Leva eller inte leva

Har funderat mycket över det det senaste, vet att folk påverkas väldigt av att jag försvinner men även påverkas negativt av att jag är kvar. Alla utan min underbara hund då. Jag gör livet onödigt svårt hela tiden utan att vara medveten om det, verkar inte som att jag vill ha det bra alltid. Fastnar i beteenden som inte är bra för mig men som jag inte kan bryta, mediciner gör att jag lätt triggas men utan dom går jag under. Tycker att livet är så kort egentligen att sådana här tankar är så onödiga, dör gör vi alla oavsett och tiden går fort. Om 100 år kommer ändå ingen att komma ihåg dom här faktiskt små problemen egentligen. Att det ska vara så otroligt svårt att bara uppskatta livet som det är.

Har iallafall köpt en hundsele så jag kan sätta min goprokamera på min hund när han är ute, så det kan ju vara lite kul att se saker och ting från hans nivå.

 

[parellikusken]

Tänker ofta på att mitt liv är rätt onödigt och att jag är en belastning. Men samtidigt är det inte upp till mig att avgöra om jag är en belastning för andra eller inte, anhöriga och vänner har ett val om de vill umgås med mig eller inte.

Har dock hört från många håll att det är en normal tanke, normalt att reflektera över livets vara eller icke vara. Det känns tröstande för mig, att det inte är något konstigt att ha det i tankarna.
Blir väl mest ett problem om man låter dessa tankar ta över, eller att man på allvar överväger att göra något åt det faktum att man lever.

 

[Grazing]

Tänker ofta på att mitt liv är rätt onödigt och att jag är en belastning. Men samtidigt är det inte upp till mig att avgöra om jag är en belastning för andra eller inte, anhöriga och vänner har ett val om de vill umgås med mig eller inte.

Har dock hört från många håll att det är en normal tanke, normalt att reflektera över livets vara eller icke vara. Det känns tröstande för mig, att det inte är något konstigt att ha det i tankarna.
Blir väl mest ett problem om man låter dessa tankar ta över, eller att man på allvar överväger att göra något åt det faktum att man lever.

Det är sant iofs, det är inte upp till mig att avgöra huruvida jag är en belastning eller inte. Men det är svårt att tänka så tycker jag. Mina tankar har redan tagit över på många sätt, jag känner igen tecknen. Omedvetet berättar om vad jag vill ska hända med hunden, vem som ska ta över honom osv. Konstigt hur sådant går per automatik. Hur kroppen liksom förbereder sej självt. Försöker att distrahera mig på ena eller andra sättet så mycket det går men det är svårt.

 

[parellikusken]

Det är sant iofs, det är inte upp till mig att avgöra huruvida jag är en belastning eller inte. Men det är svårt att tänka så tycker jag. Mina tankar har redan tagit över på många sätt, jag känner igen tecknen. Omedvetet berättar om vad jag vill ska hända med hunden, vem som ska ta över honom osv. Konstigt hur sådant går per automatik. Hur kroppen liksom förbereder sej självt. Försöker att distrahera mig på ena eller andra sättet så mycket det går men det är svårt.

Så gör jag med. Fast rätt medvetet.
Jag brukar försöka vänta ut det, prata med psyk om det och försöka stå ut. Oftast går det ändå över.

 

[Grazing]

Så gör jag med. Fast rätt medvetet.
Jag brukar försöka vänta ut det, prata med psyk om det och försöka stå ut. Oftast går det ändå över.

Det gör det absolut, det går i perioder.

 

[parellikusken]

Det gör det absolut, det går i perioder.

Nu har jag, vilket är sjukt skönt, väldigt bra stöd från både boendestöd och psyk som ställer rätt frågor till mig och tar tag i det när de märker varningstecken. Vilket är guld värt då jag själv ogärna pratar om det.
Jag har en del riskbeteenden, så är bra att det fångas upp.

Om jag minns rätt har även du boendestöd, kan du prata med dom om det?

 

[Grazing]

Nu har jag, vilket är sjukt skönt, väldigt bra stöd från både boendestöd och psyk som ställer rätt frågor till mig och tar tag i det när de märker varningstecken. Vilket är guld värt då jag själv ogärna pratar om det.
Jag har en del riskbeteenden, så är bra att det fångas upp.

Om jag minns rätt har även du boendestöd, kan du prata med dom om det?

Jag har tillgång till det men tyvärr så har jag inte hittar rätt person så det har oftast blivit en stress bara. Jag har dock direktkontakt med min läkare så jag kan alltid ringa honom om det krisar för mycket.

 

[Grazing]

En sak som jag noterat om mig själv också, kanske är det för att det börjar bli sämre men jag är så mycket mera öppen med mitt mående för mina anhöriga, som om jag inte bryr mig längre om att hålla uppe fasaden. Nästan till och med till den graden att jag kan med att visa ärren, inte sår utan ärren bara. Vet inte om det är ett bra eller ett dåligt tecken.

Jobbigt att vara så otroligt medveten om mig själv och mitt beteende men så icke kapabel till att hindra det gå utför. Väldigt konstig känsla. Som att se sig själv utanför och det går bara att titta på.

Men nu ser jag fram emot tisdagen då hunden ska få sitt fäste till goprokameran så han kan filma sina små äventyr med mig.