Vi har som sagt i vår familj under hela vår uppväxt inte pratat så mycket om känslor, alltså inte någon av oss i familjen. Det är först på senare år när vi barn är i 30-40års åldern som vi börjat prata mer om djupare känslor. Med få undantag från tidigare skeden i livet. Så upplever iallafall jag det. Det har liksom inte varit något att prata om. Ska tillägga att det varit en trygg och kärleksfull uppväxt ändå. Bara väldigt lite prat om känslor.
Inte ens när en ung släkting dog hastigt och oväntat och alla var helt förkrossade så pratade vi om det på djupet. Jo, jag och mamma. Syskonen kunde knappt prata om det alls, och vill fortfarande undvika ämnet. Pappa pratar inte heller om det. Just när det hände och månaderna efteråt pratade vi en del, men det är fortfarande ett djupt sår. Jag valde att gå och prata med kurator i ett par veckor, och att prata om det så mycket jag klarade av med de som hade lust att lyssna.
Vi har tidigare pratat en hel del om relationer, jag och syrran, och jag har "fiskat" lite försiktigt i hur det är i nuvarande relationen, men inte velat lägga mig i för mycket. Förre sambon som min syster hade jobbade med härskartekniker och var enormt egoistisk. (Hon skulle tex inte ta jobb hon behövde pendla till, eller utbilda sig i så många år som hon planerat, eller ha vissa kläder...) Då pratade vi om att jag tyckte att hon inte verkade så lycklig och som sig själv, och annat kring hennes mående. På en del vis är nuvarande sambon "enklare".
Under hennes förra förhållande tog hon själv upp en del grejer den mannen sagt och gjort för att få min åsikt, varpå jag sa som jag uppfattade det, och det var att jag tyckte att han försökte styra henne lite för mycket. (Bland annat fick han henne att lämna ifrån sig sina husdjur för att de var störande, och hånade hennes intresse för att ställa ut dem). Hon stannade kvar i något halvår-år efter att vi diskuterat igenom läget, och blev sedan dumpad. Då träffade hon direkt den här killen hon nu lever med.
Vi har nog pratat rätt mycket om känslor och relationer sedan förre sambon, men kring nuvarande blir det ganska ytligt just om hennes liv och relationer. Det är mer undantag nu att vi pratar djupa känslor om det gäller henne. Men hon diskuterar gärna med mig om mina tankar kring mitt liv. Dock inte den döde släktingen. :-/ Vår far dricker i perioder lite mer än vad som är vettigt (och smyger med det). Det är också ett ämne hon inte vill prata om, hon viftar bort och förnekar och verkar tycka att jag överdriver. Men jag har bott mer hos föräldrarna på senare tid, så jag vet hur det egentligen är. Jag förnekade det också när mamma först tog upp det, han är bra på att smygdricka. Och pappa skäms och pratar inte alls om problemet som han oftast inte erkänner som ett problem heller. Och har aldrig sagt ett ljud till mig om det. Jag har både märkt själv och fått bekräftat från mamma om hur det ligger till.
Det blir väldigt mycket prat om barnen nuförtiden med systern och ofta lite ofokuserade samtal i telefon eftersom barnen ofta pockar på uppmärksamhet. Jag hoppas kunna komma lite närmare igen. Men på det stora har vi nog en rätt bra syskonrelation.
