Kan vi prata lite mer om incels och i allmänhet avvisande av män

[Voeux]

Triggervarning: sexuellt våld

Det har nötts och blötts till och från här på Buke men behovet av att diskutera detta tycks inte lägga sig för mig. Det känns ständigt aktuellt, och nu har kvällstidningarna dessutom dragit igång en artikelserie i ämnet incels. Jag tycker att rörelsen är extremt obehaglig (läs: livsfarlig) och samtidigt som jag är glad över att de dras ut i ljuset så är jag rädd för att det leder till att fler hittar dit.

Samtidigt som detta sker, så ser jag hur jag och mina vänner artigt försöker avvisa män utan att skada deras ego. Vanliga män, sannolikt inte incels, men med grund i samma problematik. Bristen på kvinnors rätt att utan ursäkt säga nej. Mitt avböjande har i de absolut allra flesta fall har tagits emot mycket väl, men vid tillräckligt många tillfällen har det inte gjort det, för att jag ska uppleva obehag kring det hela.

Hur bekväma är ni med att säga nej? Lindar ni in orden i en liten rosett för att det ska låta trevligare? Ursäktar ni er? Hur ska vi som gör detta kunna komma ifrån det?

Hur ska vi hantera problemet med incels? Kan ingen bara stänga ner dessa nätforum? Jag blir tokig!

 

[Voeux]

Dagens artikel i ämnet:
https://bloggar.aftonbladet.se/samt...-avfarda-man-far-ofta-forodande-konsekvenser/

 

[prallan]

Dagens artikel i ämnet:
https://bloggar.aftonbladet.se/samt...-avfarda-man-far-ofta-forodande-konsekvenser/

Jag tänker som i mycket annat, kunskap! Jag som lärare har i uppdrag att visa på företeelser i samhället och mångt och mycket går att utbilda. Större problematik när det är värderingar som ungdomarna har med sig hemifrån. Ofta är det mycket generellt hat bakom incels, utanförskap, vilket jag verkligen hoppas att alla skolor jobbar emot och strävar efter att alla ska känna sig inkluderade i något sammanhang, men har dessa män hittat ett sammanhang högerextremer/incels är det troligtvis svårt att bryta.

 

[Voeux]

Jag tänker som i mycket annat, kunskap! Jag som lärare har i uppdrag att visa på företeelser i samhället och mångt och mycket går att utbilda. Större problematik när det är värderingar som ungdomarna har med sig hemifrån. Ofta är det mycket generellt hat bakom incels, utanförskap, vilket jag verkligen hoppas att alla skolor jobbar emot och strävar efter att alla ska känna sig inkluderade i något sammanhang, men har dessa män hittat ett sammanhang högerextremer/incels är det troligtvis svårt att bryta.

Ni lärare gör ett dunderjobb för samhället. Jag tänker ofta på det.

 

[prallan]

Ni lärare gör ett dunderjobb för samhället. Jag tänker ofta på det.

Mitt mål är att belysa problemen och få ungdomarna att tänka till. Jag kan inte bestämma vad de ska tycka, men visa på konsekvenser.
Sen tänker jag att som emot all slags terrorism är nyckeln att inte falla, utan skapa ännu starkare gemenskap och sammanhållning. Att hela samhället står för att deras beteende är fel.

 

[Zinfernia]

Samtidigt som detta sker, så ser jag hur jag och mina vänner artigt försöker avvisa män utan att skada deras ego. Vanliga män, sannolikt inte incels, men med grund i samma problematik. Bristen på kvinnors rätt att utan ursäkt säga nej. Mitt avböjande har i de absolut allra flesta fall har tagits emot mycket väl, men vid tillräckligt många tillfällen har det inte gjort det, för att jag ska uppleva obehag kring det hela.

Åh gud vad jag håller med om det. När jag var yngre avskydde jag att gå på krogen, jag tyckte alltid att det var så obehagligt med män som blev närgångna och inte förstod (eller ville förstå...) ett nej.
Det som fortfarande gör mig mest förbannad är att den enda ursäkten som godtogs utan vidare var att jag redan hade pojkvän, då backade männen snabbt.

Idag har jag inga problem att säga ifrån. Jag är less på män som inte tar ett nej direkt utan istället försöker övertala/övertyga mig men som 18-åring på krogen påpassad av 25-åriga män var det inte alls lika enkelt.

 

[Bulldoozer]

Spånar bara...

Att det funnits ensamma män (eller kvinnor) är ingen ny företeelse, i min ungdom fanns det flertalet mån i medelålder och äldre som var singlar (och kvinnor) varav troligen några av dem aldrig haft en relation till en kvinna även om det inte såklart var nåt som diskuterades. Det bara var så, det var ingen som satt och grät eller ynkade sig om det utan de hade oftast flertalet kompisar, hobbys och även kvinnliga vänner och var allt som allt rätt trevliga karlar som av nån anledning helt enkelt aldrig fått till en relation.
Idag så känns det som om ensamma män på nåt sätt tror att de har nån slags rätt till en relation (och att det yttre faktorer som gör att de inte får det, fast jag tycker det snarare handlar om deras attityd även om såklart andra omständigheter bidrar), jag tycker själva mentaliteten är skrämmande att man tycker att man har "rätt" till en annan människa. Dessutom har många otroligt höga kriterier på en blivande partner, den ska vara smal, snygg, ha en viss hårfärg, höjd osv och om man sätter upp kriterier som fyller två A4 ark så är det ju inte direkt så att utbudet blir större. Jag funderar på om en bidragande faktor är att dagens unga män är den så kallade "curling"-generationen där de helt enkelt är vana att bli curlade och få det mesta de pekar på i sin uppväxt och aldrig riktigt behövt hantera motgång förrän de är utanför föräldrarnas trygga grepp?
Naturligtvis är inte alla curlade men jag tror en hel del jämfört med tidigare generationer, jag har själv en dotter som är 18 nu men hon har fått lära sig att hantera motgångar från tidig ålder (lite oundvikligt om man håller på med hästar) och vi har helt enkelt inte heller haft den ekonomin att ge henne allt hon velat ha utan hon har fått lära sig att prioritera. Sen skyller man på diverse omständigheter utan att se på sina egna fel och brister som gör att an inte kan få en tjej, alltså vem är egentligen intresserad av att dejta en kille som är självupptagen och intresserad av att pressa ner en i sin ideal mall? Konstigt nog skyller de på alla andra obskyra saker som att tjejer nuförtiden bara vill ligga runt (ja, säkert en del men det vill ju många killar också?) eller att de bara vill träffa en viss typ av män t.ex. "bad boys" eller fotomodell snygga killar, vilket är himla lustigt för de längre relationer jag har runt mig så har oftast varit helt på en trevlig personlighet och noll på utseende och bad boy stil. Däremot så tror jag att till skillnad från förr i tiden då man skulle ha en partner som kvinna, det var liksom obligatoriskt liksom att gå i kyrkan så har ju det nuförtiden blivit mer valfritt. De flesta kvinnor idag är ju hellre singlar än går in i en relation bara för att ha en relation är min teori, iallafall de som jag har runtomkring mig. Min egen mamma har valt singelliv framför partner då hon menar på att karlar i hennes ålder mest är till besvär och hon har inte lust att tillbringa resten av sitt liv med att passa upp på en karl (hon har ett par år kvar till pensionen). Likaså många bekanta min ålder är hellre singlar än lever i en dålig relation och jag tror faktiskt att det nåt som ökar igenom alla åldersgrupper av kvinnor, då är det klart att det blir svårare för män att bete sig hursom helst och förvänta sig att de ska få en relation. Att få en relation kan försvåras av att man blivit curlad som barn och på nåt sätt förväntar sig att saker ska trilla ner i knät på en utan att man behöver anstränga sig för det.

Nu blev detta långt och men det är lite teorier jag spånar kring och där det såklart finns många andra faktorer inblandade men just attityden hos dessa Incels tycker jag är väldigt skrämmande.

 

[Voeux]

Åh gud vad jag håller med om det. När jag var yngre avskydde jag att gå på krogen, jag tyckte alltid att det var så obehagligt med män som blev närgångna och inte förstod (eller ville förstå...) ett nej.
Det som fortfarande gör mig mest förbannad är att den enda ursäkten som godtogs utan vidare var att jag redan hade pojkvän, då backade männen snabbt.

Idag har jag inga problem att säga ifrån. Jag är less på män som inte tar ett nej direkt utan istället försöker övertala/övertyga mig men som 18-åring på krogen påpassad av 25-åriga män var det inte alls lika enkelt.

Håller helt med. Jag försöker undvika att säga "jag har pojkvän" för jag tycker att det låter som att "jag har pojkvän men hade jag inte haft det så hade jag gått hem med dig" vilket väldigt sällan är fallet. Tyvärr blir det ändå mitt svar ibland, för att jag vill ta den snabbaste vägen ur en obekväm situation.

I våras var jag ute med en kollega och drack ett glas vin för mycket på en AW. Det var bara hon och jag kvar av kollegorna, och efter en stund kom det fram några trevliga män som vi pratade med. Bakom dessa män satt det en ensam man som var betydligt äldre än mig, vi fick ögonkontakt och han skålade i luften och jag skålade tillbaks. Det var dumt, för efter det släppte han inte blicken och trots att jag aldrig tittade dit igen så kunde jag se honom i ögonvrån konstant. Han försökte signalera någonting med handen men jag tittade inte dit. Efter en stund kom han över och satte sig bredvid mig, sa att jag var vacker. Jag tackade kort och vände mig bort från honom mot resten av mitt sällskap. Han tog min hand och sa att han försökt signalera till mig, och höll upp alla fem fingrar. Jag svarade "Jaha? Vad menar du med det då?" och han svarade att han menade att vi går om fem minuter. Jag svarade att det ska vi inte, jag ska vara kvar här med mitt sällskap. Sen är det ganska suddigt på grund av alkoholen, men jag minns att jag fick avvisa honom igen och berättade då att jag har pojkvän. Han sa att jag inte är lycklig med min pojkvän, att han kunde se det i mina ögon Vid de här laget hade de trevliga männen gått, och det var dags även för mig och kollegan att gå hem. Den främmande mannen följde med oss ut, och försökte få med oss till hans hotellrum. Vi tackade nej, jag satte kollegan i en taxi och går mot en annan taxi själv. Då ställer han sig framför mig och försöker stoppa mig, säger att han har öl på sitt hotellrum som vi kan dela på. Jag försöker komma förbi honom, då försöker han kyssa mig. Jag duckar, kommer förbi under hans armar och hoppar in i en taxin. Ber chauffören åka genast.

Den här mannen var alltså 55+ och jag var så berusad att jag knappt kunde stå på benen. Jag blir så arg när jag tänker på det, vad var hans plan med en lealös 30-åring? Jag är så glad att vi var i vimlet bland folk, och att det stod en taxi just där.

 

[Badger]

Spånar bara...

Att det funnits ensamma män (eller kvinnor) är ingen ny företeelse, i min ungdom fanns det flertalet mån i medelålder och äldre som var singlar (och kvinnor) varav troligen några av dem aldrig haft en relation till en kvinna även om det inte såklart var nåt som diskuterades. Det bara var så, det var ingen som satt och grät eller ynkade sig om det utan de hade oftast flertalet kompisar, hobbys och även kvinnliga vänner och var allt som allt rätt trevliga karlar som av nån anledning helt enkelt aldrig fått till en relation.
Idag så känns det som om ensamma män på nåt sätt tror att de har nån slags rätt till en relation (och att det yttre faktorer som gör att de inte får det, fast jag tycker det snarare handlar om deras attityd även om såklart andra omständigheter bidrar), jag tycker själva mentaliteten är skrämmande att man tycker att man har "rätt" till en annan människa. Dessutom har många otroligt höga kriterier på en blivande partner, den ska vara smal, snygg, ha en viss hårfärg, höjd osv och om man sätter upp kriterier som fyller två A4 ark så är det ju inte direkt så att utbudet blir större. Jag funderar på om en bidragande faktor är att dagens unga män är den så kallade "curling"-generationen där de helt enkelt är vana att bli curlade och få det mesta de pekar på i sin uppväxt och aldrig riktigt behövt hantera motgång förrän de är utanför föräldrarnas trygga grepp?
Naturligtvis är inte alla curlade men jag tror en hel del jämfört med tidigare generationer, jag har själv en dotter som är 18 nu men hon har fått lära sig att hantera motgångar från tidig ålder (lite oundvikligt om man håller på med hästar) och vi har helt enkelt inte heller haft den ekonomin att ge henne allt hon velat ha utan hon har fått lära sig att prioritera. Sen skyller man på diverse omständigheter utan att se på sina egna fel och brister som gör att an inte kan få en tjej, alltså vem är egentligen intresserad av att dejta en kille som är självupptagen och intresserad av att pressa ner en i sin ideal mall? Konstigt nog skyller de på alla andra obskyra saker som att tjejer nuförtiden bara vill ligga runt (ja, säkert en del men det vill ju många killar också?) eller att de bara vill träffa en viss typ av män t.ex. "bad boys" eller fotomodell snygga killar, vilket är himla lustigt för de längre relationer jag har runt mig så har oftast varit helt på en trevlig personlighet och noll på utseende och bad boy stil. Däremot så tror jag att till skillnad från förr i tiden då man skulle ha en partner som kvinna, det var liksom obligatoriskt liksom att gå i kyrkan så har ju det nuförtiden blivit mer valfritt. De flesta kvinnor idag är ju hellre singlar än går in i en relation bara för att ha en relation är min teori, iallafall de som jag har runtomkring mig. Min egen mamma har valt singelliv framför partner då hon menar på att karlar i hennes ålder mest är till besvär och hon har inte lust att tillbringa resten av sitt liv med att passa upp på en karl (hon har ett par år kvar till pensionen). Likaså många bekanta min ålder är hellre singlar än lever i en dålig relation och jag tror faktiskt att det nåt som ökar igenom alla åldersgrupper av kvinnor, då är det klart att det blir svårare för män att bete sig hursom helst och förvänta sig att de ska få en relation. Att få en relation kan försvåras av att man blivit curlad som barn och på nåt sätt förväntar sig att saker ska trilla ner i knät på en utan att man behöver anstränga sig för det.

Nu blev detta långt och men det är lite teorier jag spånar kring och där det såklart finns många andra faktorer inblandade men just attityden hos dessa Incels tycker jag är väldigt skrämmande.

Jo jag tror också att många fler kvinnor numera vågar välja att ta en man de tycker om eller ingen man.

Men just det här med badboys tror jag har varit ett fenomen länge, sedan 80-talet minst, nästan en filmgrej, dvs att sport jocks får tjejer trots att de är riktigt elaka, medan snälla nördar inte får det.

(Jag kan ha fel men samtidigt känns det som att vissa av nördarna klassar alla killar som är ihop med en tjej som sport jock och elak. Samtidigt som jag hittills aldrig mött en kille som påpekar att han är snäll som i socialt sammanhang framstår som snäll:are än normalmänniskan.)

I gamla hederliga kärleksromaner, noveller och insändare tycker jag meningen -han älskar mig så mycket så... Och det skulle liksom räcka, ofta fanns (vilket jag alltid såg som knäppt och irrelevant, om hon inte tycker om honom)

 

[mandalaki]

han svarade att han menade att vi går om fem minuter.

Förlåt, jag vet att sammanhanget är allvarligt men

Vilken jävla idiot.
´

 

[Voeux]

eller att de bara vill träffa en viss typ av män t.ex. "bad boys" eller fotomodell snygga killar, vilket är himla lustigt för de längre relationer jag har runt mig så har oftast varit helt på en trevlig personlighet och noll på utseende och bad boy stil.

Ja, det är så fånigt för det är bara män som säger så. Ingen reflektion över att det kanske är just bittra kvinnohatare som vi inte vill ha.

 

[Voeux]

Förlåt, jag vet att sammanhanget är allvarligt men

Vilken jävla idiot.
´

Haha, jag vet! Så himla sjukt. Hur skulle jag ens kunna läsa av det? Han håller upp handen på håll och jag bara "Jaha! Okej, ses om fem utanför då!"

 

[mandalaki]

Eller svarat:

 

[Badger]

Triggervarning: sexuellt våld

Det har nötts och blötts till och från här på Buke men behovet av att diskutera detta tycks inte lägga sig för mig. Det känns ständigt aktuellt, och nu har kvällstidningarna dessutom dragit igång en artikelserie i ämnet incels. Jag tycker att rörelsen är extremt obehaglig (läs: livsfarlig) och samtidigt som jag är glad över att de dras ut i ljuset så är jag rädd för att det leder till att fler hittar dit.

Samtidigt som detta sker, så ser jag hur jag och mina vänner artigt försöker avvisa män utan att skada deras ego. Vanliga män, sannolikt inte incels, men med grund i samma problematik. Bristen på kvinnors rätt att utan ursäkt säga nej. Mitt avböjande har i de absolut allra flesta fall har tagits emot mycket väl, men vid tillräckligt många tillfällen har det inte gjort det, för att jag ska uppleva obehag kring det hela.

Hur bekväma är ni med att säga nej? Lindar ni in orden i en liten rosett för att det ska låta trevligare? Ursäktar ni er? Hur ska vi som gör detta kunna komma ifrån det?

Hur ska vi hantera problemet med incels? Kan ingen bara stänga ner dessa nätforum? Jag blir tokig!

Jag brukar inte få inviter faktiskt, varken nu eller historiskt (med eller utan urringning o höga klackar). Är lite av en del av tapeten själv helt enkelt. Men då det hänt har jag lindat in, överhuvudtaget lindar jag gärna in.

(Jag kan vara mer kraftfull om det krävs men då i svar på frågor som var bor du (antagligen i andra riktningen) om man mött någon mitt i natten när man promenerar. Eller rejäl knuff till kramig full student i cykelrummet. Eller när jag tänker efter en armbåge i magen (råkade..) på en som dansade för nära förra julfesten )

 

[Voeux]

Eller svarat:

Visa bifogad fil 37723

Ett betydligt tydligare tecken att läsa av!

 

[Zinfernia]

Håller helt med. Jag försöker undvika att säga "jag har pojkvän" för jag tycker att det låter som att "jag har pojkvän men hade jag inte haft det så hade jag gått hem med dig" vilket väldigt sällan är fallet. Tyvärr blir det ändå mitt svar ibland, för att jag vill ta den snabbaste vägen ur en obekväm situation.

I våras var jag ute med en kollega och drack ett glas vin för mycket på en AW. Det var bara hon och jag kvar av kollegorna, och efter en stund kom det fram några trevliga män som vi pratade med. Bakom dessa män satt det en ensam man som var betydligt äldre än mig, vi fick ögonkontakt och han skålade i luften och jag skålade tillbaks. Det var dumt, för efter det släppte han inte blicken och trots att jag aldrig tittade dit igen så kunde jag se honom i ögonvrån konstant. Han försökte signalera någonting med handen men jag tittade inte dit. Efter en stund kom han över och satte sig bredvid mig, sa att jag var vacker. Jag tackade kort och vände mig bort från honom mot resten av mitt sällskap. Han tog min hand och sa att han försökt signalera till mig, och höll upp alla fem fingrar. Jag svarade "Jaha? Vad menar du med det då?" och han svarade att han menade att vi går om fem minuter. Jag svarade att det ska vi inte, jag ska vara kvar här med mitt sällskap. Sen är det ganska suddigt på grund av alkoholen, men jag minns att jag fick avvisa honom igen och berättade då att jag har pojkvän. Han sa att jag inte är lycklig med min pojkvän, att han kunde se det i mina ögon Vid de här laget hade de trevliga männen gått, och det var dags även för mig och kollegan att gå hem. Den främmande mannen följde med oss ut, och försökte få med oss till hans hotellrum. Vi tackade nej, jag satte kollegan i en taxi och går mot en annan taxi själv. Då ställer han sig framför mig och försöker stoppa mig, säger att han har öl på sitt hotellrum som vi kan dela på. Jag försöker komma förbi honom, då försöker han kyssa mig. Jag duckar, kommer förbi under hans armar och hoppar in i en taxin. Ber chauffören åka genast.

Den här mannen var alltså 55+ och jag var så berusad att jag knappt kunde stå på benen. Jag blir så arg när jag tänker på det, vad var hans plan med en lealös 30-åring? Jag är så glad att vi var i vimlet bland folk, och att det stod en taxi just där.

(Min fetning)
Nej, det var inte dumt av dig, det var bara en vänlig gest som visar på social kompetens - endast en idiot (som mannen i det här fallet) hade kunnat tolka det som att du var villig och redo att lämna stället tillsammans med honom.

Fy vilken hemsk upplevelse @Voeux ! Snacka om dubbelt hattrick i gränslöst beteende.

Jag var med om något liknande en gång för längesedan. En man besvärade mig, jag påkallade vakten, vakten tog ett snack med mannen och kom sedan fram till mig:
"-Han ska inte besvära dig mer. Jag har pratat med honom, han är bara lite full."
Idag hade jag krävt att vakten hade slängt ut äcklet men som tonåring stod jag inte på mig utan nöjde mig med det. Vadå bara lite full liksom? Är han äcklig och respektlös spelar det ingen roll om han är spiknykter - han ska ut!

 

[Zinfernia]

Haha, jag vet! Så himla sjukt. Hur skulle jag ens kunna läsa av det? Han håller upp handen på håll och jag bara "Jaha! Okej, ses om fem utanför då!"

Innan jag läste vidare trodde jag att han menade att han inte hade någon ring på fingret.

 

[Voeux]

Jag brukar inte få inviter faktiskt, varken nu eller historiskt (med eller utan urringning o höga klackar). Är lite av en del av tapeten själv helt enkelt. Men då det hänt har jag lindat in, överhuvudtaget lindar jag gärna in.

(Jag kan vara mer kraftfull om det krävs men då i svar på frågor som var bor du (antagligen i andra riktningen) om man mött någon mitt i natten när man promenerar. Eller rejäl knuff till kramig full student i cykelrummet.)

Jag tycker att det är svårt, för någonstans vill man ju vara artig också. De flesta männen jag stött på har själva varit artiga, så då behöver man ju inte säga att "Nej tack, jag är inte attraherad av dig. Alls!". Det är väl mer ursäktandet som jag vill komma ifrån, som om normaltillståndet skulle vara att jag vill ligga och nu måste jag ursäkta mig som inte vill det. Får öva in en fras i förväg kanske. "Nej tack, jag ska åka hem utan sällskap". Eller nåt sånt.

Ja, de andra situationerna du nämner kräver nog definitivt en hårdare ton redan från start. Eller total ignorans.

 

[Voeux]

(Min fetning)
Nej, det var inte dumt av dig, det var bara en vänlig gest som visar på social kompetens - endast en idiot (som mannen i det här fallet) hade kunnat tolka det som att du var villig och redo att lämna stället tillsammans med honom.

Fy vilken hemsk upplevelse @Voeux ! Snacka om dubbelt hattrick i gränslöst beteende.

Jag var med om något liknande en gång för längesedan. En man besvärade mig, jag påkallade vakten, vakten tog ett snack med mannen och kom sedan fram till mig:
"-Han ska inte besvära dig mer. Jag har pratat med honom, han är bara lite full."
Idag hade jag krävt att vakten hade slängt ut äcklet men som tonåring stod jag inte på mig utan nöjde mig med det. Vadå bara lite full liksom? Är han äcklig och respektlös spelar det ingen roll om han är spiknykter - han ska ut!

Ja, men visst är det så? En måste ju kunna få kontakt med människor ute utan att riskera att bli antastad.

"Bara lite full" Vi fick faktiskt en man utslängd förra sommaren. Han var på min vän, på ett så obehagligt sätt som jag aldrig sett förut. Vi fick fysiskt knuffa bort honom och be honom dra där ifrån, men han släppte inte blicken på henne och försökte bara komma förbi oss. Jag hämtade vakten genast, som kastade ut honom utan att blinka. Några månader senare sprang jag på samma vakt igen och jag var tvungen att tacka honom och ge honom en kram. Jag sa att det kändes oerhört tryggt att bli tagen på allvar och att jag var så tacksam över att han lyssnade. Han blev väldigt glad för uppskattningen!

 

[Badger]

Jag tycker att det är svårt, för någonstans vill man ju vara artig också. De flesta männen jag stött på har själva varit artiga, så då behöver man ju inte säga att "Nej tack, jag är inte attraherad av dig. Alls!". Det är väl mer ursäktandet som jag vill komma ifrån, som om normaltillståndet skulle vara att jag vill ligga och nu måste jag ursäkta mig som inte vill det. Får öva in en fras i förväg kanske. "Nej tack, jag ska åka hem utan sällskap". Eller nåt sånt.

Ja, de andra situationerna du nämner kräver nog definitivt en hårdare ton redan från start. Eller total ignorans.

Nej jag är också definitivt så att jag gärna vill vara artig alltid. Iofs även till kvinnor som vill någonting så jag är inte helt 100 på att det hör ihop med just inviter.

Däremot är jag också helt på om att det borde gå att vara artig och rak. Istället för att hitta på halvlögner som man väl kanske gärna gör. Jag är gift (sant) men det är ju inte därför gemene dam inte följer med kreti och pleti hem. Och himla synd att man inte ska kunna vara trevlig utan att det blir tråkigheter.