Jaha, från mitt kärleksfulla grundläge blev det visst en störtkrasch ner i vansinnet....
Eller ska jag kanske bara se det som ett bra tillfälle att öva?
Det är ju jättefint med alla kurser jag har gått och alla kunskaper och verktyg jag har fått, men när dom inte räcker till då? När jag inte vet hur jag ska göra då? Det låter ju jättebra att säga att man ska tillåta/leva ut en känsla för då försvinner den, men när det verkligen inte går då?
Vi skulle åka ut i skärgården hade vi bestämt. Fixat hundvakt och bokat in oss på ett evenemang på destinationsön och så. När vi kommer fram till bryggan där passagerarfärjan ut till ön ska gå ifrån så står det typ 150 pers i kö redan, och då är vi ändå ute i hyfsat god tid, det är åtminstone en halvtimme kvar till turbåten ska gå. Vi ställer oss i kön, som växer till nästan dubbla längden bakom oss. När båten kommer tror vi att det är ett skämt. Den är pytteliten! Och den sväljer inte många människor i kön förrän den stänger grindarna och ger sig av. “Ni får vänta en knapp timme så kommer båten igen” får vi veta. Solen steker, hamnplanen blir snabbt het. Folk börjar röra på sig fram och tillbaks, men vi har blivit tillsagda att hålla vår plats i kön, så vi turas om att vakta vår plats.
Men vartefter tiden går börjar det ställa sig en massa människor typ brevid och på oss. Står och snackar och så. Jag tycker att det är jobbigt att det är så många människor så jättenära - jag får knappt plats att röra på mig och värmen gör det hela ännu jobbigare, jag känner mig jättestressad av att det är människor överallt och jag har svårt att avgöra var kön går, kan inte slappna av och blir stirrig. Men vi väntar snällt. När båten kommer nästa gång börjar kön röra på sig, och flera människor börjar gå precis som om dom ska gå framför oss i kön. Jag förstår inte vad dom håller på med och håller tätt rygg på den vi stod bakom från början. Köordning är ju ändå köordning. När vi närmar oss grinden till båten så tränger dom brevid fortfarande på och jag får nästan en armbåge i sidan från en av dom som trängt sig. Jag öppnar precis munnen för att brinna av totalt, när båtpersonalen ropar att det återigen är fullt på båten och att nästa tur kommer om en knapp timme igen.
Antiklimax. Vi hade redan innan bestämt att om vi inte kom med nästa tur så skulle vi åka hem. Vi hade redan stått och väntat drygt en och en halv timme, och en timme till var out of the question. Så vi vände och gick mot bilen. Men ilskan jag kände för de som uppenbarligen hade planerat att tränga sig kände inga gränser och gick inte över. Om och om igen spelades tankarna upp i huvudet hur jag skulle förödmjuka människorna, skrika/vråla åt dom, slå kärringjäveln på käften, sparka ner henne och hoppa jämfota på henne - ja jag var ARG, riktigt jävla galen.
Och ilskan gick inte över. Jag kunde ju inte leva ut den på något sätt. Att trängisarna inte heller hade kommit med båten var ingen tröst alls. Jag var ARG, ARG, ARG så jag kokade. Hela min kropp var upprörd och irriterad, och jag ville döda nån. Känslan hängde med mig hem och sitter fortfarande kvar, trots att jag till och med har försökt sova bort den.
Så, kära känslohanteringskurser - vad ska jag göra nu? Leva ut känslan - hurdå? Gå ut och vråla i skogen? Så stor skog har vi inte så att det inte skulle höras… Jag dödade en geting, men det kändes inte som att det gjorde något till eller från…
Tankarna fortsätter älta i skallen, jag är SKITFÖRBANNAD! Jag har försökt avleda mig och titta på lite roliga filmsnuttar på nätet för att muntra upp mig, jag har som sagt försökt sova av mig känslan, jag har försökt skaka av mig känslan, men den biter sig fast. Jaha, så vad gör jag nu?
Till råga på allt så får jag i detta sinnestillstånd ett meddelande från den person som jag samåkte med till yogaretreatet om att hon vill ha en milersättning på 10 kr milen från mig för att jag åkte med i hennes bil! Alltså i min värld innebär samåkning att man delar på bensinkostnaden (vilket i det här fallet hade blivit 5:60 kr milen). Nu vill hon alltså ha nästan det dubbla - vilket totalt blir till och med högre milersättning än vad jag får om jag använder bilen i jobbet! Jag hade egentligen inte tänkt samåka, jag brukar aldrig samåka för det blir så krångligt eftersom jag bor på landet och måste ha min bil för att ta mig nånstans, dessutom älskar jag att köra bil och tycker att bilresor är prima egentid av högsta kvalitet. Men den här människan tjatade sig till att jag skulle ställa min bil typ halvvägs, så kunde vi samåka åtminstone halva vägen. Och det skulle ju bli myyyycket billigare att samåka!
Nu blir det alltså 1,5 gång DYRARE för mig än om jag hade åkt själv med min egen bil!
Men OK, det är väl bara att bita i det sura äpplet och betala, för jag sa ju aldrig från början vilka mina förutsättningar för att samåka var (dvs jag borde ju ha sagt klart och tydligt att jag endast var intresserad av att åka med om jag bara hade behövt betala halva bensinkostnaden). Synd bara att detta kommer i ett läge när min ekonomi är katastrof...
Jag kommer nog åtminstone skriva något riktigt syrligt mail tillbaks. Synd, för hon var trevlig.
Jag har idag bestämt mig för att:
1. Aldrig mer samåka med någon.
2. Försöka undvika situationer där jag måste stå i kö, och om det inte går att undvika så måste jag säga ifrån högt och tydligt redan från början till dom som står bakom och omkring mig att dom måste lämna utrymme omkring mig (kan man göra så?), för jag klarar uppenbarligen inte av när det blir för trångt med andra människor runt omkring mig, då flippar jag ur totalt och vill döda folk...
Men frågan kvarstår - hur blir jag av med ilskan?!
Eller ska jag kanske bara se det som ett bra tillfälle att öva? Det är ju jättefint med alla kurser jag har gått och alla kunskaper och verktyg jag har fått, men när dom inte räcker till då? När jag inte vet hur jag ska göra då? Det låter ju jättebra att säga att man ska tillåta/leva ut en känsla för då försvinner den, men när det verkligen inte går då?
Vi skulle åka ut i skärgården hade vi bestämt. Fixat hundvakt och bokat in oss på ett evenemang på destinationsön och så. När vi kommer fram till bryggan där passagerarfärjan ut till ön ska gå ifrån så står det typ 150 pers i kö redan, och då är vi ändå ute i hyfsat god tid, det är åtminstone en halvtimme kvar till turbåten ska gå. Vi ställer oss i kön, som växer till nästan dubbla längden bakom oss. När båten kommer tror vi att det är ett skämt. Den är pytteliten! Och den sväljer inte många människor i kön förrän den stänger grindarna och ger sig av. “Ni får vänta en knapp timme så kommer båten igen” får vi veta. Solen steker, hamnplanen blir snabbt het. Folk börjar röra på sig fram och tillbaks, men vi har blivit tillsagda att hålla vår plats i kön, så vi turas om att vakta vår plats.
Men vartefter tiden går börjar det ställa sig en massa människor typ brevid och på oss. Står och snackar och så. Jag tycker att det är jobbigt att det är så många människor så jättenära - jag får knappt plats att röra på mig och värmen gör det hela ännu jobbigare, jag känner mig jättestressad av att det är människor överallt och jag har svårt att avgöra var kön går, kan inte slappna av och blir stirrig. Men vi väntar snällt. När båten kommer nästa gång börjar kön röra på sig, och flera människor börjar gå precis som om dom ska gå framför oss i kön. Jag förstår inte vad dom håller på med och håller tätt rygg på den vi stod bakom från början. Köordning är ju ändå köordning. När vi närmar oss grinden till båten så tränger dom brevid fortfarande på och jag får nästan en armbåge i sidan från en av dom som trängt sig. Jag öppnar precis munnen för att brinna av totalt, när båtpersonalen ropar att det återigen är fullt på båten och att nästa tur kommer om en knapp timme igen.
Antiklimax. Vi hade redan innan bestämt att om vi inte kom med nästa tur så skulle vi åka hem. Vi hade redan stått och väntat drygt en och en halv timme, och en timme till var out of the question. Så vi vände och gick mot bilen. Men ilskan jag kände för de som uppenbarligen hade planerat att tränga sig kände inga gränser och gick inte över. Om och om igen spelades tankarna upp i huvudet hur jag skulle förödmjuka människorna, skrika/vråla åt dom, slå kärringjäveln på käften, sparka ner henne och hoppa jämfota på henne - ja jag var ARG, riktigt jävla galen.
Och ilskan gick inte över. Jag kunde ju inte leva ut den på något sätt. Att trängisarna inte heller hade kommit med båten var ingen tröst alls. Jag var ARG, ARG, ARG så jag kokade. Hela min kropp var upprörd och irriterad, och jag ville döda nån. Känslan hängde med mig hem och sitter fortfarande kvar, trots att jag till och med har försökt sova bort den.
Så, kära känslohanteringskurser - vad ska jag göra nu? Leva ut känslan - hurdå? Gå ut och vråla i skogen? Så stor skog har vi inte så att det inte skulle höras…
Jag dödade en geting, men det kändes inte som att det gjorde något till eller från… Tankarna fortsätter älta i skallen, jag är SKITFÖRBANNAD! Jag har försökt avleda mig och titta på lite roliga filmsnuttar på nätet för att muntra upp mig, jag har som sagt försökt sova av mig känslan, jag har försökt skaka av mig känslan, men den biter sig fast. Jaha, så vad gör jag nu?
Till råga på allt så får jag i detta sinnestillstånd ett meddelande från den person som jag samåkte med till yogaretreatet om att hon vill ha en milersättning på 10 kr milen från mig för att jag åkte med i hennes bil! Alltså i min värld innebär samåkning att man delar på bensinkostnaden (vilket i det här fallet hade blivit 5:60 kr milen). Nu vill hon alltså ha nästan det dubbla - vilket totalt blir till och med högre milersättning än vad jag får om jag använder bilen i jobbet! Jag hade egentligen inte tänkt samåka, jag brukar aldrig samåka för det blir så krångligt eftersom jag bor på landet och måste ha min bil för att ta mig nånstans, dessutom älskar jag att köra bil och tycker att bilresor är prima egentid av högsta kvalitet. Men den här människan tjatade sig till att jag skulle ställa min bil typ halvvägs, så kunde vi samåka åtminstone halva vägen. Och det skulle ju bli myyyycket billigare att samåka!
Nu blir det alltså 1,5 gång DYRARE för mig än om jag hade åkt själv med min egen bil!
Men OK, det är väl bara att bita i det sura äpplet och betala, för jag sa ju aldrig från början vilka mina förutsättningar för att samåka var (dvs jag borde ju ha sagt klart och tydligt att jag endast var intresserad av att åka med om jag bara hade behövt betala halva bensinkostnaden). Synd bara att detta kommer i ett läge när min ekonomi är katastrof...
Jag kommer nog åtminstone skriva något riktigt syrligt mail tillbaks. Synd, för hon var trevlig.
Jag har idag bestämt mig för att:
1. Aldrig mer samåka med någon.
2. Försöka undvika situationer där jag måste stå i kö, och om det inte går att undvika så måste jag säga ifrån högt och tydligt redan från början till dom som står bakom och omkring mig att dom måste lämna utrymme omkring mig (kan man göra så?), för jag klarar uppenbarligen inte av när det blir för trångt med andra människor runt omkring mig, då flippar jag ur totalt och vill döda folk...
Men frågan kvarstår - hur blir jag av med ilskan?!
