Läser en bok

Jag har börjat läsa en bok om schematerapi och har precis kommit igenom inledningen. Där fanns alla livsteman presenterade och jag kände igen mig i mycket. Jag känner mig rätt knepig faktiskt som kände igen mig i det mesta faktiskt. Det verkar finnas många problem att jobba med.

Nu har jag börjat läsa första kapitlet om det första livstemat. Men så kommer jag till avsnittet om vad man kan göra för att förändra sitt livstema och en sån sak är att känna efter. Känna efter! Alltså, jag vet inte vad jag känner. Men när jag får panik så känner jag det definitivt. Men att gå tillbaka till barndomen och känna efter vad man kände då... det känns helt omöjligt.

Jag hyste lite hopp om att det kunde vara en terapiform som kunde passa mig, men nu tvekar jag. Jag vet inte viken typ av terapi som skulle kunna funka för mig. Habiliteringen kanske vet?

 

[Libbsticka]

Du har autism? Är blodfobin traumakopplad? Om du har autism pluss trauma skulle jag avråda från att känna efter. Min erfarenhet är att det kan vara direkt skadligt

 

[Wille]

Du har autism? Är blodfobin traumakopplad? Om du har autism pluss trauma skulle jag avråda från att känna efter. Min erfarenhet är att det kan vara direkt skadligt

Ja, jag har en autismdiagnos. Blodfobin är traumakopplad men det är inte den jag tänkte jobba med, utan allt annat skit jag råkat ut för. Blodfobin jobbar jag med just nu tillsammans med terapeut, men jag måste ju vidare efter den terapin och ta tag i övriga problem.

Varför är det skadligt att känna efter?

Schematerapi är inte för behandling av fobier utan livsteman.

 

[TeamLundVer]

Jag har börjat läsa en bok om schematerapi och har precis kommit igenom inledningen. Där fanns alla livsteman presenterade och jag kände igen mig i mycket. Jag känner mig rätt knepig faktiskt som kände igen mig i det mesta faktiskt. Det verkar finnas många problem att jobba med.

Nu har jag börjat läsa första kapitlet om det första livstemat. Men så kommer jag till avsnittet om vad man kan göra för att förändra sitt livstema och en sån sak är att känna efter. Känna efter! Alltså, jag vet inte vad jag känner. Men när jag får panik så känner jag det definitivt. Men att gå tillbaka till barndomen och känna efter vad man kände då... det känns helt omöjligt.

Jag hyste lite hopp om att det kunde vara en terapiform som kunde passa mig, men nu tvekar jag. Jag vet inte viken typ av terapi som skulle kunna funka för mig. Habiliteringen kanske vet?

Jag går hos psykolog just nu för att bearbeta allt skit från barndomen och just nu har vi börjat prata om enskilda händelser och hur det kändes då samt hur det känns nu. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag har huvudvärk och mår illa när jag ska dit. Skakar okontrollerat några timmar efteråt och mår uppriktigt skit. Sist pratade vi om att försöka hitta ett sätt att bearbeta det på och prata om det utan att jag tar skada. Jag vet inte vad som är rätt för mig men när jag kom hem så påbörjade jag en tavla som jag tror representerar hur det känns. Lilla jag i mitten av en tornado med ett stort mörker utanför. Frågan är väl hur jag tar mig igenom det och räddar mitt lilla jag. Jag vet inte, på något sätt kändes det lättare att måla hur jag känner än prata om det. Blir mindre sårbart då.

Jag svamlar mest men ville förklara att jag förstår hur svårt det är att känna sådant som man lagt ett helt liv på att trycka undan i själens mörka hörn.

 

[tuaphua]

Jag tror att oberoende terapiform så kan man nog behöva hjälp av en bra terapeut att hitta känslorna när det är mer än att man har något litet småproblem.
Speciellt när det är en hel del trauman man utsatts för i unga år så kan man ju utvecklat starka copingstrategier, tryckt undan känslor etc och till slut nått ett stadie där man blivit låst och behöva hjälp att låsa upp så att säga.
Det kan vara svårt och omöjligt att för egen maskin veta var man ska börja, hur man ska nå känslorna etc.

Att "känna efter" kan man få hjälp med genom att terapeuten hjälper till fråga saker om ens liv och att man gemensamt nystar i de saker som varit svåra. Terapeuten kan då hjälpa en komma in i de känslorna genom att prata om situationen, vad som sagts/gjorts och få en att gå tillbaks dit mer för att lösa de sakerna. Så man sen kan gå vidare.
Jag tror ingen vettig terapeut bara kommer be dig känna efter. Kan du inte känna så är det ju vad man då får hjälp med först.