Klokt eller dumt att ta syskonpar?

[Fibusen]

Min mamma förlorade sin hund i somras, antagligen en hjärntumör och det slutade fruktansvärt med en akutavlivning när vi skulle in på ett veterinärbesök då hon blivit konstig de sista två dygnen. Väl hos veterinären så krampade hon både före och under besöket, fanns inget mer att göra.

Mamma börjar nu fundera på nu hund framöver, nu är hon hundvakt åt min när jag jobbar, och planen är att avvakta med hund så länge min finns kvar i livet då hon har lite svårt med andra hundar. Hon är äldre och har artros, men mår bra efter anpassade promenader, ledsupport, och rätt rehabträning, men jag förstår ju att våran tid börjar rinna ut…

Jag är helt på det klara att jag kommer skaffa ny hund efter att nuvarande fått vandra vidare, och vi har nu funderat på om det kan vara positivt eller negativt att köpa ett syskonpar om vi skulle komma överens om rasen? (Vi har båda flera tänkbara raser)

Mamma kommer som sagt vara hundvakt när jag jobbar, så hundarna kommer spendera några dagar i veckan med varandra under dag eller kvällstid, men när jag är ledig så är såklart min hos mig, och mammas hos mamma. Jag kommer jobba 50% och studera 50% under några år framöver.

Någon med erfarenhet av att ha syskonpar ”nära” under vuxen ålder också? Kan det ha några negativa effekter som vi inte tänker på?

 

[Happimess]

Läs om Littermate Syndrome. Jag vet dock inte hur vetenskapligt beforskat det är eller om det är mer "allmänt känt". En extrem form av separationsångest kan man väl sammanfatta det som.

Men så länge hundarna bor i separata hushåll och tränas separat osv skulle jag inte vara överdrivet orolig för det utan det är väl mer vanligt om man tar två valpar ur samma kull till samma hushåll från dag ett, så att säga. Jag antar att du ändå kommer vara hemma en period själv med valpen innan din mamma börjar passa så då hinner ju ni forma band tillsammans också.

Vi fick hem vår valp samtidigt som mina svärföräldrar fick hem sin valp, de var ur olika kullar men hade tillbringat första tiden i livet ihop och det skiljer bara några dagar på dem. Nu ses vi bara helger osv men de har otroligt stor behållning av varandra och samexisterar väldigt fint (även om det har varit vilt i perioder med två tonåriga hundar i samma rum!). Nu är det två tikar. Kön är väl också en viktig faktor att väga in, två hanar kan säkert bli problematiskt när de blir könsmogna ungefär samtidigt, och en hane och en tik kan ju också innebära sina problem...

 

[Fetaost]

Jag som gjort det säger dumt om de ska leva ihop på vanlig basis.
De hade svårt att bli självständiga och hämmades av varandra. De tog stöd i varandra ist för att ta itu med utmaningar och lösa problemet själva och på så vis mogna och utvecklas. Det gjorde dem fegare och mindre nyfikna än vad som var önskvärt i rasen.
De var heller inte speciellt intresserade av oss människor utan drogs istället till varandra. Det gjorde att de var svårare att nå fram till i träning.

Vid ca 1,5 års ålder såldes det ena syskonet. Båda blommade så småningom ut. Den ena blev en rejäl brukshund. Den andra förblev lite mer tillbakadragen men båda mådde absolut bätte av att bli självständiga.

Ska de leva i separata hushåll så ser jag inget problem.

 

[Lycan]

Min pappa och farmor hade ett syskonpar när jag var liten. Det var två tikar och de kom aldrig överens förrän de var för gamla för att orka bråka med varandra. Mamma har ett syskonpar nu och där är det tvärtom. De vill ogärna vara ifrån varandra.

 

[Migo]

Jag har haft fem valpar kvar ur en kull, och med min (extremt samarbetsvilliga och människotillvända) ras gick det ypperligt. Har även tre kullsyskon som nu är snart 11 år gamla, en flyttade in som valp, en som 1 år och en som 6 år. De har ett otroligt fint band och trivs väldigt väldigt bra ihop även om de inte växte upp ihop.

När sexåringen träffade sina bröder för första gången sen valpålder så sken hon upp och lekte som hon inte gjort med nån annan hund innan. Absolut 100% att de kände igen varandra bara några minuter efter att de sågs.

Nu har vi en tvååring, en ettåring och en åttaveckors valp samtidigt, och det är betydligt mer jobb att ha koll på ettåringen och valpen än vad det är med två jämnåriga valpar.

 

[fijja]

Jag och min mamma har ett varsitt kullsyskon, kan inte se några nackdelar alls

 

[Sel]

Jag har flera människor i bekantskapskrets där kullarna sålts 'nära' och där både valpar och vuxna individer umgås frekvent. Ser inget problem med det.

 

[LaMagia]

Ni ska ju ha varsin valp och huvudsakligen ska ni ju ha er egen valp, så varför inte? Valparna kommer ju att få den egentid som de behöver (annars är det lätt hänt att två valpar alltid kommer att behandlas som en enhet och därför få göra allt tillsammans).

 

[Nota]

Låter ju enbart positivt.
Vad skulle problemet vara ni köper ju varsin valp och att dom råkar vara syskon är ju bara roligt.

 

[tuaphua]

Våra nuvarande hundar är halvsyskon med 3 månader mellan varann. Så de har ju levt första tiden utan varann. Vi är noga med att träna dem att vara utan varann också. Sen lillplutten flyttade in har vi ofta sovit med varsin hund i varsit sovrum och även haft dem ensamma dagtid.Det går fint att dela på dem även om de blir väldigt glada när de får ses igen sen.
Tror min mjukare hund tycker det är skönt med lite paus från lilla galningen.

Jag har tidigare haft två hundar som inte var syskon. Men som föddes med ett par veckors mellanrum och sedan bodde hos uppfödaren i över 1 års tid. De var som ler och långhalm där. Det var aldrig problem att dela på dem. Jag såg till att träna på det.
Men när den ena dog deppade kompisen ihop och åldrades väldigt på mkt kort tid. Så hon fick också tas bort.

IOM att hundarna ska bo i olika hushåll och får automatiskt träning i att vara ifrån varann hade jag inte oroat mig.

 

[Vassi]

När sexåringen träffade sina bröder för första gången sen valpålder så sken hon upp och lekte som hon inte gjort med nån annan hund innan. Absolut 100% att de kände igen varandra bara några minuter efter att de sågs.

Det där är så spännande! När Skrället var typ 2,5 år träffade han sin kullsyster för första gången sen 8 veckors ålder. Han som knappt verkar notera andra hundar på promenad och bara släpper in ett fåtal av de han faktiskt träffar plöjde rätt fram till henne och det bjöds upp till ömsesidig lek inom sekunder. Samma där, det finns ingen som han leker med på samma sätt som med henne