Långvarig depression, ensamhet, vet inte vad jag ska göra

[Klubbisen]

Hej! Jag har sedan cirka 5 år tillbaka varit deprimerad mer eller mindre och jag känner inte igen mig själv från när jag inte var det. Ingenting är roligt, jag ser inget gott i världen och allt känns verkligen bara tomt och meningslöst. Jag har precis flyttat till en ny stad, jag har ingen familj här, inte lyckat skaffat några nya kompisar. Det känns verkligen som att det är något fel på mig, folk tycker inte om mig utan jag måste verkligen kämpa. Dem vännerna jag har kvar har jag inte så mycket kontakt med nu när jag är i den nya staden. Jag upplever själv att jag har lätt social fobi och svårt att prata med människor just nu vilket inte gör det bättre. Jag känner mig så ensam i den nya staden och vet inte vad jag ska ta mig till. Har även en kronisk sjukdom som gör allt svårare och som jag inte får hjälp med som också gör livet så mycket svårare. Har knappt gått på mina föreläsningar och redan missat tentor. Kan inte sova, har vänt på mitt dygn så att jag sover till cirka 14 varje dag och vågar inte ta mediciner på grund av att det kan göra min kroniska sjukdom värre. Försöker plugga men jag känner mig så dum och som att jag aldrig kommer klara det. Känner att jag inte kan flytta hem heller på grund av att jag inte har så mycket mer där och har aldrig kunnat behålla ett heltidsjobb. Vet inte vad jag ska ta mig till, känns som att det inte finns en väg ur det här och självmordstankar börjar komma mer och mer trots att jag verkligen inte vill skada min familj på det sättet. Mår så dåligt, vill bara ha nya vänner och ett bra liv men med min sjukdom, sociala fobi och att jag känner mig allmänt annorlunda och konstig känns det hopplöst. Jag har inte ens några intressen eller personlighet längre.

 

[Islandshästryttare]

Hej! Jag har sedan cirka 5 år tillbaka varit deprimerad mer eller mindre och jag känner inte igen mig själv från när jag inte var det. Ingenting är roligt, jag ser inget gott i världen och allt känns verkligen bara tomt och meningslöst. Jag har precis flyttat till en ny stad, jag har ingen familj här, inte lyckat skaffat några nya kompisar. Det känns verkligen som att det är något fel på mig, folk tycker inte om mig utan jag måste verkligen kämpa. Dem vännerna jag har kvar har jag inte så mycket kontakt med nu när jag är i den nya staden. Jag upplever själv att jag har lätt social fobi och svårt att prata med människor just nu vilket inte gör det bättre. Jag känner mig så ensam i den nya staden och vet inte vad jag ska ta mig till. Har även en kronisk sjukdom som gör allt svårare och som jag inte får hjälp med som också gör livet så mycket svårare. Har knappt gått på mina föreläsningar och redan missat tentor. Kan inte sova, har vänt på mitt dygn så att jag sover till cirka 14 varje dag och vågar inte ta mediciner på grund av att det kan göra min kroniska sjukdom värre. Försöker plugga men jag känner mig så dum och som att jag aldrig kommer klara det. Känner att jag inte kan flytta hem heller på grund av att jag inte har så mycket mer där och har aldrig kunnat behålla ett heltidsjobb. Vet inte vad jag ska ta mig till, känns som att det inte finns en väg ur det här och självmordstankar börjar komma mer och mer trots att jag verkligen inte vill skada min familj på det sättet. Mår så dåligt, vill bara ha nya vänner och ett bra liv men med min sjukdom, sociala fobi och att jag känner mig allmänt annorlunda och konstig känns det hopplöst. Jag har inte ens några intressen eller personlighet längre.

Beklagar att du mår så dåligt tråkigt att höra. Låter som att det är läge för psykakuten om du har sucidtankar och det är riktigt akut alltså att du känner att du vill göra något konkret av de tankarna.

Du behöver ju oavsett hjälp du kommer inte att kunna ta dig ur detta själv. Har du haft någon hjälp i vården tidigare? Om du pluggar brukar det finnas en Studenthälsa dit man kan vända sig. De bör kunna hjälpa till att slussa dig vidare till adekvat vård och behandling kan vara extra bra om du flyttat till ny ort och inte känner till närmaste vårdcentral.

. Vad är orsaken till att du inte får någon hjälp med din kroniska sjukdom?

Det är inte konstigt att du inte klarar av att plugga nu det beror inte på att du är dum utan på grund av att hur du mår så klarar hjärnan inte av att ta in ny kunskap. T hand om dig.

 

[Klubbisen]

Jag har tankar om att jag inte orkar mer men som jag känner mig själv iallafall så tror jag inte att jag hade gjort det, tror inte det är så akut. Har haft hjälp i vården tidigare med antidepressiva som jag tar och samtalskontakt men inget som verkar hjälpa nu.

Jag har försökt i ett par år att få hjälp men inget jag har testat funkar och det blir bara värre och värre. Har vänt mig till den privata sjukvården och fått hjälp men inget som verkar funka där heller.

 

[Islandshästryttare]

Jag har tankar om att jag inte orkar mer men som jag känner mig själv iallafall så tror jag inte att jag hade gjort det, tror inte det är så akut. Har haft hjälp i vården tidigare med antidepressiva som jag tar och samtalskontakt men inget som verkar hjälpa nu.

Jag har försökt i ett par år att få hjälp men inget jag har testat funkar och det blir bara värre och värre. Har vänt mig till den privata sjukvården och fått hjälp men inget som verkar funka där heller.

Om du har antidepressiva mediciner som inte fungerar för dig behöver du ju ha en utredning hos läkare varför det är så med blodprover och diskutera hur medicineringen kan ändras så att du inte behöver må så här dåligt. Om du inte har antidepressiva mediciner alls nu så behöver du ju hjälp med att få igång en fungerande medicinering och eventuellt samtalskontakt. Du kommer ju oavsett inte att må bättre av att inte få någon hjälp alls. Så snälla sök hjälp, alla är värda att må bra.

 

[skiesabove]

Vilken är den kroniska sjukdomen? Många har ju depression som en del i paketet när man får skov. Jag har hashimotos hypotyreos, det påverkar mentala måendet jättemycket i skov.

Kräv ordentlig hjälp av sjukvården. Är du för sjuk för att klara jobb eller plugg så borde du vara sjukskriven.

 

[Cattis_E]

Hej! Jag har sedan cirka 5 år tillbaka varit deprimerad mer eller mindre och jag känner inte igen mig själv från när jag inte var det. Ingenting är roligt, jag ser inget gott i världen och allt känns verkligen bara tomt och meningslöst. Jag har precis flyttat till en ny stad, jag har ingen familj här, inte lyckat skaffat några nya kompisar. Det känns verkligen som att det är något fel på mig, folk tycker inte om mig utan jag måste verkligen kämpa. Dem vännerna jag har kvar har jag inte så mycket kontakt med nu när jag är i den nya staden. Jag upplever själv att jag har lätt social fobi och svårt att prata med människor just nu vilket inte gör det bättre. Jag känner mig så ensam i den nya staden och vet inte vad jag ska ta mig till. Har även en kronisk sjukdom som gör allt svårare och som jag inte får hjälp med som också gör livet så mycket svårare. Har knappt gått på mina föreläsningar och redan missat tentor. Kan inte sova, har vänt på mitt dygn så att jag sover till cirka 14 varje dag och vågar inte ta mediciner på grund av att det kan göra min kroniska sjukdom värre. Försöker plugga men jag känner mig så dum och som att jag aldrig kommer klara det. Känner att jag inte kan flytta hem heller på grund av att jag inte har så mycket mer där och har aldrig kunnat behålla ett heltidsjobb. Vet inte vad jag ska ta mig till, känns som att det inte finns en väg ur det här och självmordstankar börjar komma mer och mer trots att jag verkligen inte vill skada min familj på det sättet. Mår så dåligt, vill bara ha nya vänner och ett bra liv men med min sjukdom, sociala fobi och att jag känner mig allmänt annorlunda och konstig känns det hopplöst. Jag har inte ens några intressen eller personlighet längre.

Öppenpsykiatrin?
Kolla om man kan skriva egenremiss/egen vårdbegäran eller försök få det via vc.
Oavsett vad behöver du åter ta läkarkontakt. Det finns många olika medicinalternativ, det måste gå att hitta något som fungerar.

 

[Rosett]

Det kan inte vara något annat i grunden då? Jag hade olika depressions- och ångestdiagnoser m.m. i många år men fick till slut bli utredd för npf och senare ptsd.
Visade sig att min ”depression” var ptsd i kombination med autism och adhd.

 

[Islandshästryttare]

@Klubbisen hur är det med dig idag?

 

[Klubbisen]

Om du har antidepressiva mediciner som inte fungerar för dig behöver du ju ha en utredning hos läkare varför det är så med blodprover och diskutera hur medicineringen kan ändras så att du inte behöver må så här dåligt. Om du inte har antidepressiva mediciner alls nu så behöver du ju hjälp med att få igång en fungerande medicinering och eventuellt samtalskontakt. Du kommer ju oavsett inte att må bättre av att inte få någon hjälp alls. Så snälla sök hjälp, alla är värda att må bra.

Yes tack för svar, ska göra det!

 

[Klubbisen]

Vilken är den kroniska sjukdomen? Många har ju depression som en del i paketet när man får skov. Jag har hashimotos hypotyreos, det påverkar mentala måendet jättemycket i skov.

Kräv ordentlig hjälp av sjukvården. Är du för sjuk för att klara jobb eller plugg så borde du vara sjukskriven.

Jag har en ögonsjukdom som alltid gör att jag har extremt ont i ögonen/huvudet och måste lägga ner mycket tid/mediciner osv. Finns även risk för synnedsättningar men inte än iaf! Det jobbiga är att ingen tar det seriöst, när jag säger att jag inte klarar av jobb/skola säger dom bara att jag får hitta något jobb som funkar.

 

[Klubbisen]

Det kan inte vara något annat i grunden då? Jag hade olika depressions- och ångestdiagnoser m.m. i många år men fick till slut bli utredd för npf och senare ptsd.
Visade sig att min ”depression” var ptsd i kombination med autism och adhd.

Det skulle kanske kunna vara ptsd då jag har en del trauma men är osäker. Ska söka hjälp och kolla!

 

[Klubbisen]

@Klubbisen hur är det med dig idag?

Det är sådär, ska bara försöka att ta det en dag i taget och söka hjälp i veckan.

 

[Fibusen]

Det är sådär, ska bara försöka att ta det en dag i taget och söka hjälp i veckan.

Har du provat psykologkontakt, och speciellt tex KBT?

 

[Klubbisen]

Ja ett tag men det var ett par år sedan!

 

[Jojo]

Hände det något speciellt för 5 år sedan?

Jag har själv varit mer eller mindre deprimerad så länge jag kan minnas. Det har gått i skov.
Nu har jag nya p piller och plötsligt leker livet, trots att jag är kroniskt sjuk och mår fysiskt väldigt dåligt.
Jag insåg att det var mina minipiller som jag stoppat i mig sen jag var 16 som är roten till mitt onda. Nu efter 15 år provade jag byta då jag starkt misstänkt samband med de konstgjorda hormonerna och min depression. Jag är som en ny människa!

Tänkte bara slänga in det som en tankeställare att det ibland kan bero på något vi inte ens tänker på!

I övrigt tycker jag det är så modigt av dig att byta stad och plugga! Finns det hjälp på skolan i form av stödperson eller liknande? Studiegrupper kanske? Där kanske du även att hitta någon likasinnad att umgås med även utanför skolan? Har skolan en studentförening så brukar det vara ett toppen sätt att lära känna de andra eleverna.

Jag vet att man har rätt till särskilt stöd i studierna om man vill ha det. Sen vad det kan bestå av är nog väldigt individuellt.
Men det är något du kan ta upp med din utbildningsledare.

Sen som de andra redan skrivit. Sök hjälp i vården eller privat. Det är aldrig en svaghet att be om hjälp! Har du pratat med din familj om hur du mår?

 

[Islandshästryttare]

Jag har en ögonsjukdom som alltid gör att jag har extremt ont i ögonen/huvudet och måste lägga ner mycket tid/mediciner osv. Finns även risk för synnedsättningar men inte än iaf! Det jobbiga är att ingen tar det seriöst, när jag säger att jag inte klarar av jobb/skola säger dom bara att jag får hitta något jobb som funkar.

Du borde kunna höra med skolan om särskilt stöd finns att få på grund av detta. Kräver nog ett intyg från en läkare. Nu när du flyttat till en ny stad kanske det är ide att ta kontakt med en ny läkare för att se vilken hjälp som finns att få för detta? Blir lite som en second opinion på detta och det kan nog variera mellan olika landsting också hur mycket hjälp man kan få på grund av en sjukdom. Tyvärr så borde det ju inte vara men det är ju den krassa verkligheten. Låter iallafall otroligt jobbigt att ha det så.

 

[Klubbisen]

Hände det något speciellt för 5 år sedan?

Jag har själv varit mer eller mindre deprimerad så länge jag kan minnas. Det har gått i skov.
Nu har jag nya p piller och plötsligt leker livet, trots att jag är kroniskt sjuk och mår fysiskt väldigt dåligt.
Jag insåg att det var mina minipiller som jag stoppat i mig sen jag var 16 som är roten till mitt onda. Nu efter 15 år provade jag byta då jag starkt misstänkt samband med de konstgjorda hormonerna och min depression. Jag är som en ny människa!

Tänkte bara slänga in det som en tankeställare att det ibland kan bero på något vi inte ens tänker på!

I övrigt tycker jag det är så modigt av dig att byta stad och plugga! Finns det hjälp på skolan i form av stödperson eller liknande? Studiegrupper kanske? Där kanske du även att hitta någon likasinnad att umgås med även utanför skolan? Har skolan en studentförening så brukar det vara ett toppen sätt att lära känna de andra eleverna.

Jag vet att man har rätt till särskilt stöd i studierna om man vill ha det. Sen vad det kan bestå av är nog väldigt individuellt.
Men det är något du kan ta upp med din utbildningsledare.

Sen som de andra redan skrivit. Sök hjälp i vården eller privat. Det är aldrig en svaghet att be om hjälp! Har du pratat med din familj om hur du mår?

Ja, det var väldigt jobbigt med min familj. Mycket bråk och trauma för mig som ung då. Skulle säga att jag blivit psykiskt misshandlad av min familj även om det inte varit deras mening. Tar p-piller men tror inte dem har något med det att göra. Det finns hjälp i skolan men har inte riktigt orkat ta tag i det, ska försöka göra det i veckan. Ska verkligen försöka ta hjälp men det känns jobbigt och ansträngande. Har pratat med min familj och dom försöker hjälpa mig så mycket som möjligt!

 

[Klubbisen]

Du borde kunna höra med skolan om särskilt stöd finns att få på grund av detta. Kräver nog ett intyg från en läkare. Nu när du flyttat till en ny stad kanske det är ide att ta kontakt med en ny läkare för att se vilken hjälp som finns att få för detta? Blir lite som en second opinion på detta och det kan nog variera mellan olika landsting också hur mycket hjälp man kan få på grund av en sjukdom. Tyvärr så borde det ju inte vara men det är ju den krassa verkligheten. Låter iallafall otroligt jobbigt att ha det så.

Har gjort en remiss gällande sjukdomen men inte fått svar ännu!

 

[Saigon]

Ja, det var väldigt jobbigt med min familj. Mycket bråk och trauma för mig som ung då. Skulle säga att jag blivit psykiskt misshandlad av min familj även om det inte varit deras mening. Tar p-piller men tror inte dem har något med det att göra. Det finns hjälp i skolan men har inte riktigt orkat ta tag i det, ska försöka göra det i veckan. Ska verkligen försöka ta hjälp men det känns jobbigt och ansträngande. Har pratat med min familj och dom försöker hjälpa mig så mycket som möjligt!

Jag blev som ung vuxen deprimerad. Det kom smygande över en period. Jag trodde det var så det var att bli vuxen (att bli av med barnasinnet och ungdomen) och tyckte det var så fruktansvärt eländigt. När jag tillslut öppnade mig inför min mamma ville hon direkt att jag skulle sluta med p-pillerna som jag hade ätit i ett par år. För samma hade hänt henne. Jag trodde inte alls att det var orsaken i mitt fall men lovade att sluta ändå. Det tog ca ett halvår innan jag var återställd. Det var inget tvivel om att de hade varit orsaken.

 

[pajaztar]

Ja, det var väldigt jobbigt med min familj. Mycket bråk och trauma för mig som ung då. Skulle säga att jag blivit psykiskt misshandlad av min familj även om det inte varit deras mening. Tar p-piller men tror inte dem har något med det att göra. Det finns hjälp i skolan men har inte riktigt orkat ta tag i det, ska försöka göra det i veckan. Ska verkligen försöka ta hjälp men det känns jobbigt och ansträngande. Har pratat med min familj och dom försöker hjälpa mig så mycket som möjligt!

Låter som en bra idé att sluta med p-piller. Jag blev typ suicidal av det o fick sen blodpropp. De sätter dig i kemiskt klimakterium o det kan absolut ficka upp humöret.