Kan man bli utbränd som förälder, eller Vad ska jag göra?

Whirlie

Trådstartare
Hej kloka medsystrar.
Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp på morgonen, inte bli arg på barnen eller maken och att försöka sköta jobb och barn på någon godkänd nivå. Snubblade över ett utbrändhetstest, KEDS, från Karolinska institutet. Svarade på frågorna och fick 41. Enligt beskrivningen skulle över 19 kunna tyda på utbrändhet.

Jag sökte hjälp i höstas för att jag inte riktigt orkade ta hand om mina barn. Pratade med BVC- sköterskan som skrev remiss till psykolog. Som jag gått sporadiskt och pratat med under våren och hösten. Det har nog totalt blivit kring sju tillfällen. Där har jag fått praktiska råd som att prata med partnern om hushållssysslorna, ta promenader, sova mer, gå på familjerådgivning, hitta sätt att söva barnen snabbare och senast att anlita barnvakt så vi kan få sova eller städa/röja. Jag försöker allt det (utom barnvakt för det är svårt att hitta). Men det är inte så lätt i praktiken. Just nu känns det som inget hjälper.

Vi har två barn. Jag har nu jobbat ca två månader efter föräldraledighet nr två. Första barnet sov jättedåligt första 18 månaderna. Minst tre och emellanåt upp till nio uppvak på en natt. Jag tog samtliga uppvak. Vi samsov och liggammade så det gick. Då började uppvaken minska och upphörde någon månad innan nr två föddes. Andra barnet sover bättre och sämre i perioder, men det är några uppvak där också. Lilla är också svårare att söva om, kan bli skrikig och ibland får jag gå runt flera timmar för att hon ska somna om.

Innan andra barnet föddes oroade jag mig för att inte orka ta hand om två barn. Jag har suttit och gråtit av oro och sorg, och känt att det var en dålig idé att skaffa syskon.

När jag var höggravid blev en väldigt viktig person i mitt liv svårt sjuk. Jag släppte allt, tog med mig sonen och reste för att stötta och hjälpa sista tiden i livet. Innan lilla var född avled denna. Vilket skapade ett stort tomrum. Jag mådde inte alls bra och blev sjukskriven.

Lilla föddes med buller och brak, sex timmar från första värken. Det var en jobbig förlossning för det var långa kraftiga värkar med jättekort paus mellan varje. Förlossningen var på natten efter att jag (och maken) haft stökiga nätter med jättesjukt barn. Så jag hade inga krafter kvar till en förlossning. Om det inte var för peppen från maken och den underbara personalen hade jag nog varit traumatiserad.

Jag trodde det skulle kännas lättare när lilla blev större. Men det för det inte. Emellanåt kanske. Men det känns hela tiden som jag stretchar på min absoluta maxgräns. Att jag snart inte kommer orka gå upp på morgonen, inte ta hand om mina barn. Jag är redan en dålig förälder till mina barn och jag är orolig att det ska sätta spår hos dem att jag inte kan bemöta dem på ett bra sätt. Min man är också jättetrött. Och vi tycker båda två att vi gör mycket mer än den andre av det jobb som måste föras hemma.

Vi är dessutom alltid sjuka, hela familjen. De dagar barnen inte varit sjuka, i någon utsträckning (inkl snuva), det här skolåret kan jag räkna på mina två fingrar. Vi vuxna är också sjuka stup i kvarten. Jag blir oftast sjukast, magsjuk flest dagar eller mest feber/feber flest dagar.

Men jag har förstått att det är det normala småbarnslivet. Att alltid vara trött och orkeslös. Gissar att de flesta småbarnsföräldrar, med mer än ett barn, skulle skatta högre än 19 på KEDS. Utan att vara utbrända.

Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?

Och ni andra tvåsmåbsarnsföräldrar - vad är era bästa tips för att orka överleva och kliva upp varje morgon?
 
Alltså så där ska det ju inte vara, låter fruktansvärt. Har förvisso bara ett barn men känner inte igen mig alls. Går barnen på föris och drar med sig sjukdom därifrån? Det tyckte iaf jag blev bättre andra året. Men såhär kan ni ju inte ha det, finns det ingen hjälp/avlastning att få om ni behöver?
 
Hade du inte petat in ett par snälla referenser till din man hade jag trott att du var ensamstående tvåbarnsmamma.

Du skriver att ni båda anser att ni gör mer än den andra hemma. Statistiskt sett är det du som har rätt. Det verkar finnas förbättringspotential där, men ni kanske behöver parhjälp för att reda ut det.
 
Hur får du sova nu? Hjälps ni åt att trösta barn nattetid?

Jag märkte att av någon konstig (!?... ) anledning så vaknade jag jämt först när barnen ropade nattetid, sambon fortsatte jämt att sova...
Insåg att jag sov med "jouren påslagen", jag sov alltid lätt, gick aldrig ner i djupsömn eftersom jag visste att jag behövde vara lättväckt och redo att rycka in.

De nätter då sambon visste att han hade jouren sov han mycket lättare och jag djupare!

Efter det är jag helt säker på att många av oss ställer in oss hur vi ska sova.
Så vi turades om vilken som hade "jouren".

Även att sova borta eller i ett annat rum hjälpte mig att överlåta jouren till sambon, och för honom att ta jouren.

Det är så himla viktigt att få sova, man blir bokstavligen sjuk i huvudet av för lite /dålig sömn :(

//Utmattad x 2 sen jag fick barn. Äldsta är nu sju.
 
Blandar jag ihop dig med någon annan eller var din man deprimerad? Isåfall är det självklar att du inte orkar. Det är en omöjlig ekvation.

Du behöver sjukskrivas.

Vad säger soc?
 
Men fy, en stor kram till dig :( :heart
Jag känner igen mig till viss del, trots att jag bara har ett barn. Ta hjälp igen, visa det du skrivit här. Jag har inga handfasta tips just nu, men såhär ska du inte behöva ha det!

Och du är ingen dålig mamma, kom ihåg det :heart
 
Känner igen det du skriver. Fattar helt ärligt inte hur småbarnsmammor orkar jobba och samtidigt ta alla nätter (för de verkar vanligast)

Har själv tagit alla nätter med båda barnen. Med första pga att mannen åt sömnmedicin och andra för att han endast vaknar för amning. Storebror sover ännu dåligt nattetid.

Skulle säga som så. Känner du dig utbränd och testerna visar det. Sjukskriv dig. Eftersom småbarnsföräldrar (och oftast mammor) ”skall” vara trötta kan det antagligen vara lätt att missa.
 
Hej kloka medsystrar.
Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp på morgonen, inte bli arg på barnen eller maken och att försöka sköta jobb och barn på någon godkänd nivå. Snubblade över ett utbrändhetstest, KEDS, från Karolinska institutet. Svarade på frågorna och fick 41. Enligt beskrivningen skulle över 19 kunna tyda på utbrändhet.

Jag sökte hjälp i höstas för att jag inte riktigt orkade ta hand om mina barn. Pratade med BVC- sköterskan som skrev remiss till psykolog. Som jag gått sporadiskt och pratat med under våren och hösten. Det har nog totalt blivit kring sju tillfällen. Där har jag fått praktiska råd som att prata med partnern om hushållssysslorna, ta promenader, sova mer, gå på familjerådgivning, hitta sätt att söva barnen snabbare och senast att anlita barnvakt så vi kan få sova eller städa/röja. Jag försöker allt det (utom barnvakt för det är svårt att hitta). Men det är inte så lätt i praktiken. Just nu känns det som inget hjälper.

Vi har två barn. Jag har nu jobbat ca två månader efter föräldraledighet nr två. Första barnet sov jättedåligt första 18 månaderna. Minst tre och emellanåt upp till nio uppvak på en natt. Jag tog samtliga uppvak. Vi samsov och liggammade så det gick. Då började uppvaken minska och upphörde någon månad innan nr två föddes. Andra barnet sover bättre och sämre i perioder, men det är några uppvak där också. Lilla är också svårare att söva om, kan bli skrikig och ibland får jag gå runt flera timmar för att hon ska somna om.

Innan andra barnet föddes oroade jag mig för att inte orka ta hand om två barn. Jag har suttit och gråtit av oro och sorg, och känt att det var en dålig idé att skaffa syskon.

När jag var höggravid blev en väldigt viktig person i mitt liv svårt sjuk. Jag släppte allt, tog med mig sonen och reste för att stötta och hjälpa sista tiden i livet. Innan lilla var född avled denna. Vilket skapade ett stort tomrum. Jag mådde inte alls bra och blev sjukskriven.

Lilla föddes med buller och brak, sex timmar från första värken. Det var en jobbig förlossning för det var långa kraftiga värkar med jättekort paus mellan varje. Förlossningen var på natten efter att jag (och maken) haft stökiga nätter med jättesjukt barn. Så jag hade inga krafter kvar till en förlossning. Om det inte var för peppen från maken och den underbara personalen hade jag nog varit traumatiserad.

Jag trodde det skulle kännas lättare när lilla blev större. Men det för det inte. Emellanåt kanske. Men det känns hela tiden som jag stretchar på min absoluta maxgräns. Att jag snart inte kommer orka gå upp på morgonen, inte ta hand om mina barn. Jag är redan en dålig förälder till mina barn och jag är orolig att det ska sätta spår hos dem att jag inte kan bemöta dem på ett bra sätt. Min man är också jättetrött. Och vi tycker båda två att vi gör mycket mer än den andre av det jobb som måste föras hemma.

Vi är dessutom alltid sjuka, hela familjen. De dagar barnen inte varit sjuka, i någon utsträckning (inkl snuva), det här skolåret kan jag räkna på mina två fingrar. Vi vuxna är också sjuka stup i kvarten. Jag blir oftast sjukast, magsjuk flest dagar eller mest feber/feber flest dagar.

Men jag har förstått att det är det normala småbarnslivet. Att alltid vara trött och orkeslös. Gissar att de flesta småbarnsföräldrar, med mer än ett barn, skulle skatta högre än 19 på KEDS. Utan att vara utbrända.

Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?

Och ni andra tvåsmåbsarnsföräldrar - vad är era bästa tips för att orka överleva och kliva upp varje morgon?
Tycker det låter som att du har en väldigt tuff situation. Jag har definitivt haft dagar när jag var föräldraledig med båda barnen som jag helst velat lägga mig under täcket och låta någon annan ta hela ansvaret. Men det har handlat om dagar/korta perioder och sedan har det kommit dagar/perioder som varit betydligt lättare däremellan.

Jag har ingen erfarenhet av utbrändhet, så där tror jag redan du fått bra svar från mer insatta människor. Däremot funderade jag på om du har möjlighet att gå ner i tid, om sjukskrivning inte är aktuellt? Möjlighet till annan avlastning? Att någon släkting/nära vän tar barnen någon em eller så i veckan?
 
Hej kloka medsystrar.
Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp på morgonen, inte bli arg på barnen eller maken och att försöka sköta jobb och barn på någon godkänd nivå. Snubblade över ett utbrändhetstest, KEDS, från Karolinska institutet. Svarade på frågorna och fick 41. Enligt beskrivningen skulle över 19 kunna tyda på utbrändhet.

Jag sökte hjälp i höstas för att jag inte riktigt orkade ta hand om mina barn. Pratade med BVC- sköterskan som skrev remiss till psykolog. Som jag gått sporadiskt och pratat med under våren och hösten. Det har nog totalt blivit kring sju tillfällen. Där har jag fått praktiska råd som att prata med partnern om hushållssysslorna, ta promenader, sova mer, gå på familjerådgivning, hitta sätt att söva barnen snabbare och senast att anlita barnvakt så vi kan få sova eller städa/röja. Jag försöker allt det (utom barnvakt för det är svårt att hitta). Men det är inte så lätt i praktiken. Just nu känns det som inget hjälper.

Vi har två barn. Jag har nu jobbat ca två månader efter föräldraledighet nr två. Första barnet sov jättedåligt första 18 månaderna. Minst tre och emellanåt upp till nio uppvak på en natt. Jag tog samtliga uppvak. Vi samsov och liggammade så det gick. Då började uppvaken minska och upphörde någon månad innan nr två föddes. Andra barnet sover bättre och sämre i perioder, men det är några uppvak där också. Lilla är också svårare att söva om, kan bli skrikig och ibland får jag gå runt flera timmar för att hon ska somna om.

Innan andra barnet föddes oroade jag mig för att inte orka ta hand om två barn. Jag har suttit och gråtit av oro och sorg, och känt att det var en dålig idé att skaffa syskon.

När jag var höggravid blev en väldigt viktig person i mitt liv svårt sjuk. Jag släppte allt, tog med mig sonen och reste för att stötta och hjälpa sista tiden i livet. Innan lilla var född avled denna. Vilket skapade ett stort tomrum. Jag mådde inte alls bra och blev sjukskriven.

Lilla föddes med buller och brak, sex timmar från första värken. Det var en jobbig förlossning för det var långa kraftiga värkar med jättekort paus mellan varje. Förlossningen var på natten efter att jag (och maken) haft stökiga nätter med jättesjukt barn. Så jag hade inga krafter kvar till en förlossning. Om det inte var för peppen från maken och den underbara personalen hade jag nog varit traumatiserad.

Jag trodde det skulle kännas lättare när lilla blev större. Men det för det inte. Emellanåt kanske. Men det känns hela tiden som jag stretchar på min absoluta maxgräns. Att jag snart inte kommer orka gå upp på morgonen, inte ta hand om mina barn. Jag är redan en dålig förälder till mina barn och jag är orolig att det ska sätta spår hos dem att jag inte kan bemöta dem på ett bra sätt. Min man är också jättetrött. Och vi tycker båda två att vi gör mycket mer än den andre av det jobb som måste föras hemma.

Vi är dessutom alltid sjuka, hela familjen. De dagar barnen inte varit sjuka, i någon utsträckning (inkl snuva), det här skolåret kan jag räkna på mina två fingrar. Vi vuxna är också sjuka stup i kvarten. Jag blir oftast sjukast, magsjuk flest dagar eller mest feber/feber flest dagar.

Men jag har förstått att det är det normala småbarnslivet. Att alltid vara trött och orkeslös. Gissar att de flesta småbarnsföräldrar, med mer än ett barn, skulle skatta högre än 19 på KEDS. Utan att vara utbrända.

Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?

Och ni andra tvåsmåbsarnsföräldrar - vad är era bästa tips för att orka överleva och kliva upp varje morgon?

Såhär kan du ju inte ha det!

För att få ett diskussionsunderlag med din man så tipsar jag om detta testet https://vardgivare.skane.se/siteass...lista-for-familjen---om-ansvarsfordelning.pdf skriv ut och fyll i varsitt. Brukar ge lite perspektiv på fördelningen av arbetet där hemma/med barnen.
Om inte länken funkar så sök på region Skåne checklista jämställdhet.
Tipsar även alla andra om detta testet, ett utmärkt underlag för att diskutera familjelivet tycker jag.
 
Det låter väldigt tufft. Du har redan fått många bra råd och tankar. Om jag förstår det rätt jobbar ni båda två nu? Isf tycker jag att ni gör en deal att den ena tar uppvak fram till 03 och den andra ansvarar för morgonpasset? Har ni ett gästrum så att ni kan sova var för sig och det blir tydligare vem som ansvarar?

Finns det saker som kan underlätta hemma om ni har svårt att hinna med? Städhjälp varje eller varannan vecka? Matkasse eller hemkörning av mat så ni slipper handla? Finna det möjlighet till avlastning genom socialtjänsten?
 
Hej kloka medsystrar.
Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp på morgonen, inte bli arg på barnen eller maken och att försöka sköta jobb och barn på någon godkänd nivå. Snubblade över ett utbrändhetstest, KEDS, från Karolinska institutet. Svarade på frågorna och fick 41. Enligt beskrivningen skulle över 19 kunna tyda på utbrändhet.

Jag sökte hjälp i höstas för att jag inte riktigt orkade ta hand om mina barn. Pratade med BVC- sköterskan som skrev remiss till psykolog. Som jag gått sporadiskt och pratat med under våren och hösten. Det har nog totalt blivit kring sju tillfällen. Där har jag fått praktiska råd som att prata med partnern om hushållssysslorna, ta promenader, sova mer, gå på familjerådgivning, hitta sätt att söva barnen snabbare och senast att anlita barnvakt så vi kan få sova eller städa/röja. Jag försöker allt det (utom barnvakt för det är svårt att hitta). Men det är inte så lätt i praktiken. Just nu känns det som inget hjälper.

Vi har två barn. Jag har nu jobbat ca två månader efter föräldraledighet nr två. Första barnet sov jättedåligt första 18 månaderna. Minst tre och emellanåt upp till nio uppvak på en natt. Jag tog samtliga uppvak. Vi samsov och liggammade så det gick. Då började uppvaken minska och upphörde någon månad innan nr två föddes. Andra barnet sover bättre och sämre i perioder, men det är några uppvak där också. Lilla är också svårare att söva om, kan bli skrikig och ibland får jag gå runt flera timmar för att hon ska somna om.

Innan andra barnet föddes oroade jag mig för att inte orka ta hand om två barn. Jag har suttit och gråtit av oro och sorg, och känt att det var en dålig idé att skaffa syskon.

När jag var höggravid blev en väldigt viktig person i mitt liv svårt sjuk. Jag släppte allt, tog med mig sonen och reste för att stötta och hjälpa sista tiden i livet. Innan lilla var född avled denna. Vilket skapade ett stort tomrum. Jag mådde inte alls bra och blev sjukskriven.

Lilla föddes med buller och brak, sex timmar från första värken. Det var en jobbig förlossning för det var långa kraftiga värkar med jättekort paus mellan varje. Förlossningen var på natten efter att jag (och maken) haft stökiga nätter med jättesjukt barn. Så jag hade inga krafter kvar till en förlossning. Om det inte var för peppen från maken och den underbara personalen hade jag nog varit traumatiserad.

Jag trodde det skulle kännas lättare när lilla blev större. Men det för det inte. Emellanåt kanske. Men det känns hela tiden som jag stretchar på min absoluta maxgräns. Att jag snart inte kommer orka gå upp på morgonen, inte ta hand om mina barn. Jag är redan en dålig förälder till mina barn och jag är orolig att det ska sätta spår hos dem att jag inte kan bemöta dem på ett bra sätt. Min man är också jättetrött. Och vi tycker båda två att vi gör mycket mer än den andre av det jobb som måste föras hemma.

Vi är dessutom alltid sjuka, hela familjen. De dagar barnen inte varit sjuka, i någon utsträckning (inkl snuva), det här skolåret kan jag räkna på mina två fingrar. Vi vuxna är också sjuka stup i kvarten. Jag blir oftast sjukast, magsjuk flest dagar eller mest feber/feber flest dagar.

Men jag har förstått att det är det normala småbarnslivet. Att alltid vara trött och orkeslös. Gissar att de flesta småbarnsföräldrar, med mer än ett barn, skulle skatta högre än 19 på KEDS. Utan att vara utbrända.

Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?

Och ni andra tvåsmåbsarnsföräldrar - vad är era bästa tips för att orka överleva och kliva upp varje morgon?
https://www.google.com/search?q=föräldrakurs+kommun&rlz=1C1GCEU_svSE838SE838&oq=föräldrakurs+kommun&aqs=chrome..69i57.3912j0j8&sourceid=chrome&ie=UTF-8

Nästan alla kommuner har föräldrakurser och de kan vara för alla oavsett om man tycker det är problem eller inte. Men de kan ha bra lösningar som gör allting lättare och i alla fall i vår kommun var det för vem som helst som ville och gratis och gå när du hinner och kan.

Känner inte igen mig om sjuka, vi var iofs sjuka mycket kanske en till två vabdag i månaden i tre år men inte mer än så. (Sov middag utomhus på förskolan, det brukar minska vabdagar).
 
Men btw vi var jättetrötta båda, vi sov faktiskt i skift på semestrar och helger. Dvs en gick upp först och var uppe i tre timmar och den andre fick sova. Sedan gick den andre upp och den första fick sova i tre timmar till. Vi var på semester med fler småbarnsföräldrar och alla gjorde så.

Sedan sov vi middag ibland också, hela högen. (ok jättehemskt kanske men vi hade också en miniDVD spelare som man kunde sätta på en film på och lägga sig som en kanelbulle runt sin lille och sova medan Pippi var på eller ngt).
 
Dela allt stenhårt 50-50 med maken.
Ta en natt var med uppvak så en får sova.
Skriv upp en lista med hushållssysslor och sätt initialer när den utförts. Det är fortfarande jobbigt och tråkigt, men man behöver iaf inte gräla om det när man ser svart på vitt att man gör lika mycket.
 
Hej kloka medsystrar.
Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp på morgonen, inte bli arg på barnen eller maken och att försöka sköta jobb och barn på någon godkänd nivå. Snubblade över ett utbrändhetstest, KEDS, från Karolinska institutet. Svarade på frågorna och fick 41. Enligt beskrivningen skulle över 19 kunna tyda på utbrändhet.

Jag sökte hjälp i höstas för att jag inte riktigt orkade ta hand om mina barn. Pratade med BVC- sköterskan som skrev remiss till psykolog. Som jag gått sporadiskt och pratat med under våren och hösten. Det har nog totalt blivit kring sju tillfällen. Där har jag fått praktiska råd som att prata med partnern om hushållssysslorna, ta promenader, sova mer, gå på familjerådgivning, hitta sätt att söva barnen snabbare och senast att anlita barnvakt så vi kan få sova eller städa/röja. Jag försöker allt det (utom barnvakt för det är svårt att hitta). Men det är inte så lätt i praktiken. Just nu känns det som inget hjälper.

Vi har två barn. Jag har nu jobbat ca två månader efter föräldraledighet nr två. Första barnet sov jättedåligt första 18 månaderna. Minst tre och emellanåt upp till nio uppvak på en natt. Jag tog samtliga uppvak. Vi samsov och liggammade så det gick. Då började uppvaken minska och upphörde någon månad innan nr två föddes. Andra barnet sover bättre och sämre i perioder, men det är några uppvak där också. Lilla är också svårare att söva om, kan bli skrikig och ibland får jag gå runt flera timmar för att hon ska somna om.

Innan andra barnet föddes oroade jag mig för att inte orka ta hand om två barn. Jag har suttit och gråtit av oro och sorg, och känt att det var en dålig idé att skaffa syskon.

När jag var höggravid blev en väldigt viktig person i mitt liv svårt sjuk. Jag släppte allt, tog med mig sonen och reste för att stötta och hjälpa sista tiden i livet. Innan lilla var född avled denna. Vilket skapade ett stort tomrum. Jag mådde inte alls bra och blev sjukskriven.

Lilla föddes med buller och brak, sex timmar från första värken. Det var en jobbig förlossning för det var långa kraftiga värkar med jättekort paus mellan varje. Förlossningen var på natten efter att jag (och maken) haft stökiga nätter med jättesjukt barn. Så jag hade inga krafter kvar till en förlossning. Om det inte var för peppen från maken och den underbara personalen hade jag nog varit traumatiserad.

Jag trodde det skulle kännas lättare när lilla blev större. Men det för det inte. Emellanåt kanske. Men det känns hela tiden som jag stretchar på min absoluta maxgräns. Att jag snart inte kommer orka gå upp på morgonen, inte ta hand om mina barn. Jag är redan en dålig förälder till mina barn och jag är orolig att det ska sätta spår hos dem att jag inte kan bemöta dem på ett bra sätt. Min man är också jättetrött. Och vi tycker båda två att vi gör mycket mer än den andre av det jobb som måste föras hemma.

Vi är dessutom alltid sjuka, hela familjen. De dagar barnen inte varit sjuka, i någon utsträckning (inkl snuva), det här skolåret kan jag räkna på mina två fingrar. Vi vuxna är också sjuka stup i kvarten. Jag blir oftast sjukast, magsjuk flest dagar eller mest feber/feber flest dagar.

Men jag har förstått att det är det normala småbarnslivet. Att alltid vara trött och orkeslös. Gissar att de flesta småbarnsföräldrar, med mer än ett barn, skulle skatta högre än 19 på KEDS. Utan att vara utbrända.

Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?

Och ni andra tvåsmåbsarnsföräldrar - vad är era bästa tips för att orka överleva och kliva upp varje morgon?
Jag tycker du ska söka läkarhjälp. Jag antar BVC eller VC . De, läkarna har barnets bästa i fokus är min erfarenhet och barnet mår bäst om mamma mår bra. Sök hjälp av sjukvården, vc, de har ju kurator etc för familjerådgivning och liknande.
 
Du skrev: "Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?"

Som flera andra skrivit: sök hjälp! Och det snarast! Vill också bara påpeka att psykologer inte ställer diagnoser utan det är läkare/psykiatriker som gör det.
 
Till att börja med, ta varannan natt så en av er får sova. Kan i och för sig tycka att pappan har några nätter att ta igen så du får sova ordentligt.

För att underlätta vardagen så skaffa matkasse. Turas om att laga mat och fixa disk.

Jag har också ett barn som är sjukt mycket. Hon har förkylningsastma och hon kan ligga och hosta i timmar. Man blir knäpp på riktigt. Vi tar varannan natt. Den ena får sova i ett annat rum och sen får man ha öronproppar, kudde över huvudet eller vad som helst bara man får till lite sömn.

Vi kör också stenhårt på att den som är sjuk av oss föräldrar får sova i eget rum. Den måste få chans att vila så den kan bli frisk.

Men du behöver hjälp att hantera din utbrändhet. Sök hjälp!
 
Varför är barnvakt svårt att hitta? Har ni sagt till familj och vänner hur tufft det är? Vågat öppna upp? Kan ni gå ihop med någon/några andra familjer om att typ ta varannan lördag? Det är ofta lättare att ha flera barn (då roar dom sig själva) och dom som inte har "passet" får vila en dag.
 

Liknande trådar

Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
28 885
Senast: Elendil
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
92
· Visningar
6 070
Senast: Sirap
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 715
Senast: lundsbo
·
Kropp & Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
3 900
Senast: Yrsel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp