Kommer jag kunna ha hund igen?!

Jag tänker ju mycket på tiden efter Totte. Kommer aldrig få en lika personlig hund som honom, vi passar varandra så bra!

Med honom slarvade jag med ensamträningen eftersom han kunde vara med på jobbet de första 4 åren, sen hade jag en sambo som pluggade och var hemma mycket.

Sen flyttade jag hem till mamma och pappa och så var det kört.
Han kan inte vara ensam hemma alls (med föräldrarnas hund går det dock bra, båda är tysta )

Kommer inte kunna leva utan hund känner jag rent spontant. Mina föräldrar vill inte ta hand om ännu en till hund.
Jag har inte råd med hunddagis...

Det enda är väl dagmatte, vilket jag hade ett tag, men avslutade då hon körde hundarna lösa i bilen och inte kom på bestämda tider.

 

[kolblakkur]

Jag tänker såhär: ge det ett år efter att Totte gått bort, innan du bestämmer dig. Du kommer bli mycket friare utan hund och vara helt oberoende av att någon annan kan hjälpa dig. Känn efter före, innan du gör planer. Kanske känner du annorlunda när du fått lite distans.

Vi har ingen hundrastare längre och det är SÅ skönt. Vår skötte ändå det bra (några gånger fick jag slänga mig hem då hennes barn behövt åka in till akuten), men det är så otroligt skönt att kunna reda sig själv. Hon hjälper oss fortfarande vid behov, men det är kanske en gång om året eller så. Man blir väldigt låst med hund och ännu mer låst när man måste förlita sig på att någon annan ska hjälpa till med den.

Förlåt om jag är negativ!

 

[pepp]

Jag tänker såhär: ge det ett år efter att Totte gått bort, innan du bestämmer dig. Du kommer bli mycket friare utan hund och vara helt oberoende av att någon annan kan hjälpa dig. Känn efter före, innan du gör planer. Kanske känner du annorlunda när du fått lite distans.

Vi har ingen hundrastare längre och det är SÅ skönt. Vår skötte ändå det bra (några gånger fick jag slänga mig hem då hennes barn behövt åka in till akuten), men det är så otroligt skönt att kunna reda sig själv. Hon hjälper oss fortfarande vid behov, men det är kanske en gång om året eller så. Man blir väldigt låst med hund och ännu mer låst när man måste förlita sig på att någon annan ska hjälpa till med den.

Förlåt om jag är negativ!

Jag är ju redan hundlös hela veckorna och längtar till helgerna när han kommer hem.
Blir ju dock som du säger, låst.

Men Totte går ju inte att lämna ens för att åka och handla, så det är ju extremt.
Annars följer han med på allt jag gör och har alltid gjort

 

[kolblakkur]

Jag är ju redan hundlös hela veckorna och längtar till helgerna när han kommer hem.
Blir ju dock som du säger, låst.

Men Totte går ju inte att lämna ens för att åka och handla, så det är ju extremt.
Annars följer han med på allt jag gör och har alltid gjort

I nuläget är du betydligt friare än många andra hundägare. Fem dagar i veckan kan du trots allt göra precis som du vill, sen att helgerna blir väldigt låsta är ju som sagt extremt. Hade jag varit djurfri måndag-fredag hade jag också längtat till helgen, men det blir ju annorlunda när det är konstant måndag-söndag.

Hade jag varit dig hade jag tagit en hundpaus. Passat på att resa lite eller något Som sagt, fått lite distans till hundägandet. Man blir verkligen väldigt bunden med hund och det är inte kul att behöva förlita sig på andra människor när det gäller hundrastning/hundpassning på daglig basis.

 

[athena_arabians]

@pepp: Du har inte funderat på en katt när det väl blir dags? De klarar ju sig själv på dagarna på ett annat sätt än en hund och tränar man dem från att de är små går det att promenera med dem (om än inte riktigt på samma sätt som en hund).

Klart att man blir låst av en katt också men det gäller ju alla djur, de behöver ju alltid skötsel.

 

[pepp]

@pepp: Du har inte funderat på en katt när det väl blir dags? De klarar ju sig själv på dagarna på ett annat sätt än en hund och tränar man dem från att de är små går det att promenera med dem (om än inte riktigt på samma sätt som en hund).

Klart att man blir låst av en katt också men det gäller ju alla djur, de behöver ju alltid skötsel.

Nja, jag tycker inte om katter har haft en för hundra år sen, men fick omplacera för jag höll på bli tokig.

 

[athena_arabians]

Nja, jag tycker inte om katter har haft en för hundra år sen, men fick omplacera för jag höll på bli tokig.

Aha, då är det ju inte så lämpligt

Edit: Personligen blir jag ju knäpp utan katt

 

[Myrten]

Jag var i situationen att jag inte tänkte skaffa ny hund efter att mina gamla gått bort. Jag skulle vara fri osv. Nu har jag en hund som fyller ett år nästa vecka. Livet i frihet är, när man som jag är ensamstående, ibland även ett liv i ensamhet. För de som inte är ensamstående eller har varit det under en längre tid kan det nog vara otydligt hur mycket i vårt land som är uppbyggt på par- eller familjetanken. Det går igenom i allt och har blivit extra tydligt under pandemin ("umgås bara med de du bor med" - okeeeej, ett halvårs isolering då eller?). Hunden öppnar också upp för nya aktiviteter, får mig att komma ut och motionera och ger på det sättet ytterligare välmående.

Tackar Gud för att jag lyssnade på de av mina vänner som lobbade för att jag skulle skaffa en valp!

Sen måste man naturligtvis få vardagen att funka. Pepp, kan det vara läge att fundera över andra möjligheter? Utbildning? Antingen för att få ett högre löneläge och ha råd med hunddagis eller ett yrke som möjliggör att ha hund?

 

[pepp]

Jag var i situationen att jag inte tänkte skaffa ny hund efter att mina gamla gått bort. Jag skulle vara fri osv. Nu har jag en hund som fyller ett år nästa vecka. Livet i frihet är, när man som jag är ensamstående, ibland även ett liv i ensamhet. För de som inte är ensamstående eller har varit det under en längre tid kan det nog vara otydligt hur mycket i vårt land som är uppbyggt på par- eller familjetanken. Det går igenom i allt och har blivit extra tydligt under pandemin ("umgås bara med de du bor med" - okeeeej, ett halvårs isolering då eller?). Hunden öppnar också upp för nya aktiviteter, får mig att komma ut och motionera och ger på det sättet ytterligare välmående.

Tackar Gud för att jag lyssnade på de av mina vänner som lobbade för att jag skulle skaffa en valp!

Sen måste man naturligtvis få vardagen att funka. Pepp, kan det vara läge att fundera över andra möjligheter? Utbildning? Antingen för att få ett högre löneläge och ha råd med hunddagis eller ett yrke som möjliggör att ha hund?

Ja jag är ju också ensamstående och Totte ger så mycket i ensamheten ❤

I framtiden kan utbildning vara aktuellt. Är ganska less på nuvarande jobb. Men har en del grejer att ordna upp innan det är dags

 

[nightcrawler]

När han är borta så ge dej tid att sörja och mogna i beslutet om en ny hund. Förut när jag bodde hemma så gick det flera år efter varje hund för morsan skulle minsann inte ha nån mer hund. När jag tog bort min Plyma för 1,5 år sen så visste jag att jag ville ha en ny men inte just då. Bara tanken på en annan fick mej att vilja kräkas. Jag kunde inte tänka mej en ny. Men jag visste att suget skulle komma för saknaden efter den ständiga följeslagaren var så enorm. Så nu i våras började jag att leta uppfödare. Ras var redan bestämd. Jag bestämde mej för en mindre ras och som inte var lika krävande. Men hoppas kunna skaffa en stor best igen nån gång.

Den här gången blir det Västgötaspets. Från början var det tänkt att det skulle bli en ny pudel. Det bestämde jag och pappa när vi tog bort Lillis. Att efter Plyma så blir det en ny pudel. Men när jag såg vilka priser dom ligger på så fick det bli en annan ras.

Men som sagt. Det är viktigt att ge sig tid att sörja och fundera. Inte göra nått förhastat för då är risken stor att det blir inte alls som du tänkt dej. Kanske till och riktigt fel.

 

[pepp]

När han är borta så ge dej tid att sörja och mogna i beslutet om en ny hund. Förut när jag bodde hemma så gick det flera år efter varje hund för morsan skulle minsann inte ha nån mer hund. När jag tog bort min Plyma för 1,5 år sen så visste jag att jag ville ha en ny men inte just då. Bara tanken på en annan fick mej att vilja kräkas. Jag kunde inte tänka mej en ny. Men jag visste att suget skulle komma för saknaden efter den ständiga följeslagaren var så enorm. Så nu i våras började jag att leta uppfödare. Ras var redan bestämd. Jag bestämde mej för en mindre ras och som inte var lika krävande. Men hoppas kunna skaffa en stor best igen nån gång.

Den här gången blir det Västgötaspets. Från början var det tänkt att det skulle bli en ny pudel. Det bestämde jag och pappa när vi tog bort Lillis. Att efter Plyma så blir det en ny pudel. Men när jag såg vilka priser dom ligger på så fick det bli en annan ras.

Men som sagt. Det är viktigt att ge sig tid att sörja och fundera. Inte göra nått förhastat för då är risken stor att det blir inte alls som du tänkt dej. Kanske till och riktigt fel.

Klokt skrivet!
Kommer nog vara förlamad av sorg en lång tid framåt. Då är det inte läge för beslut.

 

[nightcrawler]

Klokt skrivet!
Kommer nog vara förlamad av sorg en lång tid framåt. Då är det inte läge för beslut.

Ja jag kände att det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunna ta till mej en ny. Trodde det skulle ta längre tid innan jag fann mej igen men det hjälper verkligen om man tillåter sig sörja. Plyma hade jag ändå varit beredd på sen hon fyllde 13. Hon var min once-in-a-lifetime-hund och Lillis var åxå väldigt speciell. Sen sörjer jag alla mina hästar och hundar hårt. Jag blir knäckt i flera år efteråt.

 

[pepp]

Ja jag kände att det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunna ta till mej en ny. Trodde det skulle ta längre tid innan jag fann mej igen men det hjälper verkligen om man tillåter sig sörja. Plyma hade jag ändå varit beredd på sen hon fyllde 13. Hon var min once-in-a-lifetime-hund och Lillis var åxå väldigt speciell. Sen sörjer jag alla mina hästar och hundar hårt. Jag blir knäckt i flera år efteråt.

Ja min mamma har sagt att jag är för känslig (??) grät 24/7 när han låg inne hos veterinären för några år sen och höll på stryka med.

Det är ju ens hjärtevänner
Totte är verkligen min once-in-a-lifetime hund, han är så himla speciell och det var meningen att det skulle vara vi.

 

[nightcrawler]

Ja min mamma har sagt att jag är för känslig (??) grät 24/7 när han låg inne hos veterinären för några år sen och höll på stryka med.

Det är ju ens hjärtevänner
Totte är verkligen min once-in-a-lifetime hund, han är så himla speciell och det var meningen att det skulle vara vi.

Min mamma var likadan. När våran papillon blev tagen av lodjur så var jag ju jätteledsen. Morsan försökte få mej att "förstå" att det var ju "bara en hund". Man kan inte gråta så över ett djur. Men jag var ju bara ett "barn" (14år) så jag begrep inte bättre. Men gissa vem som var ledsen och tappade resten av livsgnistan (hon var deprimerad vid tillfället) när Lillis akut fick avlivas. Till och med pappa grät.

 

[tuaphua]

Ja jag kände att det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunna ta till mej en ny. Trodde det skulle ta längre tid innan jag fann mej igen men det hjälper verkligen om man tillåter sig sörja. Plyma hade jag ändå varit beredd på sen hon fyllde 13. Hon var min once-in-a-lifetime-hund och Lillis var åxå väldigt speciell. Sen sörjer jag alla mina hästar och hundar hårt. Jag blir knäckt i flera år efteråt.

Där är man ju lite olika. Jag har tyckt det varit som minst jobbigt att gå igenom sorg efter djur om jag redan har ett till. Nu då min inte gamla och inte sjukliga hund plötsligt avled och jag var utan hund var sorgen värre IOM att jag inte fick någon positiv hund-input.
När lille valp kom gjorde hon sorgen mer uthärdlig IOM allt gulllit, roligt etc hon förde med sig. Jag sörjer fortf Vovvi väldigt. Men jag har rum i hjärtat för fler. Och så fungerar ju många andra också.

Har man möjlighet till att erbjuda vad en hund kräver så ser iaf inte jag några problem med att skaffa en till innan eller direkt efter man förlorat sin hundkompis.
För mig är utan hund inte ett alt.

Men sen fattar jag att @pepp kanske inte får ihop hundliv just nu.

 

[em-pirre]

Ja min mamma har sagt att jag är för känslig (??) grät 24/7 när han låg inne hos veterinären för några år sen och höll på stryka med.

Det är ju ens hjärtevänner
Totte är verkligen min once-in-a-lifetime hund, han är så himla speciell och det var meningen att det skulle vara vi.

Min hund heter just hjärtevän (på finska) just för att det är precis vad hon är. Jag tror att jag kanske dör den dagen hon försvinner

 

[nightcrawler]

Där är man ju lite olika. Jag har tyckt det varit som minst jobbigt att gå igenom sorg efter djur om jag redan har ett till. Nu då min inte gamla och inte sjukliga hund plötsligt avled och jag var utan hund var sorgen värre IOM att jag inte fick någon positiv hund-input.
När lille valp kom gjorde hon sorgen mer uthärdlig IOM allt gulllit, roligt etc hon förde med sig. Jag sörjer fortf Vovvi väldigt. Men jag har rum i hjärtat för fler. Och så fungerar ju många andra också.

Har man möjlighet till att erbjuda vad en hund kräver så ser iaf inte jag några problem med att skaffa en till innan eller direkt efter man förlorat sin hundkompis.
För mig är utan hund inte ett alt.

Men sen fattar jag att @pepp kanske inte får ihop hundliv just nu.

Känner man att man kan ta till sig en ny direkt så går det väl bra. Jag tänker mer på när man skaffar en ny i ren affekt. När man inte tänker sig för utan tar vad som helst, första bästa. Det är inte att rekommendera.
Att vara utan hund är inte något alternativ för mej egentligen. Men jag måste ta mej ur den värsta sorgen innan jag kan släppa in nån ny i mitt liv. Det bästa är att ha en till innan det är dags. Men det är ju inte alltid det går

 

[pepp]

Min hund heter just hjärtevän (på finska) just för att det är precis vad hon är. Jag tror att jag kanske dör den dagen hon försvinner

Ja, jag har samma känsla som dig ❤ han är sån stor del av mig själv

Vilken av dina är det?

 

[athena_arabians]

Där är man ju lite olika. Jag har tyckt det varit som minst jobbigt att gå igenom sorg efter djur om jag redan har ett till. Nu då min inte gamla och inte sjukliga hund plötsligt avled och jag var utan hund var sorgen värre IOM att jag inte fick någon positiv hund-input.
När lille valp kom gjorde hon sorgen mer uthärdlig IOM allt gulllit, roligt etc hon förde med sig. Jag sörjer fortf Vovvi väldigt. Men jag har rum i hjärtat för fler. Och så fungerar ju många andra också.

Har man möjlighet till att erbjuda vad en hund kräver så ser iaf inte jag några problem med att skaffa en till innan eller direkt efter man förlorat sin hundkompis.
För mig är utan hund inte ett alt.

Men sen fattar jag att @pepp kanske inte får ihop hundliv just nu.

Jag är likadan. När det nu tog rätt lång tid att hitta Isis hann jag gå ner mig ordentligt.

 

[em-pirre]

Ja, jag har samma känsla som dig ❤ han är sån stor del av mig själv

Vilken av dina är det?

Ena lilla svarta. Hon på profilbilden också