Lång tråd om svartsjuk pojkvän

[indiansummer]

Jag vet, det har säkert skapats meterlånga trådar om svartsjuka tidigare. Men jag känner mig så rådvill. Det här kommer bli en lååång text men jag hoppas nån orkar läsa. Jag vill mest bara veta om detta är normalt i ett förhållande, hur jag ska reagera och bete mig.

Jag och min pojkvän är 23 och 25 år och träffades för sju månader sen. Jag har aldrig varit så kär förut och jag älskar honom så otroligt mycket, och jag vet att han känner likadant. Vi har ett distansförhållande vilket kan vara jobbigt men jag litar på honom och han säger att han litar på mig också, men han visar det inte.
Att han var lite svartsjuk visste jag om från början men det var inget som märktes förrän för drygt tre månader sen. Jag hade varit ute på krogen med en tjejkompis och en manlig bekant+hans killkompis. Redan dagarna innan när jag berättade att jag skulle ut med lite folk började han prata om att alla säkert skulle ragga på mig, speciellt om jag hade kjol på mig, min kompis skulle säkert försöka para ihop mig med nån av sina killkompisar (?) osv. Men det var när jag skulle hem efter krogen som all hell broke loose. Jag bor inte i den staden och hade sovplats, men då jag inte ville ta mig den långa biten ensam mitt i natten tänkte jag sova på min manlige bekants soffa. När jag sa det till min pojkvän minns jag bara hur han skrek i telefonen och att vi isåfall lika gärna kunde göra slut. Så jag sov inte där eftersom han kände så starkt för det. Vi bråkade om detta i flera dagar det slutade med att han inte kunde förstå mitt resonemang om att sova på en killes soffa istället för att ta mig hem ensam mitt i natten i en storstad och jag fick bryta kontakten med min bekant då han hade fått för sig att han är intresserad av mig.

Efter den här händelsen har han haft många dagar (börjar känna igen mönstret nu) då han verkar nere, och jag frågar vad som är fel. Till slut kommer det fram att han oroar sig över att jag inte älskar honom, att jag har varit otrogen, att jag träffar någon annan etc. Jag vet inte hur många gånger jag bedyrat min oskuld och fått genomgå förhör efter utekvällar och liknande. För kanske tre veckor sen började han ställa märkliga frågor om jag "brukar få sms från killar" och jag tyckte sättet han frågade på tydde på att han läst mina sms (vilket han absolut får göra om han frågar först, men inte i smyg driven av ogrundad svartsjuka) men han sa att han inte gjort det. Däremot tyckte han att min reaktion var defensiv och tydde på att jag dolde nåt och jag fick därför sitta i flera timmar och lova att jag inte har något att dölja. I torsdags kröp det fram att han HADE läst mina sms, och han skämdes jättemycket och hade väldigt mycket ångest. Jag klarar inte av att se honom må dåligt så jag blev inte arg men sa att jag blev besviken, men försökte trösta honom och säga att jag älskar honom ändå. Fick ändå svara på frågor om en sms-konversation med en manlig bekant (återigen) och lova att jag inte är intresserad av honom, har legat med honom osv. Detta pågick ända till fredag kväll, tog en paus under lördagen men återkom lördag natt då han oroade sig över att jag varit otrogen.

Jag vill så gärna stötta honom i att komma över det här, eftersom jag mår så otroligt bra med honom 50 % av tiden, dvs när han inte är svartsjuk. Jag älskar honom och jag vill verkligen leva med honom. Men jag vet inte hur jag ska orka, hur länge ska jag orka bära honom när han inte gör något själv för att komma över sin svartsjuka. Han är medveten om att det bara är hjärnspöken när han fått lite distans till vad det nu är som utlöst den för tillfället, men det kommer alltid tillbaka.
Hur kan jag hjälpa honom och hur gör jag det utan att göra våld på mig själv?

 

[micaelathegreat]

Nolltolerans! Alltså det du beskriver är så läskigt och är så lätt att vänja sig vid och normalisera. Jag har varit otroligt svartsjuk tidigare och det var bara jag som kunde ändra det. JAG ägde problemet och JAG var tvungen att ändra mitt tänkande. Det du kan göra är att absolut inte acceptera något skrikande/snokande/förhör etc. Han ska inte behöva gå igenom din telefon för att lita på dig. Och du ska inte behöva bedyra din oskuld hela tiden. HAN har problem med självkänslan, HAN måste jobba med den. Han kommer att vara osäker och han kommer att må skit ibland men han ska absolut inte få begränsa och köra med dig pga det.

 

[NotlikeI]

Har inte mycket mer att tillföra än det över. Har suttit i liknande sits och slutade acceptera sådant beteende. Det blev en del bråk och det var jobbigt. Men jag SKA kunna leva MITT liv. Ska absolut inte behöva oroa mig över "nej jag kan inte fika med min kollega, då kommer min kille börja tänka något" eller liknande. Att HAN har problem med att lita på dig är just HANS problem. Han behöver hjälp, men han måste inse det själv och boka sin tid själv, ta sig dit och ta sitt ansvar om han vill ändra sig. Något är det ju som gör att han inte litar på folk.

 

[Gimlan]

Helt oacceptabelt!! Hela hans beteende, men inte minst att läsa dina SMS. De är faktiskt skickade till dig och bara dig och inte alls säkert att avsändaren vill att nån annan än du ska läsa.
Grabben får väl söka hjälp om han inte kan klara ut det här själv.

 

[Mirre]

Vänd och gå. Se dig inte om utan gå bara.
Det där kommer bara bli värre, mer kontrollerande, mer förhör och mer och värre utbrott och anklagelser. Det är inte värt att utsätta sig för det.

Vill du verkligen leva med någon som tvingar dig till förhör i timmar, som du bara mår bra med 50% av tiden och som håller på i dagar och anklagar dig för otrohet?

 

[Skogstrollet]

Stor röd varningslampa här!!! Inte bara över hans beteende utan också över ditt resonemang. Att du accepterar (och gör som han säger) och sedan vill ha hjälp att hjälpa honom (?) kommer över svartsjukan.
DU kan inte göra annat än att tydligt visa att det här accepterar du inte. Nolltolerans som de andra skriver. Det är upp till honom om han vill ändra sitt beteende och behålla dig eller inte.

Ska jag vara helt ärligt låter hans svartsjuka obehagligt intensiv... Att du redan i nu får sitta i timmar och blidka honom. Och just det du skriver att när det är bra är det fantastiskt bra, det är faktiskt den vanligaste ursäkten till att kvinnor stannar hos män som misshandlar. Läs på om normaliseringsprocessen. Den sker utan att man är medveten om det.

Hade jag fått sova över på en manligt bekants soffa hade det inte varit några problem med det hemma.

 

[Raderad medlem 6459]

Otroligt obehagligt, alla varningslampor bara blinkar och tjuter. Lyssna på @micaelathegreat och @Skogstrollet s kloka ord!!!

 

[indiansummer]

Alltså, jag är ju medveten om att det har normaliserats. Tidigare gick jag i taket om jag kände mig begränsad och misstrodd. Efter händelsen där jag tänkte sova på min bekants soffa bad jag min syster ha extra koll så jag inte började vika mig för allt. Vilket låter jättekonstigt såhär, men det kändes rimligt då.

Idag ringde han från jobbet för att berätta att han drömt en massa jobbiga drömmar inatt om hur jag var med andra killar. Jag vet att man inte kan rå för vad man drömmer, men det känns som att han liksom berättar det enbart för att sätta dig mig lite eller provocera fram en reaktion. Liksom när han blev sur för att jag följde med på efterfest hos några bekanta och han sa "två (okända) brudar frågade mig om jag ville följa med på efterfest, borde ha följt med" eller som när jag i helgen påpekade att jag faktiskt slutat prata med en person helt pga honom och han sa "jag har också slutat prata med folk pga dig. tjejer på krogen!" (vilket jag aldrig bett honom om kanske ska tilläggas).

Han kan ofta fråga om det finns något eller någon situation jag skulle kunna ljuga för honom om, och då har jag sanningsenligt sagt att det vet jag inte. Då ältar han detta till förbannelse, trots att den som ljugit om saker i vårat förhållande är han. Inte om några stora saker, men ändå.

Jag VET att jag måste sluta ta på mig ansvaret för hans svartsjuka, men det är så svårt när han är så uppfylld av ångest och slår i väggar för att han hatar sig själv så mycket pga det.

 

[Sassy]

Är han intresserad av att göra något åt problemet på riktigt? I så fall finns det hjälp att få. Jag har varit sjukligt svartsjuk, och det blev inte direkt bättre av att jag visste att jag körde relationer som var i övrigt bra i botten pga det. Bara genom att jobba med det både själv och tillsammans med min partner gick det att vända.

 

[Red_Chili]

Jag var förut ihop med en väldigt svartsjuk/osäker kille. Det hela var inte så konstigt i början, han var underbar att umgås med men började efter ett tag att visa att han absolut inte ville höra något om vilka jag umgicks med. Det vände sedan tvärt och han ville absolut veta vilka jag umgåtts med, när osv, samtidigt som han gjorde väldigt tydligt att han INTE ville att jag umgicks med andra män. Ett tag senare blev det så att han började tro att jag ljög för honom, att jag hade träffat någon manlig bekant även om jag sagt att jag umgåtts med någon kvinnlig bekant. (Jag ljög aldrig)

Efter ett tag, flera månader, insåg jag att det bara blev värre, att mannen i fråga inte ville ändra sig och att jag själv hindrades (hindrade mig själv) från att göra massor av saker som inte borde vara konstiga att göra. Jag berättade sedan för en vän om en del av allt och han skällde nästan ut mig för att jag inte kastat ut min pojkvän. Pojkvännen kastades då ut och ja, det var utan tvekan helt rätt beslut. Det var även helt rätt att stå fast vid mitt beslut och inte låta pojkvännen komma tillbaka trots att han ringde flera gånger på vägen hem och bad om att få vända tillbaka hem till mig. Visst kände jag mig dum, men efteråt var det bara jäkligt skönt.

Kort sagt skulle jag aldrig igen umgås med någon väldigt svartsjuk person, framförallt inte om personen inte själv söker professionell hjälp för att på riktigt bättra sig. Alla kan säkert bättra sig, men då måste de själva vilja det. Det kan inte bara vara deras partner som vill hjälpa. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

 

[indiansummer]

@Sassy Väldigt svårt att säga. Samtidigt som han ibland har insikt om att han är överdrivet svartsjuk så använder han den som ett självförsvar eftersom han är så säker på att hans misstänksamhet är befogad och han kommer att bli bedragen (då flera av hans tidigare flickvänner har varit otrogna). Så jag vet faktiskt inte. Min förhoppning är att han ska vilja göra något åt det på riktigt.

 

[micaelathegreat]

@indiansummer

Så länge han försvarar det kommer han inte att ändra sig. Det du beskriver är inte en person som vill ändra sitt beteende. Han bryter ned dig!

 

[Gimlan]

@Sassy Väldigt svårt att säga. Samtidigt som han ibland har insikt om att han är överdrivet svartsjuk så använder han den som ett självförsvar eftersom han är så säker på att hans misstänksamhet är befogad och han kommer att bli bedragen (då flera av hans tidigare flickvänner har varit otrogna). Så jag vet faktiskt inte. Min förhoppning är att han ska vilja göra något åt det på riktigt.

Jag har blivit bredragen flera gånger, varav en så det sjunger om det - det ger mig ingen rätt att vara svartsjuk - och jag är det inte heller. Bara en dålig ursäkt.

 

[Red_Chili]

@indiansummer, ta ett rejält snacka med honom om hans svartsjuka. Vill han ändra sig? Se då till att han tar sig till psykolog eller liknande som hjälper honom med det (det ska inte bli ditt jobb att försöka hjälpa honom med det). Vill han inte ändra sig, lämna honom.

Ang att han blivit bedragen tidigare så är det såklart synd, men orsaken till att ett beteende dykt upp ska inte få bli ursäkten till att beteendet får fortsätta.

 

[Sassy]

@Sassy Väldigt svårt att säga. Samtidigt som han ibland har insikt om att han är överdrivet svartsjuk så använder han den som ett självförsvar eftersom han är så säker på att hans misstänksamhet är befogad och han kommer att bli bedragen (då flera av hans tidigare flickvänner har varit otrogna). Så jag vet faktiskt inte. Min förhoppning är att han ska vilja göra något åt det på riktigt.

Det går inte att göra upp med svartsjuka om man förväxlar den med reella anledningar till misstro.

Vad händer om du ställer honom mot väggen? (Givetvis i ett neutralt läge, i affekt kan ingen tänka klart.) "Vi har det jättebra tillsammans förutom den där svartsjukan som på allvar kan sabba allt?"

Det vi gjorde var att vi klart och tydligt formulerade var vi ansåg att gränserna skulle gå. Det kan tyckas löjligt och kontrollerande, men det var viktigt då att se till att vi hade en samsyn i hur verkligheten skulle se ut. I den grunden kunde han sen vara benhård på gränserna även när jag började ojja mig. Vi var ju överens om att det var ok att festa med sina kompisar tex, då kunde jag inte begära att han skulle låta bli pga min oro. Jag blev också bemött i oron, även om han inte backade i handling. Ett exempel kunde vara att jag inte gillade att han festade med sitt klängiga ex. Hans svar var "Jag vet att du inte gillar X, men hon är en del av min kompiskrets. Du vet att det är dig jag älskar och det är dig jag kommer hem till.". Det var ett par ohyggligt jobbiga tillfällen, men på något sätt måste man konfrontera en rädsla för att bli av med den. Att partnern viker sig och avstår från det man tidigare varit överens om hjälper inte, det bekräftar ju snarare att det skulle finnas något fog för oro och leder till medberoende.

Kan man inte komma överens vad som är rimligt handlande i en relation ska man inte vara tillsammans för ingen kommer må bra i längden. Kan man inte prata om vad den verkliga rädslan är kommer man aldrig lösa problemet, likaså om man inte är beredd att ta fighten och stirra den där ångesten rakt i ögonen ett tag.

Och för bövelen, stanna inte hos någon som försöker krympa ditt livsutrymme!

 

[Lovisaleonora]

"Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa dig med det här. Om du vill ändra dig måste du söka hjälp själv. Vill du inte ändra dig kan vi inte fortsätta så här. Jag älskar dig, men jag älskar mig mer och jag går sönder av det här. Litar du inte på mig kan vi inte ha en relation."

Sedan får han bestämma sig för om han vill ändra sig, eller om det helt enkelt är för bekvämt och skönt att manipulera dig till det han vill att du ska göra och till den han vill att du ska bli.

 

[Emtherlia]

Jag vill så gärna stötta honom i att komma över det här, eftersom jag mår så otroligt bra med honom 50 % av tiden, dvs när han inte är svartsjuk.

Hälften av tiden är alltså skitdålig? Det duger inte, alls.

Om han inte vill ändra sig så tycker jag definitivt du ska bryt upp med honom. Vill han fortsätta kontrollera dig och få dig att må dåligt kan han få sitta själv. Du har inte gjort något fel!

 

[AgentCarter]

Jag kan inte låta bli och fundera om de där exen var otrogna eller om de bara råkade prata med en man.

Femtio procent kasst är mycket, jävligt mycket för mycket

 

[Myzan87]

Många kloka svar har du fått. Det viktigaste är att han vill ändra sig och jobbar på att bli bättre.

Jag har själv varit i två svartsjukeförhållanden och de bröt ner mej totalt. Allt jag gjorde var fel, fel utseende, fel hårfärg, fel klädsel. Pojkvännen i det senaste svartsjukeförhållandet ville att jag skulle hoppa av lastbilen jag åkte med, mitt på motorvägen och vänta tills han behagade att hämta mej?! Då sa jag faktiskt tack och hej. Pojkvännen jag har idag (för övrigt den som körde lastbilen då men var enbart vänner då) är helt underbar. Där är säkert 90% av tiden bra, resten är han pain in the as.

Ändrar han inte sig så fundera igenom om det är värt att stanna kvar. Är det värt att hela tiden bedyra din oskuld?

Och försöker han ändra på sig så ge honom tid och stöd :-)

 

[Silkisif]

Och jag säger något annat... Jag tycker inte att man ensam sover över hos en vän av "det könet man är intresserad av att ha sex med".

Jag tycker du ska säga till på skarpen, och skärper han sig inte så är det bara att gå. Jag var själv väldigt svartsjuk när jag var i ett distansförhållande, svartsjukan grundade sig i dåligt självförtroende. Min pojkvän var för snäll, jag tror det hade varit bättre om han bara sa typ men ge dig, det är dig jag vill ha, annars hade jag inte haft dig kvar. Lägg ner.