Kära bukepedia, vad är rätt och vad är fel?

[TinyWiny]

En person som var mig nära i barndomen fyller snart 90 år. Vi har inte haft någon kontakt på många år men när jag träffade hen innan jul var det såklart väldigt roligt att få prata en stund. Då såg tyvärr mina ena förälder sin chans att glänsa (nej vi har ingen normal relation för er som inte vet) och kom snart med önskemål om att jag skulle skriva ihop något om födelsedagsbarnet till hens födelsedag, typ barndomsminnen, som min förälder kunde ta med när hen gratulerade. Hen poängterade att "alla kommer ju läsa det". Visst, det kan jag såklart göra, jag ser hellre att människor får veta hur värdefulla de är medans de lever men det skulle tvärtemot vad min förälder tror inte se särskilt bra ut för dem och förmodligen skulle det väcka sorgsna minnen till liv för hen som fyller år.

Personen som fyller år var den jag ofta gick till mitt i natten, vanligtvis framåt fyra på morgonen. Som varligt, utan att utåt döma mina föräldrar sa åt mig att gå hem igen innan de vaknade hemma när jag hade fått något att äta och fått prata en stund. Hen var en av väldigt få som tog lite hand om mig, såg mig och brydde sig när ingen annan gjorde det. Som lät mig hänga där med hens hästar, hundar och diverse andra djur. Hen lät mig vara men hade ändå ett öga på mig. När jag var där mest var jag 3-7 år gammal och hen bodde någon kilometer från där vi bodde.

Så, vad gör jag? Helst hade jag velat gratulera hen själv men det verkar inte vara något alternativ. Bara skriva ett grattiskort och tacka för fina barndomsminnen utan att precisera? Hen vet ju ändå och kanske har hen glömt de sorgliga och bara minns de fina? Gör jag så så lär min förälder bli sur. Hen vill ju visa upp och att bara skriva så blir ju inget att visa upp. Skriver jag istället om några av alla minnena lär ju alla andra fatta hur illa det faktiskt var, hen som fyller år kanske blir ledsen av minnena men det är inte säkert att min förälder förstår utan blir nöjd. Skriver jag bara om hölass och glass i solen känns det falskt och fel för hen var så mycket mer för mig. Jäkla dilemma Jag bryr mig egentligen inte om ifall föräldern inte blir nöjd. Det känns bara så fel hur jag än skulle göra. Så, vad är rätt och vad är fel?

 

[SweetSunday]

Om du inte bryr dig om vad föräldern tycker så skriv precis som det är, om du tror att den personen som får det uppskattar det. Jag tänker att om det är ett kort till hen så är det hen som ska uppskatta det du skriver (känns ju dumt att göra hen ledsen, kanske? Om du inte menar rörd?) Skriv något om hur viktig personen var för dig under din uppväxt och vad hen har betytt för dig? På vilket sätt vill din förälder glänsa genom att du skriver hur viktig hen som fyller år är för dig? (Förstår inte hur det går ihop riktigt?)

 

[cirkus]

Skit i föräldern och gör exakt det du känner är rätt. Är det ett enkelt grattiskort och tack för alla fina minnen - skriv det. Är det en roman med alla detaljer - skriv det.

Skriv för personen, inte för någon annan.
(fan vilket fluffigt och kass råd)

 

[Teilani]

Måste föräldren vara inblandad? Kan du inte posta ett brev till personen? Eller hälsa på en annan dag och prata om eran tid tillsammans? För jag tror att hen skulle uppskatta att höra att hen fortfarande finns i dina tankar.

 

[TinyWiny]

Om du inte bryr dig om vad föräldern tycker så skriv precis som det är, om du tror att den personen som får det uppskattar det. Jag tänker att om det är ett kort till hen så är det hen som ska uppskatta det du skriver (känns ju dumt att göra hen ledsen, kanske? Om du inte menar rörd?) Skriv något om hur viktig personen var för dig under din uppväxt och vad hen har betytt för dig? På vilket sätt vill din förälder glänsa genom att du skriver hur viktig hen som fyller år är för dig? (Förstår inte hur det går ihop riktigt?)

Föräldern glänser så snart det finns något som kan uppfattas som duktig, hemskt, fruktansvärt, ja vad som som är utöver det vanliga och som hens barn gör/drabbas av. Jag räknas inte ens som hens barn i dagligt tal utan enbart om det är något extraordinärt. När jag var som sjukast fick hen massor av sympati pga det som hen hur märkligt det än låter njöt av. Det är så märkligt och jag lär aldrig förstå.

Jag menar inte rörd utan ledsen. Min uppväxt var extremt dysfunktionell vilket hen bör ha uppfattat.
Det jag är rädd för är att om jag skriver hur mycket hen betydde för mig så blir hen just ledsen. En utomstående kan såklart betyda massor för ett barn, inget fel med det alls, men en granne ska inte behöva vara den enda som bryr sig.

 

[Enya]

Om det var någon annan som skrev tråden, vad skulle du ge för råd då? Hur skulle du tänka då? Jag tror du vet svaret innerst inne. Du har en hel del kloka råd själv och just i det här dilemmat du har så tror jag svaret finns inom dig och jag tror också att du har styrkan att följa det.
Jag tror på dig!

 

[TinyWiny]

Skit i föräldern och gör exakt det du känner är rätt. Är det ett enkelt grattiskort och tack för alla fina minnen - skriv det. Är det en roman med alla detaljer - skriv det.

Skriv för personen, inte för någon annan.
(fan vilket fluffigt och kass råd)

Jo för personen blir det isåfall. Jag kan bara inte reda ut vad jag ska skriva för det var liksom så fel.

 

[TinyWiny]

Måste föräldren vara inblandad? Kan du inte posta ett brev till personen? Eller hälsa på en annan dag och prata om eran tid tillsammans? För jag tror att hen skulle uppskatta att höra att hen fortfarande finns i dina tankar.

Det verkar tyvärr inte bättre. Att hälsa på själv hemma hos hen kräver mer än min kropp klarar i dagsläget tyvärr och jag är (numera) rädd för att tränga mig på.

 

[TinyWiny]

Om det var någon annan som skrev tråden, vad skulle du ge för råd då? Hur skulle du tänka då? Jag tror du vet svaret innerst inne. Du har en hel del kloka råd själv och just i det här dilemmat du har så tror jag svaret finns inom dig och jag tror också att du har styrkan att följa det.
Jag tror på dig!

Tack Jo så är det ju. Goda råd finns när det gäller andra... Jag behöver ventilera mest tror jag.

 

[Enya]

Tack Jo så är det ju. Goda råd finns när det gäller andra... Jag behöver ventilera mest tror jag.

Du får gärna ventilera!love:

 

[Teilani]

Det verkar tyvärr inte bättre. Att hälsa på själv hemma hos hen kräver mer än min kropp klarar i dagsläget tyvärr och jag är (numera) rädd för att tränga mig på.

Jag förstår din fysiska begränsning, men jag tror inte du behöver känna att du tränger dig på. De flesta äldre lever rätt ensamma liv, eftersom de inte heller orkar hänga med på så mycket längre.

Jag tror inte heller du ska fundera så mycket på om personen blir ledsen. Ja, det kanske hen blir, samtidigt som hen kommer att förstå hur mycket hen har betytt för dig. Att vara en betydelsefull person i en annan människas liv är något av det finaste som finns. Jag kan känna lite att hen förtjänar att få veta det.

Samtidigt kanske inte just födelsedagskalaset är rätt tillfälle, utan ett privat brev passar nog bättre.

 

[Tass]

Jag skulle skriva ett fint grattisbrev till personen och skicka själv.
Bl a skulle jag skriva hur mycket jag uppskattar personen, dess fina egenskaper, att ställa upp för andra, vara en varm famn för alla behövande, hens kärleksfullhet och fina bemötande av barn etc etc - du vet ju själv. Du behöver inte precisera det som hänt utan bara beskriva de fina egenskaper hen visat och hur du tänker på hen med värme och kärlek och önskar hen en underbar dag och många underbara dagar till. osv.

 

[ameo]

Jo för personen blir det isåfall. Jag kan bara inte reda ut vad jag ska skriva för det var liksom så fel.

Du gör rätt oavsett hur du gör, om det känns rött för dig. Det vet du!

Jag hade nog skrivit typ:
"Grattis på födelsedagen!
Tack för allt!
För att alla fina minnen du gett mig genom livet och för att du fanns där när jag behövde dig! "

Om personen ifråga har bara lite av sitt minne i behåll, så kommer hen veta vad det handlar om utan att du preciserar mer än så.
Och ingen som inte var med behöver förstå exakt vad det egentligen handlar om. Mer än att du visar kärlek och tacksamhet.

 

[Mia_R]

Skriv det du känner blir rätt för personen och strunta i om det passar dina föräldrar, det är ju din vän och ditt stöd du vill hylla/skriva till och inte åt några andra. Även om du inte vill åka dit nu till födelsedagen så kan du ju göra det efteråt? Så får ni er stund utan alla andra, ni kan prata om vad som helst, vad som känns bra för er.

Jag antar att den här personen har betydd väldigt mycket för dig men även att du betytt väldigt mycket för denne? Tänk inte att det finns tid, att du gör det sen, planera in ett besök snart för er två och träffa denne. Även om det drar upp minnen tycker jag att bland det finaste du kan göra är att låta en gammal människa få veta hur mycket denne har betytt och ni får minnas tillsammans det goda när du var liten.

 

[TinyWiny]

Jag förstår din fysiska begränsning, men jag tror inte du behöver känna att du tränger dig på. De flesta äldre lever rätt ensamma liv, eftersom de inte heller orkar hänga med på så mycket längre.

Jag tror inte heller du ska fundera så mycket på om personen blir ledsen. Ja, det kanske hen blir, samtidigt som hen kommer att förstå hur mycket hen har betytt för dig. Att vara en betydelsefull person i en annan människas liv är något av det finaste som finns. Jag kan känna lite att hen förtjänar att få veta det.

Samtidigt kanske inte just födelsedagskalaset är rätt tillfälle, utan ett privat brev passar nog bättre.

Hen gör roligt nog inte det. Lever ett ensamt liv alltså Hen är pigg och helt med, handlar själv, fixar och donar.

Det är sant men jag har ofrivilligt gjort människor så ledsna under tiden då jag var så jättesjuk. Många berättar nu hur ledsna de var för min skull och det är tungt att bära. Jag vet att de inte menar något illa eller så och jag hade inte tänkt så mycket på det om en sa det men när det kommer fler. De flesta var vänliga nog att inte säga något under tiden men vissa sa det även då och det är tungt. Den här personen har sagt att hen blev så ledsen och det gjorde så ont att jag egoistiskt nog inte vill riskera att göra det igen.

Det är så mycket känslor i det här. Glömda bortträngda minnen som kom upp igen. Förälderns försök att glänsa, hen gick förbi vårt bord flertalet gånger och sa högt att det var bra att "jag tog mig an dem, att jag var snäll som pratade med dem" som om det vore en belastning, något jag gjorde för att vara snäll eller av plikt och så var det verkligen inte alls. Jag tog chansen när jag såg den för att jag ville prata men sådant kan föräldern inte alls förstå. Hen gör av plikt, inte av vilja.

Jag vill liksom få till det så att hen omöjligt kan bli ledsen utan just glad över att få veta hur mycket hen har betytt samtidigt som jag inte vill förminska det till glass och hölass och inte heller få det som att låta som om jag är en i raden som tog hen förgiven.

 

[TinyWiny]

Jag skulle skriva ett fint grattisbrev till personen och skicka själv.
Bl a skulle jag skriva hur mycket jag uppskattar personen, dess fina egenskaper, att ställa upp för andra, vara en varm famn för alla behövande, hens kärleksfullhet och fina bemötande av barn etc etc - du vet ju själv. Du behöver inte precisera det som hänt utan bara beskriva de fina egenskaper hen visat och hur du tänker på hen med värme och kärlek och önskar hen en underbar dag och många underbara dagar till. osv.

I normala fall hade det varit en bra lösning. Nu är det tyvärr inte det. Utan att avslöja för mycket så är det föräldern som har kontakten och vi (jag och hen som fyller) har inte haft kontakt på närmare 35 år. Eller, självklart kan jag skicka ett brev själv men då har jag ändå föräldern hängande över mig och jag gör då fel i hens ögon. Kvittar egentligen så men det blir ytterligare en grej i en jobbig situation. Också en lätt märklig då vi aldrig har haft sådan kontakt. Det känns lite som att jaha, nu duger det att ha kontakt men inte förut. Blä denna situation alltså.
Min relation med den tiden är avslutad. Jag var tvungen för att ens överleva. Att dra upp det såhär igen är ingen höjdare. Kunde det inte fått stanna med den kravlösa pratstunden vi båda var så nöjda med?

 

[Kattennizze]

Hen gör roligt nog inte det. Lever ett ensamt liv alltså Hen är pigg och helt med, handlar själv, fixar och donar.

Det är sant men jag har ofrivilligt gjort människor så ledsna under tiden då jag var så jättesjuk. Många berättar nu hur ledsna de var för min skull och det är tungt att bära. Jag vet att de inte menar något illa eller så och jag hade inte tänkt så mycket på det om en sa det men när det kommer fler. De flesta var vänliga nog att inte säga något under tiden men vissa sa det även då och det är tungt. Den här personen har sagt att hen blev så ledsen och det gjorde så ont att jag egoistiskt nog inte vill riskera att göra det igen.

Det är så mycket känslor i det här. Glömda bortträngda minnen som kom upp igen. Förälderns försök att glänsa, hen gick förbi vårt bord flertalet gånger och sa högt att det var bra att "jag tog mig an dem, att jag var snäll som pratade med dem" som om det vore en belastning, något jag gjorde för att vara snäll eller av plikt och så var det verkligen inte alls. Jag tog chansen när jag såg den för att jag ville prata men sådant kan föräldern inte alls förstå. Hen gör av plikt, inte av vilja.

Jag vill liksom få till det så att hen omöjligt kan bli ledsen utan just glad över att få veta hur mycket hen har betytt samtidigt som jag inte vill förminska det till glass och hölass och inte heller få det som att låta som om jag är en i raden som tog hen förgiven.

Jag tycker det här inlägget tyvärr är rätt obegripligt. Och det menar jag såklart som en kritik utan att dina känslor och tankar är så förvirrade just nu. Försök att bara låta föräldern vara där nånstans i bakgrunden och red ut vad du vill säga till din granne. ( som jag för övrigt inte förstår varför hon inte orosanmälde när en 3- åring vandrar runt på natten men det är en annan historia).

 

[TinyWiny]

Du gör rätt oavsett hur du gör, om det känns rött för dig. Det vet du!

Jag hade nog skrivit typ:
"Grattis på födelsedagen!
Tack för allt!
För att alla fina minnen du gett mig genom livet och för att du fanns där när jag behövde dig! "

Om personen ifråga har bara lite av sitt minne i behåll, så kommer hen veta vad det handlar om utan att du preciserar mer än så.
Och ingen som inte var med behöver förstå exakt vad det egentligen handlar om. Mer än att du visar kärlek och tacksamhet.

Tack Helst vill jag inte göra något alls utan låta det stanna vid den där pratstunden. För mig betydde iallafall den stunden väldigt mycket. Det vi pratade om då var minnen med men på en lagom nivå utan att dra och slita i sår.

För mig känns det lite som om ett brev/kort skulle bli någon slags avslutning på något. Nästan som något jag skulle kunna skriva på ett begravningskort men då för de anhörigas skull. Hen vet redan. Så svårt att förklara men efter den pratstunden med hen mådde jag bra. Ingen av oss var ledsen eller så utan det fina kom fram. Detta vet såklart inte föräldern om utan hen ser bara sin chans.

 

[TinyWiny]

Skriv det du känner blir rätt för personen och strunta i om det passar dina föräldrar, det är ju din vän och ditt stöd du vill hylla/skriva till och inte åt några andra. Även om du inte vill åka dit nu till födelsedagen så kan du ju göra det efteråt? Så får ni er stund utan alla andra, ni kan prata om vad som helst, vad som känns bra för er.

Jag antar att den här personen har betydd väldigt mycket för dig men även att du betytt väldigt mycket för denne? Tänk inte att det finns tid, att du gör det sen, planera in ett besök snart för er två och träffa denne. Även om det drar upp minnen tycker jag att bland det finaste du kan göra är att låta en gammal människa få veta hur mycket denne har betytt och ni får minnas tillsammans det goda när du var liten.

Fast det var ingen vän och hen var nog ett ofrivilligt stöd men jag förstod inte bättre då. Hen lät mig vara och hade som sagt säkert ett öga på mig men såvidare frivilligt vet jag inte om det var. Vad gör man liksom med en liten unge som dyker upp i ladugårdsdörren vid 4 på morgonen nu och då?

 

[Lovisaleonora]

Det låter som en lagom sak att skriva något grattisliknande och lägga till "tack för det fina samtalet häromdagen" (ja, när det nu var). Det summerar ju allt för de det berör. Dig och henom.