dendaranonyma
Trådstartare
Dålig rubrik, men jag behöver lite input just nu då jag känner mig helt förvirrad..
Lite bakgrundshistorik: Jag hade en lovande unghäst som efter inridning kastade av mig flera gånger vid uppsittning. När min tränare red fungerade den bra, men när jag satt upp så reste den sig, bockade osv tills jag låg på backen. Jag skadade mig då och blev såklart osäker/rädd vid uppsittning.
Nu till mitt problem.. Jag håller på att leta efter en ny häst, en lugn och trygg läromästare som kan hjälpa mig att få mitt självförtroende tillbaka. Min familj och tränare hjälper till att leta, men där kommer mitt problem in. Jag har stallet på föräldragården, just nu står min promenadhäst där men jag vill ha en häst som jag kan träna lite med, åka iväg och rida för min tränare etc. Dock har min familj och min tränare och jag olika åsikter om vad jag ska ha för häst.
Jag hade tänkt en liten stor häst, max 165 cm i mankhöjd. Gärna en äldre läromästare. Min tränare tycker att jag ska satsa på en häst som har några år kvar utifall att jag vill ut på tävlingsbanan igen om något år medan min familj tycker att jag borde skaffa en liten ponny (som blir på tok för liten åt mig att rida på, så isåfall får den gå som sällskap) för om jag ska ha en till ridhäst kan jag lika gärna ta tillbaka den där unghästen (den är utlånad nu och trivs jättebra!) och försöka klara av att rida den - vilket ger mig ångest bara av tanken att ta tillbaka den hästen när jag har insett att vi inte alls passar ihop samt att den inte trivs i mitt lilla stall, den trivs superbra i större stall och med en rutinerad, lite tuffare ryttare. Familjen tycker också att jag ska köpa en billig häst, och ju mindre desto bättre.
Jag hittade en häst som lät precis som det jag sökte, visade den för tränaren som tyckte att jag skulle boka in en provridning och att hen kunde följa med och kolla på den också. Visade den hästen för min familj som sa: Nä, det kommer bli precis som med unghästen.. Och då kom ångesten tillbaka. Kollar hästannonser varje dag, men så hör jag bara de orden i mitt huvud: “Det kommer bli precis som med unghästen”.
Jag vill verkligen komma igång med ridningen igen, börja träna för min tränare igen och få tillbaka mitt självförtroende igen. Min häst vill ha en kompis i hagen (står just nu med några får - inte det bästa alternativet men det fungerar för tillfället) så visst vore en sällskapsponny det bästa alternativet - men jag vill ju rida. Jag vill komma över rädslan. Jag vill börja träna igen. Ridskola är inte ett alternativ, det är fullt i alla grupper hela terminen ut och privatlektioner är endast på dagtid då jag jobbar. Den närmsta ridskolan som hade plats kvar ligger 7 mil enkel resa bort. Det blir för långt att köra 14 mil tur och retur för 45 min ridning.
Vad sjutton ska jag göra? Köpa en billig sällskapsponny och hoppas att suget efter att få rida försvinner? Visst, jag älskar att pyssla med hästarna och spenderar gärna flera timmar i stallet på kvällen - men jag måste erkänna att jag känner mig lite avundsjuk när jag är i tränarens stall och de gör i ordning sina hästar inför träning, de åker till ridhuset tillsammans och tränar, de rider ut tillsammans, åker iväg på tävlingar tillsammans. Jag vill också det ju.. Det gänget peppar mig och tycker att jag borde hitta en häst så jag kan följa med dem. Men samtidigt så tänker jag att det kanske är som min familj säger, att det kommer bli likadant med en ny häst som det blev med unghästen. Och det vill jag ju absolut inte. Hur ska jag göra?
Lite bakgrundshistorik: Jag hade en lovande unghäst som efter inridning kastade av mig flera gånger vid uppsittning. När min tränare red fungerade den bra, men när jag satt upp så reste den sig, bockade osv tills jag låg på backen. Jag skadade mig då och blev såklart osäker/rädd vid uppsittning.
Nu till mitt problem.. Jag håller på att leta efter en ny häst, en lugn och trygg läromästare som kan hjälpa mig att få mitt självförtroende tillbaka. Min familj och tränare hjälper till att leta, men där kommer mitt problem in. Jag har stallet på föräldragården, just nu står min promenadhäst där men jag vill ha en häst som jag kan träna lite med, åka iväg och rida för min tränare etc. Dock har min familj och min tränare och jag olika åsikter om vad jag ska ha för häst.
Jag hade tänkt en liten stor häst, max 165 cm i mankhöjd. Gärna en äldre läromästare. Min tränare tycker att jag ska satsa på en häst som har några år kvar utifall att jag vill ut på tävlingsbanan igen om något år medan min familj tycker att jag borde skaffa en liten ponny (som blir på tok för liten åt mig att rida på, så isåfall får den gå som sällskap) för om jag ska ha en till ridhäst kan jag lika gärna ta tillbaka den där unghästen (den är utlånad nu och trivs jättebra!) och försöka klara av att rida den - vilket ger mig ångest bara av tanken att ta tillbaka den hästen när jag har insett att vi inte alls passar ihop samt att den inte trivs i mitt lilla stall, den trivs superbra i större stall och med en rutinerad, lite tuffare ryttare. Familjen tycker också att jag ska köpa en billig häst, och ju mindre desto bättre.
Jag hittade en häst som lät precis som det jag sökte, visade den för tränaren som tyckte att jag skulle boka in en provridning och att hen kunde följa med och kolla på den också. Visade den hästen för min familj som sa: Nä, det kommer bli precis som med unghästen.. Och då kom ångesten tillbaka. Kollar hästannonser varje dag, men så hör jag bara de orden i mitt huvud: “Det kommer bli precis som med unghästen”.
Jag vill verkligen komma igång med ridningen igen, börja träna för min tränare igen och få tillbaka mitt självförtroende igen. Min häst vill ha en kompis i hagen (står just nu med några får - inte det bästa alternativet men det fungerar för tillfället) så visst vore en sällskapsponny det bästa alternativet - men jag vill ju rida. Jag vill komma över rädslan. Jag vill börja träna igen. Ridskola är inte ett alternativ, det är fullt i alla grupper hela terminen ut och privatlektioner är endast på dagtid då jag jobbar. Den närmsta ridskolan som hade plats kvar ligger 7 mil enkel resa bort. Det blir för långt att köra 14 mil tur och retur för 45 min ridning.
Vad sjutton ska jag göra? Köpa en billig sällskapsponny och hoppas att suget efter att få rida försvinner? Visst, jag älskar att pyssla med hästarna och spenderar gärna flera timmar i stallet på kvällen - men jag måste erkänna att jag känner mig lite avundsjuk när jag är i tränarens stall och de gör i ordning sina hästar inför träning, de åker till ridhuset tillsammans och tränar, de rider ut tillsammans, åker iväg på tävlingar tillsammans. Jag vill också det ju.. Det gänget peppar mig och tycker att jag borde hitta en häst så jag kan följa med dem. Men samtidigt så tänker jag att det kanske är som min familj säger, att det kommer bli likadant med en ny häst som det blev med unghästen. Och det vill jag ju absolut inte. Hur ska jag göra?
. Och om du får ångest bara av att tänka på unghästen vore det väl bra att sälja den? Unghästar finns det fler av den dagen du känner dig redo igen.
