Lek: "Tre döda" (Improviserade nanonoveller)

Araminta

Trådstartare
Tänkte att vi kanske skulle uppskatta en lek för att ljusa upp i mörkret (bildligt och bokstavligt talat). Leken är en teaterövning och görs i vanliga fall som improviserade monologer med tre personer på scen (därav namnet). Jag har modifierat den något och hoppas att den ska fungera i skrift.

Förutsättningar
- Du ska skriva en kort historia. Hur kort väljer du själv: Det kan vara tre meningar eller så att du slår i gränsen för antalet tecken för inlägget.
- Skriv din egen berättelse innan du läser andras!
- Historien måste sluta med att huvudpersonen dör på den plats som står angiven i fetstil. I övrigt finns inga restriktioner på innehåll. Jag (eller den som känner sig manad) kommer slänga ut nya platser med jämna mellanrum för att ge ny inspiration. Får du inte inspiration av den plats du råkar läsa först, skumma tråden efter andra.
- Börja skriv direkt när du läser platsnamnet och låt fingrarna styra berättelsen. Skriv det första du kommer på! Ju mindre du planerar och redigerar desto bättre blir det. Historien behöver varken hänga ihop logiskt eller vara grammatiskt korrekt. Det är en övning i fri association och improvisation - inte en skoluppgift i svenska.

En önskan är att vi håller oss undan teman som berör rådande pandemi och oroligheter. Det blir mycket död pga spelreglerna och jag har tyvärr inte hittat någon motsvarande stor livshändelse som inte samtidigt riskerar att styra innehållet för mycket. Jag hoppas att vi kan hitta en balans så att tråden ändå blir en vardagsflykt, trots det morbida temat.
 
Huvudpersonen dör i Taxfree-butiken på Arlanda.
Helvete! Var är ungjäveln, kan inte Arvid låta bli att tänka. Arvid går på Arlanda flygplats och försöker hitta sina rangliga tonåring, samtidigt som han håller Nellie, han och Kerstins 4- åring i handen.

Hela semestern hade varit en flopp, han hade rest iväg med sin fru och barn till Kanarieöarna och i ett försök att hålla kontakt med sin son från sitt förra förhållande, hade han bjudit med Svante.

Svante var full med tonårshormoner, allting var fel och han ville inget. Kerstin hade klagat på att Svante var otacksam och inte ville passa Nellie så de kunde gå ut och äta ifred. På sätt och vis förstod han Svante, som 15 åring hade inte han heller varit särskilt intresserad av barnpassning, men det kunde han inte säga till Kerstin.

Han känner svetten rinna i nacken på honom. De hade knappt stigit av planet på Arlanda, innan Svante hade mumlat något och försvunnit ur sikte. Kerstin hade behövt använda toan, så han och Nellie hade blivit stående utanför och väntat, och nu hade han ingen aning om var Svante var. Det sticker lite i handen som han håller Nellie i, men han uthärdar. Han tycker sig se Svantes kalufs i taxfree- butiken.

Arvid känner ut håret i nacken börjar klibba av svett, och han knyter handen och slappnar av ett par gånger, han hoppas att spänningarna i armen ska släppa.

”Aj pappa, det gör ont,” säger Nellie åt honom, men nu susar det så mycket i öronen att han knappt hör henne.

När han trillar ihop på golvet i butiken, är det sista han ser Svantes rosiga kinder och fjuniga mustasch, innan allt svartnar.

Slut
 
Huvudpersonen dör i Taxfree-butiken på Arlanda.

Mitt namn är Anton och jag föddes på en bondgård i södra Småland. Min far var jägare, vilket var svårt i ett område som till 99% bestod av åkermark. Bönderna var visserligen glada att han sköt den enstaka hjort som råkade komma sig vilse, men i övrigt var utbudet på vilt knapert. Mor min var hemma med oss ungar och jag vill säga att jag hade en fin barndom.

När jag var 16 år flyttade jag hemifrån. Det var trångt hemma. Vi var sju syskon och jag vantrivdes i skolan. När en rikare släkting behövde en springpojke till sitt företag i Stockholm så nappade jag direkt. Jag bodde på hans loft och sprang ärenden åt både honom och frun i huset. Det var mycket men roligt arbete.

Efter ett års tjänstgöring så kliade det i mig igen. Jag var snart myndig och drömde om stora äventyr i andra länder. Min lön hade jag sparat undan och när jag i tidningen såg att det var nedsatta priser på flygturer över Atlanten så köpte jag en på impuls.

Varken släktingarna jag bodde med eller familjen hemma i Småland tyckte att det var någon vidare bra idé men när rätt datum föll in så stod jag med min kappsäck på flygplatsen utanför Stockholm. Det var mer nervöst än vad jag trott. Jag tog mig igenom alla kontroller och fann mig själv stående i ett glitter av glasflaskor. Förförd av alla färger och myllret av människor så blev jag stående.

"Akta på dig pojkvasker!" Det var en grov mansröst som ropade och jag kände en hård knuff i ryggen. Oförberedd som jag var så föll jag huvudstupa in i flaskpyramiden framför mig.

Såhär från andra sidan så undrar jag ibland hur tunnt skallben en människa kan ha.
 
Nja, något lite mer uppiggande än att någon dör borde man väl kunna hitta på...

Jag tycker inte detta är "värre" än varulvstråden? Är det triggande på något vis, så står det ju väldigt tydligt i rubriken att det handlar om död.
Sedan är ju döden en del av livet och väldigt många sånger, filmer, böcker o.s.v. handlar om död, för att inte tala om alla deckarböcker som folk förkovrar sig i. Sedan är ju "true crime"-poddar och -dokumentärer även det populärt.

Men visst, kom du in hit med en tradig kommentar och känn dig duktig. :up:
 
Nja, något lite mer uppiggande än att någon dör borde man väl kunna hitta på...

Jag håller delvis med och tar gärna emot idéer! Det behöver vara en markerad händelse som fungerar som ett slut på en berättelse. Och det ska låsa berättelsen så lite som möjligt (ie barnfödsel, hittad kärlek etc går bort). Jag har som sagt inte hittat något som funkar men det betyder inte att det är omöjligt.

Sen tänker jag att fokuset i historierna inte behöver ligga på just slutet. Inget hindrar en från att skriva en lycklig kärlekshistoria och låta slutet var en lösryckt mening av typen "Jag dog 100 år senare på plats x". Platsen är där för den som vill ha inspirationen - take it or leave it.
 
Ett par minivarianter.

Men åh! Så många vackra ljus. Bara lite närmare. Det är varmt men jag kan inte sluta. Bara lite närmare ...

Livslängden för en whiskyflaska varierar kraftig. Vissa flaskor kasseras redan i produktionsfasen. Andra lever tiotals år i vinkällare och vitrinskåp. Många krossas mot betonggolvet på flygplatsen där den svettige, stressige resenären missbedömer vintervantens grepp.

Jag dog plötsligt en vinterkväll. 98 år gammal och hade precis stigit av planet, hemkommen från en fantastisk charterresa på Mallorca. Knall fall så fick jag återse min älskade Georg. Mer hade jag inte kunnat önska.

Passar på att slänga ut en ny plats: Under ett palmträd.
 
Huvudpersonen dör i Taxfree-butiken på Arlanda.
Flyget var sent. Igen. Vilket ju inte var så tokigt om man tänker efter, eftersom det gav tid för en till drink. På konferens, utan man och barn, gäller det att passa på tänkte jag. Skit samma om det var på vägen till konferens, detaljer är inget att haka upp sig på.
- En mojito till, tack! bad jag bartendern.
Medan jag väntade på min drink tittade jag mig omkring i baren. En man som såg ut att gå på steroider var inne på sin femte öl, ett sällskap programmerare - bara killar naturligtvis, gud förbjude att de skulle anställa en tjej - tittade oroligt på skärmen med gateinformation. En barnfamilj där pappan tittade mer på sin mobil än på barnen, mamman hade fullt upp med att hålla koll på alla tre barn. Inget nytt under solen där, tänkte jag trött för mig själv.
En man slog sig ner bredvid mig, lite för nära. Han frågade var jag var på väg, och jag suckade. Inombords, eftersom jag ändå har någon slags uppfostran. Jag berättade om konferensen, men märkte att han egentligen inte lyssnade på mig. Lika väl, då kanske han skulle lämna mig i fred snart.

Drinken kom, och jag tog en stor klunk. Mannen bredvid började prata igen, och jag vände mig demonstrativt bort och fäste blicken på ett av barnen som nu var i färd med att klättra upp på ett bord. Mamman höll på att torka den yngsta runt munnen och fräste argt åt barnens pappa.
Jag vände mig mot drinken igen, mannen bredvid mig pratade på om sitt jobb, eller fiske eller möjligen fotboll, jag orkade inte lyssna. Plötsligt stack det till i låret. Jag hoppade till, men smärtan försvann lika fort som den kom. Kanske något vasst fastnat innanför byxorna, tänkte jag. Jag ursäktade mig, och lämnade baren för att gå till toaletten. Väl där såg jag ett litet rött märke, men vad det än var så fanns inget vasst kvar nu.

Jag gick till Taxfree-butiken för att köpa någon god choklad att trösta mig med. Choklad hade jag förmodligen köpt ändå, men det var ju trevligt med en anledning. Inne i butiken kände jag mig plötsligt snurrig. Kanske skulle hoppat den där sista drinken ändå, tänkte jag. Jag tog några djupa andetag för att bli av med känslan, men den stannade kvar. En stumhet spred sig genom kroppen, och det blev tungt att andas. Min kropp lydde mig inte längre. Jag tog tag i hyllan bredvid mig, men plötsligt gav benen vika och jag föll ihop. I fallet drog jag med mig en hel hög av M&M-påsar, som spred sig över golvet. Jag hörde folk ropa omkring mig, och det sista jag såg var mannen från baren som tittade ner på mig, med en upprymd blick.
 
Jag håller delvis med och tar gärna emot idéer! Det behöver vara en markerad händelse som fungerar som ett slut på en berättelse. Och det ska låsa berättelsen så lite som möjligt (ie barnfödsel, hittad kärlek etc går bort). Jag har som sagt inte hittat något som funkar men det betyder inte att det är omöjligt.

Sen tänker jag att fokuset i historierna inte behöver ligga på just slutet. Inget hindrar en från att skriva en lycklig kärlekshistoria och låta slutet var en lösryckt mening av typen "Jag dog 100 år senare på plats x". Platsen är där för den som vill ha inspirationen - take it or leave it.
Har inga problem med det som är nu men funkar en flytt? En semester? En resa? (Huvudpersonen flyttar till Karlstad/Maldiverna) (x åker på semester till Köping) (x reser till Bolivia). Ja du fattar.
 
Sitter under mitt palmträd och lyssnar på vågornas rytmiska ljud, som så många dagar förr. Varje dag sen jag lärde mig hitta vägen hit själv faktiskt, när jag var 4 år. Det blir många dagar på 88 år. Det är bara två dagar jag inte suttit här, dagarna då mina döttrar föddes. Annars har jag suttit här alla högtidsdagar, mina födelsedagar, barnens födelsedagar, hundens födelsedagar, ja alla hundar såklart, det har blivit några genom livet. På min bröllopsdag satt jag här, med min man, på våra årsdagar har vi suttit här, de senaste åren har jag suttit själv igen. Och nu sitter jag här på min dödsdag. Mina andetag saktar in, vågornas rytm förändras med mina andetag. När havet ligger stilla så gör också jag det. Under mitt palmträd.
 
Hon vaknar till igen, sittandes under en palm, bladen svajar försiktigt ovanför henne. Planets ena vinge hade slitits i sönder under en storm, hon den första kvinnan att korsa Atlanten, hade behövt använda all teknik och skicklighet för att komma så nära den lilla ön hon kunde.
Hon blickar ut över det blå havet, den vita strandens skarpa kant, en horisont som aldrig tar slut.
Här slutar hennes öde, hon förstod det redan planet började tappa höjd, och hon frågar sig själv om det var värt det.
 
Jag hade tappat uppfattningen om tid där jag låg på flotten. Det var kritiskt nu. Utan vatten att dricka och med bara sol och vågor att se omkring mig. Jag skulle inte klara mig så mycket längre.

Då såg jag en liten sandig strandremsa. Var beredd att tro på Guds försyn och lovprisa de flesta religioners gudomar. Jag skulle verkligen klara det här. Med den turen kände jag mig övertygad om att det även skulle finnas vatten att dricka på ön.

Det kändes märkligt ovant när jag satte fötterna på fast mark. Nära strandkanten fanns skugga under ett stort palmträd. Nyfiket kastade jag en blick över omgivningarna och tänkte att det såg riktigt lovande ut.

Jag hann inte se kokosnöten som föll ur palmen ovanför mig. Jag hann inte heller höra ljudet som talade om att nöten var hårdare än mitt skallben.
 
Armen kändes tung som bly. Det var som att försöka röra sig i vatten, nej, inte vatten. Den brännande känslan gav snarare intryck av trögflytande lava. Bara någon centimeter till. Svetten kylde inte. Också den varm. Het som kokande vatten. Andningen tung och svår. Bara lite längre. Nu måste det bara vara några millimeter kvar. Snart där. Lite till bara.

Armen rörde sig inte mer. Den svåra andningen upphörde. Äntligen kom svalkan.
 
Har inga problem med det som är nu men funkar en flytt? En semester? En resa? (Huvudpersonen flyttar till Karlstad/Maldiverna) (x åker på semester till Köping) (x reser till Bolivia). Ja du fattar.

I mitt huvud så är flyttar/resor ofta början eller mitten på historier - man vill veta hur det gick på nya stället. Men det går kanske att få till det som ett avslut. En idé som slog mig när jag läste dina är avsluta historien med att personen kommer hem? Det blir i mitt huvud mer statiskt och avslutat. Men det är ju jag.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp