Kommer tidiga barn ikapp?

[Eurydome]

Min son som fyller åtta om någon månad har varit hos speciallärare och gjort tester i svenska och matematik. Idag hade vi återkoppling och läraren berättade att han gjorde testerna med lillfingret utan att koncentrera sig särskilt och att testerna ändå visade att han ligger på en hög nivå för åk 3. Han går alltså i åk 2.

Jag funderar på vad det kan innebära inför framtiden. Jag var själv väldigt tidig men upplever att de andra kom ikapp någon gång på högstadiet/gymnasiet. Jag hade ganska bra betyg i gymnasiet men inget exceptionellt och lyckades därefter trassla mig igen en juristutbildning med godkänt i genomsnitt. Jag har funderat på om det handlade om att jag aldrig lärt mig någon studieteknik men å andra sidan kan man ju inte skylla på det år efter år så jag tror inte det främst handlar om det.

Alltså, är det vanligt att barn som har väldigt lätt för sig tidigt har en högre intellektuell förmåga/kapacitet eller kan det likaväl handla om att de helt enkelt bara är tidiga?

 

[cirkus]

Min son som fyller åtta om någon månad har varit hos speciallärare och gjort tester i svenska och matematik. Idag hade vi återkoppling och läraren berättade att han gjorde testerna med lillfingret utan att koncentrera sig särskilt och att testerna ändå visade att han ligger på en hög nivå för åk 3. Han går alltså i åk 2.

Jag funderar på vad det kan innebära inför framtiden. Jag var själv väldigt tidig men upplever att de andra kom ikapp någon gång på högstadiet/gymnasiet. Jag hade ganska bra betyg i gymnasiet men inget exceptionellt och lyckades därefter trassla mig igen en juristutbildning med godkänt i genomsnitt. Jag har funderat på om det handlade om att jag aldrig lärt mig någon studieteknik men å andra sidan kan man ju inte skylla på det år efter år så jag tror inte det främst handlar om det.

Alltså, är det vanligt att barn som har väldigt lätt för sig tidigt har en högre intellektuell förmåga/kapacitet eller kan det likaväl handla om att de helt enkelt bara är tidiga?

tror mest att de bara är tidiga.

Mina tre var otroligt olika. De två första var sena men gick ut med toppbetyg i både grund och gymnasieskola
Den tredje var tidig som fasen gick ut med hyffsade betyg men inte topp.

Jag uppfattar det som att deras intellektuella förmåga är lite spridd - de har lätt för olika saker i linje med sina intressen.

 

[Nahar]

De är tidiga och andra kommer förr eller senare ikapp (även om det inte är förrän i vuxen ålder för vissa). Och det kan vara fruktansvärt jobbigt att få pressen på sig att alltid vara bäst i skolan för att en råkade vara tidig ett tag. m v h ett "underbarn"

 

[Badger]

borttaget kollar istället

 

[Badger]

Hade stött på tidigare lite texter om att det inte verkar vara någon större skillnad runt tioårsåldern som visar om man lärde sig läsa före skolan eller när man var runt sju. Hittar inte igen det så letade och hittar en massa varierande resultat. Det verkar inte som att det skulle hända att ett barn som börjar läsa tidigt någonsin skulle bli direkt dåligt på att läsa. Men andra barn läser ikapp. Samtidigt finns en hel massa artiklar om att det är superviktigt att läsa För barnen tidigt för att de ska bli bra på att läsa. Så det verkar vara lite dubbelt. Och så den här artikeln då.

https://nrcgt.uconn.edu/newsletters/june9112/#
(den är ganska kort)

Mitten typ såhär. De blir tydligen vanligen fortsatt duktiga läsare, men behöver inte bli begåvade läsare.

A comprehensive prospective study of the later accomplishments of precocious readers has not been done. Recent research deals only with the narrower question of the extent to which precocious readers continue to be exceptionally good, i.e., gifted, readers. The answer to this question depends on the standard one sets for defining continued giftedness. The results of several longitudinal studies have confirmed that precocious readers continue to be good readers. By the fifth or sixth grade, the typical precocious reader has continued to achieve in reading at a level well above the national norms, and precocious readers who are cognitively normal virtually never turn into below-average readers. However, many precocious readers do not continue to read at levels that would be considered gifted according to most program guidelines.

slutar typ såhär

There may be some ways in which an early start in reading does give a child a lasting advantage. Precocious readers seem to be especially well able to read text rapidly, which facilitates comprehension. Children who achieve well despite coming from the disadvantaged backgrounds often associated with reading failure are likely to have started reading early. However, the nature of giftedness changes as skills and children mature. We need to balance the need to celebrate and support each child’s current accomplishments against recognition that new challenges are encountered as development progresses; the same children may not always meet those challenges most successfully.

Dvs fanns tydligen ett samband mellan att lära sig läsa tidigt själv och klara sig bra i skolan trots dåliga hemförhållanden av en typ där barnen normalt har problem med läsande.

 

[Thera]

Skulle säga att just att ”vara tidig” betyder noll och intet om vi pratar om framtida studieprestationer, det viktiga är att ha motivation, självdisciplin, ambition och driv.

Jag var extremt tidig i allt på lågstadiet och mellanstadiet, men högst medioker i det långa loppet då viljan inte fanns och stallet lockade mer.

Min unge är likadan, han är extremt smart och ligger just nu flera årskurser före klasskompisarna när det ex. gjorts läshastighetstest och mattediagnoser, men det kommer förmodligen inte spela nån roll senare.

Hans storasyster har varit högst medioker på låg- och mellanstadiet men gick ut nian med högsta betyg i allt.

Så jag är övertygad om att för själva studieprestationerna spelar tidighet och högt iq mindre roll än vad man tror, även om det så klart finns andra fördelar.

 

[Eurydome]

Skulle säga att just att ”vara tidig” betyder noll och intet om vi pratar om framtida studieprestationer, det viktiga är att ha motivation, självdisciplin, ambition och driv.

Jag var extremt tidig i allt på lågstadiet och mellanstadiet, men högst medioker i det långa loppet då viljan inte fanns och stallet lockade mer.

Min unge är likadan, han är extremt smart och ligger just nu flera årskurser före klasskompisarna när det ex. gjorts läshastighetstest och mattediagnoser, men det kommer förmodligen inte spela nån roll senare.

Hans storasyster har varit högst medioker på låg- och mellanstadiet men gick ut nian med högsta betyg i allt.

Så jag är övertygad om att för själva studieprestationerna spelar tidighet och högt iq mindre roll än vad man tror, även om det så klart finns andra fördelar.

Ja, det är precis i dessa banor jag funderar, det var samma för mig som för dig.

 

[Mabuse]

Min son som fyller åtta om någon månad har varit hos speciallärare och gjort tester i svenska och matematik. Idag hade vi återkoppling och läraren berättade att han gjorde testerna med lillfingret utan att koncentrera sig särskilt och att testerna ändå visade att han ligger på en hög nivå för åk 3. Han går alltså i åk 2.

Jag funderar på vad det kan innebära inför framtiden. Jag var själv väldigt tidig men upplever att de andra kom ikapp någon gång på högstadiet/gymnasiet. Jag hade ganska bra betyg i gymnasiet men inget exceptionellt och lyckades därefter trassla mig igen en juristutbildning med godkänt i genomsnitt. Jag har funderat på om det handlade om att jag aldrig lärt mig någon studieteknik men å andra sidan kan man ju inte skylla på det år efter år så jag tror inte det främst handlar om det.

Alltså, är det vanligt att barn som har väldigt lätt för sig tidigt har en högre intellektuell förmåga/kapacitet eller kan det likaväl handla om att de helt enkelt bara är tidiga?

Att man är tidig visar väl att man har lite lätt för sig, men sen måste man ju jobba också för att bli bra. Lite som med idrott och allt annat - en talang som aldrig tränar blir ju inte särskilt bra i långa loppet. Sen är väl normalspannet rätt stort i den åldern också. Jag har två barn, det ena är ju tydligt skarpare än det andra. Hen var tidigare, fattar fortare, och är mer flitig med skolarbetet. Den andra är latare och fattar långsammare, och blir därför inte lika motiverad i skolarbetet. Hen kommer ofta efter i arbetet, och vi får stötta hemma med att jobba ikapp.

Så talang och lust hänger ju ofta ihop, tänker jag. Har man lätt för sig, så blir skolan rolig för allt är lätt och enkelt. Man fastnar aldrig på någon uppgift. Och då blir man ju bättre för att man jobbar på så bra. Medan den som har det svårare för sig fastnar, och så blir det kanske inget gjort på en lektion.

Så jag tänker nog att det där med att ligga före ger en lite försprång till att tycka det är roligt, och då har man bättre förutsättningar att lyckas bra i längden i skolan. Mycket är ju en träningssak, men när jag själv undervisar på universitetet stöter man på studenter där kapaciteten helt enkelt inte räcker till. De fattar inte, hur mycket de än försöker. Jag skulle säga att kapaciteten är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för långsiktiga studieframgångar - det behövs en massa flit och träning också för att bli bra.

 

[Mabuse]

Sen tycker jag man väldigt ofta hör föräldrar säga att de har otroligt smarta och kloka barn, och nånting måste ju hända på vägen där så att de flesta mister sin skärpa, för det är ju väldigt få vuxna som är extremskarpa. De allra flesta av oss blir ju normalbegåvade som vuxna, trots att det finns så många särbegåvade och extremsmarta barn. Så det verkar ju gå över, för de flesta, den där extraintelligensen.

 

[Eurydome]

Att man är tidig visar väl att man har lite lätt för sig, men sen måste man ju jobba också för att bli bra. Lite som med idrott och allt annat - en talang som aldrig tränar blir ju inte särskilt bra i långa loppet. Sen är väl normalspannet rätt stort i den åldern också. Jag har två barn, det ena är ju tydligt skarpare än det andra. Hen var tidigare, fattar fortare, och är mer flitig med skolarbetet. Den andra är latare och fattar långsammare, och blir därför inte lika motiverad i skolarbetet. Hen kommer ofta efter i arbetet, och vi får stötta hemma med att jobba ikapp.

Så talang och lust hänger ju ofta ihop, tänker jag. Har man lätt för sig, så blir skolan rolig för allt är lätt och enkelt. Man fastnar aldrig på någon uppgift. Och då blir man ju bättre för att man jobbar på så bra. Medan den som har det svårare för sig fastnar, och så blir det kanske inget gjort på en lektion.

Så jag tänker nog att det där med att ligga före ger en lite försprång till att tycka det är roligt, och då har man bättre förutsättningar att lyckas bra i längden i skolan. Mycket är ju en träningssak, men när jag själv undervisar på universitetet stöter man på studenter där kapaciteten helt enkelt inte räcker till. De fattar inte, hur mycket de än försöker. Jag skulle säga att kapaciteten är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för långsiktiga studieframgångar - det behövs en massa flit och träning också för att bli bra.

Det är just det jag funderar över - innebär det verkligen att man verkligen har lätt för sig i det stora hela, eller att man bara är tidig. Men det vore ju trevligt om du hade rätt.

Du har nog helt rätt i det här med att det blir en god cirkel, det stämmer väldigt bra in på min 10-åring som är väldigt kravkänslig men har väldigt lätt för sig i skolan. Därför flyter också skolarbetet på bra.

 

[Eurydome]

Sen tycker jag man väldigt ofta hör föräldrar säga att de har otroligt smarta och kloka barn, och nånting måste ju hända på vägen där så att de flesta mister sin skärpa, för det är ju väldigt få vuxna som är extremskarpa. De allra flesta av oss blir ju normalbegåvade som vuxna, trots att det finns så många särbegåvade och extremsmarta barn. Så det verkar ju gå över, för de flesta, den där extraintelligensen.

Haha! Ja. Alltså jag vill bara betona att jag på inget sätt menar att något av mina barn är något utöver det vanliga, typ särbegåvade eller så.

 

[Mabuse]

Haha! Ja. Alltså jag vill bara betona att jag på inget sätt menar att något av mina barn är något utöver det vanliga, typ särbegåvade eller så.

Hen kan mycket väl vara särbegåvad, men jag skulle nog se det som att hen har en möjlighet att bli bra i skolan, om hen vill. Bättre utgångsläge än en som ligger efter redan från början. Men sen är det ju inte säkert att man tar den möjligheten - det finns som sagt annat än skolarbetet som kan locka. Men chansen finns, om hen vill ta den. Talang är väl bara råmaterialet, så att säga.

 

[Eurydome]

Sen tycker jag man väldigt ofta hör föräldrar säga att de har otroligt smarta och kloka barn, och nånting måste ju hända på vägen där så att de flesta mister sin skärpa, för det är ju väldigt få vuxna som är extremskarpa. De allra flesta av oss blir ju normalbegåvade som vuxna, trots att det finns så många särbegåvade och extremsmarta barn. Så det verkar ju gå över, för de flesta, den där extraintelligensen.

Sen kan jag i och för sig tycka att det finns många vuxna med en otrolig intellektuell kapacitet. Jag tycker nog att de flesta i min omgivning är smartare än jag. Vänner, ex, kollegor etc.

Jag tänker på exempelvis läkare (bara att klara läkarutbildning tycker jag känns helt overkligt), alla jurister som fick bra betyg (jag slet verkligen men fick ändå kassa betyg), forskare, ingenjörer, företagsledare...

Sen alla som kanske inte fick rätt förutsättningar i skolan, och/eller växte upp i en hemmiljö där det inte var ett alternativ att studera vidare, de kan ju vara lika intelligenta som en doktor i förbränningsfysik. Att man har pluggat vidare och skaffat sig en utbildning måste ju inte betyda att man är smartare än en random lagerarbetare, utan kanske bara att förutsättningarna fanns där.

Men just särbegåvning är kanske inte så jättevanligt, det ligger väl i själva begreppet.

 

[Eurydome]

Hen kan mycket väl vara särbegåvad, men jag skulle nog se det som att hen har en möjlighet att bli bra i skolan, om hen vill. Bättre utgångsläge än en som ligger efter redan från början. Men sen är det ju inte säkert att man tar den möjligheten - det finns som sagt annat än skolarbetet som kan locka. Men chansen finns, om hen vill ta den. Talang är väl bara råmaterialet, så att säga.

Nej det tror jag faktiskt inte att han är.

Har en bekant vars dotter är särbegåvad och det är en annan liga. Hon läste kapitelböcker innan hon började f-klassen och nu har hon hoppat upp till femman fast hon egentligen skulle gå i trean.

 

[Mabuse]

Nej det tror jag faktiskt inte att han är.

Har en bekant vars dotter är särbegåvad och det är en annan liga. Hon läste kapitelböcker innan hon började f-klassen och nu har hon hoppat upp till femman fast hon egentligen skulle gå i trean.

Oj, ska den stackaren gå med barn som är två år äldre? Det är ju ett sidospår egentligen, men varför är det sån hets med att barnen ska upp i klasserna bara för att de har lätt för sig? Även om skolan såklart är lätt för den som kan läsa ordentligt redan innan de börjar skolan, gör det nåt?

 

[Eurydome]

Oj, ska den stackaren gå med barn som är två år äldre? Det är ju ett sidospår egentligen, men varför är det sån hets med att barnen ska upp i klasserna bara för att de har lätt för sig? Även om skolan såklart är lätt för den som kan läsa ordentligt redan innan de börjar skolan, gör det nåt?

Jag känner dem inte så väl men vet att de i samråd med speciallärare kom fram till att det ändå var det bästa. Hon är konstaterat särbegåvad, inte "lite tidig". Men ja, det har väl tyvärr blivit lite trist socialt för henne. Hon vill ju leka, och tjejerna i femman är inte så intresserade av att leka häst och kurragömma.

 

[Mabuse]

Jag känner dem inte så väl men vet att de i samråd med speciallärare kom fram till att det ändå var det bästa. Hon är konstaterat särbegåvad, inte "lite tidig". Men ja, det har väl tyvärr blivit lite trist socialt för henne. Hon vill ju leka, och tjejerna i femman är inte så intresserade av att leka häst och kurragömma.

Det förstår jag. Klart hon vill leka! Det blir tufft att vara så udda bland kompisarna hela skoltiden. Jag läste också långa kapitelböcker som femåring, och har väl nån sorts särbegåvning om man ska tro tester jag gjort senare i livet, men jag skulle nog tänka att man är tillräckligt udda som barn med sin särbegåvning, det blir inte bättre av att dessutom vara så mycket yngre. Men, men, man får ju anta att det är det bästa valet, annars hade de väl inte gjort så.

 

[Badger]

Sen tycker jag man väldigt ofta hör föräldrar säga att de har otroligt smarta och kloka barn, och nånting måste ju hända på vägen där så att de flesta mister sin skärpa, för det är ju väldigt få vuxna som är extremskarpa. De allra flesta av oss blir ju normalbegåvade som vuxna, trots att det finns så många särbegåvade och extremsmarta barn. Så det verkar ju gå över, för de flesta, den där extraintelligensen.

Hmm jag tänkte och funderade en gång på en sak. Säg att man är väldigt bra på matte i tonåren, tentar av ett par kurser och därmed hoppar över att räkna matte ett år. Just i en period då kroppen slänger ut onödiga neuroner och rensar. Frågan är om det inte skulle kunna vara en risk att bli sämre på någonting man inte använder då? Jättekonstig tanke kanske.

Sedan om extremt smarta barn, undrans om vi inte överdriver ibland? Jag menar det är ju ändå hyggligt normalt för ett barn att kunna en massa bilmärken eller dinosaurienamn eller vara jätteintresserad av bermudatriangeln. Det är bara det att de ansamlat kunskap som vuxna normalt inte lär sig pga intressebrist och att de vuxna glömt lite, eller inte tänker på, hur barn är. Eller som att läsa svåra böcker, när ska man läsa svåra klassiker om inte i bokslukaråldern? Vuxna har ju inte riktigt den tiden och hastigheten framåt utan en massa annat att tänka på. Så ibland stöter man ju på föräldrar som bara pratar och går på i evigheter om hur smarta deras barn är, när barnet hör... utan att de egentligen kanske är mer än härliga ungar som helt normalt och rimligt älskar dinosaurier. Det kanske blir lite hämmande och skrämmande för dem? Och nedtryckande för syskon och andra barn som också hör.

 

[vilde]

Hmm jag tänkte och funderade en gång på en sak. Säg att man är väldigt bra på matte i tonåren, tentar av ett par kurser och därmed hoppar över att räkna matte ett år. Just i en period då kroppen slänger ut onödiga neuroner och rensar. Frågan är om det inte skulle kunna vara en risk att bli sämre på någonting man inte använder då? Jättekonstig tanke kanske.

Sedan om extremt smarta barn, undrans om vi inte överdriver ibland? Jag menar det är ju ändå hyggligt normalt för ett barn att kunna en massa bilmärken eller dinosaurienamn eller vara jätteintresserad av bermudatriangeln. Det är bara det att de ansamlat kunskap som vuxna normalt inte lär sig pga intressebrist och att de vuxna glömt lite, eller inte tänker på, hur barn är. Eller som att läsa svåra böcker, när ska man läsa svåra klassiker om inte i bokslukaråldern? Vuxna har ju inte riktigt den tiden och hastigheten framåt utan en massa annat att tänka på. Så ibland stöter man ju på föräldrar som bara pratar och går på i evigheter om hur smarta deras barn är, när barnet hör... utan att de egentligen kanske är mer än härliga ungar som helt normalt och rimligt älskar dinosaurier. Det kanske blir lite hämmande och skrämmande för dem? Och nedtryckande för syskon och andra barn som också hör.

Och det är väldigt kul att läsa om klassiker man läste som barn när man är vuxen. Som barn läser man utifrån barnets värld om vad som är intressant och riktigt bra litteratur är nästan alltid givande att läsa oavsett ålder. Som till exempel Robinson Kruse för att ta en känd bok som ofta läses (lästes?) av ungdomar, kändes nästan som en helt annan bok när jag läste om den för några år sedan, inte längre den spännande äventyrsroman som jag som barn uppfattade den som utan en ganska djup filosofisk bok.

När det gäller matematikfrågan kan jag svara: inga som helst problem att hoppa över matte några år, det handlar om högst någon vecka att repetera saker för att komma in i det igen för en begåvad elev.

Håller med i allt du skrev

 

[Milosari]

Sen tycker jag man väldigt ofta hör föräldrar säga att de har otroligt smarta och kloka barn, och nånting måste ju hända på vägen där så att de flesta mister sin skärpa, för det är ju väldigt få vuxna som är extremskarpa. De allra flesta av oss blir ju normalbegåvade som vuxna, trots att det finns så många särbegåvade och extremsmarta barn. Så det verkar ju gå över, för de flesta, den där extraintelligensen.

Jag tänker att barns begåvning är ganska ojämn, medan vuxna är lite bra på det mesta. Min unge är också "tidig". Kunde hela alfabetet som 2-åring och vid 5,5 års ålder har han läst ut flera böcker för lågstadiebarn. Han har också börjat skriva meddelanden på telefonen. Men att klä på sig själv är tydligen jääääättetråkigt och ganska svårt. Teckningarna är i enstaka fall streckgubbar och djur men lika ofta "svarta hål i rymden" dvs en massa cirklar som avslutas med hopknycklat papper. En bekants 6-åring kan skriva med riktigt prydlig handstil, men har noll koll på vad bokstäverna heter. Hon är helt enkelt riktigt duktig på att kopiera. Den här ungen tecknar också mycket fint. En tredje 8-åring kan knappt läsa men satan i gatan vilken bollkänsla. Han dribblar redan bort mig och när han skulle lära sig cykla som 4-5-åring så hoppade han på cykeln och cyklade iväg. Bara sådär.

Sen blir vi äldre och måste lära oss en himla massa saker och då plattas liksom topparna och dalarna ut för de flesta.

Jag hoppas att skolan kan ta tillvara på barnens förmågor och utmana dem där, precis som de får stöd där de är svaga.