Djurrelaterat Lite ljus i mörkret

Andromedae

Trådstartare
I förrgår så fick jag låna en häst och rida lite. Det var första gången jag satt på en häst sedan den där träningen när min egen pärla blev skadad i början på april.

Och det var så roligt. Under en och en halv timme tror jag inte att jag för så mycket som ett ögonblick tänkte på något jobbigt. Vi var ute och galopperade på ändlösa långa ridvägar, och avslutade med att plaska. Kunde inte sluta le efteråt.

Igår skulle min häst på återbesök hos veterinären. Vi har haft en del problem med lastningen tidigare, och till råga på allt så var det bara jag och min man (annars brukar vi se till att ha kunnigare hjälp). Så, för att inte vara stressade, vi påbörjade lastningen två timmar tidigt för att vara säkra på att hinna (kliniken fem minuter bort, så nödlösningen var att om det inte gick GÅ dit och sedan köra hem henne för där brukar vi alltid lyckas). Självklart så stod hästkompisen och skrek och svetten började lacka redan innan vi börjat.

Men det tog ... 1,5 minut! :rofl:

Om ens det. Min fina häst gick raka vägen på som om hon aldrig gjort annat. Idag är hon väldigt dyr! 😍



(Det hände måååånga gånger igår att jag tittade på min häst och konstaterade både för henne och resten av omgivningen att hon onekligen ÄR den bästa, finaste, vackraste och mest perfekta hästvarelse som finns på denna jord. En helt okomplicerad lastning har förmågan att göra mig ganska delirisk. Här spanar hästen in byggarbetsplatsen en bit bort medan vi väntar på veterinären, som turligt nog hade fått ett återbud som gjorde att vi kunde komma in en timme tidigare.)

Nytt ultraljud för att vara säker på att det inte är någon djupt liggande skada som inte synts tidigare, men det är "bara" senskidan som är inflammerad. Veterinären trodde att senskideväggen nog kommer fortsätta vara förtjockad, men han var samtidigt tydlig med att han tror att hon kommer att kunna komma tillbaka och ridas helt "som vanligt".

Hon fick en till spruta kortison och kommer att få stå på ruta till dess att vi kommer hem till vårt vanliga stall. Förhoppningsvis kommer vi igång som vanligt under hösten.

Det känns onekligen lite mer hoppfyllt nu! Och jag ska försöka rida lite mer nu innan vi kommer hem också, för det känns helt klart som att jag behövde det. De här stora djuren får mig att oroa mig sönder och samman, men samtidigt är de också det som gör mig som allra lyckligast här i världen.
 

Andromedae:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Åååååh, vad jag känner igen den känslan! Den fruktansvärda oron men också den hisnande lyckan! Håller alla tummar för att det går bra för er! :heart
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Jobbigt förhållande

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

  • Dagboken
Upp