Kramar och ramar

[strawberrysylt]

Jag har sett att vi är några stycken som är intresserade av denna boken iaf, alltså Kramar och ramar - Om barns drivkrafter och vägen till ett föräldraskap som funkar av Petra Krantz Lindgren.

Hade varit kul att diskutera den?!

Jag har kommit till kapitel 4 om barnets kompetensflaska nu. Mitt barn är ju ännu så litet, så tänkte höra hur ni som har äldre barn tänker .

Har ni tänkt något på det här med att säga vad ni VILL att barnet ska göra, istället för vad hen INTE ska göra? Resultat?

Och det här med "akta så du inte spiller" och det..?

Vad har ni fastnat för i boken?

 

[cherie]

Jag har sett att vi är några stycken som är intresserade av denna boken iaf, alltså Kramar och ramar - Om barns drivkrafter och vägen till ett föräldraskap som funkar av Petra Krantz Lindgren.

Hade varit kul att diskutera den?!

Jag har kommit till kapitel 4 om barnets kompetensflaska nu. Mitt barn är ju ännu så litet, så tänkte höra hur ni som har äldre barn tänker .

Har ni tänkt något på det här med att säga vad ni VILL att barnet ska göra, istället för vad hen INTE ska göra? Resultat?

Och det här med "akta så du inte spiller" och det..?

Vad har ni fastnat för i boken?

Har inte läst boken (ännu) men gud så det kryper i mig när jag hör min man tjata på vår dotter ibland:

"Men sluta tjafsa! Åhhh vad du håller på! Men stå inte och luta dig mot mig, jag kan inte borsta då! När du lägger huvudet/håller munnen sådär så ser jag ingenting!"

Och jag känner bara men kan du instruera henne vad du vill att hon ska göra!? Det är sååå mycket effektivare!

"Vrid huvudet framåt så jag kommer åt här bak"
"Gapa lite större så kan jag se alla tandtroll bättre och borsta bort dem"
"Stå rakt på stolen är du snäll"

Osv osv.

Jag har med mig det från jobbet så jag instruerar min dotter i mycket, kanske för mycket ibland Men hamnar såklart också i att säga vad hon inte ska göra, men kommer ofta på mig själv och kan korrigera då... Oftast kommer jag på när jag gör det just för det blir mer tjafs och vi inte blir lika effektiva då.

 

[Midsommarblomster]

Det viktigaste jag tog med mig från boken är en tankeställare kring hur mycket vi vuxna bestämmer, och värderar. Jag har börjat tänka mycket på att prata med barnen utan att värdera saker som: ”Jo, men maten är ju supergod!” eller ”Han menade nog inget illa” utan i stället skapa utrymme för barnens egna tankar och känslor, i det stora och lilla.

Jag tänker också mycket på att släppa kontrollen över saker som jag inte behöver bestämma över. Det kanske är viktigt att hon får klä på sig en tyllkjol till förskolan, eller att det får blir kladdigt när de är med och lagar mat, eller att en leksak ska med på utflykten eller vad det nu kan vara. Att låta dem bestämma det som går, för att öka både självbestämmande och kompetens, och kunna prioritera de ramar som faktiskt är viktiga.

 

[soom]

Har ännu inte läst denna boken, står i bibliotekskö, men kan varm rekommendera även hennes första bok, Med känsla för barns självkänsla. Många aha-upplevelser gav den mig.
Om man som jag aldrig fått lära sig sätta gränser och därför har upplevt det som en stor utmaning med föräldraskapet så kan jag också varmt rekommendera Här är jag! Vem är du? Av Jesper Juul.

 

[Seaside]

Jag har inte läst boken men är ett stort fan av Petra och följer henne i sociala medier sedan flera år. Jag har snappat upp många knep (metoder) från henne som verkligen fungerar. Jag kan också varmt rekommendera podden ”Relatera mera” där hon är med, och då särskilt avsnitten om motivation.

 

[skiesabove]

Jag har inte läst boken men är ett stort fan av Petra och följer henne i sociala medier sedan flera år. Jag har snappat upp många knep (metoder) från henne som verkligen fungerar. Jag kan också varmt rekommendera podden ”Relatera mera” där hon är med, och då särskilt avsnitten om motivation.

Samma här. Jag är väldigt nöjd med hur det har utvecklats (dottern är 11).

 

[strawberrysylt]

Har inte läst boken (ännu) men gud så det kryper i mig när jag hör min man tjata på vår dotter ibland:

"Men sluta tjafsa! Åhhh vad du håller på! Men stå inte och luta dig mot mig, jag kan inte borsta då! När du lägger huvudet/håller munnen sådär så ser jag ingenting!"

Och jag känner bara men kan du instruera henne vad du vill att hon ska göra!? Det är sååå mycket effektivare!

"Vrid huvudet framåt så jag kommer åt här bak"
"Gapa lite större så kan jag se alla tandtroll bättre och borsta bort dem"
"Stå rakt på stolen är du snäll"

Osv osv.

Jag har med mig det från jobbet så jag instruerar min dotter i mycket, kanske för mycket ibland Men hamnar såklart också i att säga vad hon inte ska göra, men kommer ofta på mig själv och kan korrigera då... Oftast kommer jag på när jag gör det just för det blir mer tjafs och vi inte blir lika effektiva då.

Åh, ett så konkret och bra exempel, tack!
Vad säger din man när/om du för det på tal?

Det viktigaste jag tog med mig från boken är en tankeställare kring hur mycket vi vuxna bestämmer, och värderar. Jag har börjat tänka mycket på att prata med barnen utan att värdera saker som: ”Jo, men maten är ju supergod!” eller ”Han menade nog inget illa” utan i stället skapa utrymme för barnens egna tankar och känslor, i det stora och lilla.

Jätteintressant att reflektera kring! Jag har (kanske skrev det, minns inte) lånat boken på biblioteket ny, men känner att jag vill nog köpa den så jag kan fräscha upp minnet ibland så att jag inte glömmer sånt här reflekterande.

Jag tänker också mycket på att släppa kontrollen över saker som jag inte behöver bestämma över. Det kanske är viktigt att hon får klä på sig en tyllkjol till förskolan, eller att det får blir kladdigt när de är med och lagar mat, eller att en leksak ska med på utflykten eller vad det nu kan vara. Att låta dem bestämma det som går, för att öka både självbestämmande och kompetens, och kunna prioritera de ramar som faktiskt är viktiga.

Det låter ju toppen! Jag läste någonstans att detta verkar vara en del av bvc:s abc-kurs också? Det här med olika boxar typ vad kan vi släppa (box A), vad kan vi förhandla om (box B) och vad är icke förhandlingsbart (C). Det verkar vara en bra grej tycker jag.

Har ännu inte läst denna boken, står i bibliotekskö, men kan varm rekommendera även hennes första bok, Med känsla för barns självkänsla. Många aha-upplevelser gav den mig.
Om man som jag aldrig fått lära sig sätta gränser och därför har upplevt det som en stor utmaning med föräldraskapet så kan jag också varmt rekommendera Här är jag! Vem är du? Av Jesper Juul.

Åh, ja den har jag också lånat, den ligger här i hyllan o väntar.
Toppen med det andra boktipset också, tack.

Jag har inte läst boken men är ett stort fan av Petra och följer henne i sociala medier sedan flera år. Jag har snappat upp många knep (metoder) från henne som verkligen fungerar. Jag kan också varmt rekommendera podden ”Relatera mera” där hon är med, och då särskilt avsnitten om motivation.

Åh, ska lyssna, tack!

 

[Midsommarblomster]

Det låter ju toppen! Jag läste någonstans att detta verkar vara en del av bvc:s abc-kurs också? Det här med olika boxar typ vad kan vi släppa (box A), vad kan vi förhandla om (box B) och vad är icke förhandlingsbart (C). Det verkar vara en bra grej tycker jag.

Ja, det är samma boxar i boken.

Jag saknar dock verktyg för när snart 3-åring har synat min taktik och upptäckt att alla konflikter finns i kategori A, och anpassar sitt beteende därefter och helt enkelt flyttar in i kategori A fullt ut

 

[skiesabove]

Ja, det är samma boxar i boken.

Jag saknar dock verktyg för när snart 3-åring har synat min taktik och upptäckt att alla konflikter finns i kategori A, och anpassar sitt beteende därefter och helt enkelt flyttar in i kategori A fullt ut

Det handlar ju även om en intern taktik för dig med dig själv. Om du vänder på det och istället säger "Vad kan JAG släppa?".

Vilka hårda linjer behöver man egentligen dra? För mig har det alltid varit runt hygien och säkerhet. Vi tvättar händerna, och håller handen på parkeringsplatser. Och djuren! Klappa mjukt är en hård gräns, det är mjukt eller inte vara nära djur som gäller. Det mesta andra går faktiskt att kompromissa på eller släppa, och just med en treåring kan man ju behöva släppa mycket .

 

[Midsommarblomster]

Det handlar ju även om en intern taktik för dig med dig själv. Om du vänder på det och istället säger "Vad kan JAG släppa?".

Vilka hårda linjer behöver man egentligen dra? För mig har det alltid varit runt hygien och säkerhet. Vi tvättar händerna, och håller handen på parkeringsplatser. Och djuren! Klappa mjukt är en hård gräns, det är mjukt eller inte vara nära djur som gäller. Det mesta andra går faktiskt att kompromissa på eller släppa, och just med en treåring kan man ju behöva släppa mycket .

Absolut. Vi har haft snack om det där och vi har verkligen minimerat antalet gränser just nu. Men en gräns att inte slå sin syster, eller sabotera för henne och det verkar vara hans absoluta prio just nu.. då blir det ju konflikter hela dagarna även om vi har släppt precis allt annat. Han är inne i en fas där han testar mycket gränser just nu och tycks upptäcka var de finns, och därmed utforska dem ännu mer.

Men vi har inte mer än så. Bilbälte, inte springa ut i gatan, inte bruka våld eller sabotera för någon Det är ändå bråk dagarna i ända. Särskilt nu när vi är inne i tredje magsjuke-katantänen i år

 

[skiesabove]

Absolut. Vi har haft snack om det där och vi har verkligen minimerat antalet gränser just nu. Men en gräns att inte slå sin syster, eller sabotera för henne och det verkar vara hans absoluta prio just nu.. då blir det ju konflikter hela dagarna även om vi har släppt precis allt annat. Han är inne i en fas där han testar mycket gränser just nu och tycks upptäcka var de finns, och därmed utforska dem ännu mer.

Men vi har inte mer än så. Bilbälte, inte springa ut i gatan, inte bruka våld eller sabotera för någon Det är ändå bråk dagarna i ända. Särskilt nu när vi är inne i tredje magsjuke-katantänen i år

Jag har ju bara 1 barn, så har inte behövt handskas med såna konflikter. Däremot har katten varit som en lillebror, men inte för att slå på, snarare gosa för mycket med .

Så jag har inga tips att ge angående hur man handskas med två. Kan man sätta kompostgaller mellan dom ?

 

[Midsommarblomster]

Jag har ju bara 1 barn, så har inte behövt handskas med såna konflikter. Däremot har katten varit som en lillebror, men inte för att slå på, snarare gosa för mycket med .

Så jag har inga tips att ge angående hur man handskas med två. Kan man sätta kompostgaller mellan dom ?

Haha, det är nästan värt att testa!

Jag tycker att det är svårt det där med kategori A för vi sitter ner och bestämmer oss, sen dagen efter dyker nya scenarier upp. Rita på mattan, klättra upp på höga staketet, vända upp och ner på burken med pärlor på golvet, vara på väg ner i en 2 dm djup vattenpöl med gympaskor på, kasta mat.. när ska man sitta på händerna och när får man ropa ”nej”? För kategorierna våld, sabotage och risker är hela hans personlighet just nu.

Idag har jag blivit skallad på läppen så det började blöda, mellan benen när han skulle ”springa tunnel” tydligen och på kindbenet eftersom sonen alltid kommer farandes med de hårdaste delarna av huvudet, knäna eller armbågarna först. Meen tagit ett djupt andetag för ”oförsiktig” har ingen plats i kategori A. Den är i C just nu, ”ej prio”.

Men att ge fan i dottern är kategori A. De leker otroligt bra också, mycket och länge. Hon skrattar så hon kiknar åt hans upptåg. Men han kan inte låta bli att kivas och utmana. Vi låg på soffan och pratade om det nu på kvällen. Jag frågade om hon tycker att det är jobbigt just nu och hon nickade. Vi pratade om hur viktiga hennes gränser är, att ingen får slå eller reta henne. Sen förklarade jag att lillebror inte riktigt ”får stopp på sina händer” just nu och då fnissade hon. ”Han är tokig.” Ja, det är ett sätt att uttrycka det… Låt säga att han är en virvelvind av rang som har mycket självbehärskning att lära sig. Fram tills dess får hans arma mor några nya grå hår varje vecka, och en och annan fläskläpp.

 

[strawberrysylt]

Det låter tufft @Midsommarblomster
Jag har ju inte heller några tips, har ingen erfarenhet av två i den åldern.

Men vad säger t ex bvc? Finns det någon mer kurs att gå kanske?

Kanske går det att dela upp dem mer med varsin förälder (eller annan vuxen för den delen)?

 

[Midsommarblomster]

Det låter tufft @Midsommarblomster
Jag har ju inte heller några tips, har ingen erfarenhet av två i den åldern.

Men vad säger t ex bvc? Finns det någon mer kurs att gå kanske?

Kanske går det att dela upp dem mer med varsin förälder (eller annan vuxen för den delen)?

Jag tror vi bara får härda. Efter att precis läst ”Barn som bråkar”, ”Förstå ditt barns hjärna” och ”Kramar och ramar” så vet vi nog det vi behöver veta just nu men sen så kräver allt sin tid. Rom byggdes inte på en dag. Vi har 3-års kontroll i vår och då kan vi säkert få en del råd. Sen ska man inte glömma bort att det kan finnas en NPF-diagnos inblandad men han behöver få växa ur sina värsta småbarnsår innan vi tittar på det.

Fram tills dess är det vad det är och vi försöker se till att få mycket ensamtid med båda, och praktisera boken. Min poäng är nog mest att som med alla föräldraråd så är det ofta väldigt svårt och komplext i praktiken. Jag gillar verkligen kategorierna och de har hjälpt oss att prioritera och tänka i förhand, och inte bara reaktivt. Men i boken låter det lätt, som att allt har en tydlig plats och när en konflikt är löst kan man gå vidare till nästa. Verkligheten är nog betydligt mer komplex och full av gråzoner. Med det sagt tycker jag att det är ett utmärkt verktyg att, efter bästa förmåga, arbeta efter.

 

[VLMF]

Men att ge fan i dottern är kategori A. De leker otroligt bra också, mycket och länge. Hon skrattar så hon kiknar åt hans upptåg. Men han kan inte låta bli att kivas och utmana. Vi låg på soffan och pratade om det nu på kvällen. Jag frågade om hon tycker att det är jobbigt just nu och hon nickade. Vi pratade om hur viktiga hennes gränser är, att ingen får slå eller reta henne. Sen förklarade jag att lillebror inte riktigt ”får stopp på sina händer” just nu och då fnissade hon. ”Han är tokig.” Ja, det är ett sätt att uttrycka det… Låt säga att han är en virvelvind av rang som har mycket självbehärskning att lära sig. Fram tills dess får hans arma mor några nya grå hår varje vecka, och en och annan fläskläpp.

Måste det vara nolltolerans mot ret? Jag håller med om att han inte får slåss men det låter lite som en utopi att syskon aldrig får bråka eller retas. Det kommer de göra. Om de mestadels leker fint hemma kanske du kan fundera på hur stor andel av tiden det faktiskt är ret/bråk, och om det är så stor del på en dag. Gissar att det mest är hemma och inte på förskolan till exempel. Kanske kan storasyster och du prata lite om strategier/sätt som hon kan hantera det på, och ge henne möjlighet att få leka ifred eller egentid utan syskonet om det är något hon vill också. Det kanske är du som tycker det är jobbigare än hon, har för mig att du skrivit om din syskonrelation tidigare? (Såklart lär hon tycka det är riktigt jobbigt i stunden när det sker, men i det stora hela? Att fråga om hon tycker det är jobbigt kan vara en lite ledande fråga).

 

[Midsommarblomster]

Måste det vara nolltolerans mot ret? Jag håller med om att han inte får slåss men det låter lite som en utopi att syskon aldrig får bråka eller retas. Det kommer de göra. Om de mestadels leker fint hemma kanske du kan fundera på hur stor andel av tiden det faktiskt är ret/bråk, och om det är så stor del på en dag. Gissar att det mest är hemma och inte på förskolan till exempel. Kanske kan storasyster och du prata lite om strategier/sätt som hon kan hantera det på, och ge henne möjlighet att få leka ifred eller egentid utan syskonet om det är något hon vill också. Det kanske är du som tycker det är jobbigare än hon, har för mig att du skrivit om din syskonrelation tidigare? (Såklart lär hon tycka det är riktigt jobbigt i stunden när det sker, men i det stora hela? Att fråga om hon tycker det är jobbigt kan vara en lite ledande fråga).

Jag tänker att det är skillnad på att retas, det gör de båda, mot att sabotera eller slåss. Han kan exempelvis välta ut hennes pärlplatta eller rita på hennes teckning. Eller slåss. Någonstans här har jag också ett synsätt att ”duktiga flickor” inte ska behöva tolerera att bli trakasserade för att pojkarna kring dem inte vet vad de ska göra av sin energi, och inte de vuxna inte vet det heller. Hon är redan en tjej som i hög grad känner in och anpassar sitt beteende till de runtom henne, och då tycker jag att de vuxna runtom henne har ett ansvar för att signalera vad som tolereras och inte. Så jag tänker att det börjar hemma, både när vi lär henne vad som tolereras av vilda grabbar men också för honom, vad vi förväntar oss av honom och vad han kommer undan med.

Sen, att det är kategori A för mig betyder inte att vi alltid gör en stor sak av det. Det kan innebära att vi lugnt säger att han inte får göra en sak och förklarar varför, eller att vi helt enkelt lyfter bort honom och säger ”du kan du och jag gå iväg och hitta på något annat”.

Men ja, de retas med varandra och det tänker jag är lite en annan sak.

 

[VLMF]

Jag tänker att det är skillnad på att retas, det gör de båda, mot att sabotera eller slåss. Han kan exempelvis välta ut hennes pärlplatta eller rita på hennes teckning. Eller slåss. Någonstans här har jag också ett synsätt att ”duktiga flickor” inte ska behöva tolerera att bli trakasserade för att pojkarna kring dem inte vet vad de ska göra av sin energi, och inte de vuxna inte vet det heller. Hon är redan en tjej som i hög grad känner in och anpassar sitt beteende till de runtom henne, och då tycker jag att de vuxna runtom henne har ett ansvar för att signalera vad som tolereras och inte. Så jag tänker att det börjar hemma, både när vi lär henne vad som tolereras av vilda grabbar men också för honom, vad vi förväntar oss av honom och vad han kommer undan med.

Sen, att det är kategori A för mig betyder inte att vi alltid gör en stor sak av det. Det kan innebära att vi lugnt säger att han inte får göra en sak och förklarar varför, eller att vi helt enkelt lyfter bort honom och säger ”du kan du och jag gå iväg och hitta på något annat”.

Men ja, de retas med varandra och det tänker jag är lite en annan sak.

Jag tror jag förstår, du har nämnt flera olika verb för deras syskonbråk (slåss, ret, kivas, sabotera osv) och jag tror att alla dessa förekommer i perioder i de flesta syskonrelationer. Min pojke som är storebror får ju i hög grad anpassa sina lekar, pyssel, teckningar, lååånga dominobyggen (pust!) och legobyggen för att lillasyster inte ska förstöra dem, oavsett om det från hennes sida är med flit eller inte. Vill han verkligen vara i fred så särhåller vi dem på varsitt våningsplan eller rum ett tag, när vi har möjlighet till det såklart. Om inte får han leka med något som inte på samma sätt kan bli "förstört" av småsyskonet just nu. Jag minns samma från min barndom med två syskon, och skulle kanske inte kalla det att bli trakasserad men det kan ju såklart vara så mellan dina barn om det är konstant. Det låter ganska könat när du beskriver det här ovan men min uppfattning från familjer runt omkring mig är väl att en två-treåring (?) oavsett kön oftast är gör alla de här sakerna mot sitt storasyskon utan att det behöver kopplas till "vilda grabbar" och vad en duktig flicka kan förvänta sig och tolerera för beteende från jämnåriga kompisar, både pojkar och flickor. En nära kompisfamilj till mig delar upp syskonen helt under nästan hela helgen för att lillasystern är så retig och bråkig mot sin storebror. Inte kul att sällan kunna göra saker ihop men det är enda sättet för dem en period just nu. Inga diagnos-misstankar eller så.

Nu blev det långt och flummigt, men min poäng kanske är lite att syskonbråk är en mycket vanlig sak som såklart behöver hanteras i adekvat omfattning. Beter sig din pojke såhär mot sina jämnåriga kompisar på förskolan eller är det främst mot henne hemma?

 

[Midsommarblomster]

Jag tror jag förstår, du har nämnt flera olika verb för deras syskonbråk (slåss, ret, kivas, sabotera osv) och jag tror att alla dessa förekommer i perioder i de flesta syskonrelationer. Min pojke som är storebror får ju i hög grad anpassa sina lekar, pyssel, teckningar, lååånga dominobyggen (pust!) och legobyggen för att lillasyster inte ska förstöra dem, oavsett om det från hennes sida är med flit eller inte. Vill han verkligen vara i fred så särhåller vi dem på varsitt våningsplan eller rum ett tag, när vi har möjlighet till det såklart. Om inte får han leka med något som inte på samma sätt kan bli "förstört" av småsyskonet just nu. Jag minns samma från min barndom med två syskon, och skulle kanske inte kalla det att bli trakasserad men det kan ju såklart vara så mellan dina barn om det är konstant. Det låter ganska könat när du beskriver det här ovan men min uppfattning från familjer runt omkring mig är väl att en två-treåring (?) oavsett kön oftast är gör alla de här sakerna mot sitt storasyskon utan att det behöver kopplas till "vilda grabbar" och vad en duktig flicka kan förvänta sig och tolerera för beteende från jämnåriga kompisar, både pojkar och flickor. En nära kompisfamilj till mig delar upp syskonen helt under nästan hela helgen för att lillasystern är så retig och bråkig mot sin storebror. Inte kul att sällan kunna göra saker ihop men det är enda sättet för dem en period just nu. Inga diagnos-misstankar eller så.

Nu blev det långt och flummigt, men min poäng kanske är lite att syskonbråk är en mycket vanlig sak som såklart behöver hanteras i adekvat omfattning. Beter sig din pojke såhär mot sina jämnåriga kompisar på förskolan eller är det främst mot henne hemma?

Jag förstår hur du menar, men jag kan enbart beskriva vad jag ser hos mina egna barn och i just deras fall så faller många beteenden in i de här stereotyperna, så det blev ett sätt att beskriva det. Det är (såklart!) inte en spegling av hur jag ser på pojkar och flickor, och jag har många nyanser runtom mig.

Det handlar inte om att han råkar, för att han är för liten och fumlig, utan att han väljer att gå fram och medvetet vända upp och ner på en pärlplatta som hon sitter och jobbar med eller ritar på en teckning som hon gör. Eller, som här om dagen, klipper sönder ett av hennes födelsedagskort och sedan visar henne att han gjort just det. Han söker reaktioner.

Sen tycker jag också att det är normalt, jag vet inte riktigt var jag skulle ha antytt att det inte skulle vara normalt? Det jag har skrivit är att hans beteenden mot sin syster är en sån sak som vi satt i kategori A. Varken mer eller mindre än så. Det innebär inte att det avviker från hur andra syskonrelationer är, eller att hans beteenden på något vis är anmärkningsvärda. Bara att vi inte accepterar när han beter sig illa mot sin syster och gör vårt bästa för att avbryta och visa att beteendet inte är acceptabelt.

Vi vet inte hur det är på förskolan, vi har utvecklingssamtal denna månad. De har inte flaggat för att det finns problem däremot nämnt att de arbetar mycket med ”mitt och ditt” just nu med honom (och alla andra snart 3-åringar..)

Det är tyvärr svårt att dela upp dem då ingen av dem vill vara ensam i ett rum, eller våning. De är så små att de vill vara med jämt, fortfarande. På helgerna hittar vi på en del saker separat men hemma är det svårt.

 

[VLMF]

Jag förstår hur du menar, men jag kan enbart beskriva vad jag ser hos mina egna barn och i just deras fall så faller många beteenden in i de här stereotyperna, så det blev ett sätt att beskriva det. Det är (såklart!) inte en spegling av hur jag ser på pojkar och flickor, och jag har många nyanser runtom mig. Men just deras beteenden går i den här linjen och sättet jag skrev på är ett sätt att beskriva det för att försöka förklara.

Det handlar inte om att han råkar, för att han är för liten och fumlig, utan att han väljer att gå fram och medvetet vända upp och ner på en pärlplatta som hon sitter och jobbar med eller ritar på en teckning som hon gör. Eller, som här om dagen, klipper sönder ett av hennes födelsedagskort och sedan visar henne att han gjort just det. Han söker reaktioner.

Sen tycker jag också att det är normalt, jag vet inte riktigt var jag skulle ha antytt att det inte skulle vara normalt? Det jag har skrivit är att hans beteenden mot sin syster är en sån sak som vi satt i kategori A. Varken mer eller mindre än så. Det innebär inte att det avviker från hur andra syskonrelationer är, eller att hans beteenden på något vis är anmärkningsvärda. Bara att vi inte accepterar när han beter sig illa mot sin syster och gör vårt bästa för att avbryta och visa att beteendet inte är acceptabelt.

Vi vet inte hur det är på förskolan, vi har utvecklingssamtal denna månad. De har inte flaggat för att det finns problem däremot nämnt att de arbetar mycket med ”mitt och ditt” just nu med honom (och alla andra snart 3-åringar).

På dina beskrivningar tycker jag att det låter som en treåring som testar gränser och inte en pojke som testar gränser, men det vet ju du bäst. Och det är såklart inte acceptabelt att förstöra för någon annan på pin kiv men samtidigt är han tre år och kan uppenbarligen inte hålla sig från att provocera trots att ni säger till och han vet att det han gör är fel. Han kanske inte har förmågan just nu att låta bli, hemma mot sitt syskon. Och då kanske en väg framåt kan vara att dela mer på dem, så att han får känna att ni inte bara grälar på honom (vilket ni såklart gör med rätta) och syskonet får fredad tid att ostört pärla eller rita. Men att gemensam hemmatid efter förskolan ÄR en risk att pärlplattor välts ut och byggen blir förstörda, just nu, för ni föräldrar hinner ju inte punktmarkera honom gissar jag.

Ni lär ni ju få veta mer på utvecklingssamtalet, men om det varit stora problem borde de kanske flaggat tidigare? Du kan ju också höra med dem om de upplever att han är könsstereotypt bråkig eller bara "treårig".

 

[Midsommarblomster]

På dina beskrivningar tycker jag att det låter som en treåring som testar gränser och inte en pojke som testar gränser, men det vet ju du bäst. Och det är såklart inte acceptabelt att förstöra för någon annan på pin kiv men samtidigt är han tre år och kan uppenbarligen inte hålla sig från att provocera trots att ni säger till och han vet att det han gör är fel. Han kanske inte har förmågan just nu att låta bli, hemma mot sitt syskon. Och då kanske en väg framåt kan vara att dela mer på dem, så att han får känna att ni inte bara grälar på honom (vilket ni såklart gör med rätta) och syskonet får fredad tid att ostört pärla eller rita. Men att gemensam hemmatid efter förskolan ÄR en risk att pärlplattor välts ut och byggen blir förstörda, just nu, för ni föräldrar hinner ju inte punktmarkera honom gissar jag.

Ni lär ni ju få veta mer på utvecklingssamtalet, men om det varit stora problem borde de kanske flaggat tidigare? Du kan ju också höra med dem om de upplever att han är könsstereotypt bråkig eller bara "treårig".

Men du, jag förstår faktiskt inte riktigt var du vill komma? Jag skrev att jag tycker att det är en utmaning att applicera råden ur boken i praktiken, där det här var en utav anledningarna, och att verkligheten kan vara mer komplex än hur det kan låta i en bok. Jag har inte eftersökt råd, eller antytt att vår situation skulle speciell på något vis.

När du frågade om vi verkligen behöver ha nolltolerans så förklarade jag hur jag tänker. Hur vi bemöter pojkar och flickor i samhället skiljer sig åt och har ställt till det för framför allt flickor och kvinnor sedan mannaminne. Flickor har placerats mellan bråkiga pojkar i skolan för att skilja dem åt och trakasserier har avskrivits som ”retsamhet” eller att ”han gillar dig”. Det har lett män inte har behövt lära sig att de behöver bete sig och kvinnor har lärt sig att kompromissa med sina egna gränser. Jag försöker att sätta stopp för det här redan från start, i vårt hem. Jag vill signalera att hon inte behöver ta vad som helst från honom, och jag försöker signalera att han inte kommer undan med vad som helst. Detsamma gäller givetvis åt andra hållet också men det problemet har inte just vi. Jag har inte påstått att det här är ett problem för att han är en pojke. Problemet är att vi har en tendens att förvänta oss olika saker av pojkar och flickor som påverkar deras beteenden, och eftersom jag ser dessa tendenser hos våra barn redan nu så försöker jag hantera det. För mig blir det konstigt att inte kunna prata om det här utan att bli anklagad för att köna. Det är lite som att man inte skulle kunna prata om jämställdhetsproblem för vuxna utan att säga att man könar när man påstår att män gör mindre av hushållsarbetet.

Andra familjer kanske ser helt andra saker hos sina barn och då kan det säkert vara svårt att relatera till det jag skriver.

Så jag vet faktiskt inte vad det är du försöker säga mig. Att det är normalt? Ja, jag vet. Att han är 3 år och inte har förmågan att låta bli? Ja, jag vet. Att förskolan hade flaggat om det hade varit ett problem där? Ja, jag vet. Vi delar som sagt redan upp dem när vi kan. Vi försöker, faktiskt, att inte gräla med honom alls utan hitta andra sätt att avbryta situationer och.. i enlighet med boken som ändå är trådens ämne, ”fylla på hans flaskor.” Sedan vi bestämde oss för vad som finns i kategori A, och de andra kategorierna, har vi vänt på steken och pratar nästan uteslutande om: ”Jag tror att du kan! Vill du visa?”, eller ”Du är en så stor pojke nu som kan klä på dig själv!” i stället för att tjata och bråka om saker. Jag tycker en del saker börjar släppa, även om det är ett långsiktigt jobb. Jag tror, som jag skrev tidigare, att han försummats lite då hans syster har haft starka åsikter och styrt mycket, samtidigt som han plötsligt blivit större och fått en egen vilja. Men vi försöker ändra det.