Kan man ens bli störtförälskade som äldre?

Ramona

Trådstartare
Jag tänker sådär som man kunde bli som fjortis. Är det möjligt att bli så förälskad fast man är vuxen med mer erfarenheter i livet? Både positiva och negativa erfarenheter. Känner vi någon som är sådär passionerade och förälskade som är lite äldre?

Tänker att man som äldre ju gått igenom lite mer skit och är lite mer cynisk i sitt synsätt.
 
Jag tänker sådär som man kunde bli som fjortis. Är det möjligt att bli så förälskad fast man är vuxen med mer erfarenheter i livet? Både positiva och negativa erfarenheter. Känner vi någon som är sådär passionerade och förälskade som är lite äldre?

Tänker att man som äldre ju gått igenom lite mer skit och är lite mer cynisk i sitt synsätt.

Talking to me?
;) svar ja det tror jag allt
 
Jag tänker sådär som man kunde bli som fjortis. Är det möjligt att bli så förälskad fast man är vuxen med mer erfarenheter i livet? Både positiva och negativa erfarenheter. Känner vi någon som är sådär passionerade och förälskade som är lite äldre?

Tänker att man som äldre ju gått igenom lite mer skit och är lite mer cynisk i sitt synsätt.
Alltså kolla på avsnittet av Strömstads när dom är hos Lotta Engberg och dr Mikael.
 
Jag tänker sådär som man kunde bli som fjortis. Är det möjligt att bli så förälskad fast man är vuxen med mer erfarenheter i livet? Både positiva och negativa erfarenheter. Känner vi någon som är sådär passionerade och förälskade som är lite äldre?

Tänker att man som äldre ju gått igenom lite mer skit och är lite mer cynisk i sitt synsätt.
Åh hell Yes!
:) 😀
 
Kärlek för mig känns annorlunda nu än när jag var tonåring, men jag har svårt för synsättet att man blir mindre kär. Jag är inte lika osäker på mig själv och kärlek och sex känns inte lika överväldigande som sak, alltså behöver jag liksom inte hyperventilera inne på toaletten för att han sa hej. Jag vet inte om jag skulle tycka att det vore särskilt charmigt om en 33-åring gjorde det eller satt och doodlade hans namn på bordet under möten :D Det hade varit ganska creepy. Men pirrig, absolut, och lite sådär dumkär. Himlastormande kopplar jag dock ihop med berg-och dalbana och även om emotional thrills är spännande så är det inget jag skulle vilja bygga en relation på idag.
 
Ja, säger jag. :)

Sen, på ett närliggande spår, har jag ibland reflekterat över kvantifieringen av upplevd (kärleks)lycka och förälskelse. Jag kallar det för tumstocksmetaforen och tänker såhär, litet komprimerat...
Mitt första fasta förhållande, i relativ ungdom, upplevde jag som fantastiskt. Lyckan och kärleken var fullkomlig. Och när det tog slut gick världen förstås under. Men i nästa förhållande kändes det ännu bättre, jag upplevde ännu större lycka och blev överraskad att man kunde känna så mycket mer, när jag hade trott att jag redan upplevt... tja, limes för lycka. Måttstocken för lycka visade sig alltså vara längre än jag hade trott, så att säga.
Samma sak i nästa förhållande. Ytterligare en magnitud av lyckokänsla uppenbarades - tumstocken gick tydligen att veckla ut ett snäpp till, fastän jag trodde att den redan var maxad.
Problemet, om man kan kalla det så, är att nu vet jag ju hur lång tumstocken är (läs: kan vara). Och har förstås svårt att undvika att relatera till det. Då vill man förstås inte känna mindre lycka än man vet att tumstocken rymmer, och allra helst kunna veckla ut den en bit till.

Därmed inte sagt att jag jämför förhållanden som sådana för det är ju förtvivlat svårt, ofta orättvist och ibland omöjligt. Men den egna upplevelsen av lyckokänsla går ju i någon mån att uppskatta.
 
Ja, absolut kan man det. Jag träffade maken när jag var 32 och han ändå lite äldre. Har aldrig ens varit i närheten av den totala hjärntvättsförälskelsen som det var. Han säger samma. Den där nästan jobbiga besatta nykära känslan höll dessutom i sig i flera år. Nu efter tretton år (i övermorgon faktiskt :D ) är kärleken lite annorlunda. Mer lugn och djup liksom.
 
Ja om man låter sig svepas med (vilket jag haft svårt för)
Iom åldern har jag märkt att jag gärna vill kontrollera mina känslor men när jag bara är i hans ögon och låter mig själv falla så jo 🥰
 
Jag tänker nog att alla mina känslor är mindre svartvita än i tonåren. De förälskelser jag hade då var mer fantasi än verklighet och inte särskilt kopplade till den person de var riktade mot.
 
Jag har definitivt sett medelålders människor bli tonårsaktigt förälskade. De jag tänker på har då levt i trista förhållanden och sedan träffat någon ny. Jag vet inte om jag tycker att det är något positivt direkt, jag har uppfattat de situationerna som extremt omogna.

Sen tror jag absolut att man kan bli superkär oavsett ålder, men jag vet inte om det känns särskilt åldersadekvat att helt plötsligt bete sig som en 14-åring när man är 55 år och träffat en ny på sidan av..
 

Ramona

Trådstartare
Frågan känns konstig.
Varför skulle känslolivet blir svagare bara för att man blir äldre?

Snarare att man får en förmåga till djupare och starkare känslor med de livserfarenhet man fått.
Förälskelse kan knocka en i precis i alla åldrar.
Nä, men det är väl lite som @Nepenthe är inne på där med att ens släppa in någon. Inte för att man kanske har ett kontrollbehov, men för att man har så många fler ”issues” kring känslor och kärlek som mer erfaren. Visst har man ju också en annan måttstock som @Snubbelfot skriver. Men med den måttstocken och alla issues man kan ha är det också svårare att hitta kärleken för man vet på ett annat sätt vad man vill ha och man har högre krav!
Och så finns det ju givetvis en rädsla att bli sårad.

Jag reflekterade över det extra när jag läste i dejting-tråden. Och att flera av mina vänner har svårare och svårare att hitta någon de blir kär i, inkl jag själv på ett vis. Vi är många som har träffat flera riktigt bra killar, men där det liksom aldrig klickar. Det blir aldrig någon förälskelse. Ingen rush. Sen är det flera som ändå valt att bygga på det för att de nästan gett upp, eller de prioriterar andra saker än känslor, tex trygghet, status, umgängeskrets, ett annat liv som blir möjligt med en viss person.
 
Nä, men det är väl lite som @Nepenthe är inne på där med att ens släppa in någon. Inte för att man kanske har ett kontrollbehov, men för att man har så många fler ”issues” kring känslor och kärlek som mer erfaren. Visst har man ju också en annan måttstock som @Snubbelfot skriver. Men med den måttstocken och alla issues man kan ha är det också svårare att hitta kärleken för man vet på ett annat sätt vad man vill ha och man har högre krav!
Och så finns det ju givetvis en rädsla att bli sårad.

Jag reflekterade över det extra när jag läste i dejting-tråden. Och att flera av mina vänner har svårare och svårare att hitta någon de blir kär i, inkl jag själv på ett vis. Vi är många som har träffat flera riktigt bra killar, men där det liksom aldrig klickar. Det blir aldrig någon förälskelse. Ingen rush. Sen är det flera som ändå valt att bygga på det för att de nästan gett upp, eller de prioriterar andra saker än känslor, tex trygghet, status, umgängeskrets, ett annat liv som blir möjligt med en viss person.
Man kan ju också ha fler positiva erfarenheter som äldre och därför få lättare att släppa in andra känslomässigt 😊
Jag tror inte att de flesta stänger sig mer känslomässigt med åldern, många öppnar sig nog snarare mer.

Däremot så blir man ju klokare och får kanske lättare att sätta stopp för relationer som inte är bra, eller att man tidigt snappar upp varningstecken på saker man inte vill ha i en relation. Det är ju väldigt positivt även om det också gör det svårare att hitta kärlek.
 
Jag tänker sådär som man kunde bli som fjortis. Är det möjligt att bli så förälskad fast man är vuxen med mer erfarenheter i livet? Både positiva och negativa erfarenheter. Känner vi någon som är sådär passionerade och förälskade som är lite äldre?

Tänker att man som äldre ju gått igenom lite mer skit och är lite mer cynisk i sitt synsätt.
Jag blev nog aldrig himlastormande kär som fjortis, mer än i nån extra fin häst.
Men som vuxen har jag det :)
 
Nä, men det är väl lite som @Nepenthe är inne på där med att ens släppa in någon. Inte för att man kanske har ett kontrollbehov, men för att man har så många fler ”issues” kring känslor och kärlek som mer erfaren. Visst har man ju också en annan måttstock som @Snubbelfot skriver. Men med den måttstocken och alla issues man kan ha är det också svårare att hitta kärleken för man vet på ett annat sätt vad man vill ha och man har högre krav!
Och så finns det ju givetvis en rädsla att bli sårad.

Jag reflekterade över det extra när jag läste i dejting-tråden. Och att flera av mina vänner har svårare och svårare att hitta någon de blir kär i, inkl jag själv på ett vis. Vi är många som har träffat flera riktigt bra killar, men där det liksom aldrig klickar. Det blir aldrig någon förälskelse. Ingen rush. Sen är det flera som ändå valt att bygga på det för att de nästan gett upp, eller de prioriterar andra saker än känslor, tex trygghet, status, umgängeskrets, ett annat liv som blir möjligt med en viss person.

Spinner vidare och reflekterar också över att "kär" kan betyda lite vad som helst. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det ju mycket saker som är nytt när man är tonåring. Man kanske känner attraktion för allra första gången, har sex för allra första gången, lär känna sin nya identitet som flickvän eller pojkvän, blir lämnad eller bedragen för första gången. När min första pojkvän lämnade mig så låg jag nedbäddad i sängen en hel vecka och kände att jag aldrig skulle kunna bli kär igen i hela mitt liv. Så hade jag inte känt idag, men det har ju snarare med erfarenhet att göra än hur stark kärleken är. Då var jag på benen efter några månader, det hade jag inte varit idag. Att allting känns så starkt när man är tonåring ser jag snarare som ett tecken på att allting är nytt och förvirrande och man har ännu inte fått verktyg att hantera sina känslor. Det finns ju en anledning till att tonåringar oftare får raseriutbrott än vuxna och jag skulle nog inte kalla det för att de är mer passionerade :D

Så nej, jag skulle säga att mycket känslor vi känner som tonåringar inte alls har att göra med hur kära vi är utan mycket att allt är nytt och överväldigande. ALLT känns väl rimligtvis mer som tonåring, har man en dålig dag i skolan så är det liksom slutet på livet och allt suger och ingen fattar någonting. Man kanske är lite mer nykter som vuxen och har mer distans till sina känslor. Jag kan exempelvis notera attraktion för en människa utan att lägga någon särskild vikt vid det. Jag vet att det är sånt som kommer och går, och kan bero på yttre omständigheter som inte alls har med personen att göra. Som tonåring hade jag sannolikt tolkat det som kärlek vid första ögonkastet, att man är menade för varandra och bla bla :D
 

Liknande trådar

Hemmet Sitter här och funderar på min boendesituation, vad som är mest strategiskt... snäll buke, hjälp mig tänka <3 Jag har länge drömt om...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
8 691
Ridning Jag är 25 år gammal och har haft ett stort hästintresse hela livet.Började rida på ridskola i 6-årsåldern och red en gång i veckan tills...
Svar
12
· Visningar
676
Relationer "Tjära Bukes relationsråd, jag har ett problem!" Nytt jobb sen ett halvår tillbaka, en chef som jag känt länge då både han och jag har...
7 8 9
Svar
161
· Visningar
13 373
Kropp&Själ Jag känner mig sjukt stressad just nu och vet inte alls hur jag ska ta mig ur eller förbättra situationen. Det känns som om det är svårt...
Svar
11
· Visningar
908

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Upp