganska rejält. Liksom det svider extra att tvillingen inte orkade med...

Tyvärr hinner jag inte bearbeta allt nu, då flera tunga händelser skett på kort tid. Inte i min vildaste fantasi trodde jag så mycket hemskheter kunde hända på så kort tid. Förutom denna förlossningen så har min ena sons klasskamrat dött i en elakartad hjärntumör som upptäcktes efter 6 månaders sjukhusvistelse och han blev hjärndöd samma dygn de hittade den och dog två dygn senare, denna pojk var son till en av mina bästa vänner. Samma dag dog en av mina hästar knall och fall i hagen. Hon bara välte på stället. Som om inte det vore nog, så mamman och finaste vännen till pojken som avled drabbades av en kraftig hjärnblödning för exakt en vecka sedan och det har visat sig att den orsakades av två hjärntumörer. Operationen har gått bra, men dagen efter fann man ännu en hjärntumör samt en i lungan. Mitt i allt detta får vår lilla dotter feber och äter dåligt så det blir en koll på barnakuten och man finner där ett blåsljud på hjärtat, karakteristiskt för hål mellan kamrarna. Samtidigt är min lillebror inne på barnakuten med sin dotter på 4 månader. Det blir akuttransport till Lund då det visar sig att flickan har hjärtsvikt och skador som är bestående. Läkarna räknar med att hon kommer behöva en hjärttransplantation vad det lider. Flickebarnet har även smittats av parvovirus som satt sig i hjärtat. Min store pojk har fått en envis öroninflammation och är inne på andra veckan med yrsel och balanssvårigheter. Och igår, som pricken över i, hittade vi vår ena högt älskade katt död ute i ängen. Sorgen är enorm för ffa näst störste pojken som haft en speciell relation med denna katt..

Så livet är ganska snålt med tid för mental återhämtning, den fysiska tränar jag ju på, envis som jag är. Resten får komma lite pö om pö. Efter påsk blir det sjukhusbesök för att prata om dotterns födelse och allt den förde med sig.

Man brukar säga att det finns en mening med allt, har bara svårt att se det just nu...
 
@Girasol
Tack för att du delar med dig :heart .

Det finns inga ord som kan beskriva känslan efter att ha läst din historia. Livets orättvisor gör sig starkt påminda...

Tack igen!
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas. Hon är bara 2 år...
2
Svar
37
· Visningar
3 716
Senast: Hermelin
·
Hundhälsa En lång historia. Malinois hane på nu snart 2år som förra året i oktober fick svårt att gå på hårda underlag. Testade vila en vecka...
Svar
10
· Visningar
1 298
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
26 398
Senast: Snurrfian
·
Hästvård Hej! Igår var vi med vår nyinköpta valack på Strömsholm för en TMS. Jag som inför det här besöket letade information om denna...
Svar
7
· Visningar
4 018

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp