Mänskligt Livet som anställd och sjuk

#1
Jag har sedan jag blivit sjuk hamnat alltmer i utkanten på jobbet. Det har ju förvisso varit nödvändigt då jag inte har orkat, men samtidigt känns det så ledsamt att jag liksom tappat min position. Jag har ju kvar mitt jobb men min roll har hamnat i skymundan. Förr var jag en nyckelperson. Jag satt mitt i smeten, hade ansvar och kände mig betydelsefull.

Nu har mycket av mina arbetsuppgifter flyttats till andra personer och jag sitter mest vid sidan om och sköter viss "markservice".

Just nu sitter jag i en sits med väldigt lite att göra. Igår satt jag av tre timmar på eftermiddagen p.g.a. arbetsbrist. Nu i morse tog jag hand om de mejl som inkommit på 10 minuter. Jag har flaggat för att jag har väldigt lite att göra och det kommer att komma in mer arbetsuppgifter, men jag känner mig ändå som en rätt liten och oviktig person.

Det känns som om jag inte bara har förlorat min hälsa men även min förmåga att klara av och göra ett bra jobb. Jag känner mig inte betydelsefull längre.

Någon löneförhöjning har jag inte fått på två år. Förra gången jag fick det så hade jag haft samma lön i tre år. Nu törs jag inte ens be om något sådant då jag inte känner att jag förtjänar någon höjning. Däremot så har jag frågat om restidsersättning men inte fått svar på det.

Jag har funderat på att byta jobb och kollat lite på AF och på Blocket, men inte hittat något alls av intresse. Förut, innan jag fick klartecken på att jag kunde ta jobbet med mig dit jag flyttade, så letade jag efter jobb i en stor del av Sverige, men hittade inget då heller som jag var intresserad av. Det är liksom väldigt få "kneg" som tilltalar mig. Då var jag inte ens deprimerad utan hade bara höga krav. Nu är jag både deprimerad och tvivlar på min förmåga. Det känns lite hopplöst. Och så är jag inte beredd att sänka min lön med flera tusenlappar, men här verkar det bara finnas låglönejobb. Suck.
 

Magiana:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
#2
Jag kan nog också kalla mig anställd och sjuk, har massiv korttidsfrånvaro och då och då veckovisa, kanske månadslånga sjukskrivningar. Och jag tycker att det är SKÖNT om de plockar av mig viktiga saker så att vi inte missar något för att jag är sjuk. Jag ser det som en skänk från ovan att de faktiskt löser det och ändå låter mig behålla jobbet.

Bättre att vara anställd och sjuk än arbetslös och sjuk.

Men tre timmars sysslolöshet är naturligtvis inte bra. Där skulle jag också be om fler arbetsuppgifter.
 
#3
Jag kan nog också kalla mig anställd och sjuk, har massiv korttidsfrånvaro och då och då veckovisa, kanske månadslånga sjukskrivningar. Och jag tycker att det är SKÖNT om de plockar av mig viktiga saker så att vi inte missar något för att jag är sjuk. Jag ser det som en skänk från ovan att de faktiskt löser det och ändå låter mig behålla jobbet.

Bättre att vara anställd och sjuk än arbetslös och sjuk.

Men tre timmars sysslolöshet är naturligtvis inte bra. Där skulle jag också be om fler arbetsuppgifter.
Så är det ju. Jag har trots allt ett jobb på ett företag vars värderingar jag delar och med en bra chef. Och mitt jobb har ju anpassats efter sjukdomen för att det inte ska ligga en massa krav på mig. Så jobbet är egentligen bra men det är en sorg att känna sig som en bifigur.

Igår försökte jag nå chefen på telefon ett par gånger på förmiddagen, men hon satt i möte och skulle ringa mig men det gjorde hon aldrig. Antagligen fanns inte tiden eller så glömde hon det i virrvarret.
 
#4
Jag känner också sorg över att vara en bifigur, att inte kunna göra lika tunga arbetsuppgifter som mina kollegor. Har alltid haft problem med prestationsångest och med att vilja VARA någon, men nu får jag tagga ner allt pga min sjukdom. Det är jättetråkigt. Jag kan bara hoppas på att bli tillräckligt frisk för att kunna hugga i igen. Det tror jag att du också måste göra.
 
#5
Min erfarenhet av dom lönearbeten jag haft är att oavsett om man sålt sin själ och jobbat dygnet runt och lämnat ett väl utfört arbete bakom sig så tar det c:a en månad och ibland bara en vecka tills man är bortglömd. Spelar ingen roll vilken kompetens man har för ingen är oersättlig och snart står där nån ny som sliter livet ur sig bara för att denne har lika höga krav.
 
#9
Jag tänker att i ditt fall kanske det också spelar in att du sitter själv hemma, utan kollegor. Annars har man ju ändå det sociala samspelet, och det är lättare att få till sig uppgifter när man är i det rent fysiskt. Fast att man har lite att göra innebär inte att man är oviktig, ens betydelse på arbetsplatsen ligger ju inte i arbetsbördan.
 
#10
Jag tänker att i ditt fall kanske det också spelar in att du sitter själv hemma, utan kollegor. Annars har man ju ändå det sociala samspelet, och det är lättare att få till sig uppgifter när man är i det rent fysiskt. Fast att man har lite att göra innebär inte att man är oviktig, ens betydelse på arbetsplatsen ligger ju inte i arbetsbördan.
Det kan ligga något i det. Och visst får jag uppskattning av chefen emellanåt. När jag är frisk är jag dessutom jävligt vass på det jag gör (men det var länge sen nu).

Ibland har jag funderat på att åka till Stockholm och stanna på kontoret i fler än en dag, men sen tänker jag att de timmar jag inte kommer att jobba blir ju otroligt trista. För att jag ska kunna träffa någon kompis på fritiden behövs ju lite tur så att det funkar med logistik, ork o.s.v. På fredagar kan jag åka till min förra ridskola och ta en drop-in-lektion och på torsdagar vissa datum finns möjlighet till privatlektioner där, men annars vet jag inte vad jag kan göra på egen hand.
 
#11
Det kan ligga något i det. Och visst får jag uppskattning av chefen emellanåt. När jag är frisk är jag dessutom jävligt vass på det jag gör (men det var länge sen nu).

Ibland har jag funderat på att åka till Stockholm och stanna på kontoret i fler än en dag, men sen tänker jag att de timmar jag inte kommer att jobba blir ju otroligt trista. För att jag ska kunna träffa någon kompis på fritiden behövs ju lite tur så att det funkar med logistik, ork o.s.v. På fredagar kan jag åka till min förra ridskola och ta en drop-in-lektion och på torsdagar vissa datum finns möjlighet till privatlektioner där, men annars vet jag inte vad jag kan göra på egen hand.
Jag funderar på "görandet". Måste du absolut göra något? Vad gör du när du är hemma, som du inte kan göra där? Kan inte bara tiden på kontoret vara vinsten i sig med vistelsen, så kan du låta kvällen gå till vila/ingenting, om nu inte orken finns?

Jag funderar nämligen själv över mitt eget ständiga "görande", och min svårighet att bara slappna av och göra ingenting under en period. Jag skulle vilja lära mig att göra ingenting och att njuta av det, istället för att som jag gör nu bli stressad och deppig av vila. Jag har blivit lite bättre, men jag har helt klart något att jobba med där...

Jag förstår verkligen känslan av att tappa självförtroendet när man inte har något att göra på jobbet. Det är oerhört nedbrytande! Hoppas att det kommer att vända på något sätt! :heart
 
#12
Jag funderar på "görandet". Måste du absolut göra något? Vad gör du när du är hemma, som du inte kan göra där? Kan inte bara tiden på kontoret vara vinsten i sig med vistelsen, så kan du låta kvällen gå till vila/ingenting, om nu inte orken finns?

Jag funderar nämligen själv över mitt eget ständiga "görande", och min svårighet att bara slappna av och göra ingenting under en period. Jag skulle vilja lära mig att göra ingenting och att njuta av det, istället för att som jag gör nu bli stressad och deppig av vila. Jag har blivit lite bättre, men jag har helt klart något att jobba med där...

Jag förstår verkligen känslan av att tappa självförtroendet när man inte har något att göra på jobbet. Det är oerhört nedbrytande! Hoppas att det kommer att vända på något sätt! :heart
Hemma går jag och plockar undan saker, vattnar blommor, fyller tvättmaskinen, viker tvätt, hämtar ved, eldar o.s.v. Det finns alltid lite småplock att pyssla med även om jag gör "ingenting".

Total passivitet, som det blir på kontoret, tror jag inte är nyttigt (framförallt med tanke på depressionen). I centrala Åkersberga är jag dessutom absolut noll intresserad av att gå en promenad så det händer inte. Jag kan inte heller duscha efter en eventuell promenad för det finns ingen dusch.
 
#13
Hemma går jag och plockar undan saker, vattnar blommor, fyller tvättmaskinen, viker tvätt, hämtar ved, eldar o.s.v. Det finns alltid lite småplock att pyssla med även om jag gör "ingenting".

Total passivitet, som det blir på kontoret, tror jag inte är nyttigt (framförallt med tanke på depressionen). I centrala Åkersberga är jag dessutom absolut noll intresserad av att gå en promenad så det händer inte. Jag kan inte heller duscha efter en eventuell promenad för det finns ingen dusch.
Nej just det, det är ju inte något jättemysigt boende du har tillgång till där heller. Då förstår jag.
 
#14
Nej just det, det är ju inte något jättemysigt boende du har tillgång till där heller. Då förstår jag.
Chefens kontor (där jag sover) är ganska mysigt, betydligt mysigare och mer välstädat än hemma, men att spendera 6-7 timmar efter jobbet med att antingen stirra in i väggen eller surfa på Buke blir rätt drygt. Visst, jag kan ju yoga en timme men det är ändå en massa timmar över. Någon gång när jag varit till kontoret har jag helt enkelt varit trött och vilat de där timmarna för att sedan åka hem dagen efter. Någon annan gång har jag tagit en tupplur och sedan åkt hem samma kväll för jag har inte pallat att vara kvar.
 

Hästdiskussioner nu

  • Lippo tömkörningsgjord
  • Abortvirus
  • Avmaskat utan ägarens vetskap

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

  • Underbart fuxsto stäljes.

Hästnyheter

Bukefalos

  • Krasch i Chrome
Upp