*långt* Det svåra, svåra beslutet...

Praefatio

Trådstartare
Ja, nu har jag tagit ett av de svåraste besluten i mitt liv. Jag skulle bli så otroligt glad om någon orkade läsa/skumma igenom allt.

Min hund är snart åtta år gammal, en chinese crested. Har bott hos många olika ägare och är en fin utställnings- och parningshane. Har under långa perioder haft det riktigt tufft, varit instängd mycket och bara varit just parningsdjur.
För ett år sedan var jag åter igen inne i en av mina depressioner och orkade inte göra någonting. Var mitt uppe i psykiatriska utredningar och hade legat på sjukhus ett år tidigare, var redan innan dess sjukskriven på obestämd framtid... det verkade som att det skulle bli några år. Har alltid mått så otroligt mycket bättre när jag haft någon att ta hand om men mina tamråttor hade dött av ålder. Hästlivet var långt borta, orkade inte ta bussen ut och ta hand om en häst, men tog många och långa promenader varje dag för att rensa tankar och drömma mig bort lite. Alla sa: varför inte en hund, du som är hemma jämt, är ledsen och ensam och promenerar så mycket? Hade ju haft hund tidigare och trivts otroligt bra med det.

Såg efter en tid en annons: äldre hund skänkes till sitt sista hem mot symbolisk summa. Alternativet var avlivning. En släkting var också på jakt efter en hund och sa: om du inte vill ha honom så tar jag honom, jag känner hunden. Jag åkte mer än femtio mil och hämtade honom nästa dag. I kontraktet stod att mitt hem skulle vara det sista, att jag skulle ge honom en sista bra tid i livet och att han om jag inte kunde ha honom igen skulle låta honom somna in.
Fick hem en hund som var lika osäker och liten som jag kände mig. Har aldrig skapats såna starka band mellan mig och ett husdjur (jo... en av råttorna... men det vill jag inte tänka på), det bara klickade. Äntligen fick jag någon som gärna följde med på promenader, låg i soffan eller sängen med mig när jag deppade eller tittade på tv eller spelade dataspel. Vi var tillsammans jämt. Så småningom, tack vare hunden, började jag orka mer och vi gjorde små utflykter, gick på café i sommarsolen, lade oss i parken och gottade i solen, delade på en glass, badade i havet... Hittade en häst som jag började rida ett par dagar i veckan och hunden följde ofta med om det inte fanns någon som kunde passa honom hemma. Hästen och hunden älskade varandra.
Sedan gjorde min sambo slut och kände att nä... nu jävlar drar jag till huvudstaden och provar min lycka där. Gjorde så, fortfarande sjukskriven. Sökte jobb, fick inget. Sökte lägenhet, fick ingen. Hunden och jag bodde hos en nära vän och jag började spela WoW igen... Hade knappt några pengar, utan levde på pengar som "dök upp" och lånade av föräldrarna, det räckte för att hunden skulle få fortsätta äta sitt högkvalitativa foder. Mådde jättebra en period, och hunden med - jag satt ju på golvet vid datorn ofta och där satt han gärna med mig i mitt knä. Fortfarande gick vi såklart långa promenader i det underbara området. Tyvärr mådde jag sämre igen, blev spelberoende. Hade inga pengar till mat utöver hundens (han mat var det första jag köpte när jag fick pengar) så jag levde i princip på ris eller det mina underbara vänner bjöd mig på. Var så otroligt tacksam, men mådde sämre och sämre. Var vaken på nätterna och sov på dagarna. Trots att hunden åt gick han ner i vikt och trots att han viftade på sin vackra lilla svans så visste jag att han mådde dåligt han med, för att jag mådde dåligt. Det var två undernärda små varelser som togs emot med öppna armar av familjen.

Så fort jag kom hem igen i nov/dec så blev allt bra igen... och dåligt (vi kommer till det). Hunden och jag gick snabbt upp i vikt igen och mådde båda superbra. Mamma fixade extrajobb åt mig på helgerna, så plötsligt hade dessutom lite inkomst.
Jag kände att jag hade all lust och styrka i världen att börja rida min sommarhäst igen och började ta hand om honom fem dagar i veckan (numera utökat till sex dagar). Plötsligt ringde min gamla instruktör och undrade om jag inte ville börja jobba för henne ett par dagar i veckan mot privatlektioner igen (detta gjorde jag för tre eller fyra år sedan) och det lät ju superbra, jag var ringrostig och hade nya häftiga grejer att prova på.

Plötsligt gick jag från att ha gjort... ingenting alls. Till att göra allt. Stallet 8 h/3 dagar i veckan och stallet 4 h/3 dagar i veckan, plus jobb på helgerna. I samma veva började folk ringa igen och vilja träffas. Mitt liv förändrades brutalt mot det bättre, jag är frisk igen. Inga sömnproblem. Inga ångestattacker. Har inte mått så bra på flera år.

Hur har det då gått med hunden? Ganska bra, av en slump. Sedan jag började med hästen har någon i vår familj (pappa, styvmor och lillasyster) varit sjuka. Ena sjukdomen har avlöst den andra. Medan jag varit i stallet har hunden kunnat vara med dem. Men det faktum att jag trots allt försvunnit hemifrån utan honom några timmar om dagen har förändrat honom. Han har återigen börjat bli osäker och otrygg när jag varit borta även om det varit andra människor (som han känner lika väl som mig och som älskar och värnar om honom), börjat kissa inne vilket alltid gjort när han varit HELT ensam (även om han aldrig varit ensam mer än en timme åt gången) men aldrig aldrig när någon varit i lägenheten. När jag är hemma kissar han inte inne.
Han har blivit dimmig/mjölkig i ögonen också, den senaste tiden. Jag tror att det är någon form av starr, han verkar se sämre och sämre och har blivit osäkrare än han var innan: vaktar mig som en galning, även för familjemedlemmarna vilket han inte gjort tidigare. Så fort de pratar med honom eller hälsar på honom så är det lugnt, men är de bara utanför rummet och låter så morrar/skäller han. Ringer det på dörren blir han hysterisk. Han har alltid varit vaktig, men inte så här vaktig... Tror det är den försämrade synen.

Så fort jag är hemma så mår han hur bra som helst, han är numera en liten tjockis som mest vill ligga och mysa. Men... han fixar ju inte att vara ensam, och nu när alla börjar tillfriskna kommer det att bli mycket ensamhet. Jag går med konstant dåligt samvete för att jag är så mycket i stallet (trots att jag fullkomligen älskar det) och då vet jag ändå att någon är med honom... Tackar dagligen nej till att träffa kompisar för att mitt samvete säger mig att jag inte kan vara borta från hunden. Jag stressar från minuten jag går från dörren och mot busshållplatsen till stallet, tills dess att jag kommer hem igen. Därefter tackar jag nej till att träffa kompisar, gå ut, ta en fika, ha myskväll... För hunden kan inte följa med och mitt samvete säger att jag ska spendera tid med honom. Visst, mina föräldrar kan passa honom men han är MIN hund. Han känner sig tryggast av att vara i mitt sällskap.
Och framtidsutsikterna ser inte bättre ut. Till hösten ska jag börja plugga och kommer då ha hästen på dagarna (visserligen inte jobbet på ridskolan), plugg på vardagskvällar och jobb på helgnätterna. Jag kommer med andra ord aldrig vara hemma. Jag måste försöka tänka realistiskt: Jag har inte tid med hunden. Inte den tid han förtjänar och måste ha för att må bra. Om jag ska fortsätta leva mitt liv som jag vill, mitt nya glada liv, så kommer det gå ut över honom.

Berättade det för min familj och de höll med. Jag sa att okej, jag ger honom en sista riktigt bra sommar och sedan låter jag honom somna in. Bara så att han ska få en riktigt bra sista tid. Mina föräldrar säger: Är det verkligen värt att han ska få gå ensam hemma i tre månader innan dess, för att han ska få en sista bra sommar? Han har haft ett underbart år hos dig, det är inte samma hund. Han har inte varit ensam hemma mer än en timme då och då på HELA året. På tisdag, imorgon, är familjen för första gången fria att gå till jobbet igen för nu är alla friska.

Det gör så ont. Jag vet att han har fått en underbar tid hos mig. Han har glömt all stress från sina tidigare hem och han har gått från att vara den lilla ynkliga osäkra hunden som jag fick hem, som inte visste hur man lekte och som satt som ett plåster på mig jämt. Och han har fått mig att bli frisk igen. Han och ingen annan. Han mår bra nu. Han är min lilla glada tjockis, även om han börjar bli gammal och stel och blind och är magsjuk lite för ofta.

Det sägs att man ska gå hem när festen är som roligast. Han mår bra nu, är lugn och trygg (i alla fall när jag väl är hemma...) men blir han ensam hemma... ja... då kommer jag få tillbaka mitt lilla nervvrak igen.
Jag förbannar kontraktet där det står att jag måste avliva honom om jag inte kan behålla honom, men å andra sidan är han så bunden vid mig, jag har svårt att tro att det skulle vara lätt för honom att bli glad och trygg igen om han var tvungen att byta hem... så kanske är det här det bästa.

Ett liv kan förändras så otroligt fort. När jag skaffade honom sa läkarna att min sjukskrivning kommer hålla på i åtminstone några år, att jag var så skör. De sa att jag kanske aldrig skulle kunna jobba fulltid. Nu ett år senare, mycket tack vare den här lilla jycken, så mår jag plötsligt bra igen. Hunden hjälpte mig att samla kraft och styrka att skapa mig ett liv... i vilket han inte kan vara en del.

Det kändes nästan som ett tecken när det ploppade in 1500 kr mer på kontot den 25:e. Att det är dags. Att min lyckliga, trygga hund ska få somna in så att han slipper bli olycklig, otrygg och blind. Att jag ska kunna leva mitt liv utan dåligt samvete.

Jag kommer sakna honom så fruktansvärt mycket. Jag kommer kanske känna skuld länge... men någonting i mig säger mig att det är bäst så här.

Man ska lämna festen när den är som roligast. Nu är den det. På torsdag är det dags att lämna festen.

Ändå finns det såklart ett litet tvivel... Hade jag kunnat göra någonting annorlunda? Var det ett misstag att ta emot honom från första början? Är jag en usel människa? Även om det känns skönt att ta beslutet så känns det som att jag är det.

:cry:
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Känn inte skuld!
Det är ju inte bara att du får mindre tid men som du nämner så börjar han känna av åldern fysiskt.

Jag tycker du resonerar väldigt klokt!
Och du ska istället för att känna skuld känna lycka över året ni hade tillsammans då ni hjälpte varandra att läka och bli hela. Du gav honom en bra sista tid då han var lycklig!
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Usch, så hemskt... men självklart är du ingen usel människa! Du känner ju din hund och vet antagligen att du tagit rätt beslut, men det är klart att det alltid finns tvivel ändå. Tror du gjort så bra du kunnat.

Håller med MikaTela (Hayah, jag kommer aldrig vänja mig :p), se tillbaka på året där ni hjälpte varandra istället. Kanske var han din lilla ängel som skulle hjälpa dig på fötter igen, och nu är han redo att lämna dig? Fina lilla vovven.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Jag tycker inte det är rätt att ta bort hunden. Du jobbar i stall, visst har du väl möjlighet att ha din hund med dig dit (fikarum, sadelkammare etc medan du rider)? Du tog på dig ansvaret för en hund när du mådde dåligt och behövde en vän. När du nu mår bättre har du tänkt avliva honom! Måste finnas andra lösningar att hitta. Om ett djur inte är sjukt så är jag helt emot bekvämlighetsavlivningar. Man måste anstränga sig lite, i annat fall finns säkert ngn annan som precis som du för ett år sedan, nu behöver en kompis och som har möjlighet att erbjuda honom detta. En hund är inte så lojal som man vill tro, med ett bra hem så acklimatiserar dom sig till det nya hemmet ganska snabbt. Oavsett vad du skrivit på, är du ägaren bestämmer du detta på egen hand.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Idemdett: Egentligen finns det ingen anledning att ställa sig i försvarspostition, trots sömnlös natt så känner jag mer och mer att det här är vad som måste göras, men jag vill iaf förklara mig.

Hunden är en nakenhund. Det finns varken fikarum eller sadelkammare där jag står, det är ett litet kallstall och visst, jag skulle kunna släpa ut honom till stallet och sedan låsa in honom i en box medan jag är ute och rider, det är sant... det har jag också gjort, en gång, för att se om det funkade. Aldrig mer, säger jag. När jag kom tillbaka från ridturen (40 min) så satt han och ylade. Det slutade med att han, när jag sadlade av, bara satt nedanför mina fötter och tittade på mig och skakade som en tok, då hade han ändå tre lager kläder på sig... Så att följa med till stallet är inget alternativ, i alla fall inte under vår, vinter och höst.

Och oavsett:
I höst kommer jag vara borta så otroligt mycket. I stallet 8-16, sedan plugga 18-21, på helgerna kommer jag jobba 21-05. Även om han hade kunnat följa med mig i stallet så hade jag varit tvungen att lämna honom ändå. Han klarar inte av att vara ensam hemma ens 30 min, ylar och kissar inne (ja, vi har en blöja liggandes).

Det handlar inte om att jag köpte en vän för att ha när jag mådde dåligt och nu så bekvämligehetsavlivar jag honom för att jag mår bättre och inte känner för att ha honom kvar. Mind you, läkarna sa att jag förmodligen aldrig skulle bli bra igen, och att jag inte skulle kunna jobba eller plugga på flera år. Att det har vänt har bland annat med hunden att göra, ja visst. Men hade jag vetat att jag skulle må bättre bara ett år senare hade jag aldrig, aldrig skaffat hund. Jag har pratat mycket med mina föräldrar som trots min vuxna ålder funnits mycket runt honom (bor fortfarande hemma) och de som är väldigt rediga och lite stränga människor tycker att jag gör rätt. Tycker de det så tror jag att jag tar rätt beslut. Att avliva en vän är aldrig bekvämt! Tycker det är grymt av dig att uttrycka dig så. Det är trots allt lätt att sitta hemma och säga "Jag skulle minsann aldrig..." "Man ska aldrig någonsin..." (har själv suttit där) men när man väl hamnar i situationen själv så är det annorlunda och man märker att det ibland inte är så självklart som man kan tro.

Till er andra: Tack för stödet. Nu när det är bestämt och jag haft en natt att tänka över det så känns det mer och mer som rätt beslut. Hur jag än vrider och vänder på det går det inte att lösa på något bättre sätt. Tröstar mig med att han har blivit en lycklig liten herre hos mig och att han inte kommer må dåligt när det är gjort, det är ju jag som kommer må dåligt... Han kommer aldrig behöva veta (komma ihåg) hur det är att känna sig övergiven eller bortvald.
Men usch, vad jobbigt det är fortfarande...
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Kan inte mer än att hålla med.
Till TS: Du skriver att det är grymt att säga att avlivningen är av bekvämlighetsskäl, men hur hemskt det än låter så är det ju så. Du tar ju bort honom för att du inte kommer att ha tid för honom på grund av allt du vill göra. När man skaffar ett djur har man ett ansvar för detta många år framöver och tar inte bort det bara för att man själv har valt att ha mycket att göra. Detta ska man tänka på innan man skaffar sig ett djur (oavsett vad läkarna har sagt, man kan ju inte ha ett djur bara för att man mår dåligt och för att läkarna har sagt att du kommer fortsätta må dåligt). Med facit i hand hade det nog varit bättre om inte släktingen som också letade hund hade tagit hunden från början.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Jag hade inte tänkt skriva något svar till dej från början, det är en oerhört känslig fråga.....men ditt andra inlägg gör att jag inte kan hålla mej.

Jag håller med de som säger att det inte känns riktigt rätt att avliva en frisk hund pga att ägaren inte längre har intresse att tillgodose hundens behov.
Det är ju kul att du mår bättre, och att din tillvaro känns stabilare, men jag kan inte se varför hunden ska avlivas pga det.
Kan inte dina föräldrar ta över hunden, eller din släkting som var intresserad från början? Har du kollat upp hunddagis eller dagmatte?

Det är så att skaffar man hund så blir man låst i vissa lägen, så är det bara, precis som när man har barn måste man planera in dem i sitt liv och anpassa sig efter deras behov. Det innebär att man får tacka nej till saker, men det betyder inte att man får ett fattigare liv....gör nått med din hund istället tillsammans med andra hundmänniskor.
Har du inte det intresset, så låt honom bo tillsammans med någon som har det.

En bekvämlighetsavlivning är aldrig rätt.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Jag känner att jag redan tömt ämnet, kan inte försvara mig mer för det finns inte så mycket mer att säga.

Ang. släktingen som ville ha honom så kan jag bara säga att det är big no no. Vi har ingen kontakt längre pga extrema skäl (som ledde till polisanmälningar bland annat) och tyvärr så fick hon tag på en hund till slut som hon aldrig går ut med utan den får kissa och bajsa inne för hon har ingen lust. Hos henne bor även sonen som hör röster och går runt och skriker och är mycket hårdhänt med djur. Mina föräldrar har inget intresse i att ha hund, de lever långt mycket mer upptagna liv än jag. Finns ingen ekonomi till dagmatte eller hunddagis, jag jobbar fortfarande bara två nätter i veckan och det inbringar i princip bara pengar så att jag kan betala hästen (som jag har nästan gratis) och bra mat till hunden.

Så, lämnar diskussionen nu, jag borde ha insett att det skulle bli såna här svar men i natt var jag så förtvivlad och trött att jag inte tänkte på det. Jag är mitt uppe i allt och orkar inte försvara mig. Jag känner att jag gör rätt nu hur jobbigt det än är och jag nöjer mig med det.

Moderatorer, ni kan stänga tråden om ni vill. Antar att det redan finns många trådar uppe i samma ämne.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Om du skrev ditt långa inlägg för att få medhåll och höra att du gör rätt, så kan jag tänka att du blir besviken att få svar som inte passar in i hur du tänkt.

Hunden är din, och kan du hitta en veterinär som avlivar en frisk hund, så är beslutet ditt.
Vad jag inte kan förstå är varför du hellre väljer avlivning i första hand än aktivt söker ett annat hem åt honom....nakenfisarna kan bli riktigt gamla och han kan få många goda år till.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Ja det är svårt att råda dig.
Förstår inte heller hur du kan välja att avliva bara för att du vill jobba och plugga och jobba ännu mer. Varför inte ta bort lite tid på hästen då? Och klarar man verkligen av att göra så mycket på ett dygn utan att bli sjuk?

Jag har så svårt att förstå att man tar bort ett friskt djur. Men en död hund lider inte.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Självklart tar det väl mer än ett försök innan han vant sig vid att vänta på dig i fikarummet men det är ditt beslut. Det gör mig bara så arg att man så lättvindigt kan göra sig av med hunden för att man väljer att göra annat. Inte hade du behövt tacka ja till att jobba så mycket? En hund som din tror jag hade passat utmärkt hos en pigg pensionär som kunnat ge den trygghet, stabilitet och mycket promenader.

Hoppas du nu lärt dig ngt av detta och om du skulle börja må dåligt igen så skaffa ingen ny hund om du inte kan ordna tillsyn till den när du sedan mår bättre och börjar jobba igen eller omständigheterna ändrar sig på annat sätt.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

För det första, skicka hit hunden till mej om du ska avliva en frisk hund.
För det andra, om du har varit så sjuk som du beskriver så kommer du behöva hunden igen inom 6 månader.
Att ha ett så stressigt liv som du planerar att ha gör att vem som helst går in i väggen, det är inte fråga om, det är frågan när.

Jag skaffade själv hund när jag var sjukskriven en längre period men inte hade jag en tanke på att avliva honom när jag blev frisk nog att jobba, han var min vän, den allra underbaraste som fanns på denna jord och vi fick nästan tolv år tillsammans.
Jag saknar honom varenda dag, det räcker att jag skriver om honom som nu så rinner tårarna.

När man tar hand om ett djur så tar man på sig ansvar för resten av djurets liv, man har ingen rätt att ta livet av hunden för att man inte har lust att anpassa ditt liv efter den som hjälpte en att bli frisk.

Då har han aldrig varit din vän för så gör man inte mot vänner.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

*kl*

Det känns som att man missar två stora saker här:

Hunden är mycket osäker, kan inte vara själv och mår inte bra med att bli bortlämnad. Visar sig genom att den börjat kissa inne igen.
Hunden ser dåligt (vet.undersökning bör göras) vilket har gjort den än mer osäker.

Som jag ser historien så tog TS emot en spillra. Hon gjorde hund av den och gav den en riktigt härlig tid. Hade hunden varit mentalt stabil och frisk hade jag definitivt yrkat på omplacering (oavsett kontrakt så är hundens TS och det är hennes beslut som gäller). Inte heller skulle jag säga till TS att låta bli att plugga och jobba för att istället stanna hemma med hunden. (Jag vet att jag är i minoritet på buke med att tycka att djuren inte ska bestämma ens liv...)

I det här fallet ser inte jag en avlivning som det värsta tänkbara scenariot.

Jag läser om en människa som efter en lång tids sjukdom har fått sitt liv tillbaka. Och jag läser om en liten hund som redan åkt runt väldigt mycket i sitt liv och uppenbarligen tagit skada av det.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Jag håller med Skogstrollet. I detta fall är nog avlivning det humanaste mot hunden. Om TS inte vill anpassa sitt liv efter hunden då den inte verkar kunna anpassa efter henne så är vi vid ett "dead end". Omplacering är ju inget bra alternativ om hunden är som TS beskriver.

Som någon sa - en död hund lider inte medans den mycket väl kan lida om den omplaceras till ett dåligt hem.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Jag avlivade min älskade hund för 1 1/2 år sedan.
Anledningen var att jag blev gravid och han tyckte verkligen inte om barn.
Vissa i frågsatte mitt beslut och tyckte jag skulle placera om, men det var min hund och han slutade äta och blev deprimerad bara jag åkte bort ett par dagar. Han var också gammal och jag valde att ge honom ett värdigt slut istället.

Jag tog en vecka semester och åkte hem till mina föräldrar med honom, gick på långpromenader i skogen varje dag, badade, fikade och bara hade det mysigt. Dagen för avlivningen så åkte jag hem till min bästa kompis gård med honom, veterinären kom dit och han fick somna in i mitt knä på hennes gräsmatta. Det var han och jag till slutet...och det blev ett jätte fint slut där han var lycklig in i det sista. Jag ångar ingenting, jag vet att det var för hans bästa även om det var det värsta beslut jag behövt ta.

Känner du att det är rätt beslut, så är det så.
Han mår garanterat inte bra av att flytta vidare, något du dessutom lovat att han ska slippa.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Nei,dette er å ta den enkle veien ut.
Og det virker litt voldsomt å gå fra "utsultet spilleavhengig med utsultet
hund"til full jobb med hester,studier osv.
Det er egoistisk å tro at hunden ikke kan få det bra hos noen andre,
og hvorfor har du ikke fått en vetrinær til å sjekke øynene
hans om du tror noe kan være galt?
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Bra skrivet, Zoya också.

Läser inte folk ordentligt? :confused: När man pratar om avlivning så ger det självklart reaktioner hos folk, men jag tror TS har gjort så gott hon kunnat och att hunden förmodligen kommer må sämre av de förslag som givits.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Jag sitter lite i samma båt som dig. Min hund har seperationsångest, Lämnar man honom blir han jätte orolig, biter sönder saker, ylar, springer runt och gör inne. Vi har försökt träna bort det, men han är så flockbunden.

Det är inget alternativ att ha honom på huddagis då han inte kan vara i hundgård utan att yla och bli orolig, ha dagmatte är inte heller ett alternativ då han blir orolig när vi lämnar bort honom oavsett om han känner personerna väl eller inte.

Till hösten måste jag börja plugga, jag har varit hemma med två barn nu och dessförrinnan bodde jag hemma hos mamma. Jag kan inte lämna en hund i lägenheten som ylar.

Förutom detta har han erlichia går att bota, men han har ändrat sitt beteende och är inte sig själv. Det kan ju gå bort, då han är under behandling. Men trots behandlingen har det förvärrats. Han verkar fortfarande ha ont i bakdelen.

Jag kan inte omplacera den hunden, han är som sagt väldigt känslig och orolig. Det är inte rätt att omplacera en sån hund, risken är att han kommer till fel hem.

Om inget drastiskt ändrar sig kommer han avlivas efter en sommaren. Tyvärr; jag älskar vovven och jag har kämpat.
 
Sv: *långt* Det svåra, svåra beslutet...

Jag är fullt läskunnig men har en annan åsikt och det står jag för. Med dina argument skulle hunden avlivats redan av förra ägaren då det var en problemhund redan då. Men enl TS så har hunden nu haft det bra hos henne ett år. Vad hindrar att hunden skulle kunna få ett lika bra, eller ännu bättre hem hos ngn som kunde erbjuda honom ett lugnt och tryggt hem på nytt. Jag har aldrig påstått att det är lätt att hitta bra hem åt alla hundar, i synnerhet dom som har problem med att t ex vara ensamma. Jag vänder mig emot trenden att det ska vara så lätt att göra sig av med hunden när omständigheterna ändras. Det måste man kalkylera med redan när man skaffar sig ett djur och vara förberedd med olika lösningar i så fall.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Jag skulle behöva tips på hur man överlever sin hunds bortgång. Just nu känner jag ingen anledning till att ens existera själv då han...
Svar
3
· Visningar
438
Senast: Myrten
·
Övr. Hund Jag har sälj annons ute på min hund sedan den 17 januari. Jag har fått tre svar. En som bor i samma stad som jag och som kör lastbil...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
4 264
Senast: ako
·
Övr. Hund Detta är nåt som tyngt mig länge så därför har jag valt ett anonymt nick. Jag har en sjuårig hund som jag haft sen han va valp. Vi...
2 3
Svar
42
· Visningar
3 941
Senast: lilstar
·
Övr. Hund Hejsan! Jag och min kille är otroligt sugna på en hund. Han vill ha nu-nu-nu medan det är jag som bromsar eftersom jag såklart vill att...
2 3
Svar
50
· Visningar
4 439
Senast: hollypolly
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Gryta och matberedare
  • Det sjukaste har hänt
  • Barn och djur

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp