Lära sig sätta gränser

alazzi

Trådstartare
Jag får ständigt höra "du är för snäll". "Sätt gränser". Jag tycker om att vara hjälpsam och "snäll" men omgivningen blir riktigt frustrerad över min oförmåga till gränssättning. Låter alltid udda vara jämt. Jag mår inte dåligt av min snällhet men visst blir jag utnyttjad. Folk räknar med att jag aldrig säjer nej.

Jag vill så gärna bli accepterad och omtyckt så det är orsaken till mitt beteende. Visst händer det att jag efteråt knyter näven i fickan när jag återigen blivit utnyttjad, men jag säjer glatt ja nästa gång någon frågar.

Jag förstår ju vad som ligger bakom och jag behöver sluta bli överkörd. Men hur tuffar man till dig utan att nästan dö när man säjer nej?
 
Jag får ständigt höra "du är för snäll". "Sätt gränser". Jag tycker om att vara hjälpsam och "snäll" men omgivningen blir riktigt frustrerad över min oförmåga till gränssättning. Låter alltid udda vara jämt. Jag mår inte dåligt av min snällhet men visst blir jag utnyttjad. Folk räknar med att jag aldrig säjer nej.

Jag vill så gärna bli accepterad och omtyckt så det är orsaken till mitt beteende. Visst händer det att jag efteråt knyter näven i fickan när jag återigen blivit utnyttjad, men jag säjer glatt ja nästa gång någon frågar.

Jag förstår ju vad som ligger bakom och jag behöver sluta bli överkörd. Men hur tuffar man till dig utan att nästan dö när man säjer nej?

Man kan vara tydlig men trevlig och svara kort.

Det är också bra att ha några standardfraser på fickan så man slipper fundera på vad man ska säga.

T ex. "nej tyvärr, det passar inte så bra". Och sen inte förklara mer. Det är lätt annars att man vill linda in sitt nej och rätt vad det är har man bokat in en annan gång istället. Får man en följdfråga säger man bara samma sak.
 
Jag tycker det är skillnad mellan att säga ja till att hjälpa till för att man vill eller för att man inte klarar av att säga nej.

Ett bra sätt att få lite perspektiv om man har en tendens att vara lite för hjälpsam är att säga "jag måste tänka på saken, jag återkommer i övermorgon/nästa vecka."
Då kan man fundera i lugn och ro hur man faktiskt vill göra — vill man hjälpa till, och har man tid med det?

Om det inte passar så bra kan man bara säga "jag har tänkt igenom saken och tyvärr kan jag inte hjälpa dig med det här."
 
Jag känner igen mig mycket i det och detta är en del av det som jag jobbar på.

Jag tror det är viktigt att jobba med sin självbild och fråga sig själv varför man har behov av att få se sig själv som den goda och varför man har behov av att få känna sig så och få det bekräftat. Ibland har jag insett att jag lagt över ansvaret på den andra personen och tyckt att den utnyttjar mig och att jag själv är offret. Jag började fråga mig själv vad jag fick ut av att alltid ställa upp och låta folk trampa på en och jag insåg att det bekräftade hur jag såg på mig själv

Jag har börjat förändra mig själv gällande det och det har inneburit att vissa relationer har förändrats. Vissa personer tycker det är jättebra att jag blivit mer tydlig och andra gillar det inte alls.
 
Tänk "vems är problemet?".
Inte är det ditt.
Om du säger nej ska du inte ha dåligt samvete eller må dåligt över det.

Och som andra säger, säg att du ska fundera.

Jag lärde mig den hårda vägen av min far, att de orden betydde nej, fast han inte ville säga det.
Fast jag fick aldrig något svar ö h t så jag tycker att du ska ge dem/h*n besked.
 
Jag får ständigt höra "du är för snäll". "Sätt gränser". Jag tycker om att vara hjälpsam och "snäll" men omgivningen blir riktigt frustrerad över min oförmåga till gränssättning. Låter alltid udda vara jämt. Jag mår inte dåligt av min snällhet men visst blir jag utnyttjad. Folk räknar med att jag aldrig säjer nej.

Jag vill så gärna bli accepterad och omtyckt så det är orsaken till mitt beteende. Visst händer det att jag efteråt knyter näven i fickan när jag återigen blivit utnyttjad, men jag säjer glatt ja nästa gång någon frågar.

Jag förstår ju vad som ligger bakom och jag behöver sluta bli överkörd. Men hur tuffar man till dig utan att nästan dö när man säjer nej?
Du skriver att du inte mår dåligt av det men samtidigt känner du dig utnyttjad och du gör det för att bli accepterad. Fundera då på, om du har ett problem, något du behöver hjälp med, hur många av de som tar förgivet att du kommer ställa upp nästa gång skulle ställa upp på dig?

Jag har alltid varit den snälla, den som alltid har fixat allt, som har slagit knut på mig själv för att hjälpa andra, fixa allt ifrån att ta hand om deras barn fast jag varken hade tid eller ork till att låta folk bo gratis hemma hos mig under längre perioder och det trots att jag inte fick något som helst tillbaka. Inte ens ett tack många gånger. Jag tänkte att jag inte heller behövde det, jag klarade alltid mig själv och la aldrig mina problem på någon annan eller bad någon om hjälp för även om jag ibland kände mig väl mycket utnyttjad så ansåg jag mig inte ha rätten till att säga nej till någon som bad om hjälp och jag ansåg inte att jag hade något värde och fick därmed inte vara till besvär för andra. De gånger jag var tvungen att be om hjälp betalade jag alltid ordentligt för mig trots att jag var fattig. Jag skulle aldrig drömma om att någon skulle hjälpa mig gratis eller ens vilja hjälpa mig utan att få betalt.

Men, faktum är, alla de som jag har hjälpt som aldrig sa tack och som alltid tog förgivet att jag skulle plocka upp spillrorna efter dem när de krånglade till sina liv och som tog förgivet att jag alltid skulle finnas där för dem de var aldrig mina vänner. Vänskap är inte att alltid ställa upp och hjälpa andra. Vänskap är att lyfta varandra och hjälpa varandra för att man vill, inte för att man inte kan säga nej.

När jag slutade hjälpa blev jag väldigt ensam. Det var en stor sorg att inse att de jag hade trott var mina vänner faktiskt inte var det. Samtidigt började jag se på mig själv på ett annat sätt. Jag har ett värde även om jag säger nej, även om jag inte ställer upp trots att jag knappt håller mig över vattenytan själv eller om jag säger nej för att jag faktiskt inte vill. Varför jag säger nej är inte relevant utan andra får helt enkelt acceptera att mitt svar var nej.

När jag slutade vara den som alltid ställde upp fanns det plötsligt en möjlighet att hitta riktiga vänner. Vänner som inte kräver att jag ska vara den som hjälper i alla lägen utan där vi lyfter varandra och där man kan säga nej utan att den andre blir sur. Sådana människor finns faktiskt, sådana där som inte ser en som en betjänt som bara ska ställa upp utan som faktiskt ser ett värde i andra sidor hos en. Du är också värd sådana vänner!
 
@TinyWiny väldigt bra poänger! Jag tycker det är viktigt att tänka på att vänskap inte betyder att den ena parten ska göra saker för den andra. Vänskap ska vara glädje och gemenskap.

Vissa människor får man helt enkelt släppa eftersom deras syn på vänskapen är annorlunda än ens egen.

Jag blev själv tvungen att "göra slut" med en kompis för några år sedan pga personen inte kunde acceptera att jag inte ville/orkade hjälpa hen med en massa saker hela tiden.

När jag sa att det inte var en så bra idé att jag hjälpte till, blev personen väldigt dramatisk: "jag har ingen annan än dig att fråga." 🙄 Vilket jag tyckte var väldigt jobbigt eftersom personen frågade så ofta och jag helt enkelt inte hade nån extra energi till saken då.

Så efter att jag försökt ta upp saken med personen lugnt och sansat ett par gånger, men det inte hjälpte, bestämde jag mig för att kapa kontakten. Tråkigt men det kändes som det enda rätta.
 
Lyckades precis (med tungt samvete) säja nej till dottern som ville låna min bil för att köra långt. Ja, min bil är bättre och bekvämare men hon har en egen bil. Men jag mår dåligt av att inte säja ja så jag måste få skriva av mig på Buke. Japp. Jag har verkligen problem med att säja nej. Men jag måste sätta gränser. Jag vill verkligen inte låna ut min bil.
 
Lyckades precis (med tungt samvete) säja nej till dottern som ville låna min bil för att köra långt. Ja, min bil är bättre och bekvämare men hon har en egen bil. Men jag mår dåligt av att inte säja ja så jag måste få skriva av mig på Buke. Japp. Jag har verkligen problem med att säja nej. Men jag måste sätta gränser. Jag vill verkligen inte låna ut min bil.

Och din dotter har en egen bil. Det tycker jag inte att du behöver ha dåligt samvete för. (Inte så lätt att bara släppa det kanske men försök.)
 
Lyckades precis (med tungt samvete) säja nej till dottern som ville låna min bil för att köra långt. Ja, min bil är bättre och bekvämare men hon har en egen bil. Men jag mår dåligt av att inte säja ja så jag måste få skriva av mig på Buke. Japp. Jag har verkligen problem med att säja nej. Men jag måste sätta gränser. Jag vill verkligen inte låna ut min bil.
Känn dig stolt över dig själv att du sa nej! Jag förstår att det var svårt så du ska verkligen känna dig nöjd över att du orkade/fixade att säga nej.

Att börja sätta gränser är svårt och kommer nog vara svårt ett bra tag, kanske alltid lite svårt. Men det blir lättare med tiden och mer naturligt för en själv.
 
Åh vad jag känner igen mig i det här. Jag har samma dilemma. Dels på jobbet, jag har varit visstidsanställd länge (över tre år), och fick min första fasta tjänst innan sommarsemestern. Både min chef och mina kollegor har kunnat "utnyttja" mig (och mina få andra kollegor som suttit i samma sits) under hela den här perioden eftersom de vet att jag aldrig skulle säga nej till någonting de ber om, av skräck för att inte verka samarbetsvillig och riskera att inte få vara kvar. Jag har ställt upp på en massa grejer, allt från att ta på mig extra arbetsuppgifter, till att anordna fikatillfällen så att folk får träffas under pandemin under ordnade former utomhus, till att flytta på min semester och jobba i mellandagarna för att "folk med barn" ska få vara lediga.

Nu har jag faktiskt vågat nämna för min chef att jag faktiskt har väldigt mycket att göra på jobbet med mina ordinarie arbetsuppgifter just nu, och att "anordna fika" och liknande grejer inte riktigt är på min önskelista just för tillfället. Han tog det faktiskt bra, så det tar jag som en seger i min "rehabilitering".

Däremot har jag samma problem med en "vän"/bekant som bara utnyttjar mig som sopkorg när hen antingen är sur och arg för något som alla andra, mer närstående vänner till vederbörande, förmodligen tröttnat på att lyssna på, eller när hen vill skryta om sig själv. Hör jag av mig till personen först svarar denne oftast inte alls. Vilket jag definitivt hade kunnat leva med om vår relation hade runnit ut i sanden och personen inte tre veckor senare skickar 87000 skrytiga meddelanden där hen samtidigt passar på att trycka ner mig/mina grejer så att det är tydligt att jag aldrig kommer bli lika "lyckad" som personen. Svarar jag inte fortsätter personen bara att skicka, så ignorans funkar inte heller. Det är en person som jag måste fortsätta träffa i vardagen och där jag bara skulle skadas ännu mer om vi blev ovänner, så jag vet inte riktigt hur man ska bemöta problemet heller.

Nästan lustigt att den här tråden dök upp med nya inlägg precis just idag, jag missade den när den var "ny" och just idag var jag ganska nere och ledsen för att den här "vännen" var påfrestande igår. Skönt att läsa att andra ändå varit med om samma sak.
 
Lyckades precis (med tungt samvete) säja nej till dottern som ville låna min bil för att köra långt. Ja, min bil är bättre och bekvämare men hon har en egen bil. Men jag mår dåligt av att inte säja ja så jag måste få skriva av mig på Buke. Japp. Jag har verkligen problem med att säja nej. Men jag måste sätta gränser. Jag vill verkligen inte låna ut min bil.
Vad bra att du klarade av att säga nej!

Om dottern har en egen bil och du inte vill så är det klart att du inte ska låna ut din bil.

Ha inte dåligt samvete för det här. Det är dessutom bara bra för ungdomar att lära sig hantera ett nej, dvs hantera besvikelser.
 
Vill bara säga heja dig, Alazzi, ta ingen skit! Du har fått betala ett alldeles för högt pris genom åren för att du har varit tillmötesgående och snäll och satt andra före dig själv. Jag tycker verkligen att du ska sätta dig själv först oftare för du är värd det!
 
Åh vad jag känner igen mig i det här. Jag har samma dilemma. Dels på jobbet, jag har varit visstidsanställd länge (över tre år), och fick min första fasta tjänst innan sommarsemestern. Både min chef och mina kollegor har kunnat "utnyttja" mig (och mina få andra kollegor som suttit i samma sits) under hela den här perioden eftersom de vet att jag aldrig skulle säga nej till någonting de ber om, av skräck för att inte verka samarbetsvillig och riskera att inte få vara kvar. Jag har ställt upp på en massa grejer, allt från att ta på mig extra arbetsuppgifter, till att anordna fikatillfällen så att folk får träffas under pandemin under ordnade former utomhus, till att flytta på min semester och jobba i mellandagarna för att "folk med barn" ska få vara lediga.

Nu har jag faktiskt vågat nämna för min chef att jag faktiskt har väldigt mycket att göra på jobbet med mina ordinarie arbetsuppgifter just nu, och att "anordna fika" och liknande grejer inte riktigt är på min önskelista just för tillfället. Han tog det faktiskt bra, så det tar jag som en seger i min "rehabilitering".

Däremot har jag samma problem med en "vän"/bekant som bara utnyttjar mig som sopkorg när hen antingen är sur och arg för något som alla andra, mer närstående vänner till vederbörande, förmodligen tröttnat på att lyssna på, eller när hen vill skryta om sig själv. Hör jag av mig till personen först svarar denne oftast inte alls. Vilket jag definitivt hade kunnat leva med om vår relation hade runnit ut i sanden och personen inte tre veckor senare skickar 87000 skrytiga meddelanden där hen samtidigt passar på att trycka ner mig/mina grejer så att det är tydligt att jag aldrig kommer bli lika "lyckad" som personen. Svarar jag inte fortsätter personen bara att skicka, så ignorans funkar inte heller. Det är en person som jag måste fortsätta träffa i vardagen och där jag bara skulle skadas ännu mer om vi blev ovänner, så jag vet inte riktigt hur man ska bemöta problemet heller.

Nästan lustigt att den här tråden dök upp med nya inlägg precis just idag, jag missade den när den var "ny" och just idag var jag ganska nere och ledsen för att den här "vännen" var påfrestande igår. Skönt att läsa att andra ändå varit med om samma sak.
Jag är bemanningsanställd och har ingen jobbsäkerhet alls. Det påverkar massor. Man kan inte vara "besvärlig" för då förlorar man jobbet direkt. Om någon har läst om hur Amazon och Zalando anställda har det på jobbet så är det precis så mina arbetsplatser har varit. Håll käften. Bli inte sjuk. Kom i tid.
 
Vill bara säga heja dig, Alazzi, ta ingen skit! Du har fått betala ett alldeles för högt pris genom åren för att du har varit tillmötesgående och snäll och satt andra före dig själv. Jag tycker verkligen att du ska sätta dig själv först oftare för du är värd det!
Tack❤❤❤det värmer
 
Jag tänker ett par olika saker om det här:

Dels heja dig!

Dels kan det, om självbilden och det upplevda egenvärdet, hänger på självdestruktiv snällhet vara superjobbigt att möta de inre reaktionerna på att säga nej. Om det i sin tur blir så intensivt att en säger ja mot sin vilja eller mot sina behov, eller att det resulterar i andra självdestruktiva handlingar för ångesthantering, har det ibland hjälpt mig att säga något i stil med ”jag hör att du vill ha hjälp med x. Hoppas verkligen det löser sig för dig. Jag kan inte göra det.” För mig har det funnits en poäng i att få uttrycka välviljan, men med ord. Och påminna mig om den efteråt när det blir jobbigt. Eller gå in med en hjälp som JAG är ok med om situationen är tillräckligt sund.

Dels har jag upplevt ett behov av att faktiskt få utlopp för min generositet och hjälpsamhet på ett konstruktivt sätt, i andra sammanhang. När det bara finns möjlighet till snällhet som skadar en själv är det lätt att känna att snällheten är felet, men det stämmer inte. För den som är generös kan livet bli tomt i ett skede när vi begränsar självdestruktiv snällhet. För mig har det varit gott att tänka ut andra, konstruktiva, sätt och kontexter att rikta min välvilja. Det bygger såklart på att utveckla förmåga att känna orsaken bakom att säga ja, att nysta upp vad som driver en och kunna märka skillnad på om det är konstruktivt eller inte. Det tar tid men jag har vunnit livskvalitet på att försöka.

För mig har det precis som flera andra skriver, hjälpt att ta betänketid/inte svara direkt. Även att sätta mig själv i min kalender så det ser/är bokat, har hjälpt mig. Förut hade jag ett låtsasnamn jag skrev in i jobbkalendern så att jag (och andra som råkade se min kalender) skulle fatta att det inte gick att klämma in mer jobb där. Ganska snabbt kom jag på att skriva in mitt eget namn där. Det var verkligen en vändpunkt! Vi är värda tid för oss och våra syften i vårt eget liv.
 

Liknande trådar

Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 502
Senast: Imna
·
Äldre Sitter nu och känner mig totalt slutkörd, trots flera dagars ledighet från jobbet, trevligt folk omkring mig som jag är jätteglad över...
2
Svar
33
· Visningar
7 745
Övr. Barn Nu har jag så mycket funderingar i mitt huvud så jag tror snart att det sprängs. Måste ventilera mina känslor lite. Kanske finns det...
Svar
1
· Visningar
1 293
Senast: Badger
·
Övr. Barn Har en 8-årig son som har det lite jobbigt med sina känslor. Han har, och har länge haft det väldigt jobbigt och svårt med att visa och...
2
Svar
22
· Visningar
7 281
Senast: MiniLi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp