Lätt för tårar, vad gör man?

Åh vad jag känner igen mig! Jag har börjat bli känsligare med åren tycker jag :cautious: Jag gråter speciellt vid konflikter. Jag har nog blivit konflikträdd och därmed när stressen släpper ögonblicket efteråt så kommer tårarna, och hela dagen blir förstörd :meh: Jag har insett att det är oftast bara att åka hem eller spendera några timmar för mig själv för jag blir så känslig att tårarna spiller lätt över bara av att tänka på det några timmar efter jag lugnat mig. Nästa dag är jag inte alls lika känslig.
Det är irriterande dock! Jag är ju egentligen arg, och så gråter jag, och då blir jag irriterad på mig själv också :cautious:

Jag har alltid varit konflikträdd och det hjälper ju inte mot gråtandet heller tyvärr! Speciellt när jag hamnar i konflikt som absolut inte var menat att bli konflikt!
 
Det har hänt att jag också skrattat för att det är så fånigt, som när vi satt på ett ”avslutande” samtal på sonens förra förskoleavd. Då grinar jag för att jag varit så jäkla nöjd med personalen och skrattar för att jag grinar!
Det är ju nåt slags acceptans, och tar udden ur det något. :)
 
Jag har alltid varit konflikträdd och det hjälper ju inte mot gråtandet heller tyvärr! Speciellt när jag hamnar i konflikt som absolut inte var menat att bli konflikt!
Jag försöker säga åt mig själv att sätta gränser och stå för mig, det är väl då det kan bli konflikter och tårarna rinner till om den andra sätter upp tillbaka.
Fast jag har inte det problemet med mina föräldrar :D:heart
 
Om jag känner att tårarna börjar komma i situationer där jag blir "akutblödig" men vill hålla ihop så brukar jag pressa lillfingernageln jättehårt under tumnageln. Brukar hjälpa för mig.
 
  • Gilla
Reactions: rtf
Jag har också jättelätt för att gråta. Har alltid haft nära till tårar oavsett vad för känsla jag känner. Sorg, glädje, lycka, ilska, frustration, smärta, rädsla osv. Jag börjar också lätt gråta om någon annan i samma rum (eller på tv) gråter. Sympatigråt...
Jag upplever, som @Cherarriduracell skrev, att det mest är omgivningen som blir illa berörda/obekväma. Men visst kan det vara jobbigt. Speciellt när andra som gråter ber om ursäkt för det och jag känner att jag kanske också borde göra det. Men det har jag slutat med nu. Varför be om ursäkt för att ha starka känslor?
 
Jag har också jättelätt för att gråta. Har alltid haft nära till tårar oavsett vad för känsla jag känner. Sorg, glädje, lycka, ilska, frustration, smärta, rädsla osv. Jag börjar också lätt gråta om någon annan i samma rum (eller på tv) gråter. Sympatigråt...
Jag upplever, som @Cherarriduracell skrev, att det mest är omgivningen som blir illa berörda/obekväma. Men visst kan det vara jobbigt. Speciellt när andra som gråter ber om ursäkt för det och jag känner att jag kanske också borde göra det. Men det har jag slutat med nu. Varför be om ursäkt för att ha starka känslor?
Man ska ju inte behöva be om ursäkt för sina känslor och som igår när jag pratade med mamma om detta så sa hon att det verkligen alltid varit såhär, hon tog (återigen haha) upp när jag var kanske fem sex år och bröt ihop för att vi skulle byta parkeringsplats :angel:
 
Jag är exakt åt det motsatta hållet. Så jag kan ju inte riktigt relatera personligen.
Men jag har mött människor i vardagen som har lätt att gråta och jag tänkte att det kanske ger dig något att få det hela ur ett annat perspektiv?

Människor som tårar upp men ändå håller tråden och resonemanget har jag absolut inga problem med! Vi är alla olika. Och som fulgrinare själv, så tycker jag att det kan se lite värdigt ut att hålla huvudet klart samtidigt som tårarna faller. Klart jag kan bli lite tafatt ibland, men då är det skönt att den som gråter avdramatiserar lite med typ "Äsch, jag grinar för allt!" Då kan jag fortsätta.

Min sambo är mellanläget. När han blir ledsen så kan han tappa modet och tråden. Då behöver han lite försäkran om att allt är ok. Åså kan man fortsätta. Det tog ett tag för mig att klura ut, eftersom han hade svårt att utrycka att "jag behöver dethär när det såhär" och det hade nog varit skönt för oss båda om han kunnat förklara eftersom jag inte funkar likadant.

Däremot dom som tappar helt fattningen och blir oresonliga.. Tex. Om varan dom ville ha är slut för säsongen. Där har jag ett problem. Jag får intrycket att dom kan magiskt bråka fram en sak som har varit slut en vecka. Och då sjunker dom på vuxenskalan.

Hoppas det hjälpte er litegrann!
 
Jag känner också igen mig!

Eller mest i konflikter eller om jag känner mig kränkt.

Jag är en riktig fulgråtare också vilket gör att jag har svårt att hålla en konversation när jag gråter, börjar ofta hyperventilera och får bara ur mig enstaka ord.

Jag har inget bra sätt att hantera det på tyvärr. Eller, jag försöker ibland ta saker skriftligt eftersom det går bättre men det funkar inte i alla situationer. Jag har också sagt till min chef bla att jag har lätt för att gråta så att han är medveten om det. Ofta behöver jag gå ifrån för att få gråta klart och så kan man förhoppningsvis fortsätta samtalet dagen efter.

Jag tycker det är väldigt jobbigt eftersom jag upplever att jag uppfattas som svag eller väldig känslostyrd vilket inte känns positivt om jag vill göra karriär.
 
Jag kan ibland när jag märker att tårarna är på väg stoppa dem genom att tillfoga mig själv smärta. Om jag tex biter mig i fingret/handen jättehårt, så kan tårarna komma av sig. Ibland har jag bitit så att jag blöder, och då tänker jag "vilket är mest stört egentligen - att fälla några tårar eller bita sönder sig själv?".... :p Så jag försöker jobba på att acceptera tårarna istället, och låta dem rinna medans jag bara fortsätter att prata eller göra det jag nu höll på med. Ju längre jag har kommit i att acceptera att tårarna rinner, desto lättare har det blivit för mig att lugnt och avslappnat kunna fortsätta prata eller göra det jag gör.
 
Jag har jättelätt för att börja gråta, om jag blir ledsen, om jag hamnar i konflikt, om jag blir rädd eller tex som när sonen skulle byta förskoleavdelning. Jag var så himla nöjd med den han gick på så då grinade jag för det.
Ibland kan det absolut vara bra att visa känslor, men det är inte kul när jag grinar för allt. Det känns inte alltid jätteseriöst. Det har alltid varit så, så inget nytt på tapeten. Men finns det något man kan göra åt det? Jag är less på att grina för allt. Jag vill kunna ge ett vuxet och seriöst intryck trots tex konflikt. Är det någon som känner igen sig?
Ja. Jag hatar det, och har tyvärr ingen lösning...
 
Det är lika för mig, så frustrerande och jobbigt! Det har blivit bättre vill jag inbilla mig och jag försöker acceptera det och de se som något positivt. Att ha den där ventilen när känslorna bubblar över och att de inte är hela världen att gråta.
 
Jag känner igen mig. Egentligen tycker jag att det är rätt okej, men när jag är upprörd eller arg tar ingen mig på allvar eftersom tårarna rinner. Eller att folk tycker jag överreagerar eftersom jag gråter. Det tycker jag är jobbigt, vilket så klart gör att jag gråter ännu mer.
 
Jag känner igen mig. Egentligen tycker jag att det är rätt okej, men när jag är upprörd eller arg tar ingen mig på allvar eftersom tårarna rinner. Eller att folk tycker jag överreagerar eftersom jag gråter. Det tycker jag är jobbigt, vilket så klart gör att jag gråter ännu mer.
Precis så. Väldigt frustrerande :(
 
Jag känner igen mig! Jag gråter lätt, sympatigråter eller kan gråta när jag ser något fint eller om någon är snäll. Det tycker jag är okej, däremot ogillar jag att gråta när jag blir arg, vilket jag försöker jobba med

Jag vill kunna säga ifrån och stå upp för mig själv, lättheten till tårar om jag blir orättvist behandlad gör ofta att fokus blir fel liksom. Om någon blir arg på mig vill jag stå upp för min åsikt på ett lite mer respektingivande sätt än att börja böla. Tycker jag har blivit lite bättre genom att försöka lugna ner mig innan jag pratar och försöka hålla talet lugnt och sakligt och hålla känslorna lite utanför ämnet.
 
Jag har jättelätt för att börja gråta, om jag blir ledsen, om jag hamnar i konflikt, om jag blir rädd eller tex som när sonen skulle byta förskoleavdelning. Jag var så himla nöjd med den han gick på så då grinade jag för det.
Ibland kan det absolut vara bra att visa känslor, men det är inte kul när jag grinar för allt. Det känns inte alltid jätteseriöst. Det har alltid varit så, så inget nytt på tapeten. Men finns det något man kan göra åt det? Jag är less på att grina för allt. Jag vill kunna ge ett vuxet och seriöst intryck trots tex konflikt. Är det någon som känner igen sig?
*räcker upp en hand*
Jag är lika dan.
Gråter när jag är arg/frustrerad, när jag är ledsen, när jag är trött och ibland även av glädje.
Säger som @lil-sis blev lite bättre när man accepterat att det är så man är. Men någon lösning har jag inte hittat.
Väldigt enerverande med dessa tårar...
 
Jag jobbar ju mycket med sonen att det är okey att vara ledsen och gråta, speciellt eftersom han är kille o de ofta uppfostras (enligt studier) till att inte gråta och visa känslor. Ändå tycker jag det är så jobbigt att gråta ofta själv!

Tycker det är ytterligare en anledning till att acceptera dina egna tårar. Jag växte upp i en familj där varken mamma eller pappa grät (eller visade särskilt mycket känslor alls förutom glädje) och blev alltid tillsagd att "du behöver inte gråta". Tror dock att det som satte sig mest i mig var just att se att så fort mina föräldrar blev känslosamma så kom skammen. Barn märker sånt. Idag ser jag min närhet till gråt som en styrka, men var länge väldigt destruktiv mot mig själv. Kan tillägga att jag är kille. Konstigt nog är det också pappa som blivit mer accepterande av sina egna känslor med tiden (och mina). Mamma är fortfarande skamsen och censurerar sig själv och mig och det är så himla jobbigt och destruktivt att jag knappt orkar vara runt henne trots att jag är långt in i vuxenlivet nu.
 
Jag är exakt åt det motsatta hållet. Så jag kan ju inte riktigt relatera personligen.
Men jag har mött människor i vardagen som har lätt att gråta och jag tänkte att det kanske ger dig något att få det hela ur ett annat perspektiv?

Människor som tårar upp men ändå håller tråden och resonemanget har jag absolut inga problem med! Vi är alla olika. Och som fulgrinare själv, så tycker jag att det kan se lite värdigt ut att hålla huvudet klart samtidigt som tårarna faller. Klart jag kan bli lite tafatt ibland, men då är det skönt att den som gråter avdramatiserar lite med typ "Äsch, jag grinar för allt!" Då kan jag fortsätta.

Min sambo är mellanläget. När han blir ledsen så kan han tappa modet och tråden. Då behöver han lite försäkran om att allt är ok. Åså kan man fortsätta. Det tog ett tag för mig att klura ut, eftersom han hade svårt att utrycka att "jag behöver dethär när det såhär" och det hade nog varit skönt för oss båda om han kunnat förklara eftersom jag inte funkar likadant.

Däremot dom som tappar helt fattningen och blir oresonliga.. Tex. Om varan dom ville ha är slut för säsongen. Där har jag ett problem. Jag får intrycket att dom kan magiskt bråka fram en sak som har varit slut en vecka. Och då sjunker dom på vuxenskalan.

Hoppas det hjälpte er litegrann!

Jag brukar vara ”klar” i huvudet trots tårar och kunna prata samtidigt, alltid nåt! Tack för utifråntankar!
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Som en uppdatering på gamla tråden, så blev jag "av med jobbet". Fick besked om detta idag, att jag inte fick en tillsvidareanställning...
Svar
19
· Visningar
2 686
Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 487
Senast: miumiu
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 992
Senast: mars
·
  • Artikel
Dagbok När jag gjorde recap av mitt kärleksliv här i dagboken för ett tag sen utelämnade jag såklart en massa personer som av en eller annan...
Svar
0
· Visningar
370
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • LGCT Stockholm
  • Födda -21
  • Dressyrsnack 17

Omröstningar

Tillbaka
Upp