Lågaffektivt bemötande

[Raderad medlem 19815]

Nej de kan inte diskutera med barnet då, antagligen helt onåbart, inte förrän någon timma senare. Eller på eftermiddagen.

Jo absolut, allt det tycker jag låter bra och självklart och antagligen så kan ju barnet också prata med kurator gissar jag. Så det fungerar utmärkt för långtidslösningen.

Men grejen är ju att det här behöver inte vara ett barn som alltid varit så utan kanske en ändring i miljön kan orsaka det plötsligt. Och just vad gör man i situationen. Jag tycker att det lät bra med att man tillåter sig skydda andra barn och inredning. Det enda jag läst från själva psykologen som utbildar är att man försöker flytta alla barnen ur situationen och låter inredningen ta skada. Men att han missat att ta höjd för om sakerna tillhör ett barn eller om det är ett barn som skadas eller fem barn som slåss.

Det känns som att man nästan tänker, detta är Det barnet, det enda barnet som kan blir jätteargt. De andra barnen är mognare och klarar mycket tryck och hot. De ska klara detta, det är bara det barnet som har en diagnos som kan bli argt eller förtvivlat. När man kanske snarare har en hel klass med 27 barn, inte 27, 30+ åringar och om det ena barnet förlorar kontrollen kan övriga barn bli rädda och förlora kontrollen och det är inte Det barnet utan 1-5 barn av 20 och olika barn olika gånger.

Om det gäller sådana rätt extrema situationer som du beskriver, att ett barn flera gånger i veckan förstör andra barns saker, gör de andra barnen rädda och mobbar andra barn, då tänker jag att barnet med diagnos är på fel plats från början. Det behöver för sin egen skull och för de andra barnens skull gå i en resursklass eller liknande.

Jag håller med dig om att det är ju lätt att luta sig tillbaka som kurator på bup och låta ett barn slå sönder inredningen, det är ju inte kuratorns saker. Det är svårare hemma, när sonen går loss på tvn. Då funkar ju inte lab utan då får man typ lyfta bort barnet.

 

[MiaMia]

Jomen precis. Det är ju fullt begripligt, men kan likafullt bli farligt och därför vara tvunget att stoppas.

Absolut. Mina egna erfarenheter är inte alls barnrelaterade, men förstår att där tillkommer en aspekt av riskvärdering.
Ville bara lyfta att "lämna situationen" kan vara en adekvat strategi och inte "kaos". Och då vara bästa möjliga som någon förmår och värt att uppmuntra. Inte alltid att det ska vara ett mål att eliminera beteendet.

 

[Badger]

Och jag är uppvuxen i ett hem där det vrålades och gapades för fullt. Jag avskyr sådant. Jag mår illa, far illa när människor bara höjer rösten och vrålar de så försvinner jag för jag vet vad som tidigare har kommit efter det och jag stannar inte för att kolla om det kommer nu med. Jag ser verkligen inget självändamål med att vråla och skrika. Hellre lära sig sätt att hantera vardagslivet på som inte gör att andra far illa. Två som står och gapar lyssnar inte på varandra ändå. Bemöter man någon som är arg med lugn så smittar det och man kan ha en bra dialog istället och båda kan gå klokare ut ur det hela.

Jag förespråkar lågaffektivt bemötande i samspelet med både människor och djur och jag använde detsamma när mina barn var små trots att jag då inte ens visste att det fanns något som hette så då eller vad det innebar. Att jag har valt en lågaffektiv väg innebär inte att jag inte kan bli arg eller visa att jag är arg men det är skillnad i hur jag uttrycker den ilskan. Att någon blir arg behöver inte vara lika med att hen vrålar, gapar, förstör och slår. Visar jag min ilska produktivt kan något gott komma ur det, gör jag det destruktivt genom att ställa mig och vråla kommer det inget gott ut ur det och ingen lär lyssna heller.

Mmm men var skrev jag vråla och gapa och slå?

Ursäkta men jag begriper inte det här forumet. Tycker du på riktigt att jag skrev att jag tycker att en förälder ska vråla, skrika, gapa och slå sitt barn och sin partner? Att lärare bör agera med skrik, vrål och våld?

Jag tycker folk som vrålar gapar förlorar kontrollen osv är oerhört pinsamma, otäcka och obehagliga och helt ärligt är jag så långt ifrån en miljö där sådant händer att jag sett det extremt sällan. En gång har det hänt på en 30 årsfest för en pojkväns plastfamiljs sons flickvän som började bråka och skrika och vara fulla på ett sett jag bara sett i TV-serier. (vingla, skrika, rallarsvingar)

Jag uppfattade absolut inte den jag svarade som att hon vrålade och gapade åt sitt lilla barn. Utan jag tänkte att hon blev arg så det syntes i ansiktet och sa typ -nämen sluta, lite skarpare. Jag skrev snarare att jag undantog vråla och gapa om än kanske på ett inte helt klart sätt.

Jag är INTE uppvuxen i en familj där någon vrålar eller gapar. När jag skriver högljudd diskussion så menar jag precis exakt just det. Inte arg diskussion. Det är en jätteskillnad.

Jag har alltid också använt någonting som liknar lågaffektivt bemötande till del, med djur och med mitt barn. Men inte så fullt ut så som han förespråkar. Jag har alltid sagt till i förväg, förberett, berättat vad som ska hända. Berättat innan hur jag tänker tex att man gör på ett museum och lågt påmint. Men jag blir också arg såklart och känner mig dum för det efteråt och är kanske erkänner jag lite väl noga med att mitt barn inte ska störa andra (som min man påpekat kanske) och det får jag skämmas för såklart. Det är snarare så att det nästan varit ett problem att han inte fått det tryck som dagispersonal osv ibland verkar köra.

Så jag förstår precis som jag skrev verkligen, verkligen! varifrån det här kommer och att det är bra. Jag förstår inte vad man gör i kris däremot. Men om man då går ur råden och gör vad som krävs för att skydda andra tycker jag det låter bra.

 

[pollex]

Du har inte alls förstått vad det går ut på. Tro mig.
Det är rentav motsatsen till härskarteknik.

Jag kan förstå varifrån @tara s tanke kommer tror jag. I allmänhet tror jag att det behövs mer LAB människor emellan snarare än mindre, men jag tycker det finns en balansgång mellan det och autenticitet.

 

[Badger]

Om det gäller sådana rätt extrema situationer som du beskriver, att ett barn flera gånger i veckan förstör andra barns saker, gör de andra barnen rädda och mobbar andra barn, då tänker jag att barnet med diagnos är på fel plats från början. Det behöver för sin egen skull och för de andra barnens skull gå i en resursklass eller liknande.

Jag håller med dig om att det är ju lätt att luta sig tillbaka som kurator på bup och låta ett barn slå sönder inredningen, det är ju inte kuratorns saker. Det är svårare hemma, när sonen går loss på tvn. Då funkar ju inte lab utan då får man typ lyfta bort barnet.

Jo absolut, jag håller delvis med. Men inte helt. Låt säga att barnet har varit hyggligt "normalt" i en normal situation men så kanske situationen ändrats. Någonting kanske hände och plötsligt har det här uppstått. Det är då helt rimligt att tänka sig att det kan lösa sig på några veckor till. Dvs när affekten är slut eller innan nästa gång prata och diskutera hur man kan göra. Men att man under tiden man löser det faktiskt måste skydda barn och inredning aktivt. Kanske genom att lyfta ut till lugnare omständigheter eller ta undan ett annat barns teckningar. För att de andra barnen inte ska känna att vuxenvärlden svikit dem och låter dem vara en buffert och förlora ett par veckors undervisningstid.

Sedan är det ju en realitet att vi inte har det här med andra klasser och så som när jag var liten utan de flesta barn går ju i samma klasser.

 

[Ja88]

Absolut. Mina egna erfarenheter är inte alls barnrelaterade, men förstår att där tillkommer en aspekt av riskvärdering.
Ville bara lyfta att "lämna situationen" kan vara en adekvat strategi och inte "kaos". Och då vara bästa möjliga som någon förmår och värt att uppmuntra. Inte alltid att det ska vara ett mål att eliminera beteendet.

Det har du helt rätt i, det var slarvigt uttryckt av mig.

För mig är det en aktuell fråga då mitt äldsta barn gärna tar till denna strategi. Vilket ju är helt ok om han springer till sitt rum eller någon plats där man kan ha lite uppsikt. Att han hoppar över staketet och springer ut på vägen eller sticker från skolan/fritids är ju däremot inte ok av säkerhetsskäl. Vi försöker förmedla att det är ok att dra sig undan och få vara ifred, men inom vissa givna ramar för att vi ansvarar för hans säkerhet. Funkar ibland, ibland inte.

 

[Raderad medlem 19815]

Jo absolut, jag håller delvis med. Men inte helt. Låt säga att barnet har varit hyggligt "normalt" i en normal situation men så kanske situationen ändrats. Någonting kanske hände och plötsligt har det här uppstått. Det är då helt rimligt att tänka sig att det kan lösa sig på några veckor till. Dvs när affekten är slut eller innan nästa gång prata och diskutera hur man kan göra. Men att man under tiden man löser det faktiskt måste skydda barn och inredning aktivt. Kanske genom att lyfta ut till lugnare omständigheter eller ta undan ett annat barns teckningar. För att de andra barnen inte ska känna att vuxenvärlden svikit dem och låter dem vara en buffert och förlora ett par veckors undervisningstid.

Sedan är det ju en realitet att vi inte har det här med andra klasser och så som när jag var liten utan de flesta barn går ju i samma klasser.

Ja absolut, lösningen under tiden är ju att ta bort problemet.

 

[tara]

Oj. Nej. Verkligen inte.

Nej. Det är precis tvärtom.

Du har inte alls förstått vad det går ut på. Tro mig.
Det är rentav motsatsen till härskarteknik.

Jag klumpar samman era svar och antar att ni är kunniga inom lab. Det som karakteriserar era svar är korthet och nekande, dvs ni sätter upp ”kalla handen” för min åsikt. Jag som har den åsikten är ”jobbig”, ”olydig”och inte värd att diskutera med. Det minsta ni kunde gjort är att gjort ett riktigt bemötande. Lite diktatorvarning på lab, dvs man kan strunta i åsikter bara för att de är högljudda.

Jag hade en åsikt och gjorde kort beskrivning varför jag kunde ha den åsikten. Det är inte säkert att min åsikt är korrekt, visst jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Angående motivationen. Jag kan lägga till förminskning, osynliggörande, dvs förminskningen av problembilden som någon högljutt försöker beskriva.

Jag kan förstå varifrån @tara s tanke kommer tror jag. I allmänhet tror jag att det behövs mer LAB människor emellan snarare än mindre, men jag tycker det finns en balansgång mellan det och autenticitet.

Tack, det är min intuitiva känsla. Att bara låta bli att diskutera för att man tycker att en person inte har korrekt åsikt är härskarteknik. Att hantera kriminellt beteende som förstörande av allmän egendom är inte det som jag pratar om.

Jag tvivlar att jag fortsätter denna diskussion för jag är litegrann ” ute på hal is” . Vilket ni anande vem har sagt att ledarskap är enkelt?

 

[TinyWiny]

Mmm men var skrev jag vråla och gapa och slå?

Ursäkta men jag begriper inte det här forumet. Tycker du på riktigt att jag skrev att jag tycker att en förälder ska vråla, skrika, gapa och slå sitt barn och sin partner? Att lärare bör agera med skrik, vrål och våld?

Jag tycker folk som vrålar gapar förlorar kontrollen osv är oerhört pinsamma, otäcka och obehagliga och helt ärligt är jag så långt ifrån en miljö där sådant händer att jag sett det extremt sällan. En gång har det hänt på en 30 årsfest för en pojkväns plastfamiljs sons flickvän som började bråka och skrika och vara fulla på ett sett jag bara sett i TV-serier. (vingla, skrika, rallarsvingar)

Jag uppfattade absolut inte den jag svarade som att hon vrålade och gapade åt sitt lilla barn. Utan jag tänkte att hon blev arg så det syntes i ansiktet och sa typ -nämen sluta, lite skarpare. Jag skrev snarare att jag undantog vråla och gapa om än kanske på ett inte helt klart sätt.

Jag är INTE uppvuxen i en familj där någon vrålar eller gapar. När jag skriver högljudd diskussion så menar jag precis exakt just det. Inte arg diskussion. Det är en jätteskillnad.

Jag har alltid också använt någonting som liknar lågaffektivt bemötande till del, med djur och med mitt barn. Men inte så fullt ut så som han förespråkar. Jag har alltid sagt till i förväg, förberett, berättat vad som ska hända. Berättat innan hur jag tänker tex att man gör på ett museum och lågt påmint. Men jag blir också arg såklart och känner mig dum för det efteråt och är kanske erkänner jag lite väl noga med att mitt barn inte ska störa andra (som min man påpekat kanske) och det får jag skämmas för såklart. Det är snarare så att det nästan varit ett problem att han inte fått det tryck som dagispersonal osv ibland verkar köra.

Så jag förstår precis som jag skrev verkligen, verkligen! varifrån det här kommer och att det är bra. Jag förstår inte vad man gör i kris däremot. Men om man då går ur råden och gör vad som krävs för att skydda andra tycker jag det låter bra.

I inlägget jag svarade på skrev du om människor som inte klarade att andra höjde rösten för att de hade fått ett lågaffektivt bemötande som barn. Det var det jag svarade på, att det inte alls behöver vara så att för att man har levt i en högljudd familj så är man mer tålig för sådant. För mig blev högljudda diskussioner detsamma som att någon snart blev arg när jag var barn och ilska var i den familjen inte trevligt. Det där sitter kvar i ryggmärgen som en PTSD-reaktion. Jag borde fetat det jag svarade på och borde varit tydligare. Jag svarade alltså på det jag har fetat nedan.

Fast jag vet inte jag. Jag har väninnor som är uppfostrade på det viset och de blir väldigt strykrädda om någon höjer rösten för dem, närapå panikslagna.
Enstaka klarar inte ens en politisk diskussion där folk tar i litegrann utöver ett extremt lågmält och långsamt resonerande. Det känns nästan som handikappande feminint. Killar kanske inte blir på samma sätt om de haft vänner som vant dem vid lite diskussion under skoltiden, då det ju varit tillåtet för killar att diskutera lite mer intensivt.

Jag är uppvuxen i en lite mer högljudd familj som gärna haft diskussioner där vågorna gått högt och även haft föräldrar som kan ha blivit arga så det syntes som liten. Jag är mycket mer avslappnad inför diskussioner och "arga personer" än de är. Jag är lite mer att jag tycker föräldrar och lärare kan få vara ärliga i känslokapitlet än "ljuga" så som jag själv upplevt (om de har ett "normalt" känsloregister såklart, aggressiva okontrollerade idioter menar jag inte!). Även om både de blött milda och de aggressiva blir knasigt.

För mig är inte en diskussion något som har med ilska att göra överhuvudtaget så du tappade mig där (i ditt sista stycke) när du menar att lågaffektivt bemötande gör att människor inte klarar högljudda diskussioner som vuxna. För mig är det inte längre någon diskussion om någon blir högljudd utan snarare ett bråk där ingen ändå lyssnar på den andre parten mer än möjligtvis att de eventuella sårande orden som flyger i hettan stannar kvar. Kanske missförstod jag dig helt. Kanske menade du inte att diskussionen hade något med att dina föräldrar visade ilska när du var liten överhuvudtaget fast jag tolkade det så eftersom det stod i samma mening?!

Ett lågaffektivt bemötande innebär inte att man inte tar diskussionen. Det innebär att man inte tar den i affekt och inte går i klinch själv. I ett sådant läge, i affekt, lyssnar ingen och ingen kan lära sig något utan först lugnar man känslorna, sedan tar man diskussionen i lugn och ro på den nivå individen är när alla är mottagliga.

 

[TinyWiny]

Jag klumpar samman era svar och antar att ni är kunniga inom lab. Det som karakteriserar era svar är korthet och nekande, dvs ni sätter upp ”kalla handen” för min åsikt. Jag som har den åsikten är ”jobbig”, ”olydig”och inte värd att diskutera med. Det minsta ni kunde gjort är att gjort ett riktigt bemötande. Lite diktatorvarning på lab, dvs man kan strunta i åsikter bara för att de är högljudda.

Jag hade en åsikt och gjorde kort beskrivning varför jag kunde ha den åsikten. Det är inte säkert att min åsikt är korrekt, visst jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Angående motivationen. Jag kan lägga till förminskning, osynliggörande, dvs förminskningen av problembilden som någon högljutt försöker beskriva.


Tack, det är min intuitiva känsla. Att bara låta bli att diskutera för att man tycker att en person inte har korrekt åsikt är härskarteknik. Att hantera kriminellt beteende som förstörande av allmän egendom är inte det som jag pratar om.

Jag tvivlar att jag fortsätter denna diskussion för jag är litegrann ” ute på hal is” . Vilket ni anande vem har sagt att ledarskap är enkelt?

Att ett svar är kort innebär inte ett nekande eller kalla handen för en åsikt.

Ett lågaffektivt bemötande handlar inte om härskarteknik utan om att inte gå i klinch när någon redan är arg. Gör man det, går i klinch, förstärker man den andres ilska och det blir inget bra alls. Lugnar man känslorna först, ger utvägar och en paus så kan man senare diskutera det som inte blev så bra och hur man kan göra istället.

 

[Ja88]

Jag klumpar samman era svar och antar att ni är kunniga inom lab. Det som karakteriserar era svar är korthet och nekande, dvs ni sätter upp ”kalla handen” för min åsikt. Jag som har den åsikten är ”jobbig”, ”olydig”och inte värd att diskutera med. Det minsta ni kunde gjort är att gjort ett riktigt bemötande. Lite diktatorvarning på lab, dvs man kan strunta i åsikter bara för att de är högljudda.

Jag hade en åsikt och gjorde kort beskrivning varför jag kunde ha den åsikten. Det är inte säkert att min åsikt är korrekt, visst jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Angående motivationen. Jag kan lägga till förminskning, osynliggörande, dvs förminskningen av problembilden som någon högljutt försöker beskriva.


Tack, det är min intuitiva känsla. Att bara låta bli att diskutera för att man tycker att en person inte har korrekt åsikt är härskarteknik. Att hantera kriminellt beteende som förstörande av allmän egendom är inte det som jag pratar om.

Jag tvivlar att jag fortsätter denna diskussion för jag är litegrann ” ute på hal is” . Vilket ni anande vem har sagt att ledarskap är enkelt?

Men hjälp vilken tolkning! Nej, ett kort svar behöver inte betyda något av det du skriver. Däremot orkar jag inte sitta och skriva långa svar på telefonen. När jag återkom till tråden lite senare på datorn tyckte jag du redan fått flera bra svar på vad LAB sammanfattningsvis står för.

 

[em-pirre]

@tara jag använder typ aldrig lab på buke. Om man nu kan göra det i skrift. Här orkar jag inte vara proffsig.

 

[em-pirre]

Hur ser den vuxne till att det inte händer?

Håller koll på barnets kroppsspråk. Erbjuder utväg innan det brakar lös.

 

[Badger]

I inlägget jag svarade på skrev du om människor som inte klarade att andra höjde rösten för att de hade fått ett lågaffektivt bemötande som barn. Det var det jag svarade på, att det inte alls behöver vara så att för att man har levt i en högljudd familj så är man mer tålig för sådant. För mig blev högljudda diskussioner detsamma som att någon snart blev arg när jag var barn och ilska var i den familjen inte trevligt. Det där sitter kvar i ryggmärgen som en PTSD-reaktion. Jag borde fetat det jag svarade på och borde varit tydligare. Jag svarade alltså på det jag har fetat nedan.


För mig är inte en diskussion något som har med ilska att göra överhuvudtaget så du tappade mig där (i ditt sista stycke) när du menar att lågaffektivt bemötande gör att människor inte klarar högljudda diskussioner som vuxna. För mig är det inte längre någon diskussion om någon blir högljudd utan snarare ett bråk där ingen ändå lyssnar på den andre parten mer än möjligtvis att de eventuella sårande orden som flyger i hettan stannar kvar. Kanske missförstod jag dig helt. Kanske menade du inte att diskussionen hade något med att dina föräldrar visade ilska när du var liten överhuvudtaget fast jag tolkade det så eftersom det stod i samma mening?!

Ett lågaffektivt bemötande innebär inte att man inte tar diskussionen. Det innebär att man inte tar den i affekt och inte går i klinch själv. I ett sådant läge, i affekt, lyssnar ingen och ingen kan lära sig något utan först lugnar man känslorna, sedan tar man diskussionen i lugn och ro på den nivå individen är när alla är mottagliga.

Nej nu tror jag vi missuppfattade varandra helt.

Jag tror det blir svårt att reda ut men.

Om att det är ok att det syns att man är arg. Det tycker jag är naturligt att om man är arg så syns det och om man låtsas om någonting annat tror jag inte det är bra. Även om det är ännu bättre att inte bli arg speciellt ofta. Det var ett svar på en kommentar om att bli arg på sitt barn.

Det hade ingenting alls med mina undringar om lågaffektivt bemötande att göra.


Vidare tror jag inte alls att motsatsen till extremt lågmält, nämligen skrik, vrål och rop skulle göra att man inte fick väldigt svårt för ilska och vrede. Det är ju den andra ytterligheten och garanterat etter värre eftersom det då verkligen finns orsak till att huka sig inför höjda röster. Just som du sa PTSD.

Jag röstade som vanligt för mellanvägen att man oftast är lugn men att det i ärlighetens namn ibland kan bli så att man blir arg och det är ok om det syns för omgivningen. Och att det är lite ok om vuxna diskuterar politik eller någonting lite mer ivrigt.

Med detta menar jag jag tycker att det rimligen måste vara ok att visa ett känsloregister inför barn. Ett normalt sådant.

Vi definierar arg kanske lite olika. Jag menar att det syns kanske i ansiktet och man säger saker kanske mer kraftfullt. Jag menar inte vråla, skrika, hytta, banka, slänga saker osv, de är aldrig ok.

 

[Badger]

Håller koll på barnets kroppsspråk. Erbjuder utväg innan det brakar lös.

Jo men det kräver att barnet och den vuxne är nära varandra eller att den vuxne ser barnet. Nu tänker vi 20 barn, lektion, läraren hjälper ett barn böjd över dennes bok. I andra änden av klassrummet tar ett barn en lektionsuppgift från ett annat barns bänk, det andra barnet försöker få tillbaka det, situationen exploderar totalt.

Jag håller helt med om att man antagligen kan se tecken innan, speciellt i en situation med två personer.

 

[Similitude]

Är det inte en klassisk härskarteknik?

Jag ser det så. Klart det är effektivt. Härskartekniker är effektiva men får offret att må dåligt.

Men va?! Jag jobbar lågaffektivt på den gruppbostad (LSS) jag arbetar på. Inte är det någon härskarteknik. Du får nog läsa på lite. Det är precis tvärtom.

 

[em-pirre]

Jo men det kräver att barnet och den vuxne är nära varandra eller att den vuxne ser barnet. Nu tänker vi 20 barn, lektion, läraren hjälper ett barn böjd över dennes bok. I andra änden av klassrummet tar ett barn en lektionsuppgift från ett annat barns bänk, det andra barnet försöker få tillbaka det, situationen exploderar totalt.

Jag håller helt med om att man antagligen kan se tecken innan, speciellt i en situation med två personer.

Men antagligen känner man barnen. Vet om att ett visst barn provoceras av X, eller att just vid matte har hen jobbigt. Då undviker man det, ger rum. Kanske barnet vill sitta ifred? Kanske bakom en avgränsarvägg

 

[Energi]

Är det inte en klassisk härskarteknik?

Jag ser det så. Klart det är effektivt. Härskartekniker är effektiva men får offret att må dåligt.

Hur tänker du att det skulle vara en härskarteknik?

 

[TinyWiny]

Nej nu tror jag vi missuppfattade varandra helt.

Jag tror det blir svårt att reda ut men.

Om att det är ok att det syns att man är arg. Det tycker jag är naturligt att om man är arg så syns det och om man låtsas om någonting annat tror jag inte det är bra. Även om det är ännu bättre att inte bli arg speciellt ofta. Det var ett svar på en kommentar om att bli arg på sitt barn.

Det hade ingenting alls med mina undringar om lågaffektivt bemötande att göra.


Vidare tror jag inte alls att motsatsen till extremt lågmält, nämligen skrik, vrål och rop skulle göra att man inte fick väldigt svårt för ilska och vrede. Det är ju den andra ytterligheten och garanterat etter värre eftersom det då verkligen finns orsak till att huka sig inför höjda röster. Just som du sa PTSD.

Jag röstade som vanligt för mellanvägen att man oftast är lugn men att det i ärlighetens namn ibland kan bli så att man blir arg och det är ok om det syns för omgivningen. Och att det är lite ok om vuxna diskuterar politik eller någonting lite mer ivrigt.

Med detta menar jag jag tycker att det rimligen måste vara ok att visa ett känsloregister inför barn. Ett normalt sådant.

Vi definierar arg kanske lite olika. Jag menar att det syns kanske i ansiktet och man säger saker kanske mer kraftfullt. Jag menar inte vråla, skrika, hytta, banka, slänga saker osv, de är aldrig ok.

Jag ser ingen motsats mellan lågaffektivt bemötande och att visa sina känslor som vuxen. Att man är arg innebär inte att man måste agera i affekt och gå i klinch. Man kan vara arg, visa det men ändå vara behärskad och varken höja rösten eller sänka den till en otäck nivå. Man måste inte agera på känslan på ett destruktivt sätt. Grejen är ju att inte gå i klinch, att inte möta ilska med ilska på ett destruktivt sätt utan att ge utvägar istället. Är jag och min fiktiva femåring arga på varandra så kan det vara bättre att sitta i varsin hörna av huset en stund tills båda känner sig redo att prata om vad som blev dumt istället för att ta det där och då när känslorna svallar. Självklart går det inte alltid att göra så och ibland är det inte lämpligt men man får lösa situationerna när de uppstår med de medel som finns till hands. I den bästa av världar så kan man med lågaffektivt bemötande förhindra att situationen uppstår. Det är ju det som är själva kärnan, att förebygga att det går så långt att båda/alla står där som åskmoln och det utan att tassa på tå och låta barnet härja fritt eller att aldrig våga ta diskussionen.

Att bli arg, glad, ledsen, sur, irriterad eller vilken känsla det nu är man känner är ju inte fel, det är snarare enormt viktigt att lära sig att hantera alla känslor, att lära sig identifiera dem och hantera det man känner och det gör man som barn genom att härma de vuxna i sin närhet så självklart ska man som vuxen visa sina känslor på ett normalt sätt. Fel blir det när man agerar destruktivt på känslan istället för att ta det hela när det har lugnat sig. Tar man det i affekt blir det kaos istället.

Nej att lågmält, typ väsa mellan tänderna, spänna ögonen i osv. är såklart inte heller bra men det är inte heller det lågaffektivt bemötande förmedlar ska göras.

 

[Kattennizze]

Jag köper till fullo tänket men upplever väl att det i realiteten, med flera barn, ibland är lite svårt att få till och utöva. Mycket handlar ju om att förebygga och det klaffar helt enkelt inte alltid när man har flera barn att hantera samtidigt. Sen så fungerar ju affektsmitta även åt andra hållet - i vissa situationer är det helt enkelt förbaskat svårt att hålla sig cool och tillräckligt distanserad känslomässigt för att kunna arbeta lågaffektivt. Jag tänker då framförallt på situationer så barnen säger och gör saker som är totalt jäkla oacceptabla, hemska verbala tillmälen eller fysiskt våld mot varandra eller oskyldig tredje part (ett djur tex). Då tycker iaf jag att man lätt landar i att rent instinktivt stoppa det som pågår utan så mycket tanke på hur lågaffektiv man är...

En svårighet med LAB är tycker jag är att även om grundprinciperna är ganska enkla så känns det lite svårt att förklara för folk på ett bra sätt. Tolkningen framstår lätt som att man ska vara mest eftergiven och "inte göra nånting/aldrig säga ifrån" och det är väl därifrån karikatyrerna kommer ifrån tänker jag. Att man inte alls är på djupet insatt i tänket. Om tolkningen är att man inte ska göra nånting och bara ignorera alla dåliga beteenden så blir det ju jättefel.

Jag blev så less på mig själv att stå där som en papegoja nä lilla Sture du får inte slå din syster i skallen för tionde miljonte gången! Det var en inlärningspedagogik som uppenbarligen inte bet på Sture i alla fall. Och jag blev bara less och fick ont i halsen. Om jag däremot försökte förstå varför Sture ville slå sin syster i skallen hela tiden och där med försöka förebygga det innan det hände, vore inte det toppen? Det är mer så jag använder lab, försöka sätta sig in i barnets känslor och upplevelser och utgå ifrån det.