Lätt för tårar, vad gör man?

[Fille]

Jag har jättelätt för att börja gråta, om jag blir ledsen, om jag hamnar i konflikt, om jag blir rädd eller tex som när sonen skulle byta förskoleavdelning. Jag var så himla nöjd med den han gick på så då grinade jag för det.
Ibland kan det absolut vara bra att visa känslor, men det är inte kul när jag grinar för allt. Det känns inte alltid jätteseriöst. Det har alltid varit så, så inget nytt på tapeten. Men finns det något man kan göra åt det? Jag är less på att grina för allt. Jag vill kunna ge ett vuxet och seriöst intryck trots tex konflikt. Är det någon som känner igen sig?

 

[lil-sis]

Jag har mest acccepterat att jag gör så. Har lite bättre kontroll över det efter acceptansen.

Men jag tycker inte att tårar eller ej avgör hur vuxet man uppfattas i hanteringen av en konflikt utan vad man faktiskt gör i övrigt.

 

[Voeux]

Jag tänker att gråt är en konsekvens att att känna starka känslor inför någonting. Känns någonting väldigt starkt så är det nog svårt att välja att hindra tårarna om de kommer. Så jag hade nog börjat i andra änden, finns det saker som du känner väldigt starkt inför som du inte vill känna starkt inför? Går det att göra någonting åt det?

Om det känns okej att ha starka känslor men inte gråta så hade jag nog snarare kört på strategin att helt enkelt bara låta den reaktion som kommer att komma. Det är okej att gråta, jag gör det också rätt ofta.

 

[Fille]

Jag har mest acccepterat att jag gör så. Har lite bättre kontroll över det efter acceptansen.

Men jag tycker inte att tårar eller ej avgör hur vuxet man uppfattas i hanteringen av en konflikt utan vad man faktiskt gör i övrigt.

Jag har för det mesta accepterat det men just nu är jag less på det... Jag tror jag överlag uppfattas som ”vuxen och ordentligt” eller vad man ska säga, känns lite märkligt att skriva det, men när tårarna kommer känner jag mig som ett barn för stunden!

 

[Cherarriduracell]

Jag gråter också jättelätt. Störs i te så mycket av det själv, har accepterat att det är så bara. Behöver inte ens känna särskilt starkt för att gråta. Det är mest omgivningen som blir illa berörda. Jag tycker att det är rätt tråkigt att man generellt blir så "obekväm" av känsloyttringar att jag typ tänker att mitt gråtande är en samhällsinsats. Man mår inte alltid bra och man är inte alltid glad.

 

[Fille]

Jag tänker att gråt är en konsekvens att att känna starka känslor inför någonting. Känns någonting väldigt starkt så är det nog svårt att välja att hindra tårarna om de kommer. Så jag hade nog börjat i andra änden, finns det saker som du känner väldigt starkt inför som du inte vill känna starkt inför? Går det att göra någonting åt det?

Om det känns okej att ha starka känslor men inte gråta så hade jag nog snarare kört på strategin att helt enkelt bara låta den reaktion som kommer att komma. Det är okej att gråta, jag gör det också rätt ofta.

Gråten kommer väldigt spontant för det mesta! Ibland försöker jag tänka att gråt inte nu, då gråter jag bara ännu mer... De flesta tycker nog att det är okey med gråt och jag kan ju verkligen inte rå för det. Oftast har jag väldigt bra självförtroende men också lite kontrollfreak så kanske därför jag tycker det är jobbigt, när jag inte kan kontrollera gråten?

 

[Fille]

Jag gråter också jättelätt. Störs i te så mycket av det själv, har accepterat att det är så bara. Behöver inte ens känna särskilt starkt för att gråta. Det är mest omgivningen som blir illa berörda. Jag tycker att det är rätt tråkigt att man generellt blir så "obekväm" av känsloyttringar att jag typ tänker att mitt gråtande är en samhällsinsats. Man mår inte alltid bra och man är inte alltid glad.

Jag jobbar ju mycket med sonen att det är okey att vara ledsen och gråta, speciellt eftersom han är kille o de ofta uppfostras (enligt studier) till att inte gråta och visa känslor. Ändå tycker jag det är så jobbigt att gråta ofta själv!

 

[EmmaBovary]

Jag fungerar också så ungefär, gråter väldigt lätt. Det har blivit enklare att acceptera med åren, och jag brukar liksom prata om att jag gråter för allt i samband med tillfällen då andra kanske förvånas något. För att avdramatisera både för dem och mig.

 

[lil-sis]

Jag jobbar ju mycket med sonen att det är okey att vara ledsen och gråta, speciellt eftersom han är kille o de ofta uppfostras (enligt studier) till att inte gråta och visa känslor. Ändå tycker jag det är så jobbigt att gråta ofta själv!

Jag blir skitirriterad på mig själv när jag känner att tårarna börjar rinna.

 

[MiniLi]

Jag har också nära till tårar, det är normalt och inget konstigt. Vi månniskor mår inte bra om vi försöker kontrollera och dölja känslor, det riskerar bara att öka känslornas intensitet och skapa andra problem.

Försök hitta acceptans både för dina känslor och känslouttryck, det är sunt och bra!
Acceptans är dessutom bra om vi vill reglera känslor, större chans att känslans intensitet minskar om vi accepterar.
Kanske låter lite omvänt men så funkar vi

 

[clusia]

Jag gråter också jättelätt. Började gråta när vi berättade för dotterns gamla föris att hon skulle sluta, har även gråtit inför min chef och mina kollegor när grejer kaosat. Har väl också accepterat att jag är sån. Gråtandet bidrar till att jag är extremt kortsint. Bryter ihop och går vidare helt enkelt så jag tycker ändå att är lite skönt, om jag jämför med andra som har ångest i veckor för något jag glömt ens har hänt.

 

[nightcrawler]

Gråter åxå jättelätt. Tycker det är skitjobbigt. Börjar tårarna rinna så finns det inget stopp om jag är ledsen. Är det av nån annan orsak så blir det inte lika mycket men då blir jag bara förbannad/ mer förbannad istället. Det spär på humöret. Jättestörigt

 

[Fille]

Jag fungerar också så ungefär, gråter väldigt lätt. Det har blivit enklare att acceptera med åren, och jag brukar liksom prata om att jag gråter för allt i samband med tillfällen då andra kanske förvånas något. För att avdramatisera både för dem och mig.

Ja, jag brukar nästan be om ursäkt för att jag gråter, för att jag gör det så ofta

 

[Fille]

Jag blir skitirriterad på mig själv när jag känner att tårarna börjar rinna.

Skönt att inte va ensam om det i alla fall!

 

[Fille]

Jag har också nära till tårar, det är normalt och inget konstigt. Vi månniskor mår inte bra om vi försöker kontrollera och dölja känslor, det riskerar bara att öka känslornas intensitet och skapa andra problem.

Försök hitta acceptans både för dina känslor och känslouttryck, det är sunt och bra!
Acceptans är dessutom bra om vi vill reglera känslor, större chans att känslans intensitet minskar om vi accepterar.
Kanske låter lite omvänt men så funkar vi

Visst är väl du psykolog? Eller minns jag fel? Tänkte om du hade bra tips på hur jag hittar acceptans?

 

[Fille]

Jag gråter också jättelätt. Började gråta när vi berättade för dotterns gamla föris att hon skulle sluta, har även gråtit inför min chef och mina kollegor när grejer kaosat. Har väl också accepterat att jag är sån. Gråtandet bidrar till att jag är extremt kortsint. Bryter ihop och går vidare helt enkelt så jag tycker ändå att är lite skönt, om jag jämför med andra som har ångest i veckor för något jag glömt ens har hänt.

Jag önskar jag vore kortsint men är dessutom långsint! Utöver tårarna!

 

[EmmaBovary]

Ja, jag brukar nästan be om ursäkt för att jag gråter, för att jag gör det så ofta

Det kan jag göra, beroende på situation. Om det är ett spänt läge liksom, annars skrattar jag mest åt det (haha, ja jag kan skratta åt mig själv för att jag gråter - när jag gråter )

 

[Fille]

Gråter åxå jättelätt. Tycker det är skitjobbigt. Börjar tårarna rinna så finns det inget stopp om jag är ledsen. Är det av nån annan orsak så blir det inte lika mycket men då blir jag bara förbannad/ mer förbannad istället. Det spär på humöret. Jättestörigt

Nej finns inget stopp här heller...

 

[Asko]

Jag har jättelätt för att börja gråta, om jag blir ledsen, om jag hamnar i konflikt, om jag blir rädd eller tex som när sonen skulle byta förskoleavdelning. Jag var så himla nöjd med den han gick på så då grinade jag för det.
Ibland kan det absolut vara bra att visa känslor, men det är inte kul när jag grinar för allt. Det känns inte alltid jätteseriöst. Det har alltid varit så, så inget nytt på tapeten. Men finns det något man kan göra åt det? Jag är less på att grina för allt. Jag vill kunna ge ett vuxet och seriöst intryck trots tex konflikt. Är det någon som känner igen sig?

Åh vad jag känner igen mig! Jag har börjat bli känsligare med åren tycker jag Jag gråter speciellt vid konflikter. Jag har nog blivit konflikträdd och därmed när stressen släpper ögonblicket efteråt så kommer tårarna, och hela dagen blir förstörd Jag har insett att det är oftast bara att åka hem eller spendera några timmar för mig själv för jag blir så känslig att tårarna spiller lätt över bara av att tänka på det under några timmar efter jag lugnat mig. Nästa dag är jag inte alls lika känslig.
Det är irriterande dock! Jag är ju egentligen arg, och så gråter jag, och då blir jag irriterad på mig själv också

 

[Fille]

Det kan jag göra, beroende på situation. Om det är ett spänt läge liksom, annars skrattar jag mest åt det (haha, ja jag kan skratta åt mig själv för att jag gråter - när jag gråter )

Det har hänt att jag också skrattat för att det är så fånigt, som när vi satt på ett ”avslutande” samtal på sonens förra förskoleavd. Då grinar jag för att jag varit så jäkla nöjd med personalen och skrattar för att jag grinar!