Könsneutrala ord

Inget alls, men det pratas om allt möjligt där och de verkar också tycka om att prata om hästar med henne vilket gör mig något relevant. De pratar om folks bikupor, bilar, hundar, resor och allt annat också, det är ett väldigt socialt jobb. Och ska jag nämnas vill jag att det blir rätt. Men jag vill inte heller att min kompis får reda på att jag är ickebinär genom sina föräldrar.
Fast då kanske det är där man ska börja. Jag skulle vara väldigt obekväm med att vara på "tjenis" nivå med folk jag inte ens vet existerar.
 
Kanske kan hon säga typ "tonåringen hemma" eller något i den stilen? Mina kollegor könar oftast sina barn men i stil med "mellangrabben" eller okönat "den lilla där hemma" medan barnbarn oftast är mer "yngsta barnbarnet" eller typ "äldsta dotterns förstfödda" osv helt beroende på situation. Väldigt få namn i alla fall om du vill komma undan det.

Tillägg. Tyckte också det lät lite konstigt först att din mamma pratade så mycket om dig med andra och till viss del kan jag tycka att vill du inte det så borde hon faktiskt öva på att låta bli. Men förstår samtidigt att det lätt blir så på vissa arbetsplatser. Hos oss är det en väldigt trygg och nära stämning och många av oss har jobbat ihop i över 10 år så de man funkar med kommer man ju nära beroende på hur jobbet ser ut. Men vill någon inte bli pratade om så låter man ju bli. Jag berättade säker personliga saker för mina nära på jobbet i min separation medan jag nu när jag träffar en kollega sedan en längre tid tillbaka ju såklart inte pratar om honom alls på samma sätt eftersom de ju också träffar honom på jobbet dagligen. Och är du obekväm med vad de andra får veta om dig så får ju din mamma ta hänsyn till det. Det hade jag inte reagerat på alls om någon var tydlig med!
Och @Shaggy
Det stör mig inte att de även pratar om mig bland allt annat, är liksom inte som att jag är ett stort samtalsämne. Men som sagt, ska de prata om mig får de göra det rätt. Vilket betyder att min mamma även får rätta folk som lärt sig fel men det får hon bara göra, så svårt är det inte. Vi har dock väldigt olika sätt att prata med oförstående människor, hon backar gärna undan.
 
Kanske kan din mamma säga bara första bokstaven i ditt namn? Det gör jag ibland när jag skriver eller pratar. "E" eller "I" osv. Man vet inte vad som följer, inte kön om jag inte därefter skriver han eller hon och man vet egentligen inget mer än att det är mitt barn och det har ett namn på tex E. Nu råkar jag ha två på E så det kan vara förvirrande men... :D
 
Kanske kan din mamma säga bara första bokstaven i ditt namn? Det gör jag ibland när jag skriver eller pratar. "E" eller "I" osv. Man vet inte vad som följer, inte kön om jag inte därefter skriver han eller hon och man vet egentligen inget mer än att det är mitt barn och det har ett namn på tex E. Nu råkar jag ha två på E så det kan vara förvirrande men... :D
Exet och jag refererade till barnet med hens initialer. På samma sätt som vi refererade till hans bror, mor och far med initialer.
Jag kallades aldrig för mina initialer men hela hans sida av släkten gjorde så om varann.
 
"Mitt barn" tycker bägge känns fel då jag inte riktigt är något barn, men inte heller ett vuxet sådant.
Ordet barn har egentligen två betydelser. Dels en ung individ, dels någons avkomma.
Det senare beskriver relationen mellan två individer (att den ena är förälder till den andra) och är helt oberoende av vilken ålder personerna har.
Inte meningen att argumentera om saken, eftersom ni är ense om inte gilla det alternativet. Tänkte bara påpeka att rent språkligt finns inget som talar emot att använda ordet barn så bara för att du har den ålder du har.

Lägger till avkomlingen bland förslagen.
Själv skulle jag nog föredra min unge, om mitt barn inte är önskvärt. Eller omskrivet på norrländskt vis till ungen min/barnet mitt för att ge mer personlig än deskriptiv känsla (men det förutsätter ju att den kopplingen ska ligga för en)
 
Jag skulle kunna säga "min 16-åring" (alt. 16-åringen) om jag vore din mamma, det är ju rätt neutralt. I övrigt håller jag med om att barn kan funka oavsett ålder, om du har syskon så kan man ju även använda "äldsta barnet/yngsta../tonåringen/etc"

Säger man "unge" i Sverige, eller räknas det som nedvärderande, kanske?

Tillägg: För djuren så skulle jag helt enkelt säga "Kisses ägare"
 
Hu - jag vet inte varför jag ogillar när människor kallar sina barn avkommor men det gör jag verkligen.

Varför inte kalla sitt barn just för sitt barn?
Jag pratar om mina barn som - mina barn. De är 31, 31 och 26
Verkar vara en vattendelare! Själv tycker jag att det låter lite charmigt.

Ja, såklart är det rimligt att kalla sina barn för barn oavsett ålder! Däremot så minns jag verkligen hur ogärna jag själv ville bli refererad till som barn när jag var tonåring just. :D
 
Jag säger oftast mitt/mina barn, min yngsta, min äldsta. När de var i tonåren kunde jag också säga "tonåringen där hemma". Använder sällan deras namn inför personer som inte känner dem själva, eller åtminstone träffat dem och blivit presenterade. Kommer heller inte ihåg vad kollegorna barn heter, trots att de säger det allt för ofta...

Om husse/matte i hundsammanhang (kurser, tävlingar) säger jag ofta förare eller ägare. Katter har ingen husse/matte, de har tjänare 😄 Hästar har ryttare, medryttare, skötare, ägare, fodervärd.
 
Jag vill nog påstå att de allra allra flesta skulle reagera och tycka att det var väldigt konstigt om du refererade till en gravid person som dräktig.
Jag menar inte att det är något en behöver gå runt och göra i konversationer bara för att, jag menar bara att benämningen inte är felaktig. Barn diar och kvinnor är de facto dräktiga, det är ju precis samma procedur vi går igenom som andra däggdjur.
 
Jag har faktiskt funderat på endel av din frågeställning länge och funderade på att starta en tråd om ett bättre ord för husse/matte eftersom det är vad som skaver för mig. (Kallar någon mig mamma till mina djur kräks jag ärligt talat i munnen 🤢 🤮) Husbonde och matmor liksom. Snacka om att 1700 talet ringde... Förare, tjänare, hjon eller dylikt känns inte alls bra för mig. Hjon mest pga dess senare betydelse och varken förare eller tjänare känns rätt eftersom det inte alls är så jag ser på mig själv eller som vår relation är. Jag vill ha något könsneutralt ord som inte klingar så negativt.

När mina barn var tonåringar sa jag just min tonåring. Jag har aldrig hållt på och könat mina barn i tid och otid någon gång och var det ett av barnen som menades så kallade jag hen vid namn i sammanhanget "mitt barn/min tonåring". Jag håller dock med dig om att det skaver att säga "mitt" barn precis som jag tycker att det skaver att säga "min" sambo för jag äger ju dem inte. Jag har dock fått höra att jag övertänker då men det är så jag känner.
 
Jag har faktiskt funderat på endel av din frågeställning länge och funderade på att starta en tråd om ett bättre ord för husse/matte eftersom det är vad som skaver för mig. (Kallar någon mig mamma till mina djur kräks jag ärligt talat i munnen 🤢 🤮) Husbonde och matmor liksom. Snacka om att 1700 talet ringde... Förare, tjänare, hjon eller dylikt känns inte alls bra för mig. Hjon mest pga dess senare betydelse och varken förare eller tjänare känns rätt eftersom det inte alls är så jag ser på mig själv eller som vår relation är. Jag vill ha något könsneutralt ord som inte klingar så negativt.

När mina barn var tonåringar sa jag just min tonåring. Jag har aldrig hållt på och könat mina barn i tid och otid någon gång och var det ett av barnen som menades så kallade jag hen vid namn i sammanhanget "mitt barn/min tonåring". Jag håller dock med dig om att det skaver att säga "mitt" barn precis som jag tycker att det skaver att säga "min" sambo för jag äger ju dem inte. Jag har dock fått höra att jag övertänker då men det är så jag känner.
Jag tänker att ord är jättejätteviktiga! Att låta orden verkligen representera hur en ser världen ger en stor makt att faktiskt se som en ser saker och stå för det. Tex att säga ”personen jag är sambo med” eller ”djuret jag är skyddsling åt” gör stor skillnad om det är så en känner. Över lag tycker jag det speglar min bild ganska bra att börja med ”personen” eller ”varelsen” det blir så tydligt att personen är det viktiga och att samboskapet (eller funktionsvariationen, eller könsuttrycket är något som hör till individen utan att definiera hela den). För mig är det skönt att säga ”personen jag är vän med” istället för ”min vän” för det speglar att jag vet att andra personer är huvudperson i sitt eget liv liksom. Har ingen bra lösning på djur-delen dock, men håller med.
 
Jag tänker att ord är jättejätteviktiga! Att låta orden verkligen representera hur en ser världen ger en stor makt att faktiskt se som en ser saker och stå för det. Tex att säga ”personen jag är sambo med” eller ”djuret jag är skyddsling åt” gör stor skillnad om det är så en känner. Över lag tycker jag det speglar min bild ganska bra att börja med ”personen” eller ”varelsen” det blir så tydligt att personen är det viktiga och att samboskapet (eller funktionsvariationen, eller könsuttrycket är något som hör till individen utan att definiera hela den). För mig är det skönt att säga ”personen jag är vän med” istället för ”min vän” för det speglar att jag vet att andra personer är huvudperson i sitt eget liv liksom. Har ingen bra lösning på djur-delen dock, men håller med.
Jamen precis! Jag tycker det känns helfel men även de mest noga personerna tycker att jag övertänker. Skönt att höra att någon mer tänker som jag! :heart
 
Jamen precis! Jag tycker det känns helfel men även de mest noga personerna tycker att jag övertänker. Skönt att höra att någon mer tänker som jag! :heart
Det här blir lite OT, men jag hittar massor av redan tänkta tankar och redan lösta problem i disability justice cirklar (skriver det på engelska gör sökbarhet. Det finns ju funktionsrätt också såklart, men jag har inte funnit samma utsträckning av språkbruk-som-befriar-tanken där).
 
Jag har faktiskt funderat på endel av din frågeställning länge och funderade på att starta en tråd om ett bättre ord för husse/matte eftersom det är vad som skaver för mig. (Kallar någon mig mamma till mina djur kräks jag ärligt talat i munnen 🤢 🤮) Husbonde och matmor liksom. Snacka om att 1700 talet ringde... Förare, tjänare, hjon eller dylikt känns inte alls bra för mig. Hjon mest pga dess senare betydelse och varken förare eller tjänare känns rätt eftersom det inte alls är så jag ser på mig själv eller som vår relation är. Jag vill ha något könsneutralt ord som inte klingar så negativt.

När mina barn var tonåringar sa jag just min tonåring. Jag har aldrig hållt på och könat mina barn i tid och otid någon gång och var det ett av barnen som menades så kallade jag hen vid namn i sammanhanget "mitt barn/min tonåring". Jag håller dock med dig om att det skaver att säga "mitt" barn precis som jag tycker att det skaver att säga "min" sambo för jag äger ju dem inte. Jag har dock fått höra att jag övertänker då men det är så jag känner.
Jag brukar säga att jag är min katts beskyddare, eller vän, beroende på sammanhang. Jag ser vår relation mer som ett samarbete än ett ägandeskap, typ.
 
Jag har faktiskt funderat på endel av din frågeställning länge och funderade på att starta en tråd om ett bättre ord för husse/matte eftersom det är vad som skaver för mig. (Kallar någon mig mamma till mina djur kräks jag ärligt talat i munnen 🤢 🤮) Husbonde och matmor liksom. Snacka om att 1700 talet ringde... Förare, tjänare, hjon eller dylikt känns inte alls bra för mig. Hjon mest pga dess senare betydelse och varken förare eller tjänare känns rätt eftersom det inte alls är så jag ser på mig själv eller som vår relation är. Jag vill ha något könsneutralt ord som inte klingar så negativt.

När mina barn var tonåringar sa jag just min tonåring. Jag har aldrig hållt på och könat mina barn i tid och otid någon gång och var det ett av barnen som menades så kallade jag hen vid namn i sammanhanget "mitt barn/min tonåring". Jag håller dock med dig om att det skaver att säga "mitt" barn precis som jag tycker att det skaver att säga "min" sambo för jag äger ju dem inte. Jag har dock fått höra att jag övertänker då men det är så jag känner.
Håller helt med, även om det inte egentligen är fel att säga "mitt barn"/"mitt djur" osv så känns det fel. Dock så säger jag ofta "min mamma" och "min kompis" då jag inte vet riktigt vad jag ska säga annars. Bara "mamma" känns fel, det heter hon ju inte. "Min kompis" tycker inte jag känns fel på samma sätt, jag äger inte någon men det är den rollen personen har för mig.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 350
Senast: Grazing
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 937
Senast: Sasse
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 698
Senast: jemeni
·
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 596
Senast: tanten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp